Ny läskig bok

Liten pojke leker ensam och hittar ett hål i väggen i sitt rum. Det kommer ljud från hålet och pojken blir nyfiken. Mamman och pappan viftar bort det hela och återgår till sitt, pojken tar med sig sitt gosedjur Råttis och kryper in. Och där bakom: en värld! Läskig till en början, men ändå en värld. Pojken hade rätt: det var något bakom väggen.
Det är en svart bok. Teckningarna är läskiga och föräldrarna hemska - inte på ett uppenbart sätt utan därför att de aldrig verkar lyssna, bry sig eller vilja vara med pojken.
I slutändan tycker jag att hans verkliga värld nästan är hemskare än den där bakomvärlden. Och det är väl det som är meningen? Det är väl därför han går dit igen? Den modiga lille pojken som ser så skräckslagen ut hela tiden.

Det hela påminner om "Narnia" såklart, och om skräckfilmer och så lite om hur jag själv kan vara som förälder. Som vi alla säkert kan vara. "Lämna mig nu ifred, säger pappan" på ett ställe när pojken ber om hjälp - och som läsare tänker man fyyy, men det händer nog oss alla. Att vi missar en del av de där stunderna när barnen behöver oss.

Men det finns saker som kunde vara bättre. Pojkens ögon är lite väl övertydligt stora hela tiden, att det bromsar min empati lite - han ser inte verklig ut. På vartenda uppslag har han glosögon som tycks stirra in i fasa. Och så finns det några lösa trådar: den där smeten som gubben kokar, är det honung till björnarna? Och det känns som att björnarna finns med bara för att skrämmas? Bara och bara förresten.

Nåja. På sätt och vis känns hela boken som en blinkning till skräck-genren - och den är ju inte så allvarlig. Det går ut på att det ska vara lite läskigt, thats all liksom. Och "Bakomvärlden" av Lina Blixt, som gått serie- och berättarprogrammet på Högskolan i Gävle (gud vilka roliga utbildningar det finns nu för tiden) är en bra bok som säkert kan få det att kittla i magen på många små barn. Lagom mycket.

Och jag säger bara: Göteborgsförlagen. De vågar lite mer när det kommer till barnlitteratur. Då tänker jag på Kabusa och på Daidalos.

Kära Rabén & Sjögren

Kära Rabén & Sjögren, den senaste tiden har jag lagt märke till att ni rotat i arkiven och ger ut gamla klassiker på nytt (som "Hus är gott, sa Oskar" till exempel - en läckerbit till bok). Jag kan tipsa om ytterligare en, nämligen Jan Lööfs "En trollkarl i Stockholm", Lööfs allra första bok, utgiven 1966, och med ett helt annat manér än det som Lööf senare blivit känd för. Döbra. Vi kan läsa den hur många gånger som helst utan att tröttna (nåja, jag tröttnar lite). Om en trollkarl som trollar hjul på ett rivningshotat gammalt hus i Stockholm och kör ut det på landet tills kungen ger med sig och hälsar huset tillbaka igen. En kommentar till rivningshysterin på 60-talet antar jag.

PS: Artikeln om Jan Lööf på wikipedia avslutas med orden "Idag bor Jan Lööf mestadels i Grekland, men har en övernattningslägenhet i Stockholm." En sån avslutning hade jag gott kunnat tänka mig när jag är 70 år.

I vår bilstereo just nu

Den här veckan varvar vi Docenternas nya "Vanligt folk" och Allan Edwall som läser Nalle Puh i bilstereon. En ofattbart bra mix så här i valupptakten.

Poesi!

Jag klickar igång datorn samtidigt som signaturen till Sommar startar, och åttaåringen frågar "är detta Beethoven?", kaffekokaren puttrar och Marc packar picknickkorgen för att ge sig ut på havet och lägga krabbtinor tillsammans med barnen. Det artar sig.

Jag ska jobba, göra boksidorna till tidingen PS som jag gör varje månad och det är kul, så jag ska bara snabbt tipsa om den otroligt fantastiska "Den arge" av Gro Dahle och Svein Nyhus (som också skrivit "Roy" och "Snäll").

"Den arge " handlar om våld, om lille Boj vars pappa är arg som en vulkan och våldsam och slår mamman och dominerar hela huset och Bojs hela värld. Den skrevs ursprungligen som en samtalsbok om våld för barn och vuxna, men jag tror den funkar för de allra flesta. Alla har nog varit med om att både bli arg som en vulkan, och att bli rädd för någon som är arg som en vulkan (även om det för de flesta inte är så illa som i Bojs familj). Och jag tror vuxna har precis lika stor behållning av boken som barn, och boken är hemsk men också hoppfull på slutet då Bojs pappa får hjälp med att "gå nedför hela den långa, långa trappan till Den arge och bli vän med honom. [...] Pappa ska stryka Den Arge över ryggen. Pappa ska trösta pyttelilla Pappaliten som alltid är så nära gråten. Pappa ska hålla dem i handen, sätta dem i knät."

Poesi och psykologi när det är som allra bäst. Orden rinner och såväl den våldsamma pappans och den rädda pojkens känslor virvlar fram genom orden. Bilderna säger lika mycket de. På första uppslaget är den än så länge snälla pappans knogar röda, mamman svävar fram med ett spänt leende och en nybakad kaka i handen och en hammare ligger bredvid ett akvarium som ett förebådande om katastrof, sen fortsätter det boken igenom. "Den är ett konstverk" skrev Lotta Olsson i DN och jag håller fullkomligt med. Barnen är mycket intresserade de också.
Om jag fick bestämma skulle Dale och Nyhus få Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne nästa år.

En annan bok som jag älskar (men som barnen tycker är tråkig) är "Den elektriska pojken från Arbrå" av Victoria Hammar och tecknaren Ida Björs som är hälften biografi (Zander Nord, som var en pojke som sägs hade övernaturliga krafter, har funnits, på 20-talet, i Hälsingland) och häften poesi. Att läsa den är som att dricka ett kallt vatten. Så klart så vackert så tydligt.

Nu lite jobb.

Föräldradekadens

Förresten. Igår regnade det och barnen studsade som vanligt upp vid halv nio och slog på tvn och började kolla på sommarmorgon. Sommarmorgon och sommarmorgon förresten: de började titta på barnkanalens nonstop-visningar och jag som kände mig lite halvvissen och inte riktigt i form för det dagliga "ett program till sen stänger vi av", "neeeeeeeej, inte om det är Ubbe och Tess", "jo", "nej", "jo", "neeeej", "JO!". Bara för att liksom.

Så jag bestämde mig för ett litet experiment: att se hur länge de skulle kolla om jag inte sa ett pip. De kom in i köket och åt lite frulle då och då och gick sen tillbaka, och inte en enda gång verkade de reflektera över att jag inte sa till dem att stänga av.

10.30: åttaåringen slog på datorn och kollade lite gamla Häxan Surtant-sändningar via svt play (hon tycker att Barnen i Bullerbyn är segt) sittandes framför tvn ifall nåt bättre program skulle dyka upp

11.30: åttaåringen sträckte nöjt på sig och sa "mmmm, detta är sommar!" (undrar om Måns och Marie skulle hålla med?)

12.10: fyraåringen ropade "vi vill ha popcorn" (hahahaha)

12.50: de stängde av! de stängde av! och började leka istället.

Sen åt vi frukost igen. Så nära dekandens jag kommer nuförtiden.

Ville bara berätta detta.

Äntligen!

Som ni har undrat. Jag skrev ju häromdagen att jag skulle läsa Ulf Sindts "Boken om riddare" som kvällssaga, och ni har förstås undrat ihjäl er över hur den var.
Svar: helt värdelös.
Alltså kanske inte som lärobok om man gillar traditionella läroböcker och är helt totalt insnöad på riddare. Men den spänning och glädje som fanns i "Boken om bovar" fanns inte ett spår av här. Gäsp. Vi gav upp. Fyraåringen efter tre rader typ, åttaåringen och jag efter att ha gett några olika kapitel åtminstone en chans.

Nu över till "Boken om vampyrer" som vi lånade på biblan idag. Samma serie.

Biblioteks-lover

Kolla högen. Man får låna hur många böcker som helst, vi frågade. I går var vi på biblioteket här i Gravarne (orten heter dock inte så längre, det heter Kungshamn sedan 1952 då samhället bytte namn efter att någon motionerat om att Gravarne var för deprimerande. Lite synd kanske.). I alla fall lånade vi massor av böcker - allt tycks finnas på Sotenäs bibliotek, och inget verkar lånas ut. Vi lånade japanska Ryôji Aranis (som fick Astrid Lindgrens pris 2005) båda böcker "Sussa och Natti" och "När kommer bussen", Kitty Crowthers (som fick samma pris i år) "Sov lilla groda", Gro Dahle och Svein Nyhus "Den arge", Ulf Nilssons "När vi var ensamma i världen", "Amos och Soma", "Vampyrboken" och en massa annat underbart bra.
Av alla dessa godbitar envisas båda barnen med att hela tiden vilja att jag ska läsa helt jävla meningslösa "Barbapapas teater".
Vad är det med alla dessa merchendise-böcker som gör dem så stora? Barbapapa är ju så himla fantasilöst, "ha ha de kan bli precis vad som helst" och so what?
Jag dör av att läsa meningar som "Titta, här kommer cirkusartisterna. Beundra deras styrka och skicklighet."


PS. Nu skrattar jag gôtt åt en göteborgsvits som Peter Andersson berättar i sitt sommarprogram. Den går ungefär så här:
"En man med keps sitter på en restaurant i Göteborg och tar en morgonöl. Då kommer en gubbe med en vit blindkäpp in och sätter sig vid ett bord. Gubben med kepsen iakttar gubben med käppen som beställer en kaffe och ett wienerbröd och som sen sen prydligt häller sin mjölk i kaffet och sen sträcker sig efter sitt wienerbröd som han hittar på en gång.
Gubben med kepsen säger skeptiskt: "Jag har iakttagit dig en stund nu, och du e ju fan inte blind".
Mannen med käppen svarar genom att ta ut först sitt ena emaljöga, sen det andra. Han lägger dem framför sig på bordet.
Då säger gubben med kepsen: "Ja, nu ja."

Ture my man

Jösses, tänk om man vore lite mer som Ture i Anna-Clara och Thomas Tidholms serie om den lille gubben Ture som tar det mesta med ro. Han är så oändligt mycket coolare än jag, och faktum är att jag får frid i själen av att läsa böckerna om honom. Nyss kom fyraåringen med "Ture sitter och tittar" och ville att jag skulle läsa, och jag märkte att jag väldigt gärna avbröt diskningen/idéerna om att tvätten måste tas in/bordet torkas av/cyklarna utanför måste låsas/osv/osv och jag liksom bara landade i soffan och ville läsa lika gärna som fyraåringen.

Och ja: tänk om jag vore lite mer som Ture. Tänk om jag kunde bygga en bänk, och tänk om jag sen kunde sätta mig på den och bara tänka här ska jag sitta och titta på solen och fåglarna som fånar sig och de som åker förbi. Och tänk om det sedan kom en häst - och jag bara kunde sitta kvar och inte fara upp och undra vems häst och vad ska vi nu göra och osv osv. Och tänk om jag sedan, när hästen började äta upp mina tulpaner och sen la sig i min trädgård för att sova, FORTFARANDE BARA KUNDE SITTA DÄR PÅ MIN BÄNK OCH TITTA PÅ.

Å Ture, du ger mig mer än hundra självhjälpsböcker.

Amos och Soma

Det händer titt som tätt och är alltid lika roligt. Vadå? Jo, att vi läser gemensam godnattsaga och åttaåringen och fyraårigen båda två är lika nöjda med boken vi valt. Så var det idag när vi - äntligen! - läste "Amos och Soma. Sagan om den stora kärleken" av Ulf Stark och med bilder av Anna Höglund. En suverän berättelse, helt klart, om livets riktigt stora grejer: kärlek, farliga äventyr, återförening och familjebildande. (Lät det lite sunkigt? Familjebildande?) Vackert språk, spännande och varm berättelse och mjuka illustrationer och med blinkningar åt bibeln och Adam och Eva och berättelsen om äpplet (som jag inte riktigt fattar, men det känns komplicerat och bra som att det där äpplet som Eva åt och som Amos och Soma till slut får tag på och sen smakar på ändå i slutändan kanske inte är så dumt. Lite synd är ju bra?).

Jag har länge kastat suktande blickar mot "Amos och Soma" i bokaffärer, men liksom inte slagit till. Kanske beror det på att jag tidigt hörde någon mumla om att den hemske mannen i boken var otäckt lik en arab - och den kopplingen gillade inte jag och tycker inte att barnen behöver få. Nu googlar jag snabbt på detta ämne men hittar inget av värde.

Och trots att såväl ungarna och jag läste boken med stor koncentration två gånger (faktiskt), och gillade den skarpt, så tycker jag att just den farlige mannens utseende är värt att diskuteras. Det finns så många stereotyper som vi måste ifrågasätta. Så många klichéaktiga sätt att påvisa att någon tillhör de dåligas gäng (tänk bara på exempelvis den bistre öststatsmannen i amerikanska filmer - när han dyker upp vet man att det är fara å färde). Jag tycker att Anna Höglunds figur är högst tvivelaktig, och förundras över att ingen av recensionerna jag läst har tagit upp det. Vad säger ni? Take a look på bilden ovan, ni som inte har boken därhemma.

För övrigt funderar jag över hur vanligt det är med tillfångatagna apor i barnlitteraturen. Jacob Wegelius "Sally Jones", apan i Jan Lööfs "Pelle i djungeln" och Ulf Nilssons underbara "Min lilla apa". Finns fler?

Flodhästarna 2 och 3 - lite soppa på en spik

Jag måste skärpa mig och skriva lite kortare inlägg också. Till exempel att vi efter att ha blivit så förtjusta i Lena Landströms "En flodhästsaga" gick till bibblan och lånade uppföljarna "Småflodhästarnas äventyr" och "De nya flodhästarna", och de kom inte i närheten. Det är något med tilltalet i den första boken som inte finns i de andra. Nåt med det självklara temat som inte går att upprepa liksom. Uppföljare blir ju inte alltid så bra.

Gud nu är det en mygga här inne. Det är ta mig tusan sällsynt här ute i havsbandet på västkusten.

Fler biografier åt barnen!

Biografier är senaste skriket (till skillnad från uttrycket själv...). Tidningen Vi kommer snart med Vi Biografi (första numret i september), utgivningen av biografier ökar hos förlagen och i sommar har DN haft en underbar artikelserie där kulturskribenter delar av sig med sina favoritbiografier (hittar dock ingen länk). Själv läser jag just nu två biografier. Dels "Bom. Boken om mig" av Staffan Lamm, uppvuxen i kollektivhuset på John Ericssonsgatan på Kungsholmen och son till psykoanalytiker Esther Lamm och barnpsykologen Skå-Gustaf (en av de första som förespråkade fri uppfostran), dels "Kärleken till Frank", en fiktiv och dramatisk biografi (skriven av en kvinna vid namn Nancy Horan) om två verkliga personer : Mamah Borthwick som övergav sin familj för kärleken till arkitekten Frank Lloyd Wright (som också han övergav sin familj för kärleken till och den intellektuella stimulans han fick av Mamah, som bland annat översatte Ellen Keys böcker till engelska). Jag måste säga att båda böckerna är högintressanta. Hade jag mer tid hade jag sträckläst dem bägge. Samtidigt.

Samma trend finns - och kommer troligen växa - inom barnlitteratur. Två kvällar tog det för åttaåringen och mig att läsa nya "Boken om bovar", som mest av allt är en biografi över 1700/1800-talstjuven Lasse-Maja. Författaren, Ulf Sindt, kunde gott ha nöjt sig med att skriva om Lasse-Majas dramatiska liv (av allt att döma var han transvestit), och skippat de två korta avslutande kapitlen som övergripande skummar sig igenom två andra bovar (tjecken Victor Lustig och amerikanen Taylor Barnum (bilden ovan), den senare levde ett enormt innehållsrikt liv enligt wikipediaartikeln, och var bland annat den som låg bakom den svenska sångfågeln Jenny Linds karriär i USA, men inget om det i det korta kapitlet i "Boken om bovar". Han kunde gott fått en egen bok, eller varför inte Jenny Lind? Hmmm, jag får kanske skriva en själv?
I alla fall: håller vi oss till Lasse-Maja är det en fantastiskt bra bok. Driv i språket, spännande detaljer och utrymme att fantisera själv om psykologiska detaljer i Lasse-Majas liv. Stort plus också för fina illustrationer på varenda uppslag av Anna Sandler.

Förlaget, Alfabeta, har dock valt att inte gå på biografispåret, utan har inrättat boken i en serie barnfaktaböcker. Kvällens läsning blir "Boken om riddare" från samma serie, och om den är bra skaffar vi nog "Boken om spöken" också. Resterande böcker i serien handlar om vampyrer, varulvar och zombies. Då är i alla fall jag mer sugen på Jenny Lind.

Leni är ett sockerhjärta

"Jag är stor. Som Leni". Så säger fyraåringen här hemma väldigt ofta nuförtiden. Han vill knäppa knappar själv, skala potatis, städa, bädda sängar, sätta på sig skorna, vara hoppilandkalle. Inte mig emot. Han är ganska stor.

Leni är Leni i nyutgivna "Leni är ett sockerhjärta" av suveräna och ofattbart produktiva Emma Adbåge. En bok som jag antar går rakt in i hjärtat hos de flesta tre-fyra-femåringar. Och äldre med förresten. Åtminstone min åttaåring lyssnar intresserat när vi läser de flesta böcker - även de som är kategoriserade för treåringar. Och i fallet "Leni är ett sockerhjärta" och dess tema (att man ibland känner sig vuxnen, men lika ofta vill man vara liten - typ när det är städning på gång) är det ju i allra högsta grad förståbart. Även åttaåringar vill vara stora men beter sig som bebisar då och då. Faktiskt så kan även jag själv känna igen mig. Ibland får jag riktigt skaka igång vuxenheten hos mig själv. Det gäller oftast när det är dags att ta tag i sånt som att fixa lunch, tjata om jackor och flytvästar eller påbörja läggning. Då hade det varit skönt att få vara ett litet sockerhjärta med rätt att strejka.

En höjdarbok om ett ständigt aktuellt ämne alltså, och med de sedvanligt snygga emma-adbågetypiska illustrationerna med fullt av samtida referenser i inredningsdetaljer, byggnader och kläder. Det finns ett myller av saker att titta på för den som vill.

Mycket skumt dock att pappan tar på sig en hårduk knuten mitt på huvudet när han ska städa (se bild ovan). Han ser ut som en tant från förr i tiden. Är det bara såna som kan städa liksom?

PS: 2011 kommer en uppföljare: "Leni blir en bebis". Alltså den ser jag väldigt mycket fram emot. En bebis verkar ju väldigt skönt att vara. Då och då.

Jag tänker på jobbet

När treåringen en dag i våras följde med mig till jobbet, så såg han sig forskande omkring i flera minuter när han kommit dit.
Sen frågade han "men var är pappa?".

Det tog några minuter, men sen fattade jag: han trodde att jobbet var en plats, ett och samma ställe. När mamma och pappa är "på jobbet" så är de såklart på samma plejs. Jag blir lite rörd av att tänka på att trodde att vi alltid var tillsammans. Det hade varit fint på många sätt.

En kompis till mig har en treåring som kallar datorer för jobbet. "Titta ett jobb" säger hon och pekar. Klart som korvspad.

Detta tänker jag på när jag läser om "Tigerkontoret" på finska förlaget Söderströms hemsida. Det verkar som om boken sällar sig till den skara barnböcker som beskriver jobb och kontor som tråkigt och vuxna som slavar som trötta släpar sig upp på mornarna och ger sig iväg till sitt hemskt trista kontor. Så är det ju i och för sig för många - kanske för alla periodvis - men jag kan inte låta bli att tycka att såna böcker gör en fruktansvärt dålig reklam för vuxenlivet.

Det kan ju faktiskt vara kul att jobba också. Om det är något jag vill förmedla till mina ungar så är det att de ska sträva efter att ha kul, att göra saker de känner lust till. Då blir det ju i slutändan bra. Därför vill jag så in i helvete gärna också att deras respektive skolor hjälper till: det är ju kul att lära sig saker.

Ni fattar hur jag menar.

När jag tänker på det så blir jag otroligt sugen på en barnbok som beskriver jobb och kontor som kul och kreativt och något som vuxna längtar efter och vill gå till. Finns det såna böcker? Jag menar vi måste ju balansera upp bilden av jobb (och skolan) som tråkiga ställen. Dags för revolution. På allvar.

Sova över och Pijas sommarprogram

Försöker lyssna på Pija Lindenbaums sommar, hon öppnar med Olle Ljungström (som jag älskar) och en berättelse om hur människor tolkar hennes böcker och läser in en massa som hon aldrig ens tänkt på. Underbart. Det är ju så som litteratur ska funka tänker jag. Å vad jag önskar att jag kunde sitta i lugn och ro och bara lyssna på Pijas mjuka röst. Men det kan jag inte. Det regnar och familjen är runt omkring mig och vi ska äta nyfångad makrill och Butlers ostpaj (jag hittade Carl Butlers kokbok på en loppis för nån vecka sedan. Bingo.). Jag har det bra alltså, men får lyssna på Pija en annan dag. Ikväll fyller morsan år och vi ska fira henne så ikväll är inget alternativ.

Nu hör jag att hon pratar om sova-över-grejen, som hon ju skrivit om i "Siv sover vilse". Att hon själv ogillar att sova hos andra, och att hon helst väljer hotell. Om andras morgonrockar som doftar välanvänt och hårbollar i borstar och värdens tråkiga skämt. Och om hur sova-över är en grej som alla barn liksom ska tycka är kul. Min åttaåring sa faktiskt till mig för ett tag sen, samtidigt som hon lite motvilligt packade sin väska, att hon faktiskt inte är "typen som egentligen gillar att sova över hos andra". "Du behöver inte", sa jag. "Men jag vill ändå", sa hon och stack. Själv älskade jag att sova över när jag var liten, och jag tycker fortfarande det är mysigt. Man blir liksom en del av en annan familj för nån dag.

Sova-överlitteratur för barn:

1. "Siv sover vilse" av Pija Lindenbaum
2. "Sova över" av Annika Thor och Cecilia "Ensamma mamman" Torudd
3. "Sova över" av Adam Dahlin, Daniel Eriksson och Maria Thore

Alla är bra, alla skildrar det dubbla i att sova över.

Läs förresten detta tips på 365saker.se. Om att sova över som vuxen.

Om proggiga barnböcker

När jag googlade på "Måns och Mari" hittade jag förresten roliga bloggen "En man med skägg" av Kalle Lind. Han ger snart ut en bok som heter "Proggiga barnböcker. Därför blev vi som vi blev". Mumma för grannfrun.
Om "Måns och Marie" (som är en av de proggiga barnböckerna) skriver han här.

Inte spela DS halva dan

Grannfrun testar:

Nyutgivna "Måns och Mari om sommaren" av Kaj Beckman, första gången utgiven 1971 på Folket i bilds förlag, och en del i en årstidsserie som också inkluderar "Måns och Mari om hösten" och ... ja ni fattar.

Testpatrull: en viss åttaåring, en viss fyraåring och grannfrun herself.

Plus med boken: Årstidsgrejen. Jag gillar årstider och är glad över att leva i ett land med fyra årstider (eller hur många det nu är). I slutet av varje längtar jag alltid efter nästa. Sommarlovskunskapen. Kaj Beckman vill uppenbarligen föra vidare en slags svensk sommarlovsdoktrin: om sommaren gal göken (var undrar jag?), dansar älvorna på ängen (jo, det har jag sett), berättar man trollsagor för barnen i mörkgröna skogsgläntor (det gör grannfrun ALDRIG), åker man hölass (eller hur...) vädrar sängkläderna utomhus (täcken alltså... jo det kanske vissa gör) och så ser man näcken spela i forsar, man binder upp sin kaprifol, rider barbacka på ängar och man ror ut och kastar nät i gryningen (jo det kanske jag kan fixa, näten alltså). Kulturhistoria för svennebananer. Sånt här borde sommaren vara. Detta borde alla kunna, typ.
Läs på.
Slut med Nickelodeon och sommarbolibompa fram till klockan 11.30 om förmiddagen så att mamsen kan läsa tidningen ifred, absolut inte åka vattenskoter eller sån där rib (fine med mig) inte grilla biffar eller spela DS halva dan eller dra runt på köpcentrum utan vara duktiga helyllesvennar och fira sommar ordentligt. Så där magiskt som Måns och Mari och den där Matti som tar hand om dem gör. Enkelt och naturnära, som på 70-talet.

Minus med boken: Idyllgrejen. Jag har varit inne på det många gånger förr. Den här boken tillhör kategorin "har-du-den-minsta-släng-av-duktighetsångest-så-går-kravometern-i-topp". Så här bra blir det liksom aldrig.
Om du och din familj mår bra av att läsa idyllen ändå är upp till er att avgöra. Kanske klarar ni det galant? Jag själv vacklar, men vill ändå att barnen ska veta vem Näcken är och att en gång i tiden så slog man inte in hö i vita plastgrejer utan man åkte hölass och så vidare - så jag läser på.

Betyg: fyra grannfruar (av fem) ändå. De småtrista teckningarna med murriga färger drar ner idyllgrejen till rimliga nivåer, vilket är bra.
Väldigt bra är också priset. 39 kronor per del på adlibris. Det är "En bok för alla" som ger ut.

Aja baja Mållgan

Näe. Nu på förmiddagen har Mållgan tydligen varit här hemma klippt sönder dagens tidning och plockat av alla blommorna på vår fina rosenskära. Fyraåringen ser oskyldig ut och säger att det var Mållgan. "Då får du säga till Mållgan på skarpen" säger jag. "Det ska jag göra", säger han. En stund senare säger han att Mållgan sprang hem och grät när han han blev tillsagd. Jojo.

Fyraåringen är tydligen inte den ende som skyller på Mållgan. Läs här. Gammalt, men ändå. Gunilla Bergenström har skapat en perfekt partner in crime.

Littorin-grejen

Det är mitt i natten, men jag är som besatt av den där grejen att Sven-Otto Littorin avgår. För några månader sedan tyckte jag att han var patetisk: han var frånskild sedan några år och gick ut i media och berättade att han i fortsättningen inte skulle ta hand om sina barn varannan vecka därför att hans jobb som minister (enligt honom själv) inte går att förena med barn.

Nu avgår han. Barnen går före jobbet, säger Littorin och refererar till en smutsig vårdnadstvist. Att en arbetsmarknadsminister inte kan lösa sin egen jobb-föräldrasituation tycker jag är makalöst. Pinsamt för alliansen.

I övrigt har det varit en bra dag. Fyraåringen och jag kollade på fotbollen en kvart. Han trodde att de vita skulle vinna för de hade "så snabba skor". Så blev det ju nu inte. De röda vann. Innan fotbollen hann vi med en konsert med Nicolai Dunger (se den mysiga videon som lite inspiration till Tottos nya liv som hemmapappa) på vår stamhak här i Kungshamn, Prästgården. De som köpte prästgården av Svenska Kyrkan för några år sedan hade förresten Madicken som förebild när de skapade pensionatet. Se där: så fick jag in en barnbok i detta inlägg också.

Varning för familjegeggan

Shrek 3, som har premiär precis just nu, ska man tydligen inte se. Karin Svensson kallar den för sexistisk smörja i SvD och hoppas att Shrek nu ska "lägga knölpåken på hyllan och gå i pension".

Hon skriver vidare att filmen bygger på "den trötta klyschan om familjen som en motsats till det fria, obundna liv som en man egentligen är menad för.", och det låter som ett intressant tema tycker grannfrun. Det sunkiga är väl att man är så urbota trött på att det alltid är mannen i familjen som får gestalta dessa känslor (utom hos Thorvall då).

Själv tänker jag på Muminpappans visa och att känslorna i den kanske är representativa över könsgränserna - det kanske Shrek också är? Men bra recension, Karin Svensson.

En bok om att vara ifred (när man badar)

Jag tänker på min lilla mamma när jag läser Lena Landströms bok "En flodhästsaga" (kom ut 1993 men finns att köpa än idag). (Hej mamma!). Precis som flodhästdamen i boken bor mamma större delen av året vid havet och badar nån gång varje dag under den varma säsongen, och precis som flodhästdamen söker sig mamma till den brygga med färst folk på (ja, man kan säga färst numera). I just mamsens vik finns två bryggor, och till mammas lycka byggdes det ett hopptorn på den ena förra sommaren. Ja, mamma hoppar ju inte där, grejen är ju att hon numera kan glädja sig åt att hopptornet lockar alla andra så att hon i lugn och ro kan doppa sig vid den andra bryggan. Flodhästdamen i boken är inne på samma spår, hon är händig som få och planerar ett hopptorn i en av vikarna nedanför hennes hus - så hon får vara ifred i i den andra viken.

"En flodhästsaga" är en toppenbok. Den utspelar sig i Afrika. Den är Lena Landströms första egna bok, tidigare har hon ju gjort höjdarna "Kalles klätterträd", böckerna om Bu och bä och böckerna om Nisse tillsammans med sin man Olof. Hon är en svensk barnboksgigant, och hon står underbart stadigt på egna ben.

"En flodhästsaga" är i slutändan en bok om att få vara ifred. Något som de allra flesta vill ibland.

Lika som bär

Läste Mustafa Cans långreportage (första delen i en serie om Sverige 2010) från söndagens SvD först idag. Han åker klasslinjen (röd t-banelinje) från Hallunda via Sätra och Aspudden till Karlaplan och pratar med folk om hur de ska rösta. De flesta vill inte säga, men de som gör det bekräftar att Sverige inte är som förr, inte så lättolkat. Bilmeckaren i Hallunda röstar moderat, nationalekonomen i medelklassiga Aspudden på socialdemokraterna och östermalmsgubben som softar på en bänk på Karlaplan är vänsterpartist. Antar att Mustafa Can har valt dessa i nåt slags effektsökeri, och det funkar för mig.
Men det var inte dit jag ville komma egentligen. Det jag ville få fram var ju hur ofantligt lik Elsa Larsson, 93 år, Östermalm (översta bilden) , är tanterna i Stian Holes vackra bok "Hermans sommar". Jag läste den igår och tänkte just att "såna där tanter finns inte längre". Såna där som kommer över och sitter och halvsover i en soffa och har hatt och en massa att berätta om man bara lyssnar. Men tji fick jag. Lika som bär.


Ps. Nu står potatisarna där i ugnen och blir underbara, Josefine. Men ska det där smöret på när de kommit ut eller? Och fasen vet om det inte blir musslor på grillen imorgon - antar att man kan lita på musselkungens dotter. #optimistmorsorunite

Lindenbaumspaning

Jag har verkligen älskat ALL barnteater jag har sett på Teater tre på Rosenlundgatan hemma på Söder i Stockholm. Därför blir jag glad när jag läser att de sätter upp Pija Lindenbaums "Siv sover vilse" i höst. Premiär den 26/9 (5-9 år). Coolers bandolers.

Ännu mer spännande är det att Göteborgsoperan sätter upp "Min mamma är en drake", ett musikteaterstycke i en akt baserat på samma Pijas "När Åkes mamma glömde bort". Urpremiär på Skövdescenen den 5 mars 2011. (Pija har ritat kostymerna). En försmak finns här.

Alltså dags att boka biljetter igen, folks.

Optimistjolle - bäst i sängen

Lång dag. För det första har treåringen här hemma blivit fyraåring och han uppvaktades med hönökaka och lasersvärd i morse och kalas med korv, tårta och skattjakt på eftermiddagen. (Lasersvärd? tänker ni. Är inte grannfrun feminist? Jo då, men si det råkade sig så att hela presentskörden denna födelsedag var otroligt genusstereotyp så det fanns inget mer korrekt jag kunde ta som exempel. Fyraåringen älskade alltsammans, så det enda jag kan göra är att glädja mig åt det och jag får jobba på det hela till nästa födelsedag). Sist av allt 4:th of July-fest nere hos plast-släkten i viken (som är delvis amerikansk, släkten alltså) med hamburgare, bärs ur flaska och apple pie. Awesome.

Däremellan hann vi med att kolla in åttaåringens seglarskola ute på Lyrön. Hon och fjorton andra ungar seglar optimistjollar så det står härliga till ute på Stigfjorden och det gör att jag, som är uppvuxen i västra Göteborg med allt vad det innebär av seglingshets, blir varm i magen. Det är en speciell känsla att se henne därute på havet alldeles ensam i en liten låda med segel, och det är en glädje att se att hon faktiskt verkar uppskatta optimisten. Själv hatade jag den. Jag avskydde pressen jag kände från vuxna runtomkring mig, "det är så käckt med seglingsintresserade barn", och jag gillade inte att behöva sitta där mol allena medan vuxna i olika typer av följebåtar skrek mer eller mindre begripliga saker till mig. "Fall av", "skota hem" och "aaaaakta gippen".

Nä, för mig själva poängen med segling att det är en otroligt skön form av umgänge. Man sitter där man sitter, timme ut och timme in, liksom aktiv och passiv på samma gång och pratar eller håller tyst, och man är på havet - jag älskar havet. Som tur var så dödade inte optimistjollen mitt seglingsintresse för alltid. Men det var bra nära... Therefore I hate it (optimistjollen alltså).

Det är kul att åttaåringen gillar det, men skriker till min unge från land eller från nån följebåt - det gör jag inte.

Men även om jag hatade att segla optimist, så gillade jag att läsa om det. Så till den grad att det faktiskt sved till i mitt hjärta när jag i vintras läste att författaren Lars Hesslind hade dött. Hesslind skrev nämligen optimistjolle-trion (jojomensan) "Ballong i topp", "Sista minuten" och "Styv kuling" som låg i topp på min lista över bra böcker i bokslukaråldern. Dem ska jag kika efter på västkustantikvariat i sommar.

Sommarlänkar

Ett helt flak jordgubbar för hundra spänn, en båttur i bara linne, snart 18 grader i vattnet och en unge som envist upprepar "det är inte natt" när vi försöker natta vid niotiden (trots nyinköpta svarta mörkläggningsgardiner). Det börjar likna sommar bannimig.

Därför: vassego - några justa sommarlänktips.

Här visar Esbjörn Jorsäter, som gjort böckerna "Teckna ansikten" och "Teckna manga", hur man ritar det perfekta ögat. Åtminstone min åttaåring älskar detta, och vi har lånat båda Jorsäters böcker tidigare. Klart givande för en teckningsintresserad.

Igår sände SR:s Biblioteket ett specialprogram om barnböcker. Lyssna här, och kolla in den långa listan med somriga boktips från programmet här.

Ni som är i Stockholm under juli, missa inte missa inte missa INTE Parkteatern, gratis och underbart. Se speciellt Zebradans och Claire Parsons familjedansföreställning "Vispar du?" (rekommenderas från fyra år, spelas 14-18 juli under eken i Galärparken på Djurgården), eller Irma Schultz Keller som sjunger Joni Michell under samma träd den 17-18 juli. Magi förmodligen, för alla åldrar.

Jeansrea...

Det är rea på Weekday och grannfrun provade ungefär 49 olika par jeans häromdagen. Några funkade, men i provrummet funderade jag återigen på hur träffsäker Stina Wirsén är i sina teckningar.

En bild säger mer än tusen ord, och ni fattar nog. I detta nu samlar jag superkraft - jag behöver en ny bikini. Letar imorgon. Hjälp.

Bokrespekt

Läser på Bokunge om ett barn som har massor av böcker och en förälder som är orolig för att barnet ska bli bortskämt av det och inte ge böcker en chans utan ständigt byta istället. Intressant. Jag känner lite samma oro hemma och försöker sortera så gott det går så att inte allt ska vara tillgängligt hela tiden och bara drälla omkring. Åttaåringen når dock alla böcker och väljer och vrakar från alla ålderskategorier.
Skitböcker ger jag bort (eller kastar...).

Och så har vi alltid haft regler för alla böcker: inte tugga, riva, rita eller kasta omkring dem. När jag tänker efter så läser jag faktiskt dessutom väldigt ofta hela omslaget för barnet: bokens titel, vem som skrivit och vem som ritat och så förlaget. Förlaget tänker ni - varför? Jag tror att jag med det vill åt samma sak som de där mindfullnessgurusarna predikar: när en tallrik mat ställs fram så tänk lite på var den kommer ifrån, allt arbete som ligger bakom maten. Allt från bonden som tagit hand om åkern där potatisen odlats ni vet, till handen som burit hem och skalat den.
När en bok kommer i min hand så tänker jag faktiskt ofta på all möda som lagts ner kring den, och det vill jag nog att ungarna också ska förstå. Plus att jag vill att de ska fatta att det faktiskt finns människor - personer - bakom böckerna, (och att de i och med det kommer på att man faktiskt kan göra böcker själv). Och så vidare.

En bok - respekt!
Eller vad säger ni?

Till bilstereon

I går körde jag bil i åtta och en halv timma i 27-gradig värme, med en treåring fastspänd i sätet bredvid mig. Gissa hur kul det var? Det var de jävla vägarbetenas fel att vår resa tog så infernaliskt lång tid. Tur då att radion finns. Och cd-skivor. Igår lyssnade vi 25 gånger på Johanna och Mixers "Lättlagade låtar" (vår absolut bästa barnskiva), 11 gånger på när Claire Wickholm läser "Bella och Gustav" av Eva Eriksson (superduperbra) och så lyckades vi pricka in Per Holknekts sommarpratande (intressant tyckte jag) samt Kulturradion som sände en gammal repris där Louise Epstein (jag lyssnar hypnotiskt när Louise Epstein pratar) funderade kring påklädda djur i barnlitteraturen och varför de är så vanliga. Hon träffade Lars Klinting (Castors pappa) och Lena Andersson (de var gifta, fast Lars Klinting är död sedan 2006) och en snubbe som var typ biolog och som pratade om att det var konstigt att barn som hade läst Castor trodde att bävern i verkligheten hade andra egenskaper än den egentligen har. Komiskt, tycker jag. Som om det skulle vara ett problem? "De tror att bävern är en hantverkare" muttrade snubben. Själv tror jag på det där att djur i kläder liksom är en buffert mellan handlingen och oss. Tyvärr kan jag inte hitta nån länk till programmet.

I alla fall. Ni som vill ha godis till bilradion i sommar ska skaffa Johanna och Mixers lättlagade låtar och "Bella och Gustav".

Eberstein hyllar

Se och hör den kloka gestalt-terapeuten och genusföräldern Ann Eberstein hylla "Krut Karlssons klump" av Katti Hoflin (som nu för tiden är chef för Rum för barn på Kulturhuset i Stockholm) - en bok om en liten kille vars föräldrar har separerat.



Spana även in Ann när hon snackar om den "härliga och sagoaktiga" men "uselt skriva" "Prinsessan Kristalla" av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist - en bok som Ann Eberstein tycker har sin givna plats i varje barns bokhylla.




Ps: det där ordet genusförälder var det "Vi föräldrar" som myntade i en artikel om Anns feministiska föräldraskap för nån månad sedan.

Magdalena Ribbing för barn

Förresten så vill jag tillägga att det där jag sa om att hälla grädde på jobbiga gäster, det är något jag bara supportar i litteraturens värld (och i ens inre, liksom). I verkliga världen tycker jag, kanske lite gammalmodigt, att det är viktigt med en viss stil och etikett. Det där låter nog värre än det är, men faktum är att det ÄR lättare att ta sig fram i samhället om man vet lite om vad som förväntas av en. Jag struntar i sånt där petnoga som till vilken knapp man ska lyfta vinglaset när man skålar, men jag vill väldigt gärna lära mina barn att titta folk i ögonen när de hälsar eller säger hej då och när de pratar med någon, att säga vad de heter högt och tydligt, att tacka när de får något och normalt bordsskick. Och jag vill att de ska presentera sig för nya människor de träffar och lämna tillbaka sånt som de har lånat och inte ta den sista bullen och säga hej till såna de känner igen på gatan och klart och tydligt säga nej till sånt de inte vill. Livet blir enklare då. Möten med andra människor flyter på.

Kan man sånt kan man ha vilken klädstil man vill, rösta på vad man vill, bo var man vill och jobba med vad man vill. Så tycker jag. Därför köpte jag Magdalena Ribbings lilla "Bra att veta för alla unga. Lätt om vett och etikett" till barnen. Vi läser ur den då och då. Åttaåringen är idel öra. I den åldern har man ju fullt upp med att tolka sin omvärld och allt som pågår där, och denna bok är en hjälp på traven. Kapitlen heter saker som Hej, Tack, Kläder, Pengar, Vänner, Presenter, Mat och Sorg.

Det är en bra bok. Nyanserad. Uppdaterad. Inte alls rigid. Och den uppmanar barn till att sätta gränser.

Ännu en nyfödd kompis!

Idag vill grannfrun hälsa lille nyfödde Ruben välkommen till världen. Till dig, lille käre Ruben, vill jag rekommendera finfina fotopekboken "Godnatt Tyra!" av Alexander Holmberg och Ewa Stackelberg.

"Godnatt Tyra!" läser treåringen och jag fortfarande nästan varje kväll, som avslutning på sagostunden. Nu kan han den utantill. Det kommer du säkert också göra om några år. Då kommer du också ligga där bredvid din mamma eller pappa (eller mig kanske nångång) och sömnigt mumla "godnatt trädet, godnatt fåglarna, godnatt himlen, godnatt kudden" till alla de där sakerna som Tyra i boken säger godnatt till. Så mysigt.

Stan om sommaren

Kolla in vårt lokala sommarhak, granne med Årstaviken.

Som taget direkt ur en bilderbok av Emma Adbåge.

Sjukt om bajs

Det här med bajs är ju kul, men jag irriterar mig storligen på Petter Lidbecks och Thomas Fröhlings bok "Den fina prinsessan". Hela bokens grundidé är den att riktigt fina flickor bajsar inte. Och det känner vi alla igen, eller hur?

Sagan i korthet: prinsessan är så fin att hon bara bajsar på natten, på toaletten - dit hon går i sömnen. En natt tar en paparazzi en bild på den bajsande prinsessan (mycket freudianskt), kungen blir rasande och låter bomma igen toaletten.
Hur sjukt beslut av kungen är inte detta?
Prinsessan, som alltså inte har tillgång till en toalett, blir förstoppad och supertjock (?), men i slutet förvandlas hon till en bajsmaskin som bajsar och har sig överallt efter att ha ätit ett plommon. Ha ha ha, liksom.

Hur kan man sälja in en sån bokidé? Tja, antagligen därför att förlagen vet att bajs säljer.

Idén om att fina flickor varken bajsar eller pruttar har ju funnits länge, och visst är det dags att vi spolar den?
"Drottningen bajsar rosa elefanter" sa vi alltid när vi var små och såg tjusiga bilder på Silvia och jag förstod tidigt att bajsa - det borde jag helst inte göra. Speciellt inte hemma hos andra eller på skolan. Som vuxen ser jag det gå igen. På de flesta arbetsplatser jag varit på går män obesvärat in på toaletten med dagens tidning som till en högtidsstund, samtidigt som de flesta kvinnor jag känner säger att de helst inte bajsar på jobbet överhuvudtaget.
Och så är förstoppning också ett större problem bland kvinnor än bland män. Inte det minsta konstigt.

Den lilla människan

Ja, att Carl-Henrik Svanberg gjorde bort sig när han sa att BP bryr sig om "the small people" efter det där mötet med Obama är det ju ingen tvekan om. Small people betyder kort och gott dvärg på engelska. Jobbigt, Svanberg. Men, som Ulrika Knutson frågade sig i en mycket bra krönika i "Godmorgon, världen" i går (lyssna här), vad menade Svanberg egentligen? Att BP bryr sig om den lilla människan? I motsats till vad? Den stora (som Svanbergs själv då eller?)?
Det finns många intressanta tolkningar att göra av Svanbergs uttalande, och att han använde det engelska ordet för dvärgar är ju egentligen den minst intressanta. Det var en klantig felsägning.

Avslutningsvis vill jag säga att jag, grannfrun, faktiskt verkligen bryr mig om det lilla folket. Och vad de läser.

Välkommen Ture

Välkommen till världen Ture Englund!

Får jag lov att redan nu föreslå böckerna om Ture av Thomas och Anna-Clara Tidholm, ett drama i åtta delar? Det är väldigt spännande, i klass med Sopranos. Läs "Ture kokar soppa", "Ture blåser bort", "Ture skräpar ner", "Ture sitter och tittar", "Ture blir blöt", "Ture skottar snö", "Ture borstar tänderna" och "Ture får besök". Bäst, tycker vi här hemma, är "Ture får besök". Vi älskar att Ture tar sig samman och häller vispgrädde på sin störiga kusin för att sen köra ut honom. Det är bra att lära sig att lyssna på sina inre känslor och inte bara sitta där och vara artig mot jobbiga gäster. Läs den, Ture.

Jag är säker på att du kommer gilla alla (om nåt år eller två).

Projekt-kärlek

Läser att Eva Susso (som jag senast såg på Bokslukaren där hon läste "Lalo trummar" ackompanjerad av trummor och fiol - en hit om ni frågar mig och treåringen) ska bli adopterad av Rinkeby bibliotek under nästa läsår. Så spännande. Där ska hon ha en egen hörna där barn och ungdomar kan träffa henne och där ska hon leda skrivarkurser och boksamtal på loven. Dit får alla i närheten bege sig helt enkelt.

Läs mer i Bokhoras måndagsmöte med Eva Susso.

Åldersadekvat?

När jag var 29 år var jag nygift och arbetade som reporter på Svenska Dagbladet. Det kanske låter bra, men det var det inte. Jag var totalt utarbetad samtidigt som jag hade stor sorg, min pappa hade dött. Jag var helt slut, superledsen och kände ingen glädje alls i hela världen. Jag sökte hjälp hos en kurator till att börja med. En tid efter att jag slutat träffa henne gick jag tillbaka till hennes mottagning och bad om min journal (det kan man göra), fick den och läste.

De första orden i journalen är de jag minns bäst.

"29-årig kvinna med åldersadekvat utseende söker hjälp för .... ".

Åldersadekvat?
Alltid något, liksom. En sak som åtminstone stämde i mitt liv. Jag sög i mig det som beröm.

Så sorgligt.

Det där var första och sista gången jag hörde eller läste det ordet. Men det poppar upp i mitt minne när jag läser Pernilla Stalfelts senaste bok "Livetboken". Den är fin, saklig, psykologisk och ömsint - precis som hennes tidigare böcker "Bajsboken", "Dödenboken", "Kärlekboken", "Våldboken" och de andra barnfaktaböckerna hon är mamma till.

En sak bara. De äldre personerna i boken är inte åldersadekvata. 65-åringar idag är ju coola katter som åker till Berlin och går på nattklubb (typ). 80-åringar är möjligtvis lite stela i höfterna, men i övrigt är det inte mycket som skiljer dem från 50-nåntingåringar.

Det här tänker jag ofta på när jag läser barnböcker. Det finns ju liksom knappt några tanter och farbröder längre, ändå fortsätter man att skildra dem på samma sätt som man alltid gjort i litteraturen.
Varför?
Kanske längtar vi efter dem?

Trafikskola för fyraåringar (och äldre)

Ni som är i färd med att lära era små att cykla har allt att vinna på att läsa "Malla cyklar" av Eva Eriksson.

Nyckelmening från boken:
"Möter man en lastbil på vägen ska man inte titta på den, utan framför sig på vägen där man själv ska köra."

Det är den kloka körskoleläraren som Mallas mormor raggar på som kläcker visdomen. Tittar man på något så svänger man lätt åt det hållet.

Möjligtvis berättade nån intelligent vuxen detta för mig när jag själv lärde mig cykla? Kanske lärde jag mig det när jag övningskörde? Jag vet inte. Jag minns inte. Till slut sitter bilkörandet och cyklandet som en smäck i ryggmärgen (det var en konstig liknelse, men låt gå) och man tänker inte riktigt på vad det är som gör att det funkar. Då är det bra att bli påmind.

Fula ord är så sköna

Härregu, nu kommer jag ju på att jag ju har "Thomas - en vecka i maj" också, och "Fula ord är så sköna".
I min Thorvall-hylla alltså.

Här en dikt ur "Fula ord är så sköna" från 1967. Vassego, gullungar. Jag bjuder.

"En dag skiter jag i det.
Mamma, var är mina vantar?
Mamma, jag hittar inte räkneboken.
Mamma, du måste sätta papper på mina böcker
det säger fröken.
Mamma jag har inga rena jeans
Mamma jag måste ha nya gymnastikskor annars får jag
anmärkning.
Mamma, har jag tagit tredje poliosprutan?
Mamma, det är föräldramöte imorgon och fröken säger.
En dag skiter jag i fröken.
En dag skiter jag i alltihop
och rymmer till Australien
med en turk."

Jo, så kan det kännas.

Jag är en grön bänk i Paris

Det här är ren och skär grannfrulycka: att slinka in på Stadsmissionen på Horngatan (för övrigt Sveriges bästa antikvariat nu när vanliga antikvariat inte längre köper böcker och alla Södermalms intellektuella istället måste dumpa sina böcker gratis), ge barnbokshyllan några snabba sekunder och hitta Kerstin Thorvalls "Godnattsagor om Anders, nästan 4" för 30 spänn!

Det är mycket Kerstin Thorvall här hemma nu. Jag älskar Kerstin Thorvall. Jag finläser just nu "När man skjuter arbetare" (rekommenderas varmt), ser fram emot "I skuggan av oron" och "Från Signe till Alberte" och läser i diktsamlingen med världens snyggaste titel "Jag är en grön bänk i Paris". Marc och åttaåringen läser Thorvalls "Nämen Gunnar" om kvällarna och åttaåringen är klart tagen av den stressade mamman och den stackars pappan och alla bråk och separationen mellan dem. Marc tycker den är cool, "en riktig historia".

"Det mest förbjudna" från 1975 lyckades jag få tag på i pocket samma dag som Kerstin Thorvall dog (i april i år), den står bredvid "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" och väntar. "Nödvändigheten i att dansa" är på väg hem till mig i detta nu i ett paket från adlibris. (Jag säger bara afro-gympa. Jojo, man jobbar ju på sin Thorvall-image).

Ser ni förresten "Boken till dig" på nåt antikvariat nånstans så hör av er. Den vill jag också ha. Sen är min Thorvall-hylla stolt. Men inte nöjd.

(Läs förresten denna mycket rörande krönika om Thorvall av Cecilia Hagen. Klick)

Censur - igen

Apropå censuren i den svenska barnboksvärlden så kan man inte göra annat än att häpna över Jan Lööf och Bonnier Carlsen flathet när det gäller den uppdaterade versionen av "Örnis bilar". Den klassiska månadens-babe-kalendern på väggen i bilverkstaden är omgjord i den nya utgåvan. Istället cyklar två gosedjur runt på samma plats.

Man kan verkligen ha synpunkter på flickkalendrar. Det har jag. Jag blir exempelvis koma-trött av utvikningskalendern som 1,6-miljonersklubben producerar varje år. Varför håller de på med sånt? Spär de inte bara på trenden att kvinnor ska ses som läckra först och främst? Utökar denna unkna syn på kvinnor? "Känn pressen ända in i 80-årsåldern", liksom. Grattis, kvinnor.

Att Bonnier Carlsen ber Jan Lööf att rita om kalendern i boken är en helt annan sak. Det är censur. Det är unket. Känns som Kina.

Jag säger som jag brukar göra: politiskt inkorrekta inslag i barnböcker ger föräldrar en chans att prata om viktiga saker med sina barn. Man kan passa på och prata lite om H&M:s bikinireklam till exempel (som ju klistras över hela jävla stan varje vår utan att småbarnsföräldrar skriker ramaskrik). Förbereda ungarna på allt som komma ska.

Jan Lööf kommenterade det hela i Kulturnyheterna den 18 maj i år:

"Det är tråkigt när folk blir upprörde. Förlaget har blivit översköljda med brev där folk klagar på kalendrarna i boken. För mig spelar det inte minsta roll. Det är ingen inskränkning av friheten för mig."

Nähä du Jan Lööf. Jag tycker du skulle vägrat. Nån jävla måtta får det vara.

The royal wedding

Det känns svårt att lämna det kungliga bröllopet okommenterat. Grannfrun gick igång kan man säga, ungefär lika mycket på debatten om republik kontra monarki som på själva bröllopet. Min inre konflikt sammanfattas bäst i bilden ovan.

Jag kan såklart inte hjälpa att jag ser samband mellan barnkulturen och prinsessbröllopshysterin. Varför köpte jag en dyr bröllopstårta? Varför tog jag på mig en kungakrona och gick till slussen och hurrade för Victoria och Daniel när slupen kom? Varför fick jag gåshud när Adolf Fredriks barnkör sjöng för brudparet? Jo, såklart därför att jag redan i koltåldern matades med sagor om hur prinsessan och prinsen får varandra. Och nu var det på riktigt. Sagan blev live här hemma i min stad och jag är alldeles för nyfiken för att missa det.

Ibland är det svårt att få ihop hjärta och hjärna. Det får vi leva med.

Här är det förresten läge att puffa för den gamla debattartikeln (i form av ett öppet brev till Victoria och Daniel) som Rebecka Edgren Aldén och jag snickrade ihop för nåt år sedan. Läs här.

PS: Några kastade ägg på oss när vi gick hem från Slussen. Från ett fönster på Götgatan. Ha ha. Det tyckte jag var kul. Det kunde jag gott ha.

Grannfrun dissar

Feministen, journalisten och Led Zeppelin-fanet Ana Udovic dissar "Tingeling" och "Kalle med klänning". Fågeln som kvittrar är en koltrast på en innerstadsgård, den som ivrigt uppmanar henne till att slänga är grannfrun herself.

Nalleterror

Näe hörrni. Nyutgivna "Kompisen längtar" av Moni Nilsson och Per "prinsessböckerna" Gustavsson är inget för mig. Kompisen, som är en nallebjörn, är som värsta sortens pojkvän eller tristaste typen kompis. En sån som sitter hemma och undrar vart man ska gå när man på hoppiga ben vill ut. En sån som tittar på en med stora sorgsna ögon och inte vill att man ska göra nåt på egen hand. Ett fängelse.

Se på omslaget. Det kanske ser gulligt ut, men betänk att nallen sitter där med en klump i halsen och viskar "Hej då. Kom snart tillbaka. Kom helst på en gång" till flickan Olivia som ska ut och fiska, åka båt och sova i tält med sin polare Leo.

Jag får andnöd.

Dessutom minns jag att jag som barn faktiskt hade dåligt samvete för mina gosedjur då och då. Om jag hittade en dammig favorit under sängen så sved det till i magen.
Snacka om bortkastade känslor. Det finns bättre saker att ha dåligt samvete för. Har ni ungar med dessa tendenser så undvik denna bok.

I övrigt får jag tillägga att det är ju bra att Olivia sorglöst drar ut trots Nallens terror. Hon vänder sig inte ens och vinkar till stackars nallen som sitter där i fönstret. Bra det.

Slutmeningen från helvetet

Jag tycker att diskussionen om att alla böcker inte passar som just godnattsagor är både viktig och intressant. Det finns speciellt en bok som grannfrun vill varna för som kvällslektyr, och det är nya "Månen blev rädd" av Joar Tiberg och Anna Höglund. Den är finfin på alla sätt och vis, förutom en: slutmeningarna. Som lyder:

"Och nu kände månen att han var hungrig, han längtade efter en smörgås, med en korvskiva på. Och ett stort glas mjölk."

Det är slutmeningen från helvetet för den som nattar tandborstade och i sängen äntligen nerlurade ungar.

Stefan Eklund och barnkultur utan vinjett

Jag har haft ett hyllningsinlägg till Svenska Dagbladets kulturchef på lut ett tag. Men så kände jag att jag kanske inte hade nog på fötterna. Men nu har jag det. Sen i lördags.

Stefan Eklund har varit varit Svenska Dagbladets kulturchef i lite mer än ett år nu, och han behandlar barnkultur som en självklar del av kulturen. Under ingen vinjett alls gjorde han (ingen specialreporter) till exempel en långintervju med Pija Lindenbaum efter att hon hade gett ut "Siv sover vilse" i höstas (och de talar om klassperspektivet i boken).
För några veckor sedan träffade han Kitty Crowther och ställde initierade frågor till henne, under vinjetten Böcker, ingen annat. (här). Och i lördags hittade man ytterligare ett uppslag om barnlitteratur, Stefan Eklund träffade Magdalena och Mikael Cavallin och pratade om civilisationskritiken i deras barnpoesibok "Gå inte fel kamel" (här).

Om saknad

Vi hade en gång en hund, Ingo (sötnosen på bilden), men han är död nu. Sen skaffade vi en katt, Tårtan, som var världens snällaste, men hon blev överkörd (och vi sörjde våldsamt). Sen hade vi visst två kaniner, Allan och Frasse, ett tag också, men de bor inte här längre om man säger så.

Jag tänker på dessa vänner när jag läser Gro Dahles och Svein Nyhus bok "Roy". Roy är hund och Roy är död, och huvudpersonen i boken, en liten kille, saknar Roy så han får ont i armarna och det värker i ryggen ("och händerna har ingenting att klappa").
Roy handlar om nåt så vanligt som ett älskat husdjur som dör, och om barnens - och de vuxnas - fantasier om vad döden egentligen är. Var är de döda? I marken? I himlen? Vilar de? Återföds man? Hur ska man då känna igen sin återfödda vän?

"Roy" är en dödsbra bok, som i ärlighetens namn mest får mig att tänka på min älskade pappa, som också är död, och alla funderingar jag haft kring var han är någonstans nu när han inte längre är här hos oss.

Hatten av för Dahle och Nyhus (igen).

PS: När åttaåringen hade läst "Roy" för ett tag sen kommenterade hon den så här. "Man tror hela tiden att Roy inte är död, att han ska leva igen på sista sidan".
Åtta år och redan van vid happy endings.
Men icke. Roy är och förblir död.
Stumt.
Som det är i verkligheten.

Spa-hat

"Hemmaspa är vår tids största hån. Det är som om man, som mamma, inte är värd mer än lite ljummet vatten."

Jepp.

Citat ur Martina Haags senaste, "Fånge i hundpalatset"

Bröllopsböcker & barndeckare

Deckartrenden är stark, även inom barnlitteraturen. Nu kommer konkurrens till megapopululära Lasse och Maja. Jag måste säga att jag blir nyfiken på deckardrottningen Anna Janssons tre nya barndeckare om Emil Wern (son till Maria Wern, kriminalispektören som är huvudperson i Anna Janssons vuxendeckare), Sokrates och fattige Ubbe.

Kul också att det är Mimmi Tollerup som gjort teckningarna, hon har även tecknat en av våra favvisar här hemma "När Malins mamma gifter sig med Lisa" (som säkert är femton år gammal). Den är ett boktips så här i bröllopsyra tider. Leta på bibblan.

Treåringen går till tandläkaren

Barnböcker kan man ju ha till mycket. Till exempel kan man innan man går till tandläkaren för att laga ett hål läsa Gunilla Woldes klassiker "Emma går till tandläkaren" från 1975 ungefär fyrtioelva gånger, och sen när man kommer hem från detta äventyr kan man läsa den hundra gånger till.

Bara för att liksom få veta att andra också har varit med om detta.