
Med i studion finns också Catarina Kruusval som med sitt berättande "vill skapa en trevlig stund". Inte ångest. Vilket ju är bra, men den ena typen av bok utesluter ju inte den andra.
Själv läser jag ofta svåra böcker för barnen. Ibland censurerar jag själv. Det är ju okej. Det är jag som läser som har ansvaret. Jag har varit inne på det tidigare i bloggen, bland annat angående Anna-Clara Tidholms "Snälla barn" som jag la på hyllan några månader efter att jag köpt den för att jag skulle mogna, och ångestladdade "Hanna, huset, hunden" av samma författare. Andra favoriter härhemma är Jockum Nordströms "Sailor och Pekka" (där såväl knivslagsmål som sprit förekommer) och Gunna Grähs socialrealistiska "Dino och lilla Kurren" där Dino hjälper fyllot Heikki att mata katten. Det är böcker med bett i, och efter nio gånger av tio har barnen inga frågor alls att ställa efter att vi läst dem. De har fått kika in i andra människors verklighet bara, och de lägger det till sina erfarenheter. Antar jag.
2 kommentarer:
Vad kul att ha hittat din blogg! Den kombinerar två av mina favoritämnen, barnböcker och feminism.
Jag läste artikeln i Vi läser med intresse, och reagerade bl a på de mesiga föräldrar som intervjuades. Vad mycket man missar om man är glad att det inte finns svordomar i barnböcker! Hallå!
Jag tror att det är jätteviktigt att man ger barnen ett eget rum vad gäller svåra saker. Med det menar jag att de ska få möjlighet att närma sig dem när de själva vill. Men hur ska de få veta hur världen ser ut om deras verklighet censureras? Häromdagen mötte sonen och jag ett finsktalande fyllo som tiggde småpengar av oss. De finns i verkligheten, ska de inte få finnas i barnlitteraturen?
Kan skriva mycket om detta men det blir för osorterat!
Gillar också Dino och Lilla Kurren, för övrigt.
Ja, här på Söder finns ju massor av Heikkis. Jag är glad att ha hittat åtminstone en i barnlitteraturen.
Och barn och svordomar är ett helt eget kapitel. det ska jag skriva mer om nångång.
hej från en som gillar att svära
Skicka en kommentar