måndag 31 december 2007

Rebban, din smartis!

Operfekt direkt


Titta en sån harmonisk bild på en deadlinestressad yrkesarbetande mamma i myskläder och hennes datornyfikna ettåring. (Bilden är tagen av ettåringen - via datorn. Tänk vad de kan med sina små pilliga fingrar...)

Operfekt eller perfekt?

"Vi bygger gärna lite konstiga sängar i det här huset. Oregelbundna liksom. Jag gillar inte raka hörn. Receptet är alltså. Två räta vinklar och två snea. Så är jag ju halvt utbildad waldorflärare oxå.. Tror man sover bättre i o-raka sängar. Tror man lever bättre i o-raka hus. Tror man blir lyckligar av o-perfekt än perfekt."

O, precis så tror jag med. Jag tror mer på operfekt än perfekt. Som Mia Skäringer i sin fina blogg. Kanske kan jag bota mina sömnproblem med en oregelbunden säng?
Operfekt - mitt nya motto.

Vadå snälla barn?


Visst, I love diskbänksrealism och Anna-Clara och Thomas Tidholm är några av mina verkliga barnboksfavoriter, men i "Snälla barn" går det för långt. För mig. Kanske träffar den några av mina allra mest ömtåliga strängar? Någonting är det i alla fall som göra att jag faktiskt inte har någon lust att läsa denna gripande, fantastiskt skrivna och underbart illustrerade bilderbok för femåringen.
Handlingen? Jo, två flickor, halvsystrar, är ensamma hemma. De väntar på mamman (som är på jobbet) och på den ena flickans pappa, han som bor ihop med mamman, (han är ute på tjänsteresa). Men ingen kommer hem. Både mamman och pappan ringer hem och säger att de är sena, att det har "tjorvat till sig". Mamman ringer igen och igen, och säger tillslut att hon skall på kurs. "Men kan du inte komma hem nu då" frågar barnen, mamman svarar "Ska jag inte få gå på en stackars kurs?". Tillslut kommer pappan hem, sent, och när har förstår att mamman inte är hemma ännu så sätter han sig och gråter. "Nu har hon träffat en annan man som hon hellre vill vara med" säger han. Flickorna svarar att han nog bara är trött och behöver vila sig.
Barnen tar boken igenom ansvar för de vuxna, och tycker synd om sina föräldrar som har det tjorvig. De lagar mat själva och de tröstar pappan när han är lessen. På bokens sista sida kommer mamman hem, men då är det nästan morgon och alla sover.
Alltså. Man får ont i magen.
Jag skall lägga "Snälla barn" långt upp i bokhyllan ett tag, medan jag funderar. Är detta en barnbok?

söndag 30 december 2007

Familjen




Alltså, jag brukar ju skryta med att hos grannfrun, där hittar man inga köptips minsann (förutom barnböcker dårå). Men jag kan bara inte låta bli att visa upp denna fina tapet som en tjej som heter Lisa Bengtsson gjort. Familjen heter den, och den skulle kunna passa fantastiskt i ett visst hus i Kungshamn, tror jag. Och man mår ju så fint av att sponsra nyutexade hårt arbetande och begåvade formgivare. Eller hur.
(Ser ni att man kan sätta fast foton på familj och vänner och annat i ramarna i tapeten?)

lördag 29 december 2007

Speltips, please


Vi är i speltagen här hemma, men nu kan vi "Den försvunna diamanten", "Yatzy", "Finns i sjön" samt "Pingu på skattjakt" (zzzzzzzzzzz) och "Bamses fyra i rad" om man säger så.

Har ni några bra tips på kul spel? För speltokiga femochetthalvtåringar och hennes föräldrar.

Filmtips från grannfrun


Förresten igen. Vill ni se en fullkomligt störtskön film så missa inte Wes Andersons (som tidigare gjort tex The Royal Tenenbaums) nya film The Darjeeling Limited. Kolla runt lite här och ni kommer fatta. Bra musik, fantastiska miljöer, grymma skådisar, kul dialog och såååååååååååå snyggt.

Eländes elände

Varför vara glad när man kan vara gnällig? skrev Hanne Kjöller i en ledare i gårdagens DN apropå livspussel och småbarnsföräldrars gnäll om att livet inte går ihop. Hon tycker vi gör fel som gnäller, (men hon har faktiskt en gång träffat en sömmerska med dåliga ekonomiska marginaler som sa att hon njöt av varje dag med barnen).
Istället för att klaga föreslår Hanne att vi ska gå hem
och dofta våra barn i nacken, "känn på det mjuka sammetsskinnet, bit i en tå och killa henne tills hon storknar av skratt."

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, förutom att jag tror att väldigt många gör just så efter sin arbetsdag, faktiskt.

Och jag blir lite illamående av läsa denna kvalmigt krämiga text som luktar självhjälp lång väg. Visst har vi det bra i Sverige om man jämför med många andra länder, men därmed inte sagt att det inte kan bli bättre. Det finns massor att kritisera: såväl strukturer som politiker och enskilda föräldrars val.
Nä, alla slitna småbarnsföräldrar. Gnäll på och försök få våra politiker, kanske dina grannar eller till och med dig själv
att förändras. Dela föräldraförsäkringen, tex. Om nu inte våra politiker vågar göra det får vi göra det själva. Och om nu våra politiker och nationalekonomer inte tycker att sex timmars arbetsdag är en toppengrej, så får vi ta saken i egna händer. Sextimmarsdagen är en helbra grej för småbarnsföräldrar. OBS: att båda jobbar sex timmar, annars blir den som jobbar kortare ... ja ni vet vad.

Och sen kanske vi faktiskt kunde, som Hanne föreslår, emellan varven påminna varandra om hur underbar tiden med våra små barn faktiskt är. Oftast.

En helt underbar barnbok


"Magic, Cilla & Baby - ramsor om tjejer, killar och grejer" är en rena rama evangeliumet för en pk förälder som jag, som mer än gärna vill att barnen skall matas med budskap om demokrati, jämställdhet och mångfald (begrepp som också är bokförlget Vildas ledstjärnor). Jag myser när jag läser denna helfantastiska abc-bok, där rim som "Inger alla barns idol, känd för sina grymma mål. Över isen tyst hon glider. Rätt i kryss, så snyggt det svider.", samsas med "Tjejer, killar - hör nu opp! Om någon tafsar så säg stopp! Sparka, skrik dig hes och bit! Stick och brinn din dumma skit. Sen berättar du för alla, var inte rädd, du måste tjalla".

Extra gött är det att krypa till kojs med denna pärla efter en kväll som ikväll, som femåringen tillbringat i senaste H&M-katalogens sällskap (vi har klippt och klistrat kollage av diverse läckra bh-modeller uppblandat med gulliga bebisar från samma katalog... så lagom pk...)

Men sen (mmmmmmmmm), när vi avslutar kvällens Magic, Cilla & Baby-stund med att läsa bokstaven a, där det står om ordet annorlunda, och jag ställer frågan som står längst ner på sidan - "är du annorlunda?", och femåringen tittar konstigt på mig och svarar "klart jag är annorlunda!" som om frågan vore idiotisk, och annorlunda är en lika självklar som toppenbra grej att vara, då blir jag så glad.

Åh, jag skulle offra mycket för att hon får behålla den känslan om sig själv.

fredag 28 december 2007


Förresten: vill ni veta vilken ost som är världens godaste?

Det är Comté. Prova den.
Rumsvarm.

Törstiga granar


Det är lite skönt att julen är över, eller hur? Vi hade mysigt, men höll nästan på att duka under av idyllen. Så stort tack till Jenny och Fredrik som hade rödvinsrejs på julaftonskvällen - Marc och jag begav oss dit när kottarna somnat och sen drack vi rödtjut som törstiga julgranar halva natten. Och beundrade denna pepparkaksbil, som tronade i Jenny och Fredriks kök (på den rödvinsfärgade sammetsduken - mycket smart med den färgen på duken när man har kalas). Fin bil va? Inte alls lika traditionell som vårt hus, som var en kopia av ett visst eternitpalats i Kungshamn...

En sorglig Pippi


Det tog inte lång tid in i första akten förrän man förstod att uppsättningen "Pippi Långstrump - världens starkaste" på Stockholms stadsteater inte skulle bli den gamla vanliga versionen av Pippi. Nä, Joanna Nordenskiölds dramatisering är mycket svartare än alla andra Pippi-tolkningar jag sett eller läst. Pippi är lika stark som vanligt, och lika glad och käck - på ytan. Om kvällarna är hon ensam och lessen och saknar sina föräldrar, och hon oroar sig för att hon inte duger - varken i skolan eller inför Tommy och Annikas föräldrar. Allt det här finns ju i böckerna om Pippi, men liksom mellan raderna. På Stadsteatern uttalas det och gestaltas hela tiden, i två timmar. Pippi framställs mer eller mindre som ett bokstavsbarn helt utan vett och etikett som är satt att klara sig själv (vilket hon klarar sådärbra). Det hela var både bra och sorgligt. Men scenen där Pippi, utspökad i för mycket läppstift och glittrig klänning (i ett försök att bli fin), slänger köttbullar på Tommy och Annikas pappa var bara sorglig.
Det fanns stunder då jag hejade på Prusiluskan! Ge Pippi en vanlig familj, liksom. Så har jag ALDRIG känt förut.
Och vad är dealen med Pippis pappa? När jag för ett tag sen funderade över frågan om vilka litterära lovers jag drömmer om (alltså vilka män i litteraturen som jag tycker är attraktiva), dök Pippis pappa upp ganska snabbt. Han framställs alltid som så härlig. Och spelas av underbara män som Beppe Wolgers. Han var lika underbar på stadsteatern (spelades av en ljuvlig Lindy Larsson). Men vad för slags pappa är han egentligen? Ta hand om din fina unge istället för att drälla omkring i Söderhavet!
(Pippi spelas till och med den sista mars 2008. Don´t miss it!)

(foto av Linn Sandholm)



torsdag 20 december 2007

Bättre förr?


Vad säger ni om denna text som vandrar runt på facebook - skriven av nån anonym.
Var det bättre förr?

Till alla barn som överlevde 60, 70 & 80 talet. Först så överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten. De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt blue cheese-dressing samt åt tonfisk direkt ur burken, men blev aldrig testade för diabetes. Efter detta trauma blev vi lagd på mage för att sova i en spjälsäng målad i enrosa eller babyblå färg med hög blyhalt. Vi hade ingen barn- säkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag. Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och inte ur glas eller flaska. Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och ingen dog av detta. Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen, inte blev vi överviktiga för det! För att vi var alltid ute och lekte. Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dagen och kom hem när gatlyktorna var tända. Ingen kunde nå oss på hela dagen och vi var okej! I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet. Vi hade inga Playstation, Nindendo, X-box, ingen video eller dvd, inga 150 kanaler på tv:n inget surroundljud, cd-spelare inga mobiltelefoner, datorer, inget internet eller msn. Vi hade vänner och dem fann vi utomhus! Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder! Och inte blev någon stämd eller anmäld för det. Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord. Och inte fortsatte maskarna att leva i magen! Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar. Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem. Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, de som inte blev det fick lära sig att handskas med besvikelsen. Otroligt, eller hur? Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte. De var faktiskt lagens högra arm! Denna generation har faktisk fostrat dom största risktagarna, problemlösarna och investerarna någonsin. De senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya idéer. Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!Om du är en av dem så; Grattis! Du kanske vill dela med dig av detta till andra som har haft turen att få växa upp som barn den tiden innan advokater och myndigheter reglerade ditt liv för ”ditt eget bästa”?"

Stickgraffiti


Nu skall jag bege mig till närmaste garnaffär. Måste nämligen hotta upp min förort med lite stickgraffiti. Är det inte så underbart att man smäller av? Detta urgamla, traditionellt kvinnliga hantverk gör ju underverk i grå stadsmiljö, och säkert i idyllisk förort också. Jag såg det först för några veckor sen, på lyktstolpar i Götgatsbacken, och föll som en avsågad fura. Läs mer på stickkontakt (där jag hämtade bilden), bland annat. Och hjälp till att göra världen lite mjukare du med! Fram med stickorna.

onsdag 19 december 2007

En fråga i tiden...


Är det kul eller tråkigt att baka pepparkakor?
Jag har just gjort det - igen - och jag har ingen aning. Ni?

tisdag 18 december 2007

Bok i vardande


Jag jobbar på café nuförtiden. Alltså, jag sitter och jobbar på caféer runt om i stan. För er som är intresserade så är Edenborg på Stora Nygatan i Gamla stan ett höjdarställe att jobba på, Café String på Söder är mysigt men himla kallt och Stadsmissionens café på Stortorget okej (lite för stimmigt liksom). Idag sitter Rebecka Edgren-Aldén (snyggingen på bilden) och jag mitt emot varandra och skriver. Så himla trevligt. Nästa höst kan ni läsa det vi plitar på. Då kommer nämligen vår gemensamma bok ut (på Albert Bonniers förlag). Tills dess kan ni till exempel hålla till godo med Rebeckas braiga krönikor i VLT. Jämställda hälsningar från Stortorget i Gamla Stan och Rebecka och mig.

måndag 17 december 2007

Så stressar ni ner inför jul


"Klockan 20 varje kväll är det dags att stressa ned. Därefter gör du inget du ”måste”. I stället tar du dig tid att prata med din fru eller man, se lite på tv eller ta en promenad.".
Så lyder tidningen Chefs antistressråd inför jul.
Tillåt mig skratta. Högt.
Inget efter klockan 20? När barnen just har somnat. När fasen skall man göra saker då?
Det glömde Chef att berätta.
Jag väntar nyfiket på svaret.

Bennys mamma is back


Den augustprisnominerade nya boken om grisen Benny är jättebra. Den handlar om Benny och hans lillebror som sticker ut och leker, deras mamma säger "gå inte till pölen, lillebror kan ramla i" och de båda brorsorna går så klart raka vägen till just pölen - och lillebror trillar i. Läskigt. Sen vågar de inte gå hem, för vad skall mamma säga? Blöta och smutsiga gömmer de sig i skogen innan de vågar sig hem. En bra utgångspunkt för ett snack med kottarna om att de alltid kan komma hem även om de har varit busiga, med andra ord. Dessutom finns det världens sötaste bihistoria om kärlek inbäddad i boken.

Men: vad tusan skall Bennys mamma hela tiden framställas som värsta gråa hemmafrun för? Som en plågad slav i hemmets trista vrå. Det är likadant i alla böckerna om Benny och jag har varit inne på det tidigare i bloggen. Låt henne släppa taget om dammsugaren, snälla Olof Landström. Skippa förklädet, klä henne i något fint och ge henne en tidning att läsa till nästa bok. Please!

Gör en brevbärare glad?


Den här skylten kan ni ladda ner på Nanna Johanssons hemsida.


torsdag 13 december 2007

Mer queer


Härliga män. Sötast är trean från vänster.

Julkort från Yoko


Så här kanske Yoko Onos julkort såg ut förr i tiden, inte vet jag. Men på omvägar (...) har jag fått höra att Yoko i år skickar tidernas fränaste julkort föreställande sig själv som barn tillsammans med texten "I'm a witch, I'm a bitch, I don't care what you say".

Wow! Det ni.

Årets lucia!



En queer mamma får passa på innan de små gossarna blir för stora för att fatta vilka roller de bör inta på lucia. Eller hur.

The krans


Jag gör en Linda Skugge och lägger ut min nytillverkade krans. Lägg huvudet på sne och sup in julestämningen. Granris från skogen och smällbär från kyrkogårdshäcken.

onsdag 12 december 2007

Önskestafett


Åh - jag har blivit inbjuden till en önskestafett av masarinmamman! Så skoj.
Gu - nu gäller det ...

Uppdraget är en önskelista.
"Men det behöver inte vara realistiska önskningar eller materiella saker. Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma.”

1. En sjöbod. Det är väl inte för mycket begärt om man nu investerat miljoners kronor i ett eternitpalats i Kungshamn? Kunde kanske ingå tycker man? Inte typ kosta en halv miljon till... Jag vet - jag gapar efter mycket. Men jag skulle ju skriva önskningar hur orealistiska de än är.

2. En personlig tränare som psykade och piskade mig till stordåd. Om ni visste hur svag jag är i till exempel bakdelen av mina överarmar så skulle ni storkna. Om ni visste hur få armhävningar jag kan göra så skulle ni bli imponerade (fast omvänt liksom). Om ni visste hur inkontinent jag blir av att hoppa upp och ner skulle ni bli bekymrade.

3. En grym sångröst.

4. 25 000 redan avklarade pianolektioner och ett piano - jäklars vad jag skulle samla släkten runt pianot efter julmiddagen och riva av klassiker efter klassiker efter klassiker i en enda borgerlig orgie.

5. En fullständigt och totalt jämställd man (min är ganska ok, men kunde bli bättre på vissa områden liksom).

6. Att min familj, min släkt, mina vänner och alla andra runt omkring mig får fortsätta vara friska.

7. Energi och närvaro .


Å så passar jag stafetten vidare till Lisa, Hemmafrun, Johan, Denise, Anna Björkman, Linda Skugge och Ann Bäck . Vad önskar ni er?

Godda godda

Jag vet inte hur det är med er - tycker ni att det är helmysko om en person hejar på er när ni är ute och går på en gångbana i en förort och det typ bara är ni två i krokarna? Själv tycker jag att det är självklart att säga hej om jag möter en person som är ute och går och vi möts. Jag säger "hej" eller så kanske jag nickar lite. Det är helt vanligt jäkla hyfs, tycker jag. Och dessutom är det skoj. En annan poäng för mig är att om jag har med mig barnen så lär de sig att heja på människor. Att liksom se andra anonyma människor som just människor och inte som något ingenting som råkar vandra förbi.
Men jag verkar vara ganska ensam om att tänka såhär. De flesta jag möter har fullt upp med att stirra framför sig i desperata försök att INTE få ögonkontakt. I alla fall de som är i min egen generation. Äldre hälsar gärna.
Vad säger ni? Är jag en översocial galning som lär mina barn sociala spelreger som gått och vart omoderna sen andra världskriget?

måndag 3 december 2007

Syskonkärlek!

Sven Nordqvist vann augustpriset! Nu skall jag inte skriva "vad var det jag sa", men vad var det jag sa om "Var är min syster?" längre ner på bloggen (se inlägg "Och vinnaren är ... (tycker jag)"). Nä, nu skall jag sluta malla mig, för ärligt talat tror jag att hur bra de andra böckerna än är (och de två som vi har läst här hemma, "Sonja, Boris och tjuven" av Eva Lindström samt "Nöff nöff Benny" av Barbro Lindgren och Olof Landström, är kanonbra båda två), så är det svårt att konkurrera med en sagobok av "Var är min systers?" klass.
Kul.
Grattis till
Sven Nordqvist!

Juryns motivering lyder:
En bilderbok om två små möss – en Lillebror som ska hitta sin Storasyster som försvunnit – det låter kanske som en banal historia men här kan både barn och vuxna sjunka in i ett helgjutet konstverk. En surrealistisk lek med optiska villor, ett myller av kända och okända figurer, en fantasieggande upptäcktsresa i bild men genom orden också en psykologiskt trovärdig skildring av syskonkärlek.



PS. Men ärligt talat vilket gubbigt vinnargäng. I klassen skönlitteratur vann
"Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark ("ett existentiellt kammarspel om tankens kraft mot kroppens förfall och lidande") och årets fackbok blev "Med livet som insats" av Bengt Jangfeldt (en biografi om poeten Majakovskij ). Tja, vad skall man säga. Jag kastar mig inte in på adlibris om man säger så.

Augustpriset


Ikväll delas augustpriset ut. I vuxenklassen har det länge talats om att Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" är segertippad. Inte mig emot. Bästa vuxenläsningen för mig detta året.
I barn- och ungdomsklassen däremot finns det kanske inte någon lika tydlig favorit. Jag har ju tidigare skrivit om hur fantastisk Sven Nordqvists "Var är min syster?" är, men det är faktiskt "Sonja, Boris och tjuven" också. Men det går knappast att jämför dessa. Om "Var är min syster?" står för fantasi och saga, står småbarnsdeckaren "Sonja, Boris och tjuven" för vardagsrealism. (bilderna ovan är från "Sonja...")
Och tja - vi behöver ju läsa om bägge.
Det skall i alla fall bli spännade att se vem som vinner!
Nu skall jag gå och träna.

Fantastisk reklamkampanj från det sydafrikanska energibolaget Eskom.
Vattenfall, come on!

Adressbok 2

När jag mejlade till adlibris om den där adressboken som jag fick istället för den bok jag hade beställt var de schyssta och inget var nåt problem. De skulle skicka rätt bok, och jag skulle skicka tillbaka adressboken i ett kuvert som de skickade.
Igår kom mitt nya bokpaket.
Gissa vad det var i?
En liten engelsk adressbok. Igen.

Vad är det för fel på mansrollen?

Vi måste ta hand om våra pojkar. Könsroller är fängelser även för dem. Lika lite som vi vill att våra flickor skall bli sönderstressade, supersmala och överambitiösa, vill vi ju att våra söner skall bli våldsamma typer som slår ner, och faktiskt dödar varandra, ute på stan helt vanliga lördagsnätter.
Läs Per Wirténs artikeln i Dagens Arena:

"När människor protesterade och kampanjmaskineriet satte fart var det i stället mot "ungdomsvåldet", "gatuvåldet" och "gängkulturen". Men det uppenbara förhållandet att de som slåss alltid är män och att deras slag drivs fram av en idé om manlighet, försvann. Det var som att en välmenande dementimaskin slog till. Allt kan diskuteras, utom genus."

söndag 2 december 2007

Julpyntsfråga


Jösses vad med julpynt vi har. Igår eftermiddag var jag (precis som många andra, antar jag) nere i källaren och rotade efter adventsljusstaken, de däringa små flugsvamparna som är obligatoriska att stoppa ner i mossan kring adventsljusstaken (i alla fall här hemma) och adventstjärnorna till fönstren.
Tre ganska stora lådor har vi, fyllda av tomtar och skit. Och vi är inte ens speciellt intresserade! I vårt hem står det inte tomtar i varje vrå till julen.
Varifrån kommer allt pynt?
Om vi har tre lådor antar jag att det finns en massa andra familjer som också har det.
Och varför finns det då så i i helskotta mycket julpynt till salu i varenda affär man går in i?

Den som inte har mer än tillräckligt räck upp en hand.