onsdag 30 mars 2011

En av Banksys bilder på muren

Muren




Jag kan inte bestämma mig. Vilken bild är bäst. Boken, "Pojken, flickan och muren" av Ulf Stark och Anna Höglund är f a n t a s t i s k, så det passar bra att den får stor plats här - alla bilderna får ligga kvar och göra det - bara TA PLATS. Banksy-boken råkar vi ha, och det passade sjukt bra att plocka fram den och titta på de målningar om frihet som Banksy gjort på muren som Israelerna byggt i Palestina när vi hade läst ut "Pojken, flickan och muren". Bra för oss alla att se den fruktansvärda muren i bilderboken "på riktigt" på bild. Muren är 70 mil lång, och säkert åtta meter hög. Fatta! Världens längsta fängelsemur. Effekten blev stor av att titta på Banksy-bilderna (dem kan man ju också se på nätet, här till exempel) och läsa mer om muren. Barnen ställde massor av frågor. Storögt, ni vet.

Jag ska skriva mer om "Pojken, flickan och muren" snart. Ska bara.

tisdag 29 mars 2011

Grattis Shaun Tan


Grattis Shaun Tan till årets Alma-pris.

Du blir en ny bekantskap att stifta. Det ska bli spännande. Jag slank in i en bokaffär på vägen hem och nosade lite på en av dina böcker, Ankomsten. Den enda av dina böcker som finns översatt till svenska än så länge vad jag förstår. I den finns bara tecknade bilder. Som en serie, men helt utan ord. Ser fint ut.

(Och grattis till Kabusa förlag som ger ut Tan)

Om dörrar, öppna och stängda




För ett par månader sedan läste jag Tove Janssons "Sommarboken". Sen dess tänker jag väldigt ofta på den. På farmoderns (Tove Janssons mamma Signe Hammarsten Janssons) sätt att vara tillsammans med sitt barnbarn, den sexåriga Sophia (Tove Janssons brorsdotter). Den gamla och den unga därute på den klippiga ön där de befinner sig, den karga, trygga och varma relationen dem emellan. Jag har aldrig läst om en liknande relation. Den är väldigt inspirerande och oduktig och jag rekommenderar alla föräldrar (och far- och morföräldrar) att läsa boken. Bättre än Jesper Juhl, jag lovar.

Den passage jag oftast tänker på är en där Sophia tidigt om morgonen ligger i sin säng och blir påverkad av kylan där ute och elden där inne och lite rädd för ön. Det är april och kallt, isen ligger fortfarande. Hon blir orolig, ön liksom tar sig in i deras lilla stuga tycker hon. Hon väcker sin farmor och frågar:
"Är du säker på att dörren är stängd?"
Hennes farmor svarar:
"Den är öppen. Den är alltid öppen, du kan sova alldeles lugnt."
Och Sophia rullar in sig i täcket igen. "Hon lät hela ön flyta ut på isen och vidare fram till horisonten. Just innan hon somnade gick pappan upp och lade in mera ved i spiseln."

Vackert. Eller hur.
Ett så fint sätt att se på dörrar.

Jag tänker speciellt på den här passagen när jag läser "God natt, natt" av Gro Dahle och Svein Nyhus. I den finns en vers som också handlar om dörrar och trygghet, fast på ett helt annat - mer traditionellt - sätt. Dörren är en av alla saker som läsaren liksom respektfullt säger god natt till.

"God natt då dörren som håller allt där ute ute och allt här inne inne. Du håller vakt du dörr, så att jag kan sova tryggt."

Detta om dörrar. Jag tänker mycket på dem. På om de ska vara öppna eller stängda. Låsta eller olåsta.

Stian och Roy


Alltid kul när två favoriter slår sina påsar ihop. Denna gång den norske författaren Roy Jacobsen (läs "Segerherrarna"!) och barnboksförfattaren och illustratören Stian Hole - som gjort omslaget till Jacobsens nya "Underbarn".

fredag 25 mars 2011

Gamla konstiga fabler

Fabler är litteraturvetenskap i Uppsala för mig. Träiga berättelser med otidsenliga budskap som jag var tvungen att läsa. Ändå slänger jag mig över Rabén och Sjögrens nya utgåva av Aisopos fabler". Nu då, tänker jag. Nu kanske någon kan förmedla fabler på nåt intressant sätt. Förordet är spännande. Författaren (eller snarare tolkaren), den sydafrikanska Beverly Naidoo, tror att Aisopos var afrikan. Varför finns det annars så mycket afrikanska djur med i hans fabler? Varför liknar de till formen afrikanska berättelser, som till skillnad från europeiska sällan slutar lyckligt?

Det är ett fint förord om Aisopos och hans berättelser och deras funktion. Men fablerna, ja själva fablerna och deras sentenser funkar ju inte längre. En handlar om två barn som har en far som ska dö. På dödsbädden berättar pappan att det finns en skatt nedgrävd i trädgården. Barnen gräver och gräver - men ingen skatt. Däremot gav trädgården frukt som aldrig förr därför att de har grävt. Sensmoral: arbete är den verkliga skatten. "Vadå?" säger åttaåringen. "Blir det så om man gräver upp trädgården?", "Lurade pappan dem?". Jag bläddrar vidare.
En annan handlar om en sköldpadda som vill kunna flyga precis som örnen. Han övertalar örnen att lyfta honom högt upp i luften och sen släppa honom. Sköldpaddan trillar ner på marken och dör. Sensmoral: Man kan inte få någonting att hända genom att bara önska sig det. Åttaåringen: "Vadå?" "VADÅ?" Hon vill förstå. Jag kan inte förklara. Hör mig själv säga att man får öva sig och arbeta om man vill någonting. "Men en sköldpadda kan ju aldrig lära sig flyga" säger åttaåringen. "Nääää", säger jag.
Vi läser "Apan och fiskarfänget" (åttaåringen är tokig i att fiska). En apa spanar in några fiskare som håvar in fisk i sina nät. När fiskarna lägger sig för att vila (siesta!) hoppar apan ner och testar deras nät. "Det där ser lätt ut" säger han, men han trasslar in sig i näten och drunknar. "Varför började jag fiska utan att först lära mig hur man gör?" är det sista apan ropar. Sensmoral: befatta dig inte med något du inte förstår.
"Oj" säger åttaåringen.
"Tur att vi har flytvästar när vi fiskar" säger jag fåraktigt.
....

Vi läser nåt annat.

Lyssna här på litteraturvetaren Erik Zillén som pratar om just detta i Vetenskapsradion forum. Han säger att fabeln kom till Sverige under medeltiden, men att berättelseformen uppfattades som omodern redan i början av 1800-talet. Att fablerna "bygger på en människosyn som vi med vår mer komplexa psykologi och antropologi tycker är för enkel. Våra moraliska dilemman är mer komplicerade än de var på Aisopos tid." Säger Erik. Och jag håller med.

Rapport från bönolympiaden

Bönolympiaden fem dagar senare. Det går undan. Den längst ner i vänstra hörnet leder.

torsdag 24 mars 2011

Snurran är tillbaka

Den kaxiga kattflickan Snurran har länge varit favorit här hemma. Det är nåt oemotståndligt med tonen i böckerna om henne. Nu finns det en ny bok, som vanligt är den skriven av Eva Bergström och illustrerad av Annika Samuelsson.

Scen:
dagis

Roller:
huvudpersonerna Snurran (som ju är svart) och Saltis (som är vit), fröken Majsan samt de övriga förskolebarnen Sussi, Pussi och Tussi

Intrig:
Snurran och Saltis är ovänner och bråkar hela tiden. Majsan är trött på dem. Stackars Sussi, Pussi och Tussi blir typ bifigurer på sin egen förskola. De vill sluta på dagis, för allt kretsar kring Snurran och Saltis som strular och tar plats. I slutscenen blir Snurran och Saltis vänner, men då är fröken Majsan så utmattad att hon sätter sig ner. Sussi, Pussi och Tussi leker själva i ett hörn.

Tja. What to say? "Snurran på dagis" skildrar en helt vanlig dag på en förskola nånstans i Sverige. Socialrealism. Att Snurran är tjej - som ju faktiskt nyanserar bilden lite - missar mina barn helt. "Vilka är pojkar?" frågar jag - båda barnen pekar på Snurran och Saltis. "Vilken är Saltis?" - båda barnen pekar på den svarta katten (som ju i själva verket är Snurran), "vilka är flickor?" - barnen bläddar fram en bild på Sussi, Pussi och Tussi.

Så självklart ba.

måndag 14 mars 2011

Njut



Nyss på vår balkong. Så fint. En rosenbönsolympiad förbereds.

Och ja, det är alla tiders bästa barnfaktabok som ligger där i hörnet. "Linnea planterar kärnor frön och annat" av Christina Björk och Lena Andersson från 1978 (som är definitivt slut på förlaget och som jag inte hittar på vare sig antikvariat.net, bokbörsen eller tradera. Det finns ett ex här, ganska dyrt - men värt.)

söndag 13 mars 2011

Om att köpa ny bikini och sånt





Angående de där Adbåges förmåga till föräldrainlevelse. Här är några exempel. Bilderna säger så mycket om hur det är att vara förälder. Nyss var man där, obekymrad på väg hem från stranden. Nu är man här, kånkandes, dubbelvikt över bilens bagageutrymme, skällandes från framsätet. Herregud, det var ju alldeles nyss man satt där bak och lyssnade på den där föräldern som röt i från framsätet. Stön.

Bikinibilden är också på pricken. Kanske hittade man inte den där överdelen som egentligen hör ihop med underdelen på bikinin. Kanske är byxorna utslitna och hängiga, och handlar ny bikini gör man inte för det är typ bara snäppet roligare än att ha vinterkräksjukan. Eller så bryr man sig bara inte om att de inte hör ihop, det finns så mycket att att tänka på.

It´s paybacktime för alla lata dagar man slappat sig fram som barn helt enkelt.

PS: alla bilderna är från Emma Adbåges "Vi hittar Smulbert" från 2009.

Nytt från supersyrrorna Adbåge


Volià vårtecken. Tulpaner i vas och pastellvackra nyutkomna barnböcker som helt uppenbart matchar varandra i såväl färger som tema. Och vilka böcker! Så träffsäkra. Rakt in i småbarnsfamiljers universum. Lisen Adbåges "Stor-Emma" (intressant att hennes huvudperson heter som hennes tvillingsyrra) fångar på pricken hur det ofta är när barn ska hänga med på vuxenmiddag. Lilla Emma följer motvilligt med, och väl framme uppmanar alla vuxna henne att leka med värdfamiljens dotter Stor-Emma (som är en riktigt härlig skitunge). Emma söker tröst hos sin mamma som avvisar på ett sätt som gör att det svider till i föräldramagen på åtminstone mig: "Nej, kläng inte upp här, säger mamma. Sätt dig hos Stor-Emma istället". Emma går in på toaletten en stund för att bara få utrymme. Pappan är schysstare (jag driver min tes om braiga pappor vidare som ni märker...) och tar emot Emma i sitt knä och tröstar henne en stund. Lagom till att Emmas familj ska gå hem finner tjejerna varandra. Såklart. Då vill Emma inte gå hem.

Emma Adbåges "Leni blir en bebis" (uppföljare av "Leni är ett sockerhjärta") handlar om (allas?) vår dröm att få vara en bebis då och då. En bebis som inget kan och som måste få full uppmärksamhet och omsorg. Lenis pappa har ett tålamod att beundra (med tanke på att han faktiskt har en alldeles riktig bebis att serva samtidigt som Leni bebisar sig för fullt). Ännu en helyllefarsa med andra ord. Utan tjat vinner han: på sista uppslaget förvandlas Leni plötsligt till en häst. Hon har fått vara bebis en stund, och längtar nog till den fart och kompetens hon som fyraåring (kanske?) brukar ha.
Det är bra och modernt och snyggt och alla rätt. Igen.

Jag har länge fascinerats av Lisen och Emma Adbåges förmåga att sätta sig in i inte bara småbarns- utan också föräldrarollen. Att de som vad jag förstår inte har några barn ännu (de är i 28-årsåldern), kan sätta sig in småbarnsfamiljen så ofattbart bra. När jag var 28 tänkte jag inte så mycket på vare sig det ena eller det andra. Jag hade fullt upp med att vara 28.

fredag 11 mars 2011

På tal om pappor: Madickens farsa


Något härligt:

Vårsolen skiner, vissa sitter på uteserveringar. Det är fredag. Jag får ett kul uppdrag, tränar lite, köper ljusrosa tulpaner och ett danskt rågbröd på Rivalbageriet. Hämtar barnen och åker hem till ett glänsande hem. Vi har köpt en storstädning av Hemfrid, fallit till föga och utnyttjat rut-avdraget trots att jag är emot det. Bidraget alltså.
Sätter mig ner och pratar med barnen när jag kommer hem. Känner mig lite som Madickens pappa. En fin människa med tid över.

Ljuva medelklassliv! Jag är så tacksam.

Alfons på Boulevardteatern


Förresten har jag glömt att berätta att jag såg Boulevardteaterns uppsättning av "Hur långt når Alfons?" förra helgen. Den annonseras för fyra- till åttaåringar, och jag tog med en viss fyraåring och viss åttaåring.

Själva boken och frågeställningarna i den är ju närmast filosofiska, och ganska avancerade från och till. Var tar en människa slut? En del av en följer ju med hem till en person man varit dum emot till exempel. Och om ens äppeldoftade andedräkt inspirerar nån annan att baka en äppelpaj - har man då en del i den pajen? Boulevardteatern har valt att göra barnbuskis av det hela och det skrattas och ropas i salongen - men mest bland de under fem. Åttaåringen håller på att förgås av tristess, och jag med på slutet om jag ska vara ärlig. Men Alfons pappa, spelad av David Tallroth, räddar föreställningen. Sötare farsa har Alfons aldrig haft liksom.

Barn och konst



Det här ska jag gå och se. Den 16 mars öppnar Bonniers Konsthall en utställning om barn och konst. Killen på bilden ovan är med i konstfilmen "I See a Woman Crying", konstnären Rineke Dijkstras verk om barn och deras möten med konst. Killen är del i en grupp skolbarn som kollar på Picassos målning "Gråtande kvinna" från 1937, en museipedagog pratar med gruppen om bilden och barnen talar om den - vad de ser, vad de tänker, vad de refererar till.
- Jag får en känsla av att barnen talar i egen sak, om splittrade relationer i sin egen omgivning, säger Camilla Larsson som är curator på Bonniers Konsthall.
Den 16 mars kl 18.30 är dessutom konstnären på plats för ett samtal.

Att ta barns kulturupplevelser på allvar är klurigt och viktigt. Samma gäller ju deras upplevelser av böcker. Jag är mycket intresserad.

torsdag 10 mars 2011

Angående barnbokspappor




Tidernas sämsta barnboks-farsa måste väl ändå vara Hans och Gretas pappa som ganska omgående ger efter för tjat från nya frun om att det finns för lite mat därhemma och lösningen på detta är att lämna barnen i skogen och låta dem bli uppätna av vilda djur. Illustrationen ovan är från Opal förlags fina "Grimms bästa sagor", illustration av Svend Otto S.

Emils pappa Anton är kanske inte heller en drömpappa, men han är hästlängder bättre än Hans och Gretas. Huruvida Loranga är en bra pappa eller en fruktansvärt dålig kan jag inte bestämma mig för. Åttaåringen och jag fnissade ett tag åt meningen "Loranga är en jättebra pappa, han bryr sig inte om nånting." häromdagen. Pippis pappa är lite vek måste jag säga, och Abbes farsa i Madicken söp så det stod härliga till Ja, förr fanns det kassa pappor i barnböckerna. Både helt vanliga bortskämda pappor som inte tog mycket ansvar (Muminpappan), sen - på 60- och 70-talet, pappor som satt i fängelse, som drack för mycket, som stack och gud vet vad.

Idag är pappor så gott som alltid hyvens pappor. Ett undantag är Svein Hyhus och Gro Dahles pappa i "Den arge" (den översta bilden) - han finns och han är en dålig pappa. Mammor tillåts vara mer nyanserade (exempelvis i Pija Lindebaums "När Åkes mamma glömde bort" Anna-Clara och Thomas Tidholms "Snälla barn"). Förmodligen beror detta på vårt samhälles behov av att göra män till mer pappor och samtidigt lösgöra kvinnor från mammarollen. Ni vet: männen ska ta motsvarande steg in i hemmet som kvinnorna har tagit ut på arbetsmarknaden. Men visst är det lite konstigt, för visst finns det massvist med kassa pappor då som nu. Varför får de inte plats i böckerna?

Vad säger ni: vilka nyanserade pappor finns det i dagens barnböcker?
Och vilken är tidernas sämsta pappa. Slår ni Hans och Gretas?

PS: gamla mamma-inlägg från Grannfrun kan man läsa här, här, här och här. Bland annat.

tisdag 8 mars 2011

Solsidan vs en god bok



Åkej.

Förmiddag: får Ä N T L I G E N ett sms om min bevakning på pianopall från Blocket, ringer snabbt som ögat, är först och tar bilen till Karlaplan och köper den. Bara så där. Omkring 600 kostar pianopallar på Blocket numera och de är högvilt. Pianon skänks bort, de små pallarna är rariteter. Lassar in pallen i bilen och passar sen på att ta en kopp kaffe med en kompis som bor i faggorna och som är föräldraledig med en åttamånaders godisbit. Vi pratar i över en och en halvt timma om förlossningar (igen) och hur märkvärdigt superkonstigt det är att man som nyförlöst inte erbjuds debriefing. Några timmar hos en psykolog, helt enkelt. Jag minns hur det var veckorna efter förlossningarna: folk frågade "hur gick förlossningen", jag tänkte "har du åtta timmar så kan jag berätta" men svarade "bra". Förlöst men ändå oförlöst kan man säga.

Lunch: Sushi. Tio bitar - bara lax. Det gör jag inte om. Variation förnöjer. Gäller även lunchtallrikar.

Eftermiddag: 20 minuter på gåbandet på gymet och därtill fem minuter på träningscykel tar i princip knäcken på en före detta diskbråckspatient kan jag meddela. Men de första tio minutrarna kände jag mig euforisk över att vara i gång. Smidig och härlig som Jane Fonda. Den känslan är borta nu. Nu mer drakkänsla.

Utöver allt detta glädjer jag mig över recensionerna på Pija Lindenbaum-operan "Min mamma är en drake" som visas på Göteborgsoperan (fram till den 9 april i Skövde, efter det i Göteborg, och sist i Borås). Recension i DN här, och i Expressen här.
Och ja just det ja: den där läraren som i ett brev hem till sina nioåriga elevers föräldrar uppmanar till läsning av en god bok på söndagkvällarna istället för titt på Solsidan (hon gillar inte att barnen leker Solsidan på rasterna - läs mer här) - heja den läraren tycker jag. Solsidan borde sändas klockan 23.45 på söndagskvällar. Ingen borde kolla på det. Jag gör det, varje söndag typ, men jag önskar så att jag hade en sträng fröken som sa åt mig att läsa en god bok istället. Jag skulle bli en bättre människa av det. Det är jag säker på. Suck.

fredag 4 mars 2011

"En bok" - based on an app?

Se på denna knasiga och härliga man. Det är som att hela han går in för att bevisa att han är en man med barnasinnet kvar.
Det är monsieur Hevrvé Tullet, författare till nyutkomna "En bok" (som i flera tidningar och på många bloggar recenserats tillsammans med lika nya "Det är en bok" vilket känns relevant, båda två drar lans för boken mot datorn).

Hervé är nog en man som tycker att kreativtet är det viktigaste i livet. Och det är ju viktigt. Men konstigt nog så känns det som att Hervé slår knut på sig själv och skapar en bok som känns som att den är baserad på en app. "En bok" hade varit PERFEKT för iPad. Däremot är det i mina ögon en bok som på ett tydligt sätt visar just på en boks begränsningar. Den luras. "Gnugga på den gula pricken", vänd blad och den gula pricken har förvandlats till en blå prick. Skaka boken lite, vänd blad och prickarna ligger huller om buller.

Det underligaste är, att den verkar inte ens finnas som app.

Den fyra- och femåriga testpatrull som läst boken håller i och för sig inte alls med mig. De tycker den är kul. De skakar och blåser och vrider och vänder. Känns som en relevant avslutning på detta inlägg.

onsdag 2 mars 2011

Innergårdens lov




Jag är en total sucker för stadsinnergårdar. När vi flyttade tillbaka in till stan från förorten för tre år sedan hamnade vi med vilje i ett hus med en fin gård som blev barnens - och vår - trädgård. Bättre än en trädgård förresten. Det är bilfritt, fullt av andra ungar och kräver minimal insats. Åttaåringen vill att vi ska lobba för höns på vår gård. Det återstår att se hur det går.

Det finns gårdar och det finns gårdar. Det finns dystra, mörka och alfaltsbelagda och det finns helt underbara. I mitt bokreafynd, den tio år gamla "Stockholmsgårdar" av Karin Mehlis och Susanna Blåvarg, finns de underbara med. En av dem är gården i kvarteret Pyramiden här på Södermalm. Gården omringas av Blekingegatan, Götgatan, Skånegatan och Östgötagatan. Där bor Mati Lepp har jag hört - han som bland annat ritar Billy-böckerna. Och där bor uppenbarligen Billys mormor också, hon som sköter om grisarna i "Billy och grisarna" (med text av Birgitta Stenberg). På gården i Pyramiden hade de både grisar och höns för ungefär tio år sedan. Imponerande. Djuren finns inte kvar, men gården är grym att leka på ändå. Kvarteret sanerades på 70-talet och då revs murar och många av gårdshusen för att skapa en stor gemensam gård med lekytor, bollplan, odlingslotter och bersåer.

Nu vet ni.