torsdag 30 september 2010

Dagens boktips


Alltså tåg är ju grejen. Fler och fler i min närhet väljer denna old school-transport. Nyss var det vår grannfamilj som drog hela vägen till Kroatien med tåg, och som på hemvägen liksom märkte att allt var lugnt. De tre barnen (9, 5 och 4) satt och tittade ut. Filosoferade.

Den japanska bilderboken "Spöktåget" av Rintaro Uchida och Shigeo Nishimura har samma effekt på fyraåringen här hemma. "Spöktåget" är en så gott som ordlös historia, (dudunk, dudunk, dudunk bara, samt stationernas namn), men vilka bilder! Mängder av fantastivarelser går på och åker tåget, men vid ändstationen stiger vanliga människor av.

Får ni förnimmelser av detta?

Ett dygn


Gårdagskvällen var underbar. Var inte hemma förrän halv tre i natt. Jag och fem kompisar försökte komma fram till varför livet inte blivit sådär som vi trodde att det skulle bli när vi var 20. Ja, det var kvällens uttalade tema. Det var rörande att lyssna till de andras föreställningar om hur de trott att livet skulle bli, lika rörande som att tala om hur jag själv hade föreställt mig mitt framtida liv.

Det gick åt en del rödvin.

Jag sov till elva idag. Sen åt jag pepparkakor till frukost (jag körde en Hundra bullar i luften-föreläsning i Tyresö förra veckan och fick typ 20 lådor Annas pepparkakor - de bakas i Tyresö - och ja, de är goda...) sen läste jag Mia Skäringers blogg, sen duschade jag, sen målade jag naglarna gröna (som Mias), sen gick jag till Press Stop och köpte Lyrikvännen, Opsis Kalopsis och Marie Claire Maison och kände mig som en hel människa. Nu skriver jag detta, snart ska jag äta lunch nånstans i närheten, sen ska jag hämta ungar. Solen skiner.

Känner mig ovanligt närvarande denna höst. Det är nog därför jag vågar satsa på dagar som denna.

tisdag 28 september 2010

Katitzi behövs

Romerna behandlas som skit i Europa idag. Birgitta Ohlsson är en av få politiker som verkligen engagerar sig i frågan om hur romerna ska få bättre villkor, och hon skriver om hur mycket Katitzi betydde för henne när hon var liten. Läs här.

Förlaget En bok för alla ger lägligt ut ett nytryck av Katarina Taikons allra första bok om Katitzi nu i höst. Köp här. 37 spänn.

Vad är det Sven sticker från?


Apropå det där med politiska barnböcker, så har jag läst Emma Adbåges "Sven sticker" (recenserad i gårdagens DN). Den känns väldigt politisk. Som en jävla örfil till konsumtionssamhället. Lille Sven (som ju, vill jag betona, själv är oskyldig till sitt eget drama) har enormt många leksaker och inget att göra. Han har inte bara leksaker förresten, han har husdjur, en fin trädgård, verktyg ("riktiga", säger fyraåringen), en pool, musikinstrument och en grill med korv på. Ändå ligger han bara där i mitten, slö och likgiltig och klagar. "Hela dagen är kvar, men Sven har redan hunnit allt". Sen åker han till sin mormor där det också finns sjukt mycket roliga grejer, sen går den unge mannen till den fina lekplatsen men där blir han också uttråkad: "Sven har redan gungat på alla gungor och grävt tusen tunnlar". Där kan han inte stanna, och då, antar jag, går sagan över i fantasi. Sven åker tåg, buss, besöker en camping och en badstrand, en båt, en skog, en bilverkstad. Slutligen åker han lådbil. Men också det blir långtråkigt.

Sven är en övergödd snorvalp. Jag äcklas nästan. Lite på Sven (även om han är oskyldig, man är ju inte mer än människa...), men mest på det faktum att vi köper så mycket saker att vardagen totalt kloggas igen, och förmodligen leklusten också.
Läs sociologen Jörgen Larssons häfte "Om föräldrars tidspress" som tittar sambanden mellan vår känsla av tidsbrist och vår konsumtionshets. Den otroligt intressanta rapporten går att ladda ner här. Jag tror Sven sticker från just det. Från tidsbrist och konsumtion.

Jag läser och tänker på revolution. Samtidigt pekar barnen förtjust ut olika leksaker på Emma Adbåges myllriga teckningar.

måndag 27 september 2010

Berättelser från bokmässan 3.

Jag lyssnade på Anna-Clara Tidholm i stora K3, och gillade när hon sa att de flesta föräldrar vill köpa trygghet när de köper bilderböcker, och att hon förstår det. Det känner jag så väl igen mig i - det där med att njuta av att läsa välordnade och trevliga böcker för barnen. Böcker där allt är vackert och mysigt och både föräldrar och barn håller sig inom normalitetens ramar nonstop.

Men sen ÄLSKADE jag när hon sa att om man bara läser trygghets-böcker så sviker man barnen. Varför skulle de svarta delarna av deras verklighet vara så farlig att det inte går att läsa om dem? Varför ska de behöva stå ensamma med sina komplicerade känslor och erfarenheter?
Ja. Varför?

Sen fick jag hennes "Min familj" (tack!), och så hörde jag att i Alfabetas monter fanns hennes och Thomas Tidholms allra nyaste bok "En som du inte känner", att den hade kommit dit direkt från tryckpressarna. Och jag gick dit. Läste. Och märkte direkt att Tidholmarna har gjort det igen: skapat något väldigt speciellt. Jag längtar efter att läsa den i lugn och ro. "En som du inte känner". Så spännande.

Berättelser från bokmässan 2.

Det var intressant när Maria Sveland på ett seminarium sa till Erika Jong, att det faktiskt var så att medan Erika Jong 1975 bröt is och chockade med en kvinnas längtan efter knapplösa knull i sin "Rädd att flyga" så drömde Svelands chockerande Bitterfitta tjugo år senare om något så helhylle som en hel natts sömn.

Vad säger det om kvinnokampen? Har det gått framåt eller bakåt?

Berättelser från bokmässan 1.


Platsen är högst upp i det västra tornet, 23 våningar över mässgolvet.

Jag sitter där och bläddrar i Alex Schulmans och Emma Adbåges bilderbok - den helt nyutkomna "Bajsfesten" om en pappa och hans bebisflicka Nikki som vägrar bajsa. Oj oj, pappan oroar sig och Nikki försäkrar att hon inte mår dåligt. Det är lika festlig kommunikation mellan far och dotter som det alltid är på Schulmans numera avlagda blogg Att vara Charlie Schulmans pappa. Först på dag sjutton bajsar Nikki. På pappas Kenzolakan! Och på väggar och tak och tavlor och krukväxter och bokhyllor - ja på allt. Det finns ingen hejd på Nikkis bajsande. Pappan tar skydd bakom sängen. Sen ringer han en städfirma som kommer och röjer upp. Nikki ber om ursäkt, men på sista sidan ser man (hehe) att den luriga bebisflickan inte kommer att hålla vad hon lovar: nämligen att vara tyst på det bröllop de snart ska gå på.

Jag undrar över målgruppen.
Vad handlar det här om?

Den psykoterapeut som råkar sitta bredvid mig i baren och sippa på ett glas vin gör en omedelbar tolkning:
Boken handlar såklart om Alex Schulman själv. Som ser ut som en trevlig pajsare, men som skitat ner offentligt. Ordentligt. Och som drömmer om en städfirma som kan fixa undan det, men samtidigt vet att det kommer hända igen.

Lyssnatips


Rymlingsfantasier så här i timmen efter dagis- och skolhämtning men före middagen? Då kan det vara skönt att lyssna på något. Typ. Jag lyssnar på Studio ett om regeringsbildningen (suck) och barnen på två småsagor som finns på Utbildningsradions hemsida. En är Eva Lindströms underbara "Jag rymmer" om fåret som rymmer och upptäcker att ingen letar efter honom ("Jag har rymt, ni borde leta efter mig" - känns igen?), och den andra är Pija Lindenbaums "Lill-Zlatan och morbror raring". Uppläsare Jonas Gardell. Mycket bra.

Finns här.

Natti natti lilla själ

Förresten, jag måste delge er ett nattningstips från Gunilla Bergström (Alfons mamma) som jag tycker är mycket intressant.

Säg till barnen, innan de somnar:

"Kom ihåg att du har en själ, lille vän".

Kan vara värt att upprepa till sig själv innan man somnar också.

Gonatt gonatt.

Alfons och åttaringen

Idag blev det lunch med Alfons Åberg. Jojo. God lax och högläsning av Gunilla Bergström som läste ur nya "Alfons med styrkesäcken" på Rabén och Sjögren. Gunilla läste med späd men samtidigt på något vis kraftfull röst som gjorde att vi alla fick spetsa öronen, och hon kallade sin nya bok för en hyllning till det inre livet. Om boken kan jag inget säga ännu, jag har bara kollat igenom den ett par gånger och än så länge vet jag inte riktigt vad jag ska säga om jag ska vara ärlig. Lite sagoflummig om jag ska negga, kanske symbolisk om jag ska vara positiv. Återkommer.

Hade i varje fall ett trevligt samtal med Ann Sköld Nilsson, förlagschef på Rabén och författare till nyutkomna "Bröstcancerboken" (över 7 000 kvinnor får bröstcancer varje år, det är var tionde kvinna utslaget över livet, de flesta överlever), om att Alfons ofta läses för lite för små barn. Jag tror faktiskt att Alfons funkar bäst på sju- åttaåringar, men många lägger dem åt sidan när barnen är typ fem. Det gjorde jag. Sen kom ett barn till och när det var i fyraårsåldern så plockade jag fram Alfons och märkte att åttaåringen lystrade. Hon uppskattar Alfons jättemycket nu, fyraåringen lyssnar på ett annat plan.

Slutligen ett Gunilla Bergström-citat från idag att bära med sig:

"När får barn idag någonsin en chans att förundra sig över sig själva?"

Teaterhöst


Bloggen ballade ur grafiskt på något sätt, så nu får jag skriva in mina tre senaste inlägg igen och hoppas på att allt håller.

Teaterhöst ja.

Barnböcker på scen i höst: en grannfruspaning som heter duga. Voilà:
Först och främst har vi "Siv sover vilse" på Teater Tre här i Stockholm (från fem år, baserad på Pija Lindenbaums bok), den har jag köpt biljetter till redan och ser fram emot. Sen känns det frestande att spana in "Snurran äter ketchup" på Teater Pero (från tre år) av och med Eva Bergström och Annika Samuelsson - som skapat Snurran, den lilla katten med klös i som det finns hela fem (tror jag) böcker om.
Lotta Geffenblads "Astons stenar" (bilden ovan) ska vara bra enligt min fyraåring som sett den med sin far, och den fortsätter visas på Pero i höst (och är från tre år). På fina Dockteater Tittut går Barbro Lindgrens "Den vilda bebin och mamman" i början av hösten (två till sex år). Ulf Nilssons och Eva Erikssons "Lilla syster kanin" (två till sju år) spelas på samma teater hela hösten.

Stockholms stadsteater går Ulf Starks "Kan du vissla Johanna", en berättelse om morfarslängtan som blev film innan den blev dockteater (från fyra år på Bryggan vid Sergels torg). Den ska vi också se. Vi har morfarslängtan. På Stadsteaterns Skärholmenscen spelas Carolina Frändes "De röda skorna" som är baserad på HC Andersens saga. Från fem år, om att växa upp och finna sin egen väg. Även Dramaten kör HC Andersen: "Den lilla sjöjungfrun" visas på Elverket från november och beskrivs som en dansfylld familjeföreställning från åtta år. Riksteatern turnerar Sverige runt med "Sagor för de allra minsta" på teckenspråk (fyra till sju år), och på Boulevardteatern på Götgatan i Stockholm kan man sent i höst se "Hur långt når Alfons Åberg?" (fyra till tio år).

Lite off topic, som man säger på nätet (i detta falla barnteater som inte är baserat på barnböcker) men bra ändå är "Kloss" (tre till sex år), "Klä av klä på" (två till fyra år) (ljuvlig!) och bebisteatern "Bubbla" (sex till tolv månader) på Teater Tre. "Bubbla" har jag inte sett, men de andra två är magiska och helt på ett litet barns villkor. Respekt! Ni som har större barn FÅR JU BARA INTE MISSA att Backateatern i Göteborg sätter upp Suzanne Ostens "Medeas barn" om en familj mitt i skilsmässa och kris, premiär den 24 september.

Utöver detta blir åtminstone jag sugen på jazzmys i höstmörkret för fyraåringar och uppåt, "Familjen Svängssons mysiga musikaffär" på Teater Pero.

Sådär ja. Nu finns det inga ursäkter för någon - nu är det bara att boka. Ja la en timma av mitt liv på den här genomgången.
Se mer teater.
Så så.
Tack.
Hej.

onsdag 15 september 2010

Kerstin Thorvall som mamma


En sak som jag funderar väldigt mycket över, är hur Kerstin Thorvall egentligen var som mamma.

En helt normal fundering om ni frågar mig.

Man har ju hört genom åren att hon inte hade så bra kontakt med barnen sen de blivit vuxna, och att hennes utagerande sätt att leva orsaken. Och ja, om man läser hennes böcker, som ju så gott som uteslutande handlar om henne själv och hennes familj, så är det inte utan att man förstår att det kan ha varit jobbigt att vara hennes barn. I en normal kärnfamiljskontext alltså. Hon levde nog inte riktigt upp till den där bilden av den perfekta mamman som ligger som en blöt filt över oss alla.

Hennes "Oskuldens död" är dedikerad till hennes förstfödde. "Till min äldste son, som jag övergav" står det. Mitt hjärta knäcks nästan. I inledningen står också "Detta är en roman och varje eventuell likhet med verkligheten är ren tillfällig. Endast huvudpersonen, Inga, har (tyvärr) vissa drag gemensamma med författarinnan". Det är såna meningar som gör att jag älskar Thorvall. Hennes självinsikt och ärlighet var så enorm att det ibland är smärtsamt att läsa hennes böcker.

Men: Hur dålig mamma kan man vara om man till exempel skrivit en bok som "Godnattsagor om Anders, nästan 4"? Den inlevelseförmåga i en fyraårings liv som Kerstin Thorvall visar i den övergår det mesta jag har upplevt. Och hennes respekt, både för mamman i boken som blir arg och vill vara ifred men som också accepterar sin son, och för fyraåriga Anders såklart struliga beteende är så fin att den lägger sig som ett lätt moln i mitt bröst när jag läser.

Och jag tänker väldigt mycket på bra och mindre bra föräldraskap.

tisdag 14 september 2010

Om badvägrare och andra


På västkusten, där vi är om somrarna, råder badterror. Är man en käck typ så hoppar man i i de härligt salta vågorna varenda dag. Jag har varit gäst på ställen där man inte får frulle om man inte tar ett morgondopp, say no more. Denna terror har jag låtit mig bli styrd av. Duktigt har jag hoppat i böljan i sol och regn, utan att alls ställa mig frågan om jag vill eller inte. Först nu, i typ 40-årsåldern, har jag genomskådat alltsammans. För vems skull ska jag bada? Numera badar jag när jag känner för det. Och lite till i och för sig. Jag är trots allt ganska käck. Mina barn har var sitt passionerat förhållande till vatten: den stora älskar att bada, den lilla vägrar.

Detta tänker jag på när jag läser Eva Lindströms senaste bilderbok "Jag tycker inte om vatten" som börjar så här "Jag heter Alf. Jag tycker inte om vatten." Jag faller pladask (bra liknelse där va). Alltså detta är en så bra bok att jag vet inte vad. En bok om en motvallsunge. En grabb som inte gillar vatten. Vatten som ju alla ungar ska älska.

Bilderna är ljuvliga, som vanligt Eva Lindström. Så tydliga med sina annorlunda perspektiv. Vattnigt vackra, liksom tillbakadragna. Som att tecknaren bara iakttar i smyg. Där finns Alf som hela tiden gör något annat än de andra frejdiga glada barnen som plaskar, simmar, kladdar, hoppar, experimenterar. Alf som på slutsidan är glad. "Så himla glad. För jag måste inte bada".

Och genusföräldrar blir nog glada: vassegoda, en bok om en tillbakadragen kille.

Valtider

Jaha, då har tydligen måndagens barnkultursidorna i Dagens Nyheter krympt till endast en sida. Från ett härligt uppslag till en trång vänstersida. Inte bra, Björn Wiman. Fel håll.

För övrigt är jag förhäxad av valet. Jag läser den här texten och känner igen mig. Hur bra ska vi i medelklassen få det för att vara nöjda? Är det inte nog nu? Dags att dela med sig?

Jag läser politiska barnböcker. Alltså uppenbart politiska. Som "Sprätten på toaletten går för långt" från 2005 (ladda ner de två gamla Sprätten-böckerna från 1970 här, och beställ den senaste på samma sida) av Annika Elmqvist. Det är riktigt rolig läsning. Bajs och politik. Hårddraget om privatiseringen av skolor och sjukhus, om miljöförstöring, utfiskning av haven, skövlingen av regnskogar och Sprättens oerhörda lust att tjäna mer pengar på bekostnad av allt det där. "Sprätten satt på toaletten, och medan han sket som en raket, tjäna han några miljoner kronor på ett dataspel som heter aktier och optioner. Sen torka han sin stjärt och la av en fjärt."

Jag läser tio år gamla "Andrejs längtan" av Barbro Lindgren och Eva Eriksson om föräldralösa Andrej och Vova som driver runt i Sankt Petersburg och letar efter Andrejs mamma och jag tänker på debatten om euro-orphans och Rut och Rot. Jag läser den Robin Hood-inspirerade sagan "Balladen om Marjan och Rolf" av Anna-Clara och Thomas Tidholm och tycker det är näst intill smärtsamt. Jag läser Kerstin Thorvalls gamla "Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse" och nästan dör av känslan att den där typen av samhällsbeskrivning underifrån knappt finns längre. Sen läser jag alla Gunna Grähs ganska nya böcker om tidningsbudet Tutu, alkisen Heikki och lastbilschaffisen Mehmet och blir tacksam över att de ju ändå faktiskt finns.

Böcker om politik är viktiga, tror ni inte? De hjälper våra barn att förstå samhället. Varför skydda dem? Mot vad? Barn rör sig utanför hemmet och den (eventuellt) trygga familjen så gott som varje dag. De ser och hör mer än vad vi tror. De behöver lite omvärldsanalys.

Jag VET att böckerna ovan är vänsterpolitiska. Det behöver ingen tala om för mig. Jag hävdar att alla bör läsa dem ändå. Sen kan man ha schyssta samtal med barnen. För och emot. Att blunda vinner ingen på.

tisdag 7 september 2010

Fyra grejer

I all hast.

1. Fan att jag missade barnbokskritikpratet på Svenska Barnboksinstitutet förra veckan. Jag läser om samtalet här och här. Jag håller med om att barn borde sluta ses som ett folk från ett främmande land, och jag håller med om att barnbokskritiken är för mesig.

2. Ni som, liksom jag, är intresserade av bakgrunden till Sven Otto Littorins avgång, rekommenderas läsa denna artikel från senaste Fokus om en smutsig vårdnadstvist ur verkligheten i Sverige 2010.

3. Alla måste lyssna på Anna Odells sommar-program. Punkt. Här.

4. På bloggen Barnboksprat finns en intressant tråd om Stina Wirséns könlösa små varelser i Vem-serien. Läs här.

lördag 4 september 2010

Till Staffan


Grattis på födelsedagen som var igår, brorsan.

Titta vad jag har hittat till dig. Minns du? Såklart du gör, du ÄLSKADE den ju.

Beg

Senaste Album (ett litterärt magasin från Norstedts, i år med redaktörerna Elise Karlsson, Martina Lowden och Annina Rabe) har 1900-talet som ämne, och ifrågasätter att nästan all litterär diskussion och rapportering utgår från förlagens senaste utgivningslistor.

Jag håller med. Samma sak är det ju med barnlitteratur, såväl i tidningar som på bloggar. Varför går vi i förlagens ledband samtidigt som det finns massvis med skatter där ute att läsa och diskutera. Gamla böcker för ett spottstyver på antikvariat, loppisar och på nätet. Och på bibblan.

Själv fick jag förresten igår tag på Sonja Åkessons "Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte" som jag efterlyst ett tag. På Bokbörsen. Varning för beroende. Bokbörsen alltså.

fredag 3 september 2010

Alla dessa saker man lovar


Ni som är trogna läsare av grannfru-bloggen vet att jag är ruskigt intresserad av föräldrarollen och barns relation till sina föräldrar i barnlitteratur. Om detta pratade jag med en farsa på förskolan när vi hade sällskap hem efter hämtning en dag. Och se, dagen efter låg "Lova! sa Smulan" i fyraåringens fack på dagis. Ett lån jag blir riktigt glad över.

"Lova! sa Smulan" är ett av resultaten i Natur & Kulturs två år gamla tävling för nya bilderboksillustratörer, texten är skriven av veteranen Moni Nilsson (Tsatsiki) och tecknaren som vann är Joanna Hellgren. (Kika på illustrationerna från boken här). Joanna Hellgren har även gjort de två serieböckerna (för vuxna) om Frances, som är helt fantastiska och som publicerades i Frankrike innan Galago gav ut dem i Sverige. Superkänslosam läsning om föräldralösa Frances som bor hos sin bohemiska och lesbiska faster Ada som inte kommit ut ur garderoben.
"Frances 1" och "Frances 2" alltså - heta boktips, 80 procent teckningar, 20 procent ord.

Men nu var det "Lova! sa Smulan" jag tänkte hylla.
Ja, hylla.
Den är så bra. Mitt i prick. Smulans pappa lovar en massa. Som att sprutan Smulan måste ta inte gör ont (smart där, pappan!), och för att locka med Smulan till vårdcentralen lovar han att gunghästen som finns där ska bli hennes, "när du är där" (den är såklart upptagen när de kommer), och att hon ska få välja vilken leksak hon vill när hon tagit sprutan. Jojo.
Ni fattar.

Smulans pappa pratar i mobiltelefon och är kass på att sätta gränser och står inte upp för sin lilla tjej när det blir konflikt i väntrummet - han är precis som de flesta med andra ord. Lite sorglig.
Det är också fint att Smula är en liten skitunge. Faktiskt. En riktig skitunge. En sån där som de flesta ungar är, ni vet, men som man bara tror att ens egna är.

Det är skakigt nu


Barnbokssverige skälver fortfarande efter Åsa Beckmans känslofyllda recension av nyutgåvan av Barbro Lindgrens "Gröngölingen är på väg" (från 1974), i vilken Beckman uppmanar läsarna att läsa en dikt i taget "när det är läge" för Lindgrens dikter väcker "en nästan övermäktig ångest och sorg".

Det är en fin och allvarlig text som Åsa Beckman har skrivit. Om en fin och märkvärdig bok med existentiella dikter som klår det mesta. Själv klarar jag av "den skoningslösa rättframheten" relativt väl. Men barnen, suck - de vill inte lyssna. Det verkar aldrig vara läge.
Mozart har jag lyckats införa (guldstjärna till mig). De ber om klassiskt när de har svårt att somna.

Den här dikten tror jag dock skulle kunna intressera åttaåringen.
Den intresserar mig.

Jag är som jag är
Jag är som jag är

jag tänker som jag
jag skrattar när jag vill

och skriker när jag vill

jag springer när jag vill
och sjunger när jag vill

jag gråter när jag vill
Jag gråter för att jag är ensam

Barbro Lindgren, ur Gröngölingen är på väg

PS: Bokens finstilta blyertsteckningar av Katarina Olausson Säll är som dikter de med.