tisdag 31 augusti 2010

Vassego gullungar


Dagens antikvariatsfynd. Jag vet att ni är sjukt intresserade.

Ursäkta att man vill bli lite älskad


Nu vet jag ju inget om boken och handlingen, men omslaget. Så snyggt. Precis som så många andra omslag som Sara Acedo har gjort. Hon är helt makalöst bra (och har även gjort omslag till två av mina egna böcker, "Rent hus" och "Skriet från kärnfamiljen").

Jag måste säga att även titeln är med beröm godkänd. Boken måste läsas.

Visst är omslag och titel sjukt viktiga?

måndag 30 augusti 2010

Kör hårt Kulturrådet!

Då var det dags att kavla upp ärmarna Kulturrådet. Gör om och gör bättre! Den klassikerserie som är under produktion tillsammans med Natur & Kultur är ungefär lika mossig som sina föregångare om man ser till könsfördelningen mellan de representerade författarna. Dags för förändring!

Tar Kulturrådet denna artikel på dagens DN debatt ("Skolflickor måste få rätt till sina egna hjältinnor") om den sneda könsfördelningen i den nya serien "Alla tiders klassiker" (sponsrad av Kulturrådet, utgiven av Natur & Kultur), så tar jag Kulturrådet på allvar.

Tänk om, Kulturrådet. Inse er makt. Inse vilket otroligt erkännande av och för Sveriges alla tjejer det vore att försöka förändra den rådande klassiker-serien (som ju män har valt ut och gjort till klassiker).
Såväl kvinnor som män har rätt till kvinnliga hjältinnor.

Kör hårt! Arbeta på. Gör nåt nytt, vi behöver inte ännu en klassikerserie som är som de gamla vanliga.

fredag 27 augusti 2010

Jomenvisstellerhur

Underbart. Läs här, Maria Schottenius radiokrönika om barnens romanpris.

Några barnröster ur programmet svarar på frågan varför vuxna säger att det är bra att läsa böcker:

– Man blir lugnare. Om man har ont i benet, så släpper det.

– Man får bättre fantasi och bättre jobb också. Hela livet blir enklare om man läser.

torsdag 26 augusti 2010

Grannfrun goes redaktör


Har ni läst "När vi var ensamma i världen"? Den om två barn som går hem för tidigt från förskolan därför att storebror tagit fel på klockan och sen tagit sin lillebror med sig och gått hem (hallå, förskolepersonalen!), och när ingen är hemma tror han genast att hans mamma och pappa har dött i en bilolycka, och så börjar han bygga ett nytt hem till sig och sin bror.

Jag har läst den massvis med gånger sen den kom ut förra året, men efter den 74:e genomläsningen börjar jag irritera mig. Jag börjar leka redaktör. Det är nåt som inte är fulländat i den här boken, som ju faktiskt är en bok som har potential att vara just fulländad. Ämnet är perfekt - vem har inte fantiserat sådär? - och boken är gjord av två bilderboksveteraner: Ulf Nilsson (exempelvis "Adjö herr Muffin" och "Alla små döda djur") och Eva Eriksson (som, bland annat, illustrerat böckerna om den vilda bebin och böckerna om Max samt gjort böckerna om Malla och de underbara böckerna om Gustav och Bella).

Min redaktörshjärna säger:

1. Inledningsmeningarna är super och innehåller liksom hela plotten: "En dag på dagis lärde jag mig klockan. Klockan nio, klockan tio, klockan ett, klockan två."

2. Det är underbart att pojkarnas hus ligger i ett sånt där område med nyproducerade trevliga hus som ska se gammeldags ut, men där träden inte hunnit växa mer än någon meter och trädgårdarna ännu är lekåkrar (lekåkrar, vad skriver jag? Jag menar leråkrar). En miljö som är vanlig idag, men never before seen in a barnbok.

3. Den längsta passagen, där pojkarna bygger en koja som ska bli deras hem (de har ju ingen nyckel till det riktiga huset) är fantastisk. Precis sådär lekte man ju när man var barn. Tv: n här, sängarna i den där lövhögen.

4. Men sen. Men sen. Ja, sen blir det övertydligt och överlyckligt. Jag gillar inte att mamman och pappan bär in killarna i huset och ger dem mat och att det där med klockan återkommer som om vi inte redan fattat och att mamman och pappan får reda på oron över trafikolyckan och att de sitter gulligt uppradade i soffan och fnissar på sista sidan.
Det är nåt trist med alltför lyckliga slut. I det här fallet finns lyckan i kojan ju, blandat med nåt kittlande lite oroligt. Det kunde gott slutat med att mamman och pappan tittar in i kojan och säger att de varit oroliga och att de ringde från dagis.
Stryk stryk stryk. Tycker jag.

Å om jag ändå vore redaktör.

onsdag 25 augusti 2010

Heja Teater tre


Det här missade jag tyvärr. Med råge. När jag ringde två veckor efter att biljetterna släppts (nämligen idag) var det proppfull och väntelista. Det kan jag fatta. Nattligt filosoficamp med teater, filosof, övernattning på Teater tre och frukost - kan det bli mer spännande. Nä, tycker grannfrun. Nästa gång hänger jag på låset. Om det blir nån nästa gång. Nu får det bli vanliga biljetter till "Siv sover vilse" istället.

tisdag 24 augusti 2010

Dagens litteratur


Vad jag har läst idag:

1. Fullkomligt makalöst korrekta "Cirkus Bestivus" av Andreas Palmaer och Per Gustavsson, utgiven av Olika förlag. Sensmoralen i den (för man kan liksom inte tänka på annat än att den är en enda lång sensmoral) är att alla kan byta intressen och göra något helt annat och det som de är bra på och då blir allt så fint och bra, och på Cirkus Bestivus är detta "något annat" så klart något könsnormsbrytande. Superstarka och tjocka Frida ska såklart inte vara lindansare för repet går ju av när hon går ut på det - näää, hon är ju världen starkaste kvinna och ska uppträda som sådan. Osv.
Nästan humor tycker jag. Fyraåringen bara lyssnar.

2. Nyutgivna "Noah och bästa grejen" av Jeanette Milde som också har ett lyckligt och tillrättalagt slut: alla får vara med och kroppen är bästa leksaken och det är roligast när alla har kul tillsammans, men som ändå är en bra bok där även fula känslor får plats. Kort resumé: Noah vill ta med sig olika saker till dagmamman och visa upp för då får han uppmärksamhet. Problem uppstår. 1. Barnen blir inte lika impade som han tror de ska bli. 2. Föräldrarna sätter käppar i hjulet. 3. Andra övertrumfar honom. Fyraåringen diggade den skarpt och jag gillar att den tar tag i en såpass vanlig grej som det där med att släpa med saker till dagis.

3. "Playground Sweden" av Ivar Andersen, Kristian Borg och Sverker Ohlsson. Om gatukonst. Sjukt intressant om hur gatukonst i grund och botten är ett sätt för individen att bevisa att man finns, att man har en plats i samhället. Jag läser på inför ett jobb jag ska göra, men hade lika gärna gjort det gratis. Läst denna bok alltså.

Dagens outfit: nya fynd från Lindex kollektion Black is back (was it ever gone undrar jag?). Billigt och skitsnyggt, och, tänker jag, perfekta kläder för gatukonstnärer.

Högläsningstips till Lisa och hennes sexåring


Lisa, en av grannfruns trognaste kommentatorer, frågade efter högläsningstips till sig och sin sexåring. Jag tog en lov till bokhyllan, och voilà:

- Favorit numero uno, alltid: "Sally Jones" av Jakob Wegelius. Han har också skrivit spännande "Spionerna i Oreborg", rikligt illustrerad.

- "Min lilla apa" av Ulf Nilsson och Kristina Digman är en ständig favorit - den enda boken vi efter nogsamt övervägande tog med på vår tvåmånadersluff i Vietnam i vintras (och tappade! Och nu är den slut på förlaget.)

- När jag var liten fullkomligt älskade jag Eva Bexells "Prostens barnbarn" och "Kalabalik hos morfar prosten" - och det gör jag fortfarande märkte jag efter en omläsning för något år sedan. Skrattigt och gammeldags tryggt. Jag kan även rekommendera inläsningen av böckerna av Margaretha Krook.

- "Edward Tulanes fantastiska resa" av Kate DiCamillo är en underbar och långsam berättelse om lyxgosedjuret Edward Tulanes ofrivilliga resa efter att hans överklassflicka Abilene tappar honom överbord på en atlantresa. Ofattbart vackra sagoboksbilder.

- Sen är ju Ole Lund Kirkegaards böcker om Gummitarzan, noshörningen Otto, Gusten Grodslukare och lille Virgil kul (tycker många sexåringar).

Sist kommer jag ihåg att sexårsåldern åtminstone här hemma var en sån där kunskapstörstig ålder, och att vi ofta läste barnfaktaböcker. "Äventyret naturen. Från asfaltsdjungel till ögonkorall" av Mats och Åsa Ottosson är superbra, "Sagan om Vasa" av Bertil Almqvist också. Och "När människorna kom..." av Sonja Hulth och Anna-Clara Tidholm är otroligt lärorik om istider och hur det kom sig att människor egentligen fick för sig att bosätta sig här i kalla norden.

Kära pappsen, eller Om att läsa vid maten

Läser Lotta Olsson i DN från i söndags, om skolstart och att böcker och läsning är överlägset när det kommer till språkutveckling hos barn, och att det inte behöver handla om så kallad god litteratur. All läsning är bra, all läsning främjar språket. Bra där, Lotta.

Sen tänker jag på det jag skrev tidigare i bloggen, om att man ska respektera böcker och inte tugga på dem och riva i dem, och jämför med Lotta Olssons härliga mening "tugga på dem, ät marmeladsmörgås och spill i dem, nosa på varenda bok som dyker upp, lär barnen provsmaka sig fram genom litteraturen i jakt på det de vill ha".

Aaaah, jag håller med. Inte om tugga kanske, och inte riva, men själv är jag väldigt oortodox när det kommer till böcker jag läser. Jag antecknar gärna, ritar i marginalen, viker hundöron och spiller. Det gör ju inget. Det är bara trevligt att återkomma till en bok som jag spillt eller antecknat i - eller som nån annan har plitat ner något i för den delen. Tycker jag.

Och så minns jag hur det var i min egen barndom. Hur min pappa, som läste flera böcker i veckan, som gärna läste om och om sina favoriter, älskade att läsa vid matbordet. Detta har jag förträngt, och detta poppar upp när jag läser Lotta Olssons marmeladmening.

Det är bra minnen. Pappa var lärare och var ofta hemma tidigare än min mamma som tog sin juristexamen samtidigt som jag gick in i slukaråldern och därmed behövde göra lite härlig karriär just då, och därför missade en del middagar. Middagar då min pappa satt med en bok, och min bror och jag satt på andra sidan boken med var sin bok. Alla läste, inte mycket blev sagt. Det är bra minnen. Jag är glad att de poppade upp. Själv är jag kvick med att säga till familjen att inte läsa vid matbordet - det ska jag genast sluta med. För det var trygga middagar som gav massor och skapade gemenskap trots att alla vid bordet inte "samtalade om dagens händelser" (som det heter i alla föräldraböcker nuförtiden att man ska göra. Jag läste nånstans för ett tag sen om en familj som inledde alla sina middagar med att alla i familjen fick berätta sitt bästa och sitt värsta minne från dagen. Kanske bra för vissa, men själv kan jag inte hjälpa att jag får lite ont i magen. Tag prestationen hem till middagsbordet liksom.)

Vad säger ni? Får man läsa vid matbordet?

måndag 23 augusti 2010

Ni måste bara läsa


Ja!

Liv Strömquist har gjort det igen.

Bloggens kortaste recension hittills. Och det är inte ens en barnbok.

onsdag 18 augusti 2010

Rapport från Unga Klara

Japp, så har jag varit och sett "Mamma" på Unga Klara. En många gånger obegriplig pjäs där de åtta kvinnliga skådespelarna (som var suveräna) fick gestalta vad jag antar är deras egna relationer och minnen av sina egna mammor. En del träffade, en del gick mig helt förbi. Som det är med människor. En del öden blir man berörd av och kan spegla sig i, andra ligger för långt borta. Vi i publiken fick vara med, sådär modernt interaktivt, och vid ett tillfälle så la sig en av skådisarna framför mig och tittade bedjande på mig och sa "mamma, jag läääängtar efter dig". Sen la hon sitt huvud i mitt knä och jag fick klappa det en lång stund. Kan erkänna att jag tappade fokus på resten av pjäsen en stund där...
Mest av allt blev jag dock avundsjuk på skådisarna som får arbeta så här. Terapi på teatergolvet. Säkert väldigt effektivt. Men jag undrar om deras morsor får komma och kolla.

I alla fall: teaterhösten är i gång. Det kände jag tydligt.

Till alla gottegrisar


Förresten så vill jag tipsa alla - kanske allra mest alla er som är föräldrar - om den här boken.

Läs den - och börja hata plockgodisavdelningen i alla mataffärer.

Läs den - om du vill sluta äta godis.

Ny läskig bok

Liten pojke leker ensam och hittar ett hål i väggen i sitt rum. Det kommer ljud från hålet och pojken blir nyfiken. Mamman och pappan viftar bort det hela och återgår till sitt, pojken tar med sig sitt gosedjur Råttis och kryper in. Och där bakom: en värld! Läskig till en början, men ändå en värld. Pojken hade rätt: det var något bakom väggen.
Det är en svart bok. Teckningarna är läskiga och föräldrarna hemska - inte på ett uppenbart sätt utan därför att de aldrig verkar lyssna, bry sig eller vilja vara med pojken.
I slutändan tycker jag att hans verkliga värld nästan är hemskare än den där bakomvärlden. Och det är väl det som är meningen? Det är väl därför han går dit igen? Den modiga lille pojken som ser så skräckslagen ut hela tiden.

Det hela påminner om "Narnia" såklart, och om skräckfilmer och så lite om hur jag själv kan vara som förälder. Som vi alla säkert kan vara. "Lämna mig nu ifred, säger pappan" på ett ställe när pojken ber om hjälp - och som läsare tänker man fyyy, men det händer nog oss alla. Att vi missar en del av de där stunderna när barnen behöver oss.

Men det finns saker som kunde vara bättre. Pojkens ögon är lite väl övertydligt stora hela tiden, att det bromsar min empati lite - han ser inte verklig ut. På vartenda uppslag har han glosögon som tycks stirra in i fasa. Och så finns det några lösa trådar: den där smeten som gubben kokar, är det honung till björnarna? Och det känns som att björnarna finns med bara för att skrämmas? Bara och bara förresten.

Nåja. På sätt och vis känns hela boken som en blinkning till skräck-genren - och den är ju inte så allvarlig. Det går ut på att det ska vara lite läskigt, thats all liksom. Och "Bakomvärlden" av Lina Blixt, som gått serie- och berättarprogrammet på Högskolan i Gävle (gud vilka roliga utbildningar det finns nu för tiden) är en bra bok som säkert kan få det att kittla i magen på många små barn. Lagom mycket.

Och jag säger bara: Göteborgsförlagen. De vågar lite mer när det kommer till barnlitteratur. Då tänker jag på Kabusa och på Daidalos.

söndag 8 augusti 2010

Kära Rabén & Sjögren


Kära Rabén & Sjögren, den senaste tiden har jag lagt märke till att ni rotat i arkiven och ger ut gamla klassiker på nytt (som "Hus är gott, sa Oskar" till exempel - en läckerbit till bok). Jag kan tipsa om ytterligare en, nämligen Jan Lööfs "En trollkarl i Stockholm", Lööfs allra första bok, utgiven 1966, och med ett helt annat manér än det som Lööf senare blivit känd för. Döbra. Vi kan läsa den hur många gånger som helst utan att tröttna (nåja, jag tröttnar lite). Om en trollkarl som trollar hjul på ett rivningshotat gammalt hus i Stockholm och kör ut det på landet tills kungen ger med sig och hälsar huset tillbaka igen. En kommentar till rivningshysterin på 60-talet antar jag.

PS: Artikeln om Jan Lööf på wikipedia avslutas med orden "Idag bor Jan Lööf mestadels i Grekland, men har en övernattningslägenhet i Stockholm." En sån avslutning hade jag gott kunnat tänka mig när jag är 70 år.

I vår bilstereo just nu

Den här veckan varvar vi Docenternas nya "Vanligt folk" och Allan Edwall som läser Nalle Puh i bilstereon. En ofattbart bra mix så här i valupptakten.

Poesi!


Jag klickar igång datorn samtidigt som signaturen till Sommar startar, och åttaåringen frågar "är detta Beethoven?", kaffekokaren puttrar och Marc packar picknickkorgen för att ge sig ut på havet och lägga krabbtinor tillsammans med barnen. Det artar sig.

Jag ska jobba, göra boksidorna till tidingen PS som jag gör varje månad och det är kul, så jag ska bara snabbt tipsa om den otroligt fantastiska "Den arge" av Gro Dahle och Svein Nyhus (som också skrivit "Roy" och "Snäll").

"Den arge " handlar om våld, om lille Boj vars pappa är arg som en vulkan och våldsam och slår mamman och dominerar hela huset och Bojs hela värld. Den skrevs ursprungligen som en samtalsbok om våld för barn och vuxna, men jag tror den funkar för de allra flesta. Alla har nog varit med om att både bli arg som en vulkan, och att bli rädd för någon som är arg som en vulkan (även om det för de flesta inte är så illa som i Bojs familj). Och jag tror vuxna har precis lika stor behållning av boken som barn, och boken är hemsk men också hoppfull på slutet då Bojs pappa får hjälp med att "gå nedför hela den långa, långa trappan till Den arge och bli vän med honom. [...] Pappa ska stryka Den Arge över ryggen. Pappa ska trösta pyttelilla Pappaliten som alltid är så nära gråten. Pappa ska hålla dem i handen, sätta dem i knät."

Poesi och psykologi när det är som allra bäst. Orden rinner och såväl den våldsamma pappans och den rädda pojkens känslor virvlar fram genom orden. Bilderna säger lika mycket de. På första uppslaget är den än så länge snälla pappans knogar röda, mamman svävar fram med ett spänt leende och en nybakad kaka i handen och en hammare ligger bredvid ett akvarium som ett förebådande om katastrof, sen fortsätter det boken igenom. "Den är ett konstverk" skrev Lotta Olsson i DN och jag håller fullkomligt med. Barnen är mycket intresserade de också.
Om jag fick bestämma skulle Dale och Nyhus få Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne nästa år.

En annan bok som jag älskar (men som barnen tycker är tråkig) är "Den elektriska pojken från Arbrå" av Victoria Hammar och tecknaren Ida Björs som är hälften biografi (Zander Nord, som var en pojke som sägs hade övernaturliga krafter, har funnits, på 20-talet, i Hälsingland) och häften poesi. Att läsa den är som att dricka ett kallt vatten. Så klart så vackert så tydligt.

Nu lite jobb.

Föräldradekadens


Förresten. Igår regnade det och barnen studsade som vanligt upp vid halv nio och slog på tvn och började kolla på sommarmorgon. Sommarmorgon och sommarmorgon förresten: de började titta på barnkanalens nonstop-visningar och jag som kände mig lite halvvissen och inte riktigt i form för det dagliga "ett program till sen stänger vi av", "neeeeeeeej, inte om det är Ubbe och Tess", "jo", "nej", "jo", "neeeej", "JO!". Bara för att liksom.

Så jag bestämde mig för ett litet experiment: att se hur länge de skulle kolla om jag inte sa ett pip. De kom in i köket och åt lite frulle då och då och gick sen tillbaka, och inte en enda gång verkade de reflektera över att jag inte sa till dem att stänga av.

10.30: åttaåringen slog på datorn och kollade lite gamla Häxan Surtant-sändningar via svt play (hon tycker att Barnen i Bullerbyn är segt) sittandes framför tvn ifall nåt bättre program skulle dyka upp

11.30: åttaåringen sträckte nöjt på sig och sa "mmmm, detta är sommar!" (undrar om Måns och Marie skulle hålla med?)

12.10: fyraåringen ropade "vi vill ha popcorn" (hahahaha)

12.50: de stängde av! de stängde av! och började leka istället.

Sen åt vi frukost igen. Så nära dekandens jag kommer nuförtiden.

Ville bara berätta detta.

lördag 7 augusti 2010

Äntligen!

Som ni har undrat. Jag skrev ju häromdagen att jag skulle läsa Ulf Sindts "Boken om riddare" som kvällssaga, och ni har förstås undrat ihjäl er över hur den var.
Svar: helt värdelös.
Alltså kanske inte som lärobok om man gillar traditionella läroböcker och är helt totalt insnöad på riddare. Men den spänning och glädje som fanns i "Boken om bovar" fanns inte ett spår av här. Gäsp. Vi gav upp. Fyraåringen efter tre rader typ, åttaåringen och jag efter att ha gett några olika kapitel åtminstone en chans.

Nu över till "Boken om vampyrer" som vi lånade på biblan idag. Samma serie.

Biblioteks-lover


Kolla högen. Man får låna hur många böcker som helst, vi frågade. I går var vi på biblioteket här i Gravarne (orten heter dock inte så längre, det heter Kungshamn sedan 1952 då samhället bytte namn efter att någon motionerat om att Gravarne var för deprimerande. Lite synd kanske.). I alla fall lånade vi massor av böcker - allt tycks finnas på Sotenäs bibliotek, och inget verkar lånas ut. Vi lånade japanska Ryôji Aranis (som fick Astrid Lindgrens pris 2005) båda böcker "Sussa och Natti" och "När kommer bussen", Kitty Crowthers (som fick samma pris i år) "Sov lilla groda", Gro Dahle och Svein Nyhus "Den arge", Ulf Nilssons "När vi var ensamma i världen", "Amos och Soma", "Vampyrboken" och en massa annat underbart bra.
Av alla dessa godbitar envisas båda barnen med att hela tiden vilja att jag ska läsa helt jävla meningslösa "Barbapapas teater".
Vad är det med alla dessa merchendise-böcker som gör dem så stora? Barbapapa är ju så himla fantasilöst, "ha ha de kan bli precis vad som helst" och so what?
Jag dör av att läsa meningar som "Titta, här kommer cirkusartisterna. Beundra deras styrka och skicklighet."


PS. Nu skrattar jag gôtt åt en göteborgsvits som Peter Andersson berättar i sitt sommarprogram. Den går ungefär så här:
"En man med keps sitter på en restaurant i Göteborg och tar en morgonöl. Då kommer en gubbe med en vit blindkäpp in och sätter sig vid ett bord. Gubben med kepsen iakttar gubben med käppen som beställer en kaffe och ett wienerbröd och som sen sen prydligt häller sin mjölk i kaffet och sen sträcker sig efter sitt wienerbröd som han hittar på en gång.
Gubben med kepsen säger skeptiskt: "Jag har iakttagit dig en stund nu, och du e ju fan inte blind".
Mannen med käppen svarar genom att ta ut först sitt ena emaljöga, sen det andra. Han lägger dem framför sig på bordet.
Då säger gubben med kepsen: "Ja, nu ja."

Ture my man

Jösses, tänk om man vore lite mer som Ture i Anna-Clara och Thomas Tidholms serie om den lille gubben Ture som tar det mesta med ro. Han är så oändligt mycket coolare än jag, och faktum är att jag får frid i själen av att läsa böckerna om honom. Nyss kom fyraåringen med "Ture sitter och tittar" och ville att jag skulle läsa, och jag märkte att jag väldigt gärna avbröt diskningen/idéerna om att tvätten måste tas in/bordet torkas av/cyklarna utanför måste låsas/osv/osv och jag liksom bara landade i soffan och ville läsa lika gärna som fyraåringen.

Och ja: tänk om jag vore lite mer som Ture. Tänk om jag kunde bygga en bänk, och tänk om jag sen kunde sätta mig på den och bara tänka här ska jag sitta och titta på solen och fåglarna som fånar sig och de som åker förbi. Och tänk om det sedan kom en häst - och jag bara kunde sitta kvar och inte fara upp och undra vems häst och vad ska vi nu göra och osv osv. Och tänk om jag sedan, när hästen började äta upp mina tulpaner och sen la sig i min trädgård för att sova, FORTFARANDE BARA KUNDE SITTA DÄR PÅ MIN BÄNK OCH TITTA PÅ.

Å Ture, du ger mig mer än hundra självhjälpsböcker.

fredag 6 augusti 2010

Amos och Soma


Det händer titt som tätt och är alltid lika roligt. Vadå? Jo, att vi läser gemensam godnattsaga och åttaåringen och fyraårigen båda två är lika nöjda med boken vi valt. Så var det idag när vi - äntligen! - läste "Amos och Soma. Sagan om den stora kärleken" av Ulf Stark och med bilder av Anna Höglund. En suverän berättelse, helt klart, om livets riktigt stora grejer: kärlek, farliga äventyr, återförening och familjebildande. (Lät det lite sunkigt? Familjebildande?) Vackert språk, spännande och varm berättelse och mjuka illustrationer och med blinkningar åt bibeln och Adam och Eva och berättelsen om äpplet (som jag inte riktigt fattar, men det känns komplicerat och bra som att det där äpplet som Eva åt och som Amos och Soma till slut får tag på och sen smakar på ändå i slutändan kanske inte är så dumt. Lite synd är ju bra?).

Jag har länge kastat suktande blickar mot "Amos och Soma" i bokaffärer, men liksom inte slagit till. Kanske beror det på att jag tidigt hörde någon mumla om att den hemske mannen i boken var otäckt lik en arab - och den kopplingen gillade inte jag och tycker inte att barnen behöver få. Nu googlar jag snabbt på detta ämne men hittar inget av värde.

Och trots att såväl ungarna och jag läste boken med stor koncentration två gånger (faktiskt), och gillade den skarpt, så tycker jag att just den farlige mannens utseende är värt att diskuteras. Det finns så många stereotyper som vi måste ifrågasätta. Så många klichéaktiga sätt att påvisa att någon tillhör de dåligas gäng (tänk bara på exempelvis den bistre öststatsmannen i amerikanska filmer - när han dyker upp vet man att det är fara å färde). Jag tycker att Anna Höglunds figur är högst tvivelaktig, och förundras över att ingen av recensionerna jag läst har tagit upp det. Vad säger ni? Take a look på bilden ovan, ni som inte har boken därhemma.

För övrigt funderar jag över hur vanligt det är med tillfångatagna apor i barnlitteraturen. Jacob Wegelius "Sally Jones", apan i Jan Lööfs "Pelle i djungeln" och Ulf Nilssons underbara "Min lilla apa". Finns fler?

torsdag 5 augusti 2010

Flodhästarna 2 och 3 - lite soppa på en spik


Jag måste skärpa mig och skriva lite kortare inlägg också. Till exempel att vi efter att ha blivit så förtjusta i Lena Landströms "En flodhästsaga" gick till bibblan och lånade uppföljarna "Småflodhästarnas äventyr" och "De nya flodhästarna", och de kom inte i närheten. Det är något med tilltalet i den första boken som inte finns i de andra. Nåt med det självklara temat som inte går att upprepa liksom. Uppföljare blir ju inte alltid så bra.

Gud nu är det en mygga här inne. Det är ta mig tusan sällsynt här ute i havsbandet på västkusten.

tisdag 3 augusti 2010

Fler biografier åt barnen!


Biografier är senaste skriket (till skillnad från uttrycket själv...). Tidningen Vi kommer snart med Vi Biografi (första numret i september), utgivningen av biografier ökar hos förlagen och i sommar har DN haft en underbar artikelserie där kulturskribenter delar av sig med sina favoritbiografier (hittar dock ingen länk). Själv läser jag just nu två biografier. Dels "Bom. Boken om mig" av Staffan Lamm, uppvuxen i kollektivhuset på John Ericssonsgatan på Kungsholmen och son till psykoanalytiker Esther Lamm och barnpsykologen Skå-Gustaf (en av de första som förespråkade fri uppfostran), dels "Kärleken till Frank", en fiktiv och dramatisk biografi (skriven av en kvinna vid namn Nancy Horan) om två verkliga personer : Mamah Borthwick som övergav sin familj för kärleken till arkitekten Frank Lloyd Wright (som också han övergav sin familj för kärleken till och den intellektuella stimulans han fick av Mamah, som bland annat översatte Ellen Keys böcker till engelska). Jag måste säga att båda böckerna är högintressanta. Hade jag mer tid hade jag sträckläst dem bägge. Samtidigt.

Samma trend finns - och kommer troligen växa - inom barnlitteratur. Två kvällar tog det för åttaåringen och mig att läsa nya "Boken om bovar", som mest av allt är en biografi över 1700/1800-talstjuven Lasse-Maja. Författaren, Ulf Sindt, kunde gott ha nöjt sig med att skriva om Lasse-Majas dramatiska liv (av allt att döma var han transvestit), och skippat de två korta avslutande kapitlen som övergripande skummar sig igenom två andra bovar (tjecken Victor Lustig och amerikanen Taylor Barnum (bilden ovan), den senare levde ett enormt innehållsrikt liv enligt wikipediaartikeln, och var bland annat den som låg bakom den svenska sångfågeln Jenny Linds karriär i USA, men inget om det i det korta kapitlet i "Boken om bovar". Han kunde gott fått en egen bok, eller varför inte Jenny Lind? Hmmm, jag får kanske skriva en själv?
I alla fall: håller vi oss till Lasse-Maja är det en fantastiskt bra bok. Driv i språket, spännande detaljer och utrymme att fantisera själv om psykologiska detaljer i Lasse-Majas liv. Stort plus också för fina illustrationer på varenda uppslag av Anna Sandler.

Förlaget, Alfabeta, har dock valt att inte gå på biografispåret, utan har inrättat boken i en serie barnfaktaböcker. Kvällens läsning blir "Boken om riddare" från samma serie, och om den är bra skaffar vi nog "Boken om spöken" också. Resterande böcker i serien handlar om vampyrer, varulvar och zombies. Då är i alla fall jag mer sugen på Jenny Lind.