onsdagen den 21:e mars 2012

Om bönder och författare


"Hon är bonde" sa min femåring om och om igen när vi tillsammans låg under en filt i soffan och tittade på dokumentären om Barbro Lindgren. Jag skrattade. Jag funderar fortfarande på om hon är det - på vad definitionen av en bonde är. Barbro har ju djur, bor på en gård, gräver i marken.

Jag skrattade också när jag i senaste "Vi läser" läste att Tomas Bannerheds ("Korparna") favoritord är ordet bonde, och att han tycker att det ordets absoluta motsats är båtluffare.

Ja, vad är vad? Det är inte lätt att förklara. Men femåringen vill veta, han är uppvuxen i stan. När han var lite yngre frågade han ofta med en nyfiken röst "är det här naturen?" när vi var på olika platser (en park, ett berg, en skog, en tunnelbaneperrong i förorten).

Ni har väl sett dokumentären om Barbro? Här finns den i annat fall.

fredagen den 24:e februari 2012

Hellberg


Jag läser Josefin Oleviks krönika Från oskuld till skuldtyngd (och håller helt med). Nästa dag hittar jag den här i soprummet.

onsdagen den 22:e februari 2012

Älsk!


Plötsligt så har det gått många veckor och man har inte bloggat alls. Inget har varit kul, Palatset har kånkat, barnboksbevakningen i media är tristare än någonsin och det har mest blivit slentrianläsning här hemma.

Men så händer något. Man går och ser en pjäs, Stadsteaterns "Barnen från Frostmofjället", och den är S U V E R Ä N och jag vill böla ögonen ur mig för allt den väcker och för tacksamheten jag känner över att det görs så bra barnteater. Man går på en till, "Hemma hos" på Teater Tre och den är mitt i prick och jag blir våldsamt vemodig samtidigt som barnen vrider sig av skratt och kontrasten däremellan får mig att känna mig lycklig. Och plötsligt så börjar jag slinka in på favoriten Bokslukaren igen, och där händer det: jag tar upp en bok, börjar bläddra - och får den där känslan av att den betyder något. Att den säger något stort. Den där känslan som en riktigt bra barnbok kan ge.

Boken jag tog upp var Stina Wirséns nya "Jag". Boken som gjorde mig sugen på att läsa igen, på att rota i boklådor på Myrorna, sticka till biblan och sen övertala ungarna att vi ska läsa istället för spela ds.
"Jag" är en barnbok som är en diktbok som är en föräldrahandbok. En liten enkelt tecknad ordknapp bok om ett barn som tar stapplande steg ut i världen, om en förälder som darrande står kvar och försöker att helt enkelt vara den famn som ungen kan trilla i när livet blir för läskigt.

Kontentan av det hela, tänker jag. Kontentan av föräldraskapet.

Stina - du har aldrig varit bättre.

PS: Vickan är på väg till bb säger de. Vi får väl se.

måndagen den 9:e januari 2012

Det är 2012 nu va


Så är julen över. Vi har varit "lediga" länge och är redo för vardag. Jag beställer biljetter. Svansjön på Dansens hus är slutsåld. Barnen från Frostmofjället på Stadsteatern inbokad (måste läsas innan, finns i nyutgåva från Svenska Barnboksinstitutet), liksom pjäsen "Hemma hos" på Teater 3. (Styr människan tingen eller är det tvärtom. Bra fråga.) Vad mer? Några tips?

Bilade hem från landet i lördags kväll. Tredje delen av Martin Widmarks böcker om Tyko Flores, "Polyhymnias guld" i ljudboksvariant räckte precis från västkusten till vår gata i stan. Jakob Eklunds släpiga och entoniga stämma höll tre fjärdedelar av familjen (en man, en kvinna, en flicka) på spänn. Att Andreas Palmaer kallar trilogin för "en serie charmiga pojkböcker för 2000-talet" i dagens DN är löjligt. Pojkböcker. Hallå: 2000-talet anropar.

Den andra stora recensionen (av Niki Dalys "Peters pusskalas") i dagens DN är också ofattbar (illustrationen ovan visar sexåriga Peter som i Batmandräkt och visir skyddar sig mot "tanternas" pussar"). Läs själva. 2000-talet anropar som sagt.

måndagen den 12:e december 2011

Allt du önskar

"I det här huset finns inga gränser för hur mycket man kan få. Glöm aldrig det."

Ni lyssnar väl på suveräna Sara Kadefors radiojulkalender "Allt du önskar" med Lennart Jähkel, Katrin Sundberg (Häxan Surtant!) och väldigt duktiga 12-åriga Mathilda Lindström i huvudrollerna.

Som en folksaga.

Julklappar till alla stygga barn

Här finns en lista där DN:s kritiker väljer de bästa barnböckerna från 2011.

Här är min lista:

"Pojken, flickan och muren" av Ulf Stark och Anna Höglund. För att den handlar om en pågående konflikt i världen. För att den handlar om en pågående konflikt i världen och öppnar våra sinnen för den. För att den handlar om en pågående konflikt i världen och såna får vi inte glömma bort. För att den handlar om meningsfullhet i all meningslöshet.

"Hej rädd!" av Joar Tiberg och Yokoland. För att den handlar om rädsla som ta mig tusan är den svåraste känslan som finns. För att den tar hand om rädsla på ett så vackert sätt. För att den inkluderar knasiga rädslor och säger att rädsla kan vara bra helt utan att vara pekpinnig. För att den är poesi.

"Jag ska försöka beskriva dig, precis så fin som du är" av Siri Ahmed Backström. För att den är helt fantastisk bok som i största enkelhet säger så mycket om vad kärlek borde vara. För att den pekar på vad kärlek och omtanke inte borde handla om. För att man när man läser den kommer på att man borde förlåta både sig själv och sina barn för allt operfekt som man har för sig och för allt operfekt som syns. För att man mår bra när man läser den och för att den framkallar ett jubel inne i en.

Sen har jag en till, jag får ha fyra för ingen bestämmer över mig.

"Prinsessor och drakar" Christina Björk och Eva Eriksson. För att den är så kul att läsa och för att den är så sagoboksaktig. För att man inte behöver oroa sig för någonting när man läser den. För att den är en perfekt kvällssagobok med sina fristående berättelser och för att mina barn bara älskar den.

Maktförskjutningar



Ann skrev en fråga ett inlägg nedan: "Du skriver att Play belyser maktstrukturer, så att vi kan se dom o förhålla oss/förändra dom. Finns det sådana böcker i barnlitteraturen?".

Jag kommer att tänka på flera som handlar om maktförhållandet mellan barn och vuxna. Stina Wirséns lilla pärla "Vem bestämmer?" till exempel. Den älskar jag. Inte minst för att det faktiskt ballar ur i den. Barnet kastar filmjölk på sin förälder. Föräldern blir skogstokig. Det är inte riktigt klart vem det faktiskt är som bestämmer hemma hos dem, men de blir vänner och de älskar varandra. Jag ser boken som en spya över alla nanny-program som tutat i oss att vi vuxna ska bestämma över barnen. Kräk.

Sen finns ljuvliga, L J U V L I G A, "Diktatorn" av Ulf Stark och illustratören Linda Bondestam. En bok om att det är ensamt på toppen, att det är sorgligt och jobbigt att behöva bestämma jämt och en bok som är den perfekta utgångspunkten för ett samtal om makt och vem som egentligen bestämmer vad. Mina perspektiv förskjuts när jag läser Diktatorn - jag är proppfull av beundran inför Ulf Stark som lyckas sätta sig in i en liten diktators liv och känslor. Faktum är att även en vuxen med diktatorsdrag (och vilken förälder har inte det?) har en hel del att hämta här. Krigsmetaforerna i den gör att boken liksom känns trotsig i sig - trotsig mot mig och alla andra vuxna som försöker mota bort våld och krig och du är död-lekar ur våra barns liv därför att vi bara inte står ut med dem.

Och sen kan jag inte låta bli att nämna Thomas och Anna-Clara Tidholms "Snälla barn". "En djup, snudd på apokalyptisk skildring av ett pågående samhällsexperiment som är på väg att gå åt helvete. ... Det här handlar om ett samhälle där vuxna flyttar över ansvaret för sin egen otillräcklighet på sina barn." skrev Björn Wiman i sin recension i Expressen när boken kom ut 2007. Ni hör ju. Måste läsas.

fredagen den 9:e december 2011

Lucia-tågsnytt

Att det nuförtiden finns ett alternativt slut på "En sockerbagare" är ett tecken i tiden. Ett skäl att älska 2011.
Detta nya slut lyder:

"Och är du snäller så kan du få,
och är du stygger ... så kan det gå."

Ja, för så kan det ju gå.

tisdagen den 6:e december 2011

Barnet - värt att utforska


Diskussionen om huruvida barnlitteraturen bör vara pedagogisk eller ej är evig. Bör den innehålla vettig sensmoral, nyttig kunskap, noga genomtänkta genusvinklar - eller ej? Är det själva berättelsen som är viktigast?
Ett självklart svar är svårt att formulera, och själv blandar jag och ger. Traditionella berättelser som bekräftar maktordningar eller obehagliga mönster har ju också sin plats. Tycker jag. Om inte annat för att belysa hur fel det är liksom. Som en samtals-starter. Det pågår ju förresten en likande debatt inom vuxenkulturen just nu: är Ruben Östlunds film "Play" rasistisk eller ej? Jag har sett den. Den är djupt obehaglig men i mina ögon är den en film som försöker förändra maktstrukturer i samhället genom att belysa dem. Jag såg mig själv i filmen. Mitt medelklassjälv. Jävligt jobbigt. Se den! Här och här och här finns läsvärda texter om Play.

Malena Jansons text Barns påstått dåliga smak handlar också om detta. Men på ett annat sätt: vi vuxna bör vänja barnen vid mer svårtuggad kultur än exempelvis skvalet på barnkanalen, precis som vi kämpar med att få dem att smaka på annat än köttbullar och makaroner. Det är helt enkelt roligare att vara bredare. Så här:

"Det sägs ofta att barn har dålig smak. Minst en gång per vecka får jag höra det från en bekymrad förälder som inte begriper sina ungars film-, bok- eller musikval. Då brukar jag svara att nja … det är väl snarare så att barn har en outvecklad smak? Pierre Bourdieu menade att smak inte är något man föds med, utan som man erövrar, tränar upp. Och förhoppningsvis, ska tilläggas, fortsätter att utmana resten av livet för att inte stagnera."

I septembernumret av tidskriften Socialpolitik skriver journalisten Mattias Hagberg en intressant text om hur såväl författare som förlag i stor utsträckning vänder sig till vuxenvärlden när de skapar barnlitteratur. Det är de vuxna som har makten över inköpen. Jorå.

I samma artikel berättas om författaren Ulf Starks inställning till allt detta. För honom är barnet i boken inte en adressat som han vänder sig till, utan ett ämne att utforska.

Det tycker jag är så sabla vackert att jag slutar här.

På bilden ovan sitter jag och skriver just precis detta inlägg.

onsdagen den 16:e november 2011

Bäst just nu



Eva Lindströms nya "Apan och jag":

Jag bara älskar den.

Formuleringarna.
Temat.
Teckningarna.
Rimmen.

En tjej (tror jag det är) gillar en apa och tror nog att apan gillar henne också. Hon handlar grejer som apan gillar, men apan gömmer sig - det är lite jobbigt. Eller är han (jag tänker att det är en han) borta på riktigt? Är han kanske hos en annan vän? I så fall, tänker tjejen, har han nog gått vilse.
Tjejen fixar fest, och tänker att den kommer bli apkul. Hon gör mat och kaka och dukar för två."Dyk upp nu är du snäll". Hon äter upp på ett par minuter, och surar lite. "Kära dumma snälla apa. Skärp dig nu och kom tillbaka."
På sista sidan går de där tillsammans. Apan kikar lite nyfiket åt ett annat håll i och för sig, men ändå. Det är ett lyckligt slut. Ett ganska lyckligt slut på en berättelse om en vänskap som inte riktigt är på bådas villkor.

Realistiskt om vänskap. (Och kikar man riktigt noga så är apan i närheten mest hela tiden).

Snälla mamma läs



Den här boken, "Hundar som jobbar" av Ulrika Nulty och Jens "Mulle Meck" Ahlbom, tillhör kategorin barnböcker som får mig att somna men som får barnen att gå i spinn. De tycker den är urintressant. "Läs, mamma. Läs om hundarna som jobbar". Jag försöker smussla undan (just nu har jag den på kontoret några veckor...), de frågar efter den.

Men tja, den kategorin barnböcker måste ju också få finnas.
Ett boktips med andra ord.
Från en dålig mamma.

Ni fattar va? (Så många ni börjar bli!)

torsdagen den 10:e november 2011

Föräldraproblemet

Jag läste "En som du inte känner" (av Anna-Clara och Thomas Tidholm) för femåringen (och mig själv) igår. Den är så fri och svår att göra en enkel analys av att det inte ens är någon idé att börja. Det är en bok som försätter läsaren i känslolägen, helt enkelt. Som så många av Tidholms böcker är.

Efteråt tänkte jag på en sak som Anna-Clara sa i Opsis Kalopsis 3/2011, om att hon försöker göra böcker för barn och har svårt för det där mellanledet som vi föräldrar som läser utgör. Att hon har svårt för vuxna som läser som hela tiden avbryter handlingen och är pedagogiska och förnumstiga och vill förklara allt de läser.

"Det är svårt, jag kan inte överlista föräldrarna, men jag försöker" säger hon.

Jag tycker du lyckas väldigt bra, Anna-Clara. Just dina och Thomas böcker brukar vi bara vara tysta efter vi har läst, och jag tänker ofta att det är så skönt för jag hade ändå inte kunnat säga mycket. När jag har läst "Hanna huset hunden" och "Snälla barn". Eller "Långa ben" och "Kaspers alla dagar".

Allt är både ja och nej (som du har skrivit någonstans).

Nu är det en väldigt vacker måne utanför mitt fönster. Måne över Riddarhuset. Måne över Gamla stan. Månen till höger och NK-klockan till vänster i mitt fönster nu.

onsdagen den 9:e november 2011

En makthavare som sköter sig


Jag måste erkänna att den politiskt korrekta och genuscerifierade delen av mig själv ÄLSKAR att Anna-Clara Tidholm i sin nya bok "Grattis!" skapar en manlig förskollärare och en kvinnlig som tar emot när Nallen kommer till dagis. Och att den manliga är röd och att den kvinnliga är blå. Att hon liksom vågar vara så korrekt.

Det är så man som makthavare måste göra nu när vi vet så mycket om genus och hur vi påverkar barnen.
(Ja, barnboksförfattare innehar makt. Massor av makt. Skönt när de förvaltar den väl. Så jävla skönt.)

Swedenborgsgatan

Titta vem som har varit här (sen sist).

tisdagen den 8:e november 2011

Radiotips

"Jag minns hur skönt det var med ansiktsmassagen, säger Johan, 18 år."

Lyssna på SR:s Barnen "Minnen från jämställdhetsdagiset" (här).

Fler pappor som gråter

Gråtande pappor är lite av höstens grej. På Pelle Carlbergs skilsmässoplatta "Packa pappas kappsäck" sjunger Pelle och hans små barn låten "Pappa gråter" (finns på Spotify).
Här är det inga lyckotårar som skildras. Nej, här är pappans gråt skrämmande för barnen. Så där som vuxengråt ofta är.

"Jag är inte rädd
för svarta mörkret
det är tårarna
som skrämmer mig.
Jag är inte rädd för dumma spöken
men jag är rädd för att du
ska bli sådär lessen igen.

En pappa ska alltid va glad
och han gör allting rätt
en pappa ska vara starkast i stan
och trösta sina barn."

Jobbigt det där att det är svårt att vara människa inför barnen. Ibland säger jag det till mina barn: "jag är också en människa". Då tittar de underligt på mig.

Det är en skitbra skiva. Gråter gör jag när jag hör låten "Kind emot kind" på samma skiva.
Och när jag lyssnar på "Hur kan man bli så ledsen att man dör?"

Femåringen rockar loss till "Alla robotar".
Har du sett en robot äta frukost?

(Andreas Palmaer skrev om skivan och mer barnmusik igår. Här.)

måndagen den 7:e november 2011

GÄSTBLOGGARE: Siri Ahmed Backström

Förra veckan var jag bortrest, men Siri Ahmed Backström (som gjort Grannfruns nya look) var i Stockholm och gick på ett seminarium jag gärna hade gått på. Här skriver hon om det. Vassegoda, gullungar. Mer från Siris penna:

"Ann Forslind och Gunna Grähs gav i förra veckan föreläsningen "Att formge ett barn" på Konstfack: uppstart för en barnbokskurs, men öppen för allmänheten under vinjetten "Open School". Här blandades upplyftande och nedslående betraktelser över bokbranschens utveckling sedan debuterna på 80-talet med roliga analyser av dagens svenska bilderbok, allt ur illustratörens perspektiv.

Gunna Grähs inledde med ett resonemang om illustratörernas och författarnas delade vårdnad om bilderboken - alla de författare som råkat säga att de "skrivit en bilderbok" fick sig här en smäll på fingrarna. Men förlagen då? Flera av de stora presenterar sina bilderböcker som "en bok av" textförfattaren, noterar jag efter en nyfiken rundkoll på hemsidorna samma kväll. Inte bra! Föreläsarna verkade ändå överens om att respekten för illustratörens arbete vuxit avsevärt under de senaste 25 åren. Hmm.

Kravet på bilderboken, att den ska vara pedagogisk, liknades poetiskt vid en törnekrona kring barnboksskaparnas pannor. Tyvärr befinner vi oss tydligen i en period då detta krav gör sig påmint från osäkra föräldrar och mammabloggare. Vi påmindes lägligt om Lennart Hellsings odödliga citat: "All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk"!

Gunnas bestämda uppfattning att alla barn är fullfjädrade läsare redan när de börjar skolan, ja bildläsare alltså, undrar jag vad vi (kanske skolan?) kan lära oss av. Barn är bra på att läsa bilder - många vuxna har glömt hur man gör. Precis som, tänker jag, att lusten och självförtroendet kring att rita försvinner för de flesta nånstans i eller innan tonåren. Bild som språk är en verkligen en underskattad tillgång.

När det handlade om det roligt formulerade titelämnet, att formge ett barn, togs flera bildexempel från då och nu: Elsa Beskows förhållandevis anonyma barn, Ingrid Vang Nymans "fula" Pippi som kanske inte skulle släppts igenom idag?, Pija Lindenbaums förmåga att låta perspektivet i bilden hjälpa till att forma karaktären, Sara Lundbergs pricksäkra skildring av ett förtvivlat gossebarn... Föreläsningen avslutades sedan med en checklista över olika kom-ihåg kring gestaltandet av barnet i bilderboken. Bra att ha för både tecknare och författare - och recensenter, tänkte jag.

Jag gick ifrån föreläsningen inspirerad - engagerade analyser av bilderbokens beståndsdelar kan man ju inte få för mycket av - men också nedslagen, av den uppfattning om bilderbokens framtid jag skapat mig mellan raderna. Äsch! Det måste vara en fas. Jag för min del vänder nu blicken bortanför Sveriges gränser: Biljetterna till Bologna och vårens internationella barnboksmässa är redan bokade."

Om djur


Julia i den här boken av Barbro Lindgren och Eva Eriksson (ett loppisfynd - fast jag hatar det ordet) vill gärna ha ett djur. Vad som helst. En svan, en häst, en igelkott, en groda. Precis som min nioåring. För henne är det dock hund som står överst på önskelistan. En bulldog. Här sitter hon på terrassen utanför vårt hus och läser och känner igen sig. Hennes önskan är stark och intensiv. Precis som Julias är. Julia är dock mer handfast. I boken sticker hon till torget och snor en hund och stoppar ner den i sin dockvagn. Nioåringen är imponerad av denna målmedvetenhet, men låter sin egen sorg över att vår familj är hundlös tröstas något av katterna och hästarna som bor i vår lilla sommarby. Dem tar hon hand om allt vad hon kan.

Själv är jag mest imponerad över hur fritt lilla Julia får röra sig i sin förortsmiljö. Det finns inga vuxna i sikte alls. Det är mycket sorgligt att barn är så kringskurna idag, att det är föräldrar i sikte överallt (nästan).

Barbro Lindgren och Eva Eriksson har ju gjort mycket bra ihop. Ända sedan 1979 har de samarbetat. Då gjorde de den fina "Sagan om den lilla gubben". Sen gjorde de böckerna om den vilda bebin, böckerna om Max, böckerna om bullterriern Rosa, böckerna om Dollan och underbara "Andrejs längtan" (om ett barnhemsbarn i Ryssland).

(Ni som blir sugna på att hitta äldre barnböcker, kolla in www.bokborsen.se)

Varför grät pappan då?


Nu har jag korat en vinnare i frågesporten. Ja, varför gråter pappan? Jag fick in många bra svar, men nu har jag bestämt mig för att Lina vinner med svaret "Han har väl hamnat i mansfällan, ni vet kommer från jobbet och måste dessutom hänge hela fritiden åt hushållsarbete." Ett svar som säger så mycket om livet tycker jag. Vad tycker ni?

Stort grattis.

Lina: mejla din adress till tinni@tinni.se så skickar jag din bok.

På riktigt då? Varför gråter pappan i boken?
Barnen i boken gissar också, de tror någon har slagit honom, eller att han har ont i magen för att han har ätit för mycket godis, att han är trött (en kvalificerad gissning), har tappat nåt eller längtar efter sin mamma (så fint).

Men nej. Pappan i Olika förlags bok "Varför gråter pappan" gråter för att han är så glad. Han gråter för att han är så glad över att han ska få träffa sina barn snart.

Ja ni. Sen inget mer om hur det kommer sig att pappan släpper på dessa känslor. Man vet inte om han hämtar varje dag och är så lycklig för det, eller om han har suttit i fängelse (för ekobrott kanske, Bettan?) i flera år och nu äntligen ska få träffa sina barn. Man vet inte om han kanske gått på kurs i mindfullness och plötsligt inser vilken gåva det är att få hämta sina barn, eller om han faktiskt är fången i mansfällan men äntligen har slagit sig fri och bestämt sig för att börja jobba deltid för att verkligen kunna träffa sina barn.

Om detta kan man spekulera.

De barn jag läst boken för hade inga frågor på pappans känsloutbrott. De undrade inte alls.

Grannfruns nya kläder!


Visst är det underbart? Grannfrun har fått nya kläder. Jag är så glad.

Det är den fantastiska Siri Ahmed Backström som gjort allt detta fina som är mitt i prick vad jag vill att det ska vara. Mejla siri@siriahmedbackstrom.com om du vill att hon ska göra nåt för dig. Jag kan varmt rekommendera denna tänkande, kreativa och vänliga konstnär och bilderboksskapare. Puss på dig Siri.

På fotot ovan sitter hon i min båt. I somras. En sån där fin kväll som var alldeles spegelblank.

Ingenting hände. Not.


Så var höstlovet över. Höstlovet - bästa lovet. Det mest kravlösa lovet. Det gråaste lovet. Vi har varit på landet, det har varit milt och grått och höstlövsfärgat. Nio dagar på bonna-landet. Ni kanske tror att jag är utvilad då? Inte alls. Det är fullt ös mest hela tiden (och det är inte jag som driver på om man säger så). Ungarna vaknar pigga vid sju (vanliga skoldagar får vi dra dem ur sängen vid halv åtta), hittar på allehanda påhittiga saker att mixtra med, de stökar ner, de bråkar, de vill baka, de vill spela på datorn, de springer ut, de springer in, de är leriga (bra), de trillar, de klättrar upp på tak och kommer inte ned osv osv osv.
Jättekul, visst.
Men.

På något sätt hittade jag ändå tid att läsa Barbro Lindgrens lilla dagboksartade "Ingenting hände, två gånger" i vilken hon beskriver hur hon har det på landet. Det kunde inte vara större skillnad på mitt liv och Barbros. Suck. Barbro tar långa promenader med sin lilla hund, iakttar naturen, lyssnar på klassisk musik, tittar på en fluga, tänker och läser Nietzsche.

Jag får trösta mig med att det väl finns olika perioder i livet. Barbro Lindgren har ju levt i sin Loranga-tid hon också, när det spelades hockey på köksgolvet med de nybakade bullarna. Kanske saknar hon det nu? Det verkar inte så, men kanske?

Nu sitter jag på kontoret och pustar ut och tittar ner på Centralbron och alla bilar som oavbrutet kör förbi. Som sagt: vart ska alla?

onsdagen den 2:e november 2011

GÄSTBLOGGARE: Ann Eberstein

I vintras tipsade jag om böcker från bokrean (här). Grannfru-läsaren, feministen, genusmorsan och terapeuten Ann Eberstein köpte dem alla. "De var bra", sa hon när vi möttes, men hon hade synpunkter på "Hitta Joel" av Emma Adbåde. "Skriv nåt", sa jag, och det gjorde hon:

Grannfrun gives you Ann Eberstein:

"Jag tycker det är rätt så spännande hur snabbt värderingar kan förändras. I mig och i världen omkring mig (som med handen på hjärtat mest bara rör sig om Södermalm i Stockholm). Men i alla fall, min världs värderingar har förändrats en hel del de senaste sju åren märker jag när jag läser Emma Adbåges bok ”Hämta Joel” som är skriven år 2004. Den är skriven i ett tydligt syfte att visa att adopterade barn också hör till, och har lika riktiga föräldrar som andra barn. Det är en fin bok som vill väl. Ändå reagerar jag, och upplever den som konventionell, trots att den då den kom ut antagligen inte var ett dugg konventionell utan fin och lite solidariskt modig. Så här börjar den:

”När det kommer en mamma eller en pappa till förskolan och ska hämta, ser man ganska lätt vilket barn som ska hämtas. Det syns på utsidan vilka barn som hör till. Millis är lik sin pappa, för dom har lika mycket fräknar och Mats är lik sin mamma, för deras kinder är lika runda.”

Jag reagerar, därför att jag läser den högt för min 5-åriga dotter då jag läser den första gången, och för att hon och jag aldrig pratat om att barn är lika sina föräldrar. Hon har själv två biologiska föräldrar varav jag är den ena, men i hennes närmaste krets finns fyra barn som har två mammor och ett barn där mamman fött barnet men med någon annans ägg. Hon känner också nio barn som är adopterade och dessa barn har olika hudfärg. Det är helt enkelt inte en sanning för henne att barn är lika sina föräldrar. Därför är det nu, när jag läser ”Hämta Joel” för henne, som denna information möter henne för första gången och hon undrar och frågar om det där med att barn är lika sina föräldrar. Det blir tydligt för mig att boken för in ett, för mig, förlegat och konventionellt synsätt i min dotters liv, istället för att öppna upp nya. Vilket den nog gjorde 2004 och kanske skulle gjort också hos mig. Då.

Hemma hos oss har jag framhållit att barn blir till genom att man sätter in pappafrön i ett mammaägg. Och har man ingen pappa, får man låna pappafrön av någon man som säger ja till det. Ju äldre hon blir desto mer får väl den bilden nyanseras och konkretiseras tänker jag. Men den fungerar bra som utgångspunkt, och är mer öppen än iden om att en mamma och en pappa blir kära och sen får dom ett barn tillsammans. Ett barn som är likt sina föräldrar till utseendet.

Jag tycker ”Hämta Joel” är en helt okej bok. Det som slår mig är helt enkelt mest att den är en indikation på att världen blivit större! Att den inte behövs längre, kan man säga. Och, jag tror att det idag finns alltfler människor som känner sig som, och är föräldrar trots att det inte är deras ägg eller frön som varit med i skapandet av det nya livet. Och som en sådan indikation ger den mig hopp. Det finns fler sätt att få barn på idag, än det fanns för några år sedan. Och i alla fall på Södermalm växer barn upp med en självklar sådan mångfald omkring sig.

Boken slutar:

”Sedan knackar det på dörren och mamma Monica och pappa Ove tittar in, dom ska hämta. Man ser inte på utsidan att dom hör ihop med Joel, men det fattar man liksom ändå.”

Och jag instämmer. Ja, så är det! Dom som hämtar sina barn på dagis, det är dom som är föräldrarna."

tisdagen den 1:e november 2011

Mild november






Läsa utomhus. I bara raggisar. I november. Inte klokt.

fredagen den 28:e oktober 2011

Svart asfalt

Nyasfalterat på Swedenborgsgatan. Nu väntar vi på att Vita ska dyka upp.

Men hon kanske har släppt sin maniska fixering? Kanske slackar hon med Öjvind nuförtiden? Kanske kommer Swedenborgsgatan förbli streckfri?

Sara Lundberg - du måste skriva en uppföljare.