torsdag 30 december 2010

Klimatangst



Två klimatpolitiska barnrullar den senaste veckan och jag måste säga att jag är påverkad.
Tagen.
Lilla Moder Jord - vad gör vi med dig? Hur ska det gå?

Den första filmen, "Mumintrollet och kometjakten", är ju inte nån direkt kommentar till klimatförändringarna i och med att den är gjord för trettio år sedan, men den är en så gott som fulländad katastof-film av typen Armageddon. En komet är på väg mot jorden. Haven sinar, himlen är röd och träden tappar sina blad medan Mumintrollet, Sniff och den utomordentligt präktige Snusmumriken försöker ta sig till ett observatorium för att få reda på mer. Ångesten ligger och mullrar i bakgrunden filmen igenom, jag får andnöd av klimatångest. Barnen verkar inte lika tagna, och Muminmamman håller som vanligt ställningarna: "Kometen får vänta, nu äter vi kvällsmat".

Den andra filmen, "Sammys äventyr", om den lilla havssköldpaddan som flyter över världens oceaner med olika strömmar är snudd på lika ångestskapande mitt i all sin oskyldiga gullighet. Att få se världen ur en havssköldpaddas vinkel får åtminstone åttaåringen och mig att skaffa medlemsskap i Greenpeace (som är med i filmen) och WWFs pandaklubb för unga entusiaster. Plastpåsar, oljeutsläpp, döda korallrev, dumpade kylskåp, avloppsledningar, plastpåsar, oljeutsläpp, megastora atlantångare, plastpåsar. Men också magiska undervattensmiljöer som faktiskt är som gjorda för den här 3d-trenden som sköljer över oss.

Med allt detta vill jag förstås säga att jag tycker att ni ska se filmerna.

Vem på SvT play


Just nu finns en skatt, ja skatt, på Svt play: Stina Wirséns små filmer om Nallegrisen, Fågeln, Kanin och de andra små filurerna i serien "Vem?" Här fram till den 27 januari.

Känsliga tittare varnas dock för filmen "Vem är söt?"

måndag 27 december 2010

Julkultur




Vår åttaåring har en sån flax att hon råkar ha en mormor som varje år kommer upp från Göteborg för att ta med henne på Kungliga Operans julbalett "Petter och Lottas jul" som ju är ihopvävd med Tjajkovskis underbara Nötknäpparbalett. Farbror Blå, Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, husor, julbocken, snöflingor, julgranskulor, polkagrisar - ja allt dansar i denna späckade version av Elsa Beskows gamla saga om de föräldralösa barnen Petter och Lotta.
Ni som vill se härligheten kan kolla här, SVT har bandat och sändningen finns tillgänglig fram till den 25 januari.
Vackert, kul och fartfyllt.

På annandagen gick vi på Dramatens familjeföreställning "Den lilla sjöjungfrun" (den nedre bilden), som fått fina recensioner. Vackert, men inte alls lika kul och fartfyllt. Faktum är att vi var ganska missnöjda alla fem (mormor var med även här). Inte bara vi, tycktes det som. Dramaten var fyllt av gäspande tonåringar och barn som försökte hålla uppmärksamheten uppe. Allvarligt Dramaten: ska ni locka dit kidsen - framtidens teaterbesökare - så får ni göra det bättre än så här. Visst är scenografin och kostymerna fantastiska, men det räcker inte. Att sätta upp denna skumma gamla saga om en liten sjöjungfu som offrar ALLT för en töntig prins skull kräver lite tankearbete. Lite modernisering kanske?
Underkänt från oss.

Merchendise mig hit och merchendise mig dit

Jomendetärjuklart att man håller med Pia Huss och de intervjuade i dagens artikel (från DN Kultur) om merchendising av barnboksfigurer. Det är ju tacky (som intellektuell medelklass säger) det där med urvattnade karaktärer som bara finns till för att det ska tjänas pengar på dem och som inte har mycket koppling till ursprungsfiguren. Och det är klart att folk riskerar att bli muminmätta redan innan de ens läst sin första muminbok.

På företaget Tre Sandberg AB sitter Niklas Sandberg, son till barnboksförfattarna Inger och Lasse, som vd. 90 procent av företagets försäljningen är kringprodukter på Laban, Lilla Anna och Långa farbrorn och Tummen. Bara 10 procent är inkomster från böckerna.

Det säger en del om dagens marknad. Om både konsumenterna och de som äger rättigheterna. Jag vet inte vem man ska anklaga.

Men själv ska jag i vår läsa 7,5 poäng Tove Jansson på Stockholms universitet så att jag till slut blir klok på vilka de där figurerna som finns på våra kaffemuggar egentligen är. På riktigt liksom. Jag drar mitt strå till stacken. Och fan vet om min ansökan till kursen inte har något lite att göra med de där kopparna.

måndag 20 december 2010

Oh - världens bästa Claire


Ungefär en gång om dagen frågar jag barnen: "Vill ni lyssna på Bella och Gustav"? Ungefär en gång om dagen svarar de "nej". Ibland svarar de "ja", ibland sätter jag på den helt fantastiska cd:n ändå. För mig är tanken på ungar som lyssnar på ljudböcker samtidigt som de leker som knark. Jag vill ha det. Får jag det vill jag ha mer. (Dålig liknelse för jag har aldrig knarkat). I alla fall så är "Bella och Gustav" fyra underbara berättelser skrivna i slutet av sjuttiotalet av Eva Eriksson samt lite fin musik. Men framför allt är det Claire.
Claire Wikholm.
Världens bästa Claire. Henne lyssnar jag så gärna på.

Det finns ju inlästa böcker och det finns inlästa böcker och väldigt mycket beror på den som läser. Astrid Lindgren läser ju magiskt. Björn Gustafsons Alfons Åberg-inläsningar är så fina att jag blir rörd. Jonas Karlsson är (såklart) fenomenal när han läser Halvan, för att inte tala om Lena Nyman när hon läser "Ängel Gunnar dimper ner" på cd:n Små sagor och när Allan Edvall läser Nalle Puh.

Så. Knäckande. Bra.

Vad har ni för ljud-älsklingar?

fredag 17 december 2010

Julklappstipsen


Åkej rå. Innan jag somnar tre skållheta julklappstips.

Först och främst. Numero uno. The one and only:
"Sprätten på toaletten går för långt" av Annika Elmqvist. Svidande civilisationskritik i barnsligt festlig skrud. Beställ här.

Sen, helt osökt, en klassiker, ett måste i alla ungars bokhylla:
"En kos dagbok" av Beppe Wolgers och Olof Landström

Sist, men likväl underbar (ni vet att jag älskar henne):
"Godnattsagor om Anders, snart 4" av Kerstin Thorvall. Lite svårare att hitta, antikvariat krävs, men i detta nu finns ett ex till salu här. Lägg bud! Ni kommer aldrig att ångra er.

PS.
Har ni en Ipad och vill vara moderna kan ni ladda ner Sarah Sheppards fina "Massor av dinosarier" här.

En grannfrus dagbok

Vaknade. Snöade ute. Ringde taxi. Inga tillgängliga bilar i innerstan. Åt. Ringde taxi. Duschade. Ringde taxi. Klädde på mig. Ringde taxi. Gick ut. Haffade taxi. Det kändes rätt så skönt för jag hade tid att passa. Åkte till Södertälje och pratade inför hundratals människor (nåja) om genus och ledarskap. Åt. Åkte taxi. Hämtade bilen på verkstan och diskuterade Israel/Palestina-konflikten koncentrerat i över en timme med verkstadskillen som är palestinier. Kom på lösning. Hämtade barn. Var utelåst. Hystade in barnen hos grannbarnen som var ensamma hemma. Alla mycket nöjda. Tog t-banan till Kulturhuset och åkte fyra våningar upp i himlen och klev in i Tove Janssons "Vad hände sen?" som var uppriggade i naturlig storlek på Rum för barn. Premiärfeeling. Åt snittar. Doppade marsmallows i chokladfontän. Drack ett glas vin. Myspratade med Nina samt Lennart och gubben som jag sprang på. Fick filmtips. "Miss Kicki" (av Nina) och "Mumintrollens farliga midsommar" (av Lennart) - en trettio år gammal muminrulle som är tillfixad och nyutgiven. Hyrde dem. Åkte hem. Åt. Såg Muminfilmen. Mycket bra. Badade. Åt. Somnade.

torsdag 16 december 2010

Julklappar 2010

I måndags körde DN kultur sina barnboksjulklappstips. Nu har jag inte kvar tidningen men visst tipsade de om Eva Lindströms "Jag tycker inte om vatten" och Lena Sjöbergs "Tänk om"? Två grannfruälsklingar.

I morgon tänkte jag också tipsa inför jul. Ni får ge er till tåls (hehe). Jag tänkte dock vara lite mindre reklamig och inte snöa in på just årets böcker. Well well, den som lever imorgon får se.

onsdag 15 december 2010

Nostalgitripp 1

Linssoppa, glass och popmusik


Igår lagade jag linssoppa enligt krångligt recept - det tog säkert 45 minuter - och resultatet blev så jävla nyttigt att det var rent ut sagt arbetsamt även för en ordentlig vuxen att få i sig anrättningen. Vad barnen tyckte orkar jag inte ens skriva om. Den där känslan av att vara den perfekta föräldern som en doftande linssoppa skulle kunna framkalla uteblev. Om man säger så.

Som godnattsaga läste jag sen den färgglada serieboken "Loranga, Masarin och Dartanjang" (av Sara Olausson efter Barbro Lindgrens böcker) och där, på sidan 31, finns en helt annan typ av middag:

Loranga (som ju är pappa): "Vi lagar något som går jättefort att göra... Ingen kokning och stekning och sånt."

Masarin (barnet): "Vi tar väl glass som vanligt?"

Loranga: "Bra sagt!"

Vad jag vill säga med det här inlägget vet jag inte riktigt, men jag tänker mycket på att det finns så många olika sätt att vara förälder på liksom.

lördag 11 december 2010

Lussbullegrejen

Barnen vill vara lussebullar i luciatåget.

Hur löser man det?

En kompis ringer och säger att hennes dotter också vill. Och sen dyker det upp ett foto på facebook på en kompis son skrudad i ... just det ...en helt ljuvlig lussebullsdräkt. Trenden är ett faktum.

Är det kanske "Ärtan går luciatåg" (från 2006) av Ulrika Sundström och Amanda Eriksson som är ursprunget? I den velar Ärtan så där skönt som bara ungar kan: Hmmm vad ska jag vara? Pepparkaksgubbe, lucia, tärna, tomte (repeat). Det slutar med att hon är lucia, men i tåget på Ärtans förskola finns en lussebulle. En hur fin lussebulle som helst.

Jag bildgooglar och hittar ytterligare två finingar här och här.

PS: En unge på fyraåringens förskola har annonserat att han ska vara tärning. Det är ju också bra.

torsdag 9 december 2010

Håkan och Eva



Jag älskar Håkan Hellström. Artisten. Inte sedan jag dyrkade Mauro på 80-talet har jag haft en sådan feeling. Jag tolkar det som något bra, som att något fortfarande sparkar inne i mitt 40-åriga bröst. "2 steg från paradise", "Jag vet vilken dy hon varit i", "Du är snart där", "Gårdakvarnar och skit" - I just looooove them.

Men vad är det som gör att jag gillar Håkan så mycket? (En fråga jag aldrig ställde mig som 16-årigt Maurofan). Det är allt vackert men operfekt som han gör. Hans låtar, sångrösten, dansen och sättet han pratar. Känslan av att den här killen har fattat mycket mer än de flesta. Göteborgsgrejen (såklart) och att han liksom leker.

Jag var på Hovet och lyssnade på honom för några veckor sen (ja, jag fick biljetter till slut) och då blev jag fanimig helt tagen. Alla 18 000 i publiken älskade honom, men det var inte det som gjorde mig så rörd - det var hans sätt att ta emot kärleken. Han bara gav oss massvis av plats att dyrka honom på. Han stod där och tog in. Han verkligen tog in. Lät det ta tid. Lät oss skrika och titta och älska. Han tittade tillbaka. Det var älsk tillbaka liksom.
Det är så stort. Håkan har fattat att han är värd allt det där. Värd. Och han vågar ta emot.

Men i och med att jag är grannfrun frågar jag ju mig: vem är barnbokvärldens motsvarighet till Håkan?

Svaret är självklart. Det är Eva Lindström. En doldis, en gigant. En underdog - precis som Håkan. Hon gör lika fantastiskt fulsnygga saker och har samma respekt för alla känslor som Håkan. Fula och fina. "Lurix", "Jag gillar Stig", "Limpan är sugen", "Sonja, Boris och tjuven", "Jag tycker inte om vatten" - I just looooove them.

Eva - steppa fram. Vi skulle ösa vår kärlek över dig som vi gör med Håkan. Bara vi fick chansen.

(Foto: Caroline Tibell och Ulla Montan)

onsdag 8 december 2010

Lilla vinterboken och den djupa kärleken


Oj oj oj. Har sovit bort en timme framför den glödande kakelugnen med "O helga natt" i hörlurarna. Jag var så sugen på att lyssna på den där julskivan med Peter Mattei som fick så bra betyg i DN idag, och hamnade på "O helga natt" på Spotify. Fin låt. Somnade till Erland Hagegård och vaknade en timme senare till att Carola visksjöng samma låt på ett väldigt läskigt sätt. Däremellan hade sjuttioelva andra varianter passerat - Christer Sjögren, Tito Beltran och Peter Jöback inräknade - men dem sussade jag mig igenom. Känner nu ett stort lugn. Just precis detta kanske jag borde göra oftare?

I detta lugn har jag sen druckit te, torkat av diskbänken och läst min fina granne Magdalenas pokerblogg (här kan ni till exempel följa en mycket engagerande middagskonversation vi hade i vårt hus förra söndagen), spanat in Minirodinis nya jeanskollektion för tvåmånaders och uppåt och kan inte bestämma mig för om jag tycker deras barnmode är absurt eller bra därför att det varken är könsstereotypt, trashigt eller sådär ap-trist präktigt som barnkläder också kan vara.

Tidigare idag läste jag Görel Kristina Näslunds och Kristina Digmans "Lilla vinterboken" från 2005. En poetisk faktabok för fyraåringar och uppåt, typ. Kände något som liknade djup kärlek när jag läste. Är det Digmans fina bilder eller tilltalet? Eller bara allt det trygga, svenska, vintriga?

Nu är spänningen olidlig: kommer jag att somna ikväll? Efter min ohelganattupplur. Jag tror det. Annars blir det spikmattan. Haha.

Söndag - snödag

Umgänge. Mycket vackert.

Det är vi föräldrar som är curlade

Oj oj oj, innan jag går och lägger mig måste jag bara delge den känsla av upplysning jag erfors av när jag i morse läste DNs artikel på Insidan, "Sakta ner och lyssna på barnen". I den rekommenderar en föräldrarådgivare att vi föräldrar ska lyssna uppmärksamt på våra barn i tio minuter varje dag. Det räcker säger hon. Antagligen säger hon så därför att hon av någon slags omsorg är livrädd för att kritisera dagens föräldrageneration. Hon vill "verkligen inte begära att folk ska ta det lugnt", därför att hon inte vill "att föräldrar ska få ännu mer dåligt samvete".

Aaaaaaaaaaaaaa. Tio minuter. Fatta vilket SJUKT jävla samhälle vi lever i. Insup informationen. Låt den sippra in. Reagera. För vad tusan håller vi på med?

Lagom mycket strul


För övrigt kan jag rekommendera nya "Tesslas mamma vill inte" av Åsa Medel-Hartvig och Caroline Röstlund. En bok om en lagom strulig mamma (till skillnad från Kerstin Thorvall som verkar ha varit överjävligt strulig) som sätter sig på tvären på ett för småbarnsföräldrar mycket bekant sätt. Ett plus för alla heta övertalningsmetoder som finns i boken. Den där Tessla vet hur en slipsten ska dras.

Klart slut.

tisdag 7 december 2010

Falk om Thorvall

Jag läser fortfarande Knausgård. Den är lika bra men tar aldrig slut. Eller så är det jag som inte tar mig tid. Det händer annat hela tiden. Ikväll, till exempel, tog jag tunnelbanan till t-centralen och gick sen upp till Kulturhuset och den nya biblan på bottenvåningen för att lyssna till Gunnar Falk, son till Kerstin Thorvall. Meningen var att han skulle prata om hur det var att vara Kerstin Thorvalls son (en fråga som intresserar mig mycket). Hur det nu var så blev det hela ett fullkomligt värdelöst samtal. Förmodligen på grund av att Stina Jofs, som skulle leda samtalet, inte verkade ha förberett sig. Skriva kan hon, men det här är ju annorlunda. Inget blev sagt mer än att Kerstin Thorvall var en fruktansvärd förälder. Det tror jag på, jag har läst intervjun i senaste Vi biografi. Jag säger inget annat. Men själva samtalet blev en fasa. Som ännu ett övergrepp på Gunnar Falk. Faktiskt. Det lyfte aldrig, allt hattade hit och dit och de på scenen dolde sin tilltagande panik i nån slags munterhet. Allt fastnade i frågan om huruvida konstnärer får lämna ut sina barn. Får? Hur svarar man på det? Alla fattar att det inte var kul att vara Gunnar Falk när han var liten, men samtidigt har Kerstin Thorvalls böcker betytt oerhört mycket för väldigt många. Så. Längre än så kom inte kvällens samtal. (Och värst, om ni vill veta vad det var, jo det var nog när Jofs hurtigt delade med sig av åsikten att en mamma som bränner vid en lasagne faktiskt får skärpa sig och laga en ny - inte gråta som Thorvall. Faktiskt. Nu vet ni.)
Ni som ändå är intresserade kan läsa en liveblogg här.
Men faen vet om inte Kerstin Thorvalls författarskap ändå får sig en törn av det här. För mig. Jag läser den här dikten med nya ögon till exempel. Och tänker på hennes manipulativa kraft när jag läser detta om jobbiga barn (Gunnar Falk var ett snällt barn).

När jag kom hem sov ingen, och jag kröp ner mellan övertrötta barn och läste Harry Potter. Sist på bollen, men ändå. Det är ju bra ju. På nattduksbordet ligger Thorvalls "Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse". Den är fantastisk.

tisdag 30 november 2010

En barnist får ordet

Alltså ni bara måste läsa denna intervju med medieforskaren och vänsterpartisten Margareta Rönnberg. Hon kallar sig barnist (jmf feminist) och tycker att förbudet mot reklam-tv för barn borde bort (att reklamen gör barnen att barnen kan mogna in i konsumtionssamhället och göra dem till kritiska konsumenter), och att barnen också ska få njuta av kommersialismens frukter.

Barn är lika rationella, och irrationella, som de vuxna vid sitt TV-tittare och sin konsumtion, svarar Rönnberg. Snarare är det så att vuxna "överkonsumerar" mångdubbelt mer än vad barnen gör. Då vore det mer motiverat att förbjuda reklam för vuxna män som köper de dyraste "onödiga" prylarna, som lyxbilar.

Dessutom frågar Rönnberg:
Varför ska barnen bara få ta del av konsumtionssamhällets baksidor: tidiga mornar, stress, långa dagar på dagis och frånvarande föräldrar.

En jävligt bra fråga. Den får vi tänka ut svaret på.

Knausgårdfeber


Jag läser första delen av Karl Ove Knausgårds "Min kamp". Så sjukt bra. Alla som är intresserade av att minnas hur det var att vara ung på 70- och 80-talen och alla som är intresserade av att läsa en unik skildring av hur det är att själv vara förälder kan läsa denna p ä r l a.

Jag läser sakta. Vill inte att den ska ta slut. Men det bästa är att när den tar slut så finns det fyra till att läsa vidare i. Knausgård, född 1968, har skrivit en biografi i fem band om sitt liv. Det är en bedrift, jävlar i mig. Långt för att vara om en såpass ung och okänd man, säger ni? Inte alls, säger jag.

måndag 29 november 2010

Dansbandsplaneten


I Jan Lööfs senaste bok, "Pelle på planetfärd" är allt som vanligt: en pojke åker på klassiskt äventyr i tekniskt komplicerad farkost. Bara en sak är ny, nämligen den helt okända dansbandsplaneten. Där dansar Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg och Motter Bölja från Knoll och Tott sitter i publiken. Det finns säkert fler identifierbara kvinnor i bilden. Ser ni några?

Bilden är ju så klart Jan Lööfs sätt att blinka till alla som klagar på hans att han envisas med att så gott som uteslutande ha med killar och män i sina böcker. Så kul, Jan Lööf. Eller? Nä.

Totte

Kolla vad fränt. "Totte städar" på ... ja vilket språk är det? Fint att tänka sig att barn i länder långt bort får läsa Gunilla Woldes Totte. Totte är grym.

En liten Totte-film för Totte-fans finns här. Fem minuter trygghet.

söndag 28 november 2010

Alla får plats. Alla kommer se.


Stockholm är vackert som en saga, skrudad i vitt. I morse adventspyntade vi lite, och sen kom en radiokille och intervjuade barnen om deras leksaker. Åttaåringen var på hugget, fyraåringen mer tillbakadagen. Fokus på intervjun var genus, och jag tror att killen fick några godbitar. Ett kan exempelvis ha varit denna: fyraåringen visar fodralet till vårt Lego Starwars-tvspel och säger: "Där är Hans-Olof (!) och där är Leija. Men hon är bara en prinsessa."

Ja ja. Sen tog vi snowracern till teatern, och det är det ju inte varje dag man gör. Vi såg "Siv sover vilse" på Teater Tre och den var makalöst bra. Scenografin lysande smart, och allt var både festligt och lite obehagligt på samma gång - precis som det är i Pija Lindenbaums bok. Jag fick tårar i ögonen av slutet, där Sivs pappa hämtar och Siv (som är en mycket uttrycksfull docka i pjäsen) hoppar upp i hans famn och kramas som en liten babianunge.

(Och det här är ju kanske helt sjukt ointressant, men man kan se vår snowracer här, på Teater Tres facebooksida.)

Och nu kan jag inte låta bli längre: kan alla teaterintresserade föräldrar ta och tagga ner ungefär hundra hekto? Varje gång vi är på teater känns stämningen i foajén lika adrenalinstinn som innan en OS-lopp i hundra meter. Föräldrarna står där och hetsar och köar och bevakar sin plats för .. ja vadå? De flesta barnteatrar släpper inte in fler än att det går att se från alla platser.

Alla får plats.
Alla kommer se.

Lägg ner trängandet och köandet och den superansträngda stilen.nu. Man får ju fanimig magsår av att ens närma sig en barnteater. Det var gnäll nummer ett. Gnäll nummer två är: varför tar alla med sig för små barn till alla barnteatrar? Alltså ungar som är mycket yngre än de rekommenderade åldern?

Så. Det var skönt att få ur sig.

Natti natti.

fredag 26 november 2010

Pippi 65 år



Idag firar Google Pippi, som tydligen fyller 65 år. "Karin, Astrids dotter, fick sin dedicerade förstautgåva av Pippi Långstrump daterad den 26 november 1945 och därför räknar vi det som Pippis födelsedag." står det på astridlindgren.se.

Känns något skumt dock. Det där krumelurpillret då?

tisdag 23 november 2010

Puss till Olika


Någon som är sugen på att gå i ide? Tanken på att få sova sig igenom vintern i en mjuk och varm lövhög är ju knäckande lockande. Alternativt kan jag tänka mig att emigrera. Jag kan inte låta bli att tänka på människorna som en gång vandrade från Afrika och upp genom Sydeuropa och till slut bestämde sig för att bo här. Här blir bra, sa de. Här! Ofattbart. Det kan inte ha varit november när de kom fram.

I väntan på att drömmen om det där idet ska gå i uppfyllelse så kan man ju alltid läsa om det. I nya "Björnen som längtade hem" av Karin Blixt och Mikael Sjömilla till exempel - en genusambitiös saga från Olika förlag som funkar hur bra som helst. Stora björnen som letar efter ett vinteride är en hon, lilla fladdrande bofinken som emigrerar till Sydeuropa är en han och den hostiga och blinda mullvaden är en hon. Man snubblar nästan på orden första gången man läser, så självklart känns det att det ska vara tvärtom. Allt är bra: story, persongalleri och faktaavsnittet i slutet. Jag säger puss till hela upplägget.

onsdag 10 november 2010

November

Jag har lusmedel i håret, tror att jag nästan pajjade mina bruna läderstövlar genom att gå för länge i slasket idag, vill gå på Håkan Hellström på lördag men har inga biljetter, försöker sluta dricka kaffe för det gör mig helt plötsligt helt darrig, har grälat med åttaåringen som inte någonsin vill öva på sina pianolektioner, tror att jag har en majestätisk förkylning på gång och på tv tjatar de vidare om den där kungaboken som jag är så sugen på att läsa med för snål för att köpa. Jag försöker sälja in jobb men ingen vill köpa, det ligger legobitar över hela vårt golv och de har legat där sen i söndags, och om jag tittar snett till höger ligger en räkning från ett byggvaruhus vi lyckligt shoppade loss på i somras. För över 20 000 tydligen. Jag gick just med i Facebookgruppen Klädutmaningen (köp inget nytt, använd det som finns i garderoben) i ett desperat försök att se något gott i att jag tycker att jag inte har nåt att sätta på mig även om min garderob är full - och i det faktum att jag inte har råd att köpa nya. Innan fyraåringen somnade sa han följande: "Killar är starka. Tjejer är smala." Åttaåringen somnade alldeles för sent för det kliade så i örat på henne.

Snart blir det bättre va?

Massor av män


Läs gärna Barnbokprats inlägg där de närstuderat den otroligt sneda könsfördelningen i Jan Lööfs barnböcker.

Missa inte kommentarerna.

Dom gör mig sne.

Och erkänn att bilden ovan är intressant.

Grannfrun hyllar gorillabok


Dagens hyllning (jag fortsätter ett par dar till tror jag...): "Nu är vi gorillor låssas vi" skriven 1971 av Barbro Lindgren utgiven av Bokslukaren (som är en bokaffär på Mariatorget, så jag vet inte om man kan köpa boken var som helst).

Aaaaaaaa - den är så bra. Så lekfull. Så barnslig. Med sånt underbart språk och så fina enkla teckningar där man verkligen ser ursprunget till Mazarin och Dartanjang. Jag identifierar mig rakt av med den stora gorillan i boken, men på baksidan står det att boken handlar om två små bröder som leker att de är gorillor...

Men sånt kan man ju skita i.

Den stora gorilla tar helt befälet i leken och dikterar villkoren och tar för sig. Den lille hänger på. För det mesta i alla fall. Nån gång protesterar han, men blir överkörd. ("Ska vi låssas att det kommer en krokodil krypande nu? Nej nej jag vill inte ha nån krokodil! Jo det kommer en i alla fall. Skrik då. iiiiiiiiii. Nu räddar jag dig."). Jag håller ofta på sådär med ungarna. Leker att något lite farligt dyker upp så att de ska krypa nära mig, in under täcket och gosa eller kramas hårt. Mmmmm. ("Och så leker vi att du tycker så mycket om mej, så du vill bara ligga bredvid mig. Och du tycker att jag har så skönt skinn, så du vill bara krypa inunder mitt skinn.") Just precis så fixar man ett finfint gos.

Lite samma som att jag tycker att det passar bra att leka sjukhus när jag är trött (jag är patient). Ni vet.

tisdag 9 november 2010

Grannfrun hyllar Limpan

Det är skoj att hylla - jag har gjort det en hel del det senaste och tänker fortsätta lite till. Just nu tänker jag hylla Eva Lindströms ganska många år gamla "Limpan är sugen". En liten bok om att ha dåligt samvete, och en bok som helt saknar text. Hela handlingen går lätt som en plätt att fatta ändå, för Lindströms naiva teckningar är supertydliga.

Minsta treåring fattar att tanten på restaurangen är hungrig och glad över sin korv, att hunden Limpan är sugen på densamma, att tanten struntar i det och glufsar i sig hela korven själv och att hon sen får dåligt samvete över det och inte kan sova om natten. Hon kan absolut inte sova, och hon bestämmer sig för att leta upp hunden och steka en korv till den. På sista bilden förstår man att det är trevligt att äta tillsammans och att det går att göra något åt sitt dåliga samvete.

Jag hyllar hyllar hyllar.

PS: När jag googlade på Limpan såg att att något som heter Lisbet Gabrielsson Film AB har filmrea, och på den rean är Limpan med. Här kan du till exempel köpa en dvd med tre animerade filmer av Eva Lindström ("Lutning", "Äventyrspizza" och "Limpan är sugen" - speltid ca 15 minuter) och ett matinépaket som heter "Örnar, Björnar och en Hund" som är 48 minuter lång och innehåller "Örjan den höjdrädda örnen" (efter Lars Klintings bok), "Nallars väntan" (Christina Björk) och "Limpan är sugen".
25 spänn per dvd. Julklappstips. (fast filmerna är slut hälsar Lisbet via mejl. synd)

Superföräldrar?


I gårdagens DN står det att var tredje tonåring anser att deras föräldrar är trötta och stressade, och att en av fem önskade att deras föräldrar hade mer tid för dem (siffror från en undersökning gjord av Mentor). Tja, man blir ju inte direkt förvånad.
Samma dag som jag läser om undersökningen läser jag för första gången en bok som heter "Stålpappan och Pelé" för barnen. Den är skriven av en norsk författare som heter Annette Saugestad Helland, och den delas just nu ut om man köper ett Happy meal ni vet var. Det är en finfin bok. En superbok. En bok som handlar om en liten kille som fantiserar om att hans pappa är en superhjälte och att det är därför som de susar genom stan så fort på mornarna, därför som pappan alltid har så bråttom och inte har tid för honom. Han har ju fullt upp med att rädda världen ju. "Inte nu, senare" säger pappan, eller "Hitta på nåt själv, Pelé". Och klick klicketi klick låter det från pappans tangentbord om kvällarna. Pelé fantiserar om att pappan gör något viktigt, men han får ont i magen ändå. Ibland försöker han störa, men möts av "Kan du inte bara gå ut och HÅLLA KLAFFEN!"

Jisses. Det här är en bok som behövs.

Den slutar trots allt lyckligt. Med strömavbrott - och pappans dator som plötsligt inte funkar. "Men jag går inte på ström", säger Pelé (så rörande att jag smäller av). Då äntligen uppstår ett mellanrum. Pappan och pojken spelar fotboll, och ser för första gången i boken glada ut.

Jag säger bara: downsiza eller dö.

onsdag 3 november 2010

Mina-kärlek

Läste förresten Anna Höglunds "Mina i Kina"som gonattbok idag, och den är ju helt fantastiskt fenomenal. En filosofisaga. En bok om att längta bort och komma hem och att lyssna på sig själv.

"Mina vaknar på morgonen med en känsla som är mycket större än hon själv. Det är längtan. Den fyller hela Mina så inget annat får plats. Den tränger ut i tassarna och gör trampdynorna alldeles heta."

Ni vet. Den känslan.

Mina reser och kommer hem och vill berätta om allt hon upplevt. Men Kåge (Minas kille) ba: "Det var extrapris på kaffe i mataffären".

Ni vet. Den känslan. Mindre härlig, men ändå okej.

Barnpoesifestivalen 2010


I gårdagens SvD neggade Malena Jansson på tidskriften 10-tals Barnpoesifestival som gick av stapeln i helgen - och på duktiga flickors förmåga att dikta! Festivalen var en musikal (som Jansson kallar ordinär) - tydligen samma som förra året - och duktiga flickor saknar enligt Jansson "det vilda, fria förhållningssättet till språket som krävs för att skriva en riktigt intressant dikt".

Well. Barnpoesifestivalen var kanske något ordinär, men den var helt jävla fantastisk om man jämför med den poesifabrik som de barn som infann sig en timme före föreställningen och betalade 20 kronor möttes av. "Poesifabrik! Vilken grej. Ska man få lära sig skriva dikter där eller?" frågade min åttaåriga duktiga flicka entusiastiskt på vägen dit. "Jajemensan", svarade jag. Väl där möttes vi av blyertspennor, ett ex av Siv Widerbergs "Kärlek och uppror", alldeles för få papper att skriva på samt en hög med ord på utklippta små lappar. Ord av typen hjärta, smärta, höst, vår, gräs och köld. Inget mer. Det blev ändå något av en poesifabrik, tack vare alla duktiga skrivsugna små flickor som satt där och deras föräldrar som förtvivlat försökte inspirera dem.

Höjdpunkten på hela festivalen var förresten de två unga tjejerna som orädda läste sina egna dikter från Lilla Scenen på Stadsteatern. Väldigt duktiga.

tisdag 2 november 2010

Hej då Hans Arnold



Min bror hade en Hans Arnold-plansch i sitt rum, den var från nån barnteaterföreställning och jag tillbringade många stunder med att studera den.

Bilderna Hans Arnold gjorde i Astrid Lindgrens "Allrakäraste syster" i början av 70-talet är helt fenomenala.

Men mest av allt kommer jag att minnas illustratören Hans Arnold för ABBA-omslaget. Ni vet. Det utvikbara. Det grönblåa. Det där Björns dojor var fiskar, Anni-Frids micksladd växte ut från Bennys rygg och Stickan Andersson tittar upp ur pianot.

Det var nån vecka sedan han dog nu. Hej då, Hans Arnold. Tack för alla bilder.

Kvinnan med den gula hatten

Läs här om Lovesocks alias feministmorsa och hennes sätt att försöka förändra världen (bilden kommer därifrån också). Hon klipper och klistrar som ni ser.

Vad säger ni? Är omskrivning eller medveten fel-läsning (där man som vuxen helt sonika väljer att förändra de givna könen i en bok) ett bra sätt att ge ungarna en mer balanserad bild av världen?

En perfekt mix

Ta ett par tre avocados, ett glas apelsinjos, några myntablad och en näve frusna mangobitar och kör i en mixer. Ställ ett sugrör i och ni har tidernas mellanmål.

Till det kan du och din älskling läsa Carina Bodströms (nej, inte gift med den ni tänker på) ganska nya "En puss är inte bara en puss". En Stalfeltskt härlig faktabok om allt ni kan tänkas vilja veta om pussar (och lite till). Mycket intressant om ni frågar min åttaåring.

Kärlek och vitaminer.

fredag 29 oktober 2010

Multikultiallhelgona


Tjena alla monsterdiggare.

Jag har gått omkring och känt mig outsägligt präktig sedan mitt förra inlägg. Alla som känner nån unge vet ju att de flesta under femton typ störtälskar halloween. Mina gör det. Inte tänker de att på söndag, ja på söndag - då äntligen ska vi ta en promenad på kyrkogården. Nä. De tänker att "till helgen får vi klä ut oss och säga bus eller godis och så får vi en massa snask".

Alltså: det ena behöver kanske inte utesluta det andra. Jag är ju för multikulti. Här är alltså två ganska olika allhelgonatips från mig: först en alldeles ypperlig spökbok för folk under fyra: "Bu och bä blir blöta" av Olof och Lena Landström. Jojo. Läs själva. Sen Etnografiska museet i Stockholm som har en fantastisk verkstad där de vid allhelgona varje år har ett tema kring den mexikanska dödshögtiden dia de muerto. Gå dit och titta på det helt fantastiskt offeraltaret smyckat av papper och gör en egen skelettgumma i verkstaden. Dödskul, jag lovar.

tisdag 26 oktober 2010

Allhelgonagrej


Jag erkänner: jag är lite inkrökt när det gäller Allhelgona. Jag gillar det där med stilla ljusupplysta kyrkogårdar och kanske familjemiddag. Av någon anledning har jag flera gånger i mitt liv bott granne med kyrkogårdar. Rofyllt. Tycker jag.

Därför får jag lite spader på det här med att skräck och halloween tar över - i år krockar allhelgonadagen med halloween. Rakt in i tantfacket - I know. Men jag har ingen lust att decimera döden till skelett, zombies och spöken. Jag vill inte gå till kyrkogården med barnen och de ska tänka att det kommer förvandlas till Thriller. Jag vill gå till familjegraven utan att ungarna ska bli rädda. Halloween är helt jävla absurt likriktad.

Och marknaden hänger ju på. Hade man en barnbokhandel hade det inte varit precis svårt att skylta den här veckan. Det ges ut en flod av skräck för alla åldrar, så lägligt just precis nu. En pekbok ("Lilla monsterboken" av Kenneth Andersson), en bilderbok för de mindre ("Kom in om du vågar" av Helena Davidsson Neppelberg, recension här) och en uppsjö av läsalätt-böcker ("Läskigt läge" och "Kuslig kväll" av Thomas Halling, "Varulvsboken" och "Zombieboken" av Andreas Palmaer och Peter Bergting (recension här). Sen finns ju "Bakomvärlden" av Lina Blixt (klassisk skräck, gavs ut i april). Ytterligare två är läsalättboken "Turbo och skräcknatten" av Ulf Sidt kanske hamnar i halloween-skylten, men handlar om skräcken hos tre killar som råkar bli instängda i ett förråd på skolan (den är bra), "Den öde graven och andra spökhistorier" av Dan Höjer och Johanna Björnstierna som går däremot rakt in i Halloweenfacket.

Jag säger: läs "Roy" av Gro Dahle och Svein Nyhus och "Dödenboken" av Pernilla Stalfelt, och tänk på döden. Och på saknad.


PS: Och läs gärna Ulla Rhedins text om barnböcker och död från DN 2009, (här).

Tivoli, ur en ett år gammal Opsis

måndag 25 oktober 2010

Svich


Av alla påståenden, frågor och resonemang som svischat (svich) förbi mig de senaste åren finns det en sak som verkligen fastnat.

Det är en fråga som Susanne Osten och hennes team på Unga Klara har stött på i projeket om uppfostran som de kör just nu. Det är en fråga som de berättar att barn har ställt till dem när de resonerat kring uppfostran.

Frågan är
"Vad ska de vuxna ha oss till egentligen?".

Visst är den svindlande.

lördag 23 oktober 2010

Vad ska vi göra?

Som många andra är jag sjukt frustrerad över att SD fått plats i riksdagen och att lasermannen 2 härjar i Malmö. Vad ska vi göra?

En sak som jag klurar över är hur ovanligt det är att hela grejen med att det bor människor från andra kulturer i vårt land skildas i barnlitteraturen. Det känns relevant. Har ni tips? Jag har några:

1. Den bästa: "Den andra mamman" av Viveka Sjögren (grannfruns ramadan-tips från 2007), om mamman i slöja som inte kan hjälpa sina små döttrar när de missar bussen till skolutflykten. Hon kan inte prata svenska, och inte läsa busstidtabellen. En fantastisk bok.

2. "Mitt andra liv" av Amanda Eriksson, om en liten kille eller tjej (det framgår inte) som blir grön av avund på sin kompis José som får pannkakor till frukost varje dag, och vars mamma har härliga långa röda naglar och som bor så vackert med snygga prydnadssaker i guld och rosa, vackra lampor och många blommor. Jag minns det där: jag var också avundsjuk på en jugoslavisk familj som bodde grannar med oss när jag var liten - det var så vackert och annorlunda hemma hos dem. Så vanligt hemma hos oss.

3. Gunna Grähs trilogi för folk i tre-fyraårsåldern: "Mehmet och Lilla Luna", "Tutu och Tant Kotla" och "Dino och lilla kurren". En klass- och etnicitets-cocktail.

4. "Magic, Cilla och baby - ramsor om tjejer, killar och grejer" av Eva Lundgren, en ABC-bok där alla får vara med (svennar, guzzar, transor, blattar - ja, det är rena rama glosboken för päron som vill hänga med)

Jag vill ha fler tips på barnböcker som skildrar det mångkulturella Sverige.

fredag 22 oktober 2010

En som lovar vad hon håller


Har man lovat så har man. Jag fastnade framför den där "Bourne Identity" med Matt Damon och Franka Potente, och den var ju dramatisk. Inget om man jämför med "En som du inte känner" i och för sig.

Nä, den övergången var sådär.

Men "En som du inte känner" ÄR dramatisk. Inte riktigt som Bourne, men ändå. Mest av allt påminner den mig om hur det är att ha en flirt nån natt på nån fest där man inte känner så många. Det var länge sen nu men såna minnen sitter i. Hur man kanske inte pratar så mycket, är lite hemlig, vill inte avslöja sig för man orkar inte riktigt med att fastna i den man verkligen är. Kanske tar man en promenad runt festlokalen. Ni vet. Den ena går före. Man är lite full. Fötterna är som studsbollar (citat ur boken, passar perfekt). I bästa fall är det sommar och man badar. Till slut kanske man säger vad man heter.

Det där är också ungefär handlingen i Anna-Clara och Thomas Tidholms nya bok "En som du inte känner", fast minus alkohol. Två barn möts, springer iväg på äventyr, hon vill inte säga vad hon heter, svarar "Jag heter En Som Du Inte Känner" eller "Ingenting Som Du Kan Gissa" eller "En Som Äter Med Hela Munnen". De har inte direkt kul, men det är magiskt. Man anar att hon inte vill avslöja sig därför att hennes liv inte är som det borde vara. Hennes familj är med på ett uppslag, och ja: Den kunde varit trevligare.

De umgås trots att hennes föräldrar inte vill. De skrattar, och meningen "Det var vårt första skratt" är så ljuvlig. Så där är det ju när man träffar nån ny. Nåt skratt är det första.

Det är en härlig bok. Härligt pirrig.

PS. Hunden från "Hanna, huset, hunden" är med. Det såg fyraåringen.

torsdag 21 oktober 2010

Jag lovar

Imorgon ska jag skriva om "En som du inte känner". Anna-Clara och Thomas Tidholms senaste.

Oj, oj oj, hur ska ni kunna hålla er.

Punk: Loranga, Masarin och Dartanjang


Först kom boken (1969). Sen kom filmen (2005). Nu finns seriealbumet. Sara Olausson, som är systerdotter till Barbro Lindgren, har gjort en trogen och fint sammanfattad version av Sveriges kanske punkigaste barnbok "Loranga, Masarin och Dartanjang". Och det uppstår kärlek, igen.

Mellan boken och seriealbumet kom förresten pjäsen (2003, Parkteatern), inläsning (1997 av Toiwo Pawlo och 2005 av Björn Kjellman) och operan (2006, Kungliga Operan).

I all hast,
eder grannfru

PS. Ser att filmen säljs för 49 spänn här. Serieboken säljs för 100 spänn här. Björn Kjellmaninläsningen för 129 här, och Toiwo Pawloinläsningen för 49 kronor här.

tisdag 19 oktober 2010

Tea time


"Vi läser" har te-tips till de böcker de rekommenderar. Vilken fantastisk idé. Kolla här.

Personligen tror jag dock att Organic White Tea Vanilla tillsammans med "Sven sticker" blir alldeles för sött och liksom kvalmigt. Bortskämt. "Sven sticker" behöver något kärvare. En kopp kraftigt indiskt Assam kanske?

måndag 18 oktober 2010

Priser

Det duggar tätt mellan nomineringarna. Idag tillkännagavs vilka som är nominerade till årets Augustpris. Av de nominerade i barn- och ungdomsklassen har jag läst två: Eva Lindströms "Jag tycker inte om vatten" och Lena Sjöbergs "Tänk om". Som ni trogna läsare vet så förstår jag verkligen juryn i dessa båda fall. Två grymma barnböcker, om än väldigt olika. Eva Lindström är nominerad för sjunde gången, men har aldrig fått priset.

Och för någon vecka sedan avslöjades de nominerade kandidaterna till 2011 års Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne på bokmässan i Frankfurt. Den fantastiskt långa listan med nominerade finns här och det är otroligt härligt att tänka sig vad mycket bra barnboksförfattare det finns runt om i världen. Översätt mer, förlagen! Barbro Lindgren, Anna-Clara och Thomas Tidholm, Anna Höglund, Eva Eriksson, Ulf Stark, Stian Hole och Gro Dahle och Svein Nyhus (här, här och här) finns med på listan. Det är dem jag känner till för jag är en svennebanan.

PS. Heja Magnus Linton som är nominerad (igen) till fackboksklassen med i "Cocaina. En bok om dom som gör det". En ögonöppnarbok.

Om saknad - igen


Näe, jag känner att jag måste in med en dementi. Eller snarare ett fördjupande. Jag sågade ju "Kompisen längtar" i inlägget Nalleterror i somras. Redan då anade jag att den andnöd jag fick av att läsa boken om den stackars nallen som hela tiden längtar efter sin ägare (barnet Olivia), sa mer om mig själv än om boken.

Längtan och saknad, förstår ni gott folk, är inget som jag är bra på att känna (erkänna). Vi har alla våra svaga sidor, och jag tror att längtan är en sådan hos mig. En käck och duktig flicka saknar inte, liksom. Hon gör nåt annat. Hon gör det bästa av situationen. Hon förtränger. Hon tramsar inte med något så diffust som saknad.
Sån har jag varit i hela mitt liv. Så till den milda grad att jag i vuxen ålder får andnöd av en barnbok.

Denna andnöd och den antipati jag kände för boken har jag grunnat på sen jag läste den första gången. Sen fick jag anledning att tänka på saknad igen när jag skrev debattartikeln om Erik Ullenhag för nån vecka sen. När jag satt och plitade på den kände jag tydligt att det var barnens perspektiv jag ville åt, men att det var svårt att erkänna för mig själv. Jag sa till en person i min närhet att jag aldrig skulle kunna skriva om jämställdhetsfrågor och karriär och i samma mening antyda att en karriär skulle betyda att våra barn tar stryk. Jag sa "för då kommer kvinnor att ta åt sig men inte männen, och det är orättvist". En knäckfråga inom feminismen om ni frågar mig. Och för Alva Myrdal som kallade barnen för "generalproblemet" när det kom till en jämställd relation.
(Jag vågade ju förresten. Jag vågade skriva om saknad och karriär i samma text. "För precis som jag antar att vare sig Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson är några superföräldrar, så känner jag mig säker på att inte heller deras barn är några små superbarn som aldrig skulle få för sig att känna saknad. En saknad som vi faktiskt måste tala om och se. En saknad som kanske kan gå hand i hand med den stolthet som jag hoppas att samma barn känner – eller en dag kommer att känna – när de tänker på sina föräldrar ministrarna och det arbete de utförde för att göra Sverige och Europa till ett bättre ställe att leva på".)

Ja ja. Detta om saknad. En känsla jag bestämt tror att jag måste öva mig på, och en känsla jag hoppas att mina barn får utrymme att känna.

lördag 16 oktober 2010

Svängssons mysik


Den här helgen är jag ensam hemma med fyraåringen. Det är mysigt det där med att dela upp familjen lite nu och då. Man får njuta ohejdat av den man har kring sig, slipper att bli avbruten hela tiden. Men fyraåringen undrar var de andra är.

Idag blev det frukost på café och sen teater. "Familjen Svängssons mysiga musikaffär" på Teater Pero (uttalas det förresten Pero som det ser ut eller Peró som många säger?). En halvtimmas jazzkonsert för fyraåringar och uppåt. Lyssnandet blandades med sång och dans där hela publiken fick vara med. Faktiskt dödsbra. Klart jazzigt. Trummor, kontrabas, keyboard och sång. Fick jag önska något så skulle jag dock vilja ha liiite mindre traditionell kärnfamiljsuppsättning. På bilden ovan syns förresten pappa Börje och mamma Gunvor när de efter föreställningen krängde sin skiva (som var Grammisnominerad förra året som årets barnskiva, men som fick spö av Bröderna Lindgrens finfina "Meningen med livet").

tisdag 12 oktober 2010

Biologisk mångfald

Så fint av Stina Zethraeus om alla småkryp i barnböcker från gårdagens DN.

Och det här vill man ju gå på. Jag tillhör inte dem som påstår att Staffan Westerberg har förstört deras barndom.

Olyckligt och oläsligt


Tja, jag har sagt det förr och det tar emot, men Lennart Hellsings översättningar av texterna i Julia Donaldsons och Axel Schefflers böcker funkar ju inte. Nya "Zog. Den lilla draken" är faktiskt i princip oläslig. Konstiga vändningar, svåra ord, krystade slutrim och inget versmått alls.
Handlingen är knepig som den är: draken går i skolan och ska lära sig att flyga och att rädda en prinsessa (gäsp), sen visar det sig att prinsessan är värsta Florence Nightingale-ämnet och istället för att bli räddad bara vill bli läkare och plåstra om alla hon ser. Zog lär sig till slut att flyga och han och tjejen bildar ett team och blir en slags flygande ambulans. Ni kanske tycker att det låter rafflande, men för mig känns det som ett synopsis från en ... tja nioåring.

Att den lilla draken heter Zog (som förkortningen av Zionist Occupation Government) och har en gul stjärna på bröstet (i och för sig en femuddig) tänker jag inte kommentera. Jag vet alldeles för lite om ZOG för det. Förmodligen är det en olycklig omständighet.

PS. Förlåt, Lennart.

onsdag 6 oktober 2010

Superfarsor

Läs om Erik Ullenhag, vår nya integrationsminister, som kallas superfarsa i Aftonbladet, och vad jag tycker om det här.

Tildas tiger


Förresten. När ändå graffiti är uppe här på bloggen så måste jag ju tipsa om "Tildas tiger" av graffitikonstnären Karin Ekheden (ser ni den på den socialrealistiska bilden jag just tog på vår diskbänk?). En barnbok om två barn, en pappa, taggar, en arg gubbe, sorg och sprayburkar. We like.

Dagens dikt


"Jag har en liten blåmesunge i min hand.
Den har nog aldrig sett en strand.
För den är född på våran gård.
Ungen är mjuk, och gården är hård."

Lisen, åtta år

Plötsligt händer det.
Vi läser dikter i Barbro Lindgrens "Gröngölingen är på väg", åttaåringen lyssnar och inspirationen flyger på. Hon minns hur glad hon var då det i våras föddes blåmesungar på vår gård och skriver en dikt. Så fint.

Gatukonst


Barn är ju grymma på att se sånt där som vi vuxna sållar bort. Gatukonst till exempel. På Södermalm, där vi bor, finns relativt mycket gatukonst. Det kunde varit ännu mer om ni frågar mig. Jag blir allt mindre fientlig mot exempelvis graffiti. Mina barn gillar nästan all form av gatukonst. De älskar att spana efter små fågelholkar, klistermärken med katter och rådjur, papperskorgar som är finmålade och stickgraffiti. För ett par veckor sedan var åttaåringen och jag på en gatukonstvandring med Tobias Barenthin Lindblad, Sveriges kanske mest vetgiriga när det kommer till gatukonst (som fick sparken från Stadsmuseet när han JK-anmälde Stockholms stads grafittipolicy). Det var kul. Är ni intresserade av vandringar, håll utkik här.

Tobias Barenthin Lindblad driver även ett förlag, Dokument, som ger ut några av åttaåringens favoritböcker: Graffiti coloring book, Street Art Cookbook och Playground Sweden.

Konsten att säga hej då


Jag har en klok kompis som är terapeut, och hon brukar säga att en människa klarar det mesta så länge hon har lärt sig att säga nej och hej då.

Det tror jag att det ligger något i. Och därför vill jag varmt rekommendera nya pekboken "Vilma säger hej då" av Anna Ribbing och Lisa Gunnarsson. Den består av sju uppslag och på samtliga säger Vilma hej då. Först till gosedjuren hemma, sen till huset, sen till bussen och sist till mamma när hon lämnar Vilma på dagis. På slutuppslaget får läsaren säga hej då till Vilma. Näst intill hjärtskärande om man tänker stort. Men övning ger färdighet, säger man ju.

Hej då.
På återseende (det kändes skumt att avsluta med hej då...)

tisdag 5 oktober 2010

Filmtips

Cinemateket har startat Unga cinemateket. Från och med i söndags visas det kvalitetsfilm för sju till tolvåringar på Filmhuset på Gärdet varje söndag klockan 14. Gratis för barnen, 65 spänn för vuxna.

Höjdare (enligt grannfrun):
nu på söndag, den 10/10, visas E.T (svensk text)
den 24/10 kör de Hugo och Josefin
och den 21 november visas Trollkarlen från Oz med Judy Garland (svensk text)

Kolla hela programmet här.