Hmmm. Tror jag måste fortsätta på idyll-spåret. Är det egentligen så bra med idylliska böcker för barn (och vuxna?). Med risk för att bli kallad bitterfitta så måsta jag bara klaga lite på illustratörsgeniet, allas vår okränkbara Lena Andersson (som ritat böckerna om Kotten, Linnea, Maja, Mollan, Stina). Hennes värld är så perfekt! Så idyllisk. Så ordnad och lugn. Naturen är nära och alla tekoppar av keramik. Jag älskar henne, men måste erkänna att hennes bilder hade samma effekt på mig när jag var liten som Elle Interiör har på mig nu i vuxen ålder: prestationsångest och lust i en salig blandning. Jag minns kristallklart att hur jag än pysslade i mitt rum när jag var 11 år, så blev det ändå aldrig lika fantastiskt som hemma hos Linnea. Det fick mig att känna mig kass. Flåt, Lena, men så är det.
Puss!
3 kommentarer:
Ett sidospår:
Kottens överraskning (heter den så?) är för övrigt en konstig bok. Kotten har en överraskning och vi vet inte vad det är ... så på sista sidan har kotten helt plöstligt en bebis! Märklig historia.
och det är en av de saker som gör att jag gillar Pija Ls böcker så mycket! Det är inte idylliskt och man får inte prestationsångest.
Jamen Benny-böckerna har lite samma känsla. Nåt slags utanförskap gestaltas. Och sånt är ju inte idylliskt.
Jag älskar Kotten, Stina, Linnea för att de är så fantastiskt söta. Men en kväll i veckan räcker. Ungefär som lördagsgodis. Annars blir det för sötsliskigt.
Skicka en kommentar