torsdag 13 september 2007

Bullerbyprotest

Fick alldeles nyss ett mejl, från en Jonas, som med emfas vill protestera mot Klaras sopning av "Barnen från Bullerbyn" (se film längre ner i bloggen). Han skriver:

"Fyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyy!
Det Klara säger är att hon vill ge sina barn en Bullerbyuppväxt, men eftersom hon inte kan göra det så dissar hon filmen/boken - det som hon inte kan ge sina barn skall hon snacka skit om och till och med slänga. Påminner ganska rejält om Sovjet eller Kina. Det vi inte har det skall vi inte bara snacka skit om, det skall vi också undanhålla de mindre förstående. Det är riktigt snömos det. Totalitärt, inskränkt och helt antiintellektuellt. Man kan ju självklart tycka att Astrid Lindgrens sagovärld är idyllisk och endimensionell, men lösningen är väl inte att dissa utan att komplettera med annan, mindre idyllisk, litteratur?"

I say: har du hört talas om ironiserande å vardagsräddande humor, Jonas? Men kanske är det så att man måste vara i Klaras sandaler för att uppskatta just den här formen av skoj (som möter allvar, precis som allt skojigt gör).

What do you say, gullungar?

4 kommentarer:

Bella sa...

Jag håller på Klara. Känner igen mig i hennes känslor. Klart att vi alla älskar Astrid, men ...

Lisa sa...

Ibland behövs det soptunnor och folk som Klara som vågar utmana. Det gör att vi andra får möjlighet att tänka till, argumentera och pröva våra idéer. Jag tycker att Jonas inlägg var tänkvärt just på grund av det.Men visst kan det vara befriande att komma på att man faktiskt kan göra upp med en massa måsten. Ibland är det vi tror oss gilla bara ett inlärt beteende.

Anonym sa...

Jonas har helt rätt. Klara kör världens enklaste trick, och tror att hon skall kunna provocera genom att slänga en Astrid Lindgren bok. Helt världsfrånvänt.

Klara sa...

Tror Jonas verkligen att jag genom att kasta filmen i soptunnan suddar ut mitt dåliga bullerbysamvete? Nähä då! Jag önskar att jag kunde det men snarare gottar jag mig i det. Filmen åkte så klart upp ur tunnan, det var ju jag som hade önskat den till min dotter i födelsedagspresent. Nu har min dotter "knarkat" den i en vecka och jag har låtit ögonen tåras av bullerbynsk "Den blomstertid nu kommer" och kräftfiske. Om ett par månader flyttar vi till nyinköpt radus, så nära bullerbyn jag kan komma. Bullerbydrömmen försvinner nog aldrig, det kanske är en sån där lite sjuk drivkraft som vi människor behöver för att skapa spänning i livet. Eller vad tror du Jonas?