Istället för att slösa bort tiden på att titta på hemska supernannies, hysteriskt bläddra i Anna Wahlgrenboken eller piska oss själva i tron att vi är rysliga curlingföräldrar, borde vi kanske helt enkelt läsa "Lotta på Bråkmakargatan". Hennes föräldrar är fantastiska. Lilla Lotta är en rätt så vanlig femåring (tror jag), som är sur och arg ibland, och gör bus (typ klipper sönder sin kliiga tröja), men hennes päron är alltid lika kolugna och vänliga. Tänk bara på den där morgonen när Lotta har vaknat och är arg från början, och sen vägrar klä på sig (och hellre går naken än att ha de kläder som mamman lagt fram. "Gör det då" sägar mamman och går ner) eller komma ner och sätta sig vid frukostbordet. Och när hon väl sitter där vill hon inte smaka på nåt ("Jag kan väl dricka lite choklad då, om det nu skall vara nödvändigt" säger Lotta till slut. "Nej, det är inte alls nödvändigt" svarar mamman. För att göra en lång historia kort (fast ni kan väl redan det här?), så blir Lotta rasande, går till sitt rum, klipper sönder tröjan som mamman har lagt fram, skäms och blir lite rädd, slänger tröjan och rymmer till grannen tant Berg (Ja ha flötat tita i paperskårjen). Sen, jag blir lite rörd, boar Lotta in sig på tant Bergs vind (där hon skall bo resten av livet), och sen kommer mamman och hälsar på - hon är inte arg utan säger bara att hon längtar efter sin lilla Lotta, och så har hon med sig en pelagon till Lottas lilla lya. ("Om du skulle få för dig att flytta hem igen, framåt jul eller så där, så vet du, att vi blir glada allihop"). När det blir kväll blir Lotta såklart mörkrädd och försöker gråtande sjunga sig till sömns (minns ni?), och plötsligt hör hon sin pappas röst i trappen - han sjunger med. Man kan bli gråtmild för mindre.
"Lotta har flyttat hem igen" ropar han när han bär Lotta över tröskeln där hemma. Ja, och så fortsätter det hela med en fullständigt fantastisk scen där Lotta gråter i sin mammas famn (i en fåtölj framför brasan).
De är så inkännande, så kärleksfulla, så vuxna.
"Snällingar är dom" säger Lotta om sina päron innan hon somnar.
En snälling - sån vill jag vara!
Ingen jäkla supernanny.
3 kommentarer:
Lotta på Bråkmakargatan är såååååååå mycket bättre än Pippi. Tack för fint inlägg.
Exakt! Jag gråter alltid när jag läser den boken. När pappan kommer och hämtar lilla rädda Lotta från den mörka vinden, men låtsas som att det är hon som gör dem en tjänst - eller det gör hon ju. De saknar ju henne. Lottas päron är mitt föräldraideal - men jag är långt ifrån där. Jag är alldeles för småsint, gnatig och vad var det jag sa-ig...
hahaha - en >SEN< kommentar, googlade "paperskårjen" och fann ditt underbara citat - tack för utredningen för varifrån detta kom och tack för en skön läsning, kramkram//rasmus =))
Skicka en kommentar