måndag 31 december 2007

Rebban, din smartis!

Operfekt direkt


Titta en sån harmonisk bild på en deadlinestressad yrkesarbetande mamma i myskläder och hennes datornyfikna ettåring. (Bilden är tagen av ettåringen - via datorn. Tänk vad de kan med sina små pilliga fingrar...)

Operfekt eller perfekt?

"Vi bygger gärna lite konstiga sängar i det här huset. Oregelbundna liksom. Jag gillar inte raka hörn. Receptet är alltså. Två räta vinklar och två snea. Så är jag ju halvt utbildad waldorflärare oxå.. Tror man sover bättre i o-raka sängar. Tror man lever bättre i o-raka hus. Tror man blir lyckligar av o-perfekt än perfekt."

O, precis så tror jag med. Jag tror mer på operfekt än perfekt. Som Mia Skäringer i sin fina blogg. Kanske kan jag bota mina sömnproblem med en oregelbunden säng?
Operfekt - mitt nya motto.

Vadå snälla barn?


Visst, I love diskbänksrealism och Anna-Clara och Thomas Tidholm är några av mina verkliga barnboksfavoriter, men i "Snälla barn" går det för långt. För mig. Kanske träffar den några av mina allra mest ömtåliga strängar? Någonting är det i alla fall som göra att jag faktiskt inte har någon lust att läsa denna gripande, fantastiskt skrivna och underbart illustrerade bilderbok för femåringen.
Handlingen? Jo, två flickor, halvsystrar, är ensamma hemma. De väntar på mamman (som är på jobbet) och på den ena flickans pappa, han som bor ihop med mamman, (han är ute på tjänsteresa). Men ingen kommer hem. Både mamman och pappan ringer hem och säger att de är sena, att det har "tjorvat till sig". Mamman ringer igen och igen, och säger tillslut att hon skall på kurs. "Men kan du inte komma hem nu då" frågar barnen, mamman svarar "Ska jag inte få gå på en stackars kurs?". Tillslut kommer pappan hem, sent, och när har förstår att mamman inte är hemma ännu så sätter han sig och gråter. "Nu har hon träffat en annan man som hon hellre vill vara med" säger han. Flickorna svarar att han nog bara är trött och behöver vila sig.
Barnen tar boken igenom ansvar för de vuxna, och tycker synd om sina föräldrar som har det tjorvig. De lagar mat själva och de tröstar pappan när han är lessen. På bokens sista sida kommer mamman hem, men då är det nästan morgon och alla sover.
Alltså. Man får ont i magen.
Jag skall lägga "Snälla barn" långt upp i bokhyllan ett tag, medan jag funderar. Är detta en barnbok?

söndag 30 december 2007

Familjen




Alltså, jag brukar ju skryta med att hos grannfrun, där hittar man inga köptips minsann (förutom barnböcker dårå). Men jag kan bara inte låta bli att visa upp denna fina tapet som en tjej som heter Lisa Bengtsson gjort. Familjen heter den, och den skulle kunna passa fantastiskt i ett visst hus i Kungshamn, tror jag. Och man mår ju så fint av att sponsra nyutexade hårt arbetande och begåvade formgivare. Eller hur.
(Ser ni att man kan sätta fast foton på familj och vänner och annat i ramarna i tapeten?)

lördag 29 december 2007

Speltips, please


Vi är i speltagen här hemma, men nu kan vi "Den försvunna diamanten", "Yatzy", "Finns i sjön" samt "Pingu på skattjakt" (zzzzzzzzzzz) och "Bamses fyra i rad" om man säger så.

Har ni några bra tips på kul spel? För speltokiga femochetthalvtåringar och hennes föräldrar.

Filmtips från grannfrun


Förresten igen. Vill ni se en fullkomligt störtskön film så missa inte Wes Andersons (som tidigare gjort tex The Royal Tenenbaums) nya film The Darjeeling Limited. Kolla runt lite här och ni kommer fatta. Bra musik, fantastiska miljöer, grymma skådisar, kul dialog och såååååååååååå snyggt.

Eländes elände

Varför vara glad när man kan vara gnällig? skrev Hanne Kjöller i en ledare i gårdagens DN apropå livspussel och småbarnsföräldrars gnäll om att livet inte går ihop. Hon tycker vi gör fel som gnäller, (men hon har faktiskt en gång träffat en sömmerska med dåliga ekonomiska marginaler som sa att hon njöt av varje dag med barnen).
Istället för att klaga föreslår Hanne att vi ska gå hem
och dofta våra barn i nacken, "känn på det mjuka sammetsskinnet, bit i en tå och killa henne tills hon storknar av skratt."

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, förutom att jag tror att väldigt många gör just så efter sin arbetsdag, faktiskt.

Och jag blir lite illamående av läsa denna kvalmigt krämiga text som luktar självhjälp lång väg. Visst har vi det bra i Sverige om man jämför med många andra länder, men därmed inte sagt att det inte kan bli bättre. Det finns massor att kritisera: såväl strukturer som politiker och enskilda föräldrars val.
Nä, alla slitna småbarnsföräldrar. Gnäll på och försök få våra politiker, kanske dina grannar eller till och med dig själv
att förändras. Dela föräldraförsäkringen, tex. Om nu inte våra politiker vågar göra det får vi göra det själva. Och om nu våra politiker och nationalekonomer inte tycker att sex timmars arbetsdag är en toppengrej, så får vi ta saken i egna händer. Sextimmarsdagen är en helbra grej för småbarnsföräldrar. OBS: att båda jobbar sex timmar, annars blir den som jobbar kortare ... ja ni vet vad.

Och sen kanske vi faktiskt kunde, som Hanne föreslår, emellan varven påminna varandra om hur underbar tiden med våra små barn faktiskt är. Oftast.

En helt underbar barnbok


"Magic, Cilla & Baby - ramsor om tjejer, killar och grejer" är en rena rama evangeliumet för en pk förälder som jag, som mer än gärna vill att barnen skall matas med budskap om demokrati, jämställdhet och mångfald (begrepp som också är bokförlget Vildas ledstjärnor). Jag myser när jag läser denna helfantastiska abc-bok, där rim som "Inger alla barns idol, känd för sina grymma mål. Över isen tyst hon glider. Rätt i kryss, så snyggt det svider.", samsas med "Tjejer, killar - hör nu opp! Om någon tafsar så säg stopp! Sparka, skrik dig hes och bit! Stick och brinn din dumma skit. Sen berättar du för alla, var inte rädd, du måste tjalla".

Extra gött är det att krypa till kojs med denna pärla efter en kväll som ikväll, som femåringen tillbringat i senaste H&M-katalogens sällskap (vi har klippt och klistrat kollage av diverse läckra bh-modeller uppblandat med gulliga bebisar från samma katalog... så lagom pk...)

Men sen (mmmmmmmmm), när vi avslutar kvällens Magic, Cilla & Baby-stund med att läsa bokstaven a, där det står om ordet annorlunda, och jag ställer frågan som står längst ner på sidan - "är du annorlunda?", och femåringen tittar konstigt på mig och svarar "klart jag är annorlunda!" som om frågan vore idiotisk, och annorlunda är en lika självklar som toppenbra grej att vara, då blir jag så glad.

Åh, jag skulle offra mycket för att hon får behålla den känslan om sig själv.

fredag 28 december 2007


Förresten: vill ni veta vilken ost som är världens godaste?

Det är Comté. Prova den.
Rumsvarm.

Törstiga granar


Det är lite skönt att julen är över, eller hur? Vi hade mysigt, men höll nästan på att duka under av idyllen. Så stort tack till Jenny och Fredrik som hade rödvinsrejs på julaftonskvällen - Marc och jag begav oss dit när kottarna somnat och sen drack vi rödtjut som törstiga julgranar halva natten. Och beundrade denna pepparkaksbil, som tronade i Jenny och Fredriks kök (på den rödvinsfärgade sammetsduken - mycket smart med den färgen på duken när man har kalas). Fin bil va? Inte alls lika traditionell som vårt hus, som var en kopia av ett visst eternitpalats i Kungshamn...

En sorglig Pippi


Det tog inte lång tid in i första akten förrän man förstod att uppsättningen "Pippi Långstrump - världens starkaste" på Stockholms stadsteater inte skulle bli den gamla vanliga versionen av Pippi. Nä, Joanna Nordenskiölds dramatisering är mycket svartare än alla andra Pippi-tolkningar jag sett eller läst. Pippi är lika stark som vanligt, och lika glad och käck - på ytan. Om kvällarna är hon ensam och lessen och saknar sina föräldrar, och hon oroar sig för att hon inte duger - varken i skolan eller inför Tommy och Annikas föräldrar. Allt det här finns ju i böckerna om Pippi, men liksom mellan raderna. På Stadsteatern uttalas det och gestaltas hela tiden, i två timmar. Pippi framställs mer eller mindre som ett bokstavsbarn helt utan vett och etikett som är satt att klara sig själv (vilket hon klarar sådärbra). Det hela var både bra och sorgligt. Men scenen där Pippi, utspökad i för mycket läppstift och glittrig klänning (i ett försök att bli fin), slänger köttbullar på Tommy och Annikas pappa var bara sorglig.
Det fanns stunder då jag hejade på Prusiluskan! Ge Pippi en vanlig familj, liksom. Så har jag ALDRIG känt förut.
Och vad är dealen med Pippis pappa? När jag för ett tag sen funderade över frågan om vilka litterära lovers jag drömmer om (alltså vilka män i litteraturen som jag tycker är attraktiva), dök Pippis pappa upp ganska snabbt. Han framställs alltid som så härlig. Och spelas av underbara män som Beppe Wolgers. Han var lika underbar på stadsteatern (spelades av en ljuvlig Lindy Larsson). Men vad för slags pappa är han egentligen? Ta hand om din fina unge istället för att drälla omkring i Söderhavet!
(Pippi spelas till och med den sista mars 2008. Don´t miss it!)

(foto av Linn Sandholm)



torsdag 20 december 2007

Bättre förr?


Vad säger ni om denna text som vandrar runt på facebook - skriven av nån anonym.
Var det bättre förr?

Till alla barn som överlevde 60, 70 & 80 talet. Först så överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten. De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt blue cheese-dressing samt åt tonfisk direkt ur burken, men blev aldrig testade för diabetes. Efter detta trauma blev vi lagd på mage för att sova i en spjälsäng målad i enrosa eller babyblå färg med hög blyhalt. Vi hade ingen barn- säkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag. Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och inte ur glas eller flaska. Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och ingen dog av detta. Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen, inte blev vi överviktiga för det! För att vi var alltid ute och lekte. Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dagen och kom hem när gatlyktorna var tända. Ingen kunde nå oss på hela dagen och vi var okej! I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet. Vi hade inga Playstation, Nindendo, X-box, ingen video eller dvd, inga 150 kanaler på tv:n inget surroundljud, cd-spelare inga mobiltelefoner, datorer, inget internet eller msn. Vi hade vänner och dem fann vi utomhus! Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder! Och inte blev någon stämd eller anmäld för det. Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord. Och inte fortsatte maskarna att leva i magen! Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar. Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem. Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, de som inte blev det fick lära sig att handskas med besvikelsen. Otroligt, eller hur? Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte. De var faktiskt lagens högra arm! Denna generation har faktisk fostrat dom största risktagarna, problemlösarna och investerarna någonsin. De senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya idéer. Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!Om du är en av dem så; Grattis! Du kanske vill dela med dig av detta till andra som har haft turen att få växa upp som barn den tiden innan advokater och myndigheter reglerade ditt liv för ”ditt eget bästa”?"

Stickgraffiti


Nu skall jag bege mig till närmaste garnaffär. Måste nämligen hotta upp min förort med lite stickgraffiti. Är det inte så underbart att man smäller av? Detta urgamla, traditionellt kvinnliga hantverk gör ju underverk i grå stadsmiljö, och säkert i idyllisk förort också. Jag såg det först för några veckor sen, på lyktstolpar i Götgatsbacken, och föll som en avsågad fura. Läs mer på stickkontakt (där jag hämtade bilden), bland annat. Och hjälp till att göra världen lite mjukare du med! Fram med stickorna.

onsdag 19 december 2007

En fråga i tiden...


Är det kul eller tråkigt att baka pepparkakor?
Jag har just gjort det - igen - och jag har ingen aning. Ni?

tisdag 18 december 2007

Bok i vardande


Jag jobbar på café nuförtiden. Alltså, jag sitter och jobbar på caféer runt om i stan. För er som är intresserade så är Edenborg på Stora Nygatan i Gamla stan ett höjdarställe att jobba på, Café String på Söder är mysigt men himla kallt och Stadsmissionens café på Stortorget okej (lite för stimmigt liksom). Idag sitter Rebecka Edgren-Aldén (snyggingen på bilden) och jag mitt emot varandra och skriver. Så himla trevligt. Nästa höst kan ni läsa det vi plitar på. Då kommer nämligen vår gemensamma bok ut (på Albert Bonniers förlag). Tills dess kan ni till exempel hålla till godo med Rebeckas braiga krönikor i VLT. Jämställda hälsningar från Stortorget i Gamla Stan och Rebecka och mig.

måndag 17 december 2007

Så stressar ni ner inför jul


"Klockan 20 varje kväll är det dags att stressa ned. Därefter gör du inget du ”måste”. I stället tar du dig tid att prata med din fru eller man, se lite på tv eller ta en promenad.".
Så lyder tidningen Chefs antistressråd inför jul.
Tillåt mig skratta. Högt.
Inget efter klockan 20? När barnen just har somnat. När fasen skall man göra saker då?
Det glömde Chef att berätta.
Jag väntar nyfiket på svaret.

Bennys mamma is back


Den augustprisnominerade nya boken om grisen Benny är jättebra. Den handlar om Benny och hans lillebror som sticker ut och leker, deras mamma säger "gå inte till pölen, lillebror kan ramla i" och de båda brorsorna går så klart raka vägen till just pölen - och lillebror trillar i. Läskigt. Sen vågar de inte gå hem, för vad skall mamma säga? Blöta och smutsiga gömmer de sig i skogen innan de vågar sig hem. En bra utgångspunkt för ett snack med kottarna om att de alltid kan komma hem även om de har varit busiga, med andra ord. Dessutom finns det världens sötaste bihistoria om kärlek inbäddad i boken.

Men: vad tusan skall Bennys mamma hela tiden framställas som värsta gråa hemmafrun för? Som en plågad slav i hemmets trista vrå. Det är likadant i alla böckerna om Benny och jag har varit inne på det tidigare i bloggen. Låt henne släppa taget om dammsugaren, snälla Olof Landström. Skippa förklädet, klä henne i något fint och ge henne en tidning att läsa till nästa bok. Please!

Gör en brevbärare glad?


Den här skylten kan ni ladda ner på Nanna Johanssons hemsida.


torsdag 13 december 2007

Mer queer


Härliga män. Sötast är trean från vänster.

Julkort från Yoko


Så här kanske Yoko Onos julkort såg ut förr i tiden, inte vet jag. Men på omvägar (...) har jag fått höra att Yoko i år skickar tidernas fränaste julkort föreställande sig själv som barn tillsammans med texten "I'm a witch, I'm a bitch, I don't care what you say".

Wow! Det ni.

Årets lucia!



En queer mamma får passa på innan de små gossarna blir för stora för att fatta vilka roller de bör inta på lucia. Eller hur.

The krans


Jag gör en Linda Skugge och lägger ut min nytillverkade krans. Lägg huvudet på sne och sup in julestämningen. Granris från skogen och smällbär från kyrkogårdshäcken.

onsdag 12 december 2007

Önskestafett


Åh - jag har blivit inbjuden till en önskestafett av masarinmamman! Så skoj.
Gu - nu gäller det ...

Uppdraget är en önskelista.
"Men det behöver inte vara realistiska önskningar eller materiella saker. Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma.”

1. En sjöbod. Det är väl inte för mycket begärt om man nu investerat miljoners kronor i ett eternitpalats i Kungshamn? Kunde kanske ingå tycker man? Inte typ kosta en halv miljon till... Jag vet - jag gapar efter mycket. Men jag skulle ju skriva önskningar hur orealistiska de än är.

2. En personlig tränare som psykade och piskade mig till stordåd. Om ni visste hur svag jag är i till exempel bakdelen av mina överarmar så skulle ni storkna. Om ni visste hur få armhävningar jag kan göra så skulle ni bli imponerade (fast omvänt liksom). Om ni visste hur inkontinent jag blir av att hoppa upp och ner skulle ni bli bekymrade.

3. En grym sångröst.

4. 25 000 redan avklarade pianolektioner och ett piano - jäklars vad jag skulle samla släkten runt pianot efter julmiddagen och riva av klassiker efter klassiker efter klassiker i en enda borgerlig orgie.

5. En fullständigt och totalt jämställd man (min är ganska ok, men kunde bli bättre på vissa områden liksom).

6. Att min familj, min släkt, mina vänner och alla andra runt omkring mig får fortsätta vara friska.

7. Energi och närvaro .


Å så passar jag stafetten vidare till Lisa, Hemmafrun, Johan, Denise, Anna Björkman, Linda Skugge och Ann Bäck . Vad önskar ni er?

Godda godda

Jag vet inte hur det är med er - tycker ni att det är helmysko om en person hejar på er när ni är ute och går på en gångbana i en förort och det typ bara är ni två i krokarna? Själv tycker jag att det är självklart att säga hej om jag möter en person som är ute och går och vi möts. Jag säger "hej" eller så kanske jag nickar lite. Det är helt vanligt jäkla hyfs, tycker jag. Och dessutom är det skoj. En annan poäng för mig är att om jag har med mig barnen så lär de sig att heja på människor. Att liksom se andra anonyma människor som just människor och inte som något ingenting som råkar vandra förbi.
Men jag verkar vara ganska ensam om att tänka såhär. De flesta jag möter har fullt upp med att stirra framför sig i desperata försök att INTE få ögonkontakt. I alla fall de som är i min egen generation. Äldre hälsar gärna.
Vad säger ni? Är jag en översocial galning som lär mina barn sociala spelreger som gått och vart omoderna sen andra världskriget?

måndag 3 december 2007

Syskonkärlek!

Sven Nordqvist vann augustpriset! Nu skall jag inte skriva "vad var det jag sa", men vad var det jag sa om "Var är min syster?" längre ner på bloggen (se inlägg "Och vinnaren är ... (tycker jag)"). Nä, nu skall jag sluta malla mig, för ärligt talat tror jag att hur bra de andra böckerna än är (och de två som vi har läst här hemma, "Sonja, Boris och tjuven" av Eva Lindström samt "Nöff nöff Benny" av Barbro Lindgren och Olof Landström, är kanonbra båda två), så är det svårt att konkurrera med en sagobok av "Var är min systers?" klass.
Kul.
Grattis till
Sven Nordqvist!

Juryns motivering lyder:
En bilderbok om två små möss – en Lillebror som ska hitta sin Storasyster som försvunnit – det låter kanske som en banal historia men här kan både barn och vuxna sjunka in i ett helgjutet konstverk. En surrealistisk lek med optiska villor, ett myller av kända och okända figurer, en fantasieggande upptäcktsresa i bild men genom orden också en psykologiskt trovärdig skildring av syskonkärlek.



PS. Men ärligt talat vilket gubbigt vinnargäng. I klassen skönlitteratur vann
"Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark ("ett existentiellt kammarspel om tankens kraft mot kroppens förfall och lidande") och årets fackbok blev "Med livet som insats" av Bengt Jangfeldt (en biografi om poeten Majakovskij ). Tja, vad skall man säga. Jag kastar mig inte in på adlibris om man säger så.

Augustpriset


Ikväll delas augustpriset ut. I vuxenklassen har det länge talats om att Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" är segertippad. Inte mig emot. Bästa vuxenläsningen för mig detta året.
I barn- och ungdomsklassen däremot finns det kanske inte någon lika tydlig favorit. Jag har ju tidigare skrivit om hur fantastisk Sven Nordqvists "Var är min syster?" är, men det är faktiskt "Sonja, Boris och tjuven" också. Men det går knappast att jämför dessa. Om "Var är min syster?" står för fantasi och saga, står småbarnsdeckaren "Sonja, Boris och tjuven" för vardagsrealism. (bilderna ovan är från "Sonja...")
Och tja - vi behöver ju läsa om bägge.
Det skall i alla fall bli spännade att se vem som vinner!
Nu skall jag gå och träna.

Fantastisk reklamkampanj från det sydafrikanska energibolaget Eskom.
Vattenfall, come on!

Adressbok 2

När jag mejlade till adlibris om den där adressboken som jag fick istället för den bok jag hade beställt var de schyssta och inget var nåt problem. De skulle skicka rätt bok, och jag skulle skicka tillbaka adressboken i ett kuvert som de skickade.
Igår kom mitt nya bokpaket.
Gissa vad det var i?
En liten engelsk adressbok. Igen.

Vad är det för fel på mansrollen?

Vi måste ta hand om våra pojkar. Könsroller är fängelser även för dem. Lika lite som vi vill att våra flickor skall bli sönderstressade, supersmala och överambitiösa, vill vi ju att våra söner skall bli våldsamma typer som slår ner, och faktiskt dödar varandra, ute på stan helt vanliga lördagsnätter.
Läs Per Wirténs artikeln i Dagens Arena:

"När människor protesterade och kampanjmaskineriet satte fart var det i stället mot "ungdomsvåldet", "gatuvåldet" och "gängkulturen". Men det uppenbara förhållandet att de som slåss alltid är män och att deras slag drivs fram av en idé om manlighet, försvann. Det var som att en välmenande dementimaskin slog till. Allt kan diskuteras, utom genus."

söndag 2 december 2007

Julpyntsfråga


Jösses vad med julpynt vi har. Igår eftermiddag var jag (precis som många andra, antar jag) nere i källaren och rotade efter adventsljusstaken, de däringa små flugsvamparna som är obligatoriska att stoppa ner i mossan kring adventsljusstaken (i alla fall här hemma) och adventstjärnorna till fönstren.
Tre ganska stora lådor har vi, fyllda av tomtar och skit. Och vi är inte ens speciellt intresserade! I vårt hem står det inte tomtar i varje vrå till julen.
Varifrån kommer allt pynt?
Om vi har tre lådor antar jag att det finns en massa andra familjer som också har det.
Och varför finns det då så i i helskotta mycket julpynt till salu i varenda affär man går in i?

Den som inte har mer än tillräckligt räck upp en hand.

torsdag 29 november 2007

Uppdaterad Fanny och Alexander-jul


Och till alla er som inte lider av skräck för borgerliga aktiviteter kommer ännu ett boktips: "Fem myror är fler än fyra elefanter. Sångboken". Med noter och allt. Så att ni kan samlas framför orgeln (flåt pianot) efter julmiddagen och förenas i "Och jag är mittemellan". Till exempel.

Förresten 2

Böcker tycker jag är bra julklappar - trots klimathot. Vi måste ha kultur för att leva. Mina tips inför julafton är följande:

1. "Var är min syster" av Sven Nordqvist till femåringar (ungefär)
2. "Snipp snapp snut" (antologi i serien "Barnens älsklingar" med de traditionella sagorna som tillhör oss alla (inte Disney!): till exempel Rödluvan, Snövit, Törnrosa och Hans och Greta) till femåringar och uppåt
3. "Bäbis arg" av Ann Forslind till personer under tre
4. "Boris och tjuven" av Eva Lindström - underbart, spännande, mänskligt till treåringar och uppåt
5. "Tusen gånger starkare" av Christina "Glappet" Herrström till tioåringar och uppåt

Och till alla vuxna (nu tjatar jag, och det skäms jag inte för):
"Mig äger ingen" av Åsa Linderborg

Förresten

Lova att ni inte överdoserar med belysning i trädgården som får stå och brinna och slösa energi hela nätterna! Och sätt en timer på adventsstjärnan. Snälla!

Julstrategier?


Okej: vad skall vi ha för strategi inför julen då? Jag menar för att vara så klimatsmarta vi bara kan. Ångesten är större än någonsin hos grannfrun efter morgonens artikel om permafrosten i Dagens Nyheter. Vi bara måste göra allt vi kan för vår och våra barns framtid på den här planeten! (Ni hör ju, ångest är det ju - helt klart)
Förra året köpte jag närproducerat. Jag rände runt i små trendiga butiker på söder och köpte grejer som var designade och tillverkade av balla söderbor (i princip).
Det är en idé.
En annan, som jag funderar på i år, är att köpa tjänster. Teaterbiljetter, till exempel. Eller två leveranser av ekolådan. Eller en resa till Afrika (med tåg).
Man kan ju också fundera över att strunta helt i klapparna, något som varit på tapeten i min familj sedan slutet av 80-talet, men av någon anledning inte blivit av. Det giriga julklappstrollet sticker fram sitt fula tryne och alla backar nån gång runt den 20 december. För det är ju ganska trevligt med klappar ändå.
Men: I love Stadsmissionens kampanj i år: MINNS DU VAD DU FICK I JULKLAPP FÖRRA ÅRET?
Läskigt, eller hur. (För ni kommer inte ihåg, erkänn!)

Vad har ni för strategier? För snälla, säg att ni också funderar på klimathotet!

tisdag 27 november 2007

Vems grannfru blir jag nu?


Grannfrun är lite upptagen just nu och har svårt att fokusera på bloggen.
Upptagen med vadå?
Jo - med att kanske eventuellt möjligtvis köpa detta fantastiska eternitpalats i Kungshamn på västkusten.
Håll tummarna!
Jag skall hålla er underrättade.

torsdag 22 november 2007

Tidholms senaste

Hur nyfiken blir man inte av att läsa denna recension? Jag måste skaffa "Snälla barn" nu.

En liten engelsk adressbok

Idag fick jag ett paket från adlibris och istället för den bok som skulle legat däri låg det istället en liten engelsk adressbok.
Helt fel.
Men saken är den att den lilla adressboken har gjort mig sugen på att kanske ha en adressbok. Det har inte jag haft sen jag vet inte när.
Bör man ha det? Skickar man kanske fler brev och födelsedagshälsningar och trevliga julkort om man har en?
Har ni adressbok? Please tell me.

Stökiga mamman


I förrgår lunchade jag med två puddingar och vi var alla tre ganska slutkörda och pratade en hel del om att det är så stökigt hemma hos oss alla tre. Sen upprepade vi som ett mantra lunchen igenom att detta hedrar oss. Att vi har stökigt visar att vi har annat för oss.
Eller hur!
Det hedrar oss.
Här hemma i stöket har vi en ganska kass barnbok som handlar om stök och städning. I Bosse Löthens och Erika Kovanens "Pop och pappa städar" är det så rörigt att sågen ligger under badrumsvågen (hmmm, trovärdigt?), och det är inte alls laddat att pappan och Pop har sådär stökigt (det skulle vara om Pop och Pops mamma hade det - skum bok det skulle bli liksom...).
Dessutom är "Pop och pappa städar" dundersvår att läsa högt. Försök själv med till exempel "Din badrock är slängd över min tågbana. Att hänga den i badrummet borde bli en vana!"
Författarna och förlaget kanske tyckte att de var genuskorrekta när de hittade på en pappa som städar, men näpp. Denna genuspolis vänder genast på begreppen och efterlyser istället en mamma som väljer bort att städa. Precis som allt fler morsor gör i verkligheten. Därför att vi har bättre saker för oss. Eller hur?

onsdag 21 november 2007

Harry Potter-feber


Trots att jag inte har läst ett enda ord i en endaste Harry Potter-bok, begav jag mig in till releasefesten för den allra sista boken i serien om den lille glasögonormen sent igår kväll. "Harry Potter och dödsrelikerna" släpptes klockan tolv i går natt, och somliga är tydligen så lässugna att de inte kan låta en enda minut gå till spillo. Sånt är ju kul (speciellt efter ett ganska så lång sittning på ministolar på femåringens föräldrakooperativ, där vi hade styrelsemöte tidigare under kvällen).
Och tack vare att förlaget fuskade lite och låtsades att klockan var tolv när hon egentligen var tio i tolv, kunde jag grabba åt mig ett ex av boken samt lite annat som låg i en påse och ta mig den lilla biten ner till Bokslukaren, barnboksaffären på Mariatorget som hade nattöppet för att kränga Harry Potter-böcker. Jag hann lagom till att Björn Kjellman öppnade dörren och började nedräkningen till tolvslaget. Sen ringlade sig den glada kön in i den lilla butiken. Det hela var lite rörande på något sätt, samtidigt som det är ganska så obegripligt för mig som inte har någon relation till själva huvudpersonen (men för en marknadsförare är det såklart den allra våtaste av drömmar).
Harry Potter-feber alltså. Men hos mig går tydligen inte temperaturen upp.
Men jag har en påse att ge bort till en mig närstående tioåring!

tisdag 20 november 2007


Nu på fredag är det The Buy Nothing Day. Alltså: köp inget på fredag, förutom det som är absolut nödvändigt.
"Instead, take some time to think about why you buy the things you do and how your money and attenction can be used elsewhere in your life."
www.adbusters.org

Lästips

Kolla: fortsättning på historien om JämO och föräldraförsäkringen som jag skrivit om tidigare här. Och smarta Rebecka Edgren-Aldéns senaste krönika här.

måndag 19 november 2007

Modernt?



Den översta bilden är tagen ur Elsa Beskows "Olles skidfärd", skriven och illustrerad för exakt hundra år sen. Den nedre bilden är omslaget på en kokbok utgiven i år, tillika 39 år efter att feministiska Grupp 8 samlade sig för att vidga och ifrågasätta den traditionella kvinnorollen under parollen "det privata är politiskt".

Kyrkokören


Femåringen har börjat i kyrkokören och skall sjunga på julafton och allt är så bedårande så och jättekul och femåringen älskar det (och mormodern talar i princip i tungor av glädje över det hela). Men jag kan inte låta bli att tänka på att min pappa ofta använde uttrycket "hon ser lite ut som om hon sjunger i kyrkokören"... och det var liksom ingen komplimang om man säger så. Sen garvar jag onaturligt länge åt en mening i boken "En sorts kärlek" (som är en otroligt sorglig berättelse om två gifta hippa holländare med en liten dotter som heter Luna (så sött), och mamman (Carmen) får aggressiv cancer och under hela hennes sjukdomsperiod (som slutar i död) varvar han (Sten, som är bokens jag) notorisk otrohet med ömhet och stöd till Carmen) ... i alla fall, det är ju inte handlingen jag garvar åt utan en massa andra tragikomiska grejer i boken, som till exempel när Sten och Carmen är i en park med sin dotter och i parken uppträder små duktiga barn, och Sten viskar i Carmens öra "Jag hämtar hellre Luna hos polisen är från fiollektionen".
Då skrattar jag jättejättemycket.
Förmodligen lider jag av någon slags posttonårsrebellusta som jag inte vågar leva ut. Eller? Hjälp mig - vad handlar det här om? För samtidigt som jag känner fönimmelser av det som Sten säger, så kommer jag njuta jättemycket när vi på julaftons morgon i gryningen beger oss av mot kyrkan, och en av oss är utklädd till ängel eller herde och skall sjunga. Jag älskar kyrkan, jag älskar konserter och jag älskar femåringen - så vad är problemet?
(Skriv nu inte "det viktigaste är att femåringen är glad", för det vet jag)

lördag 17 november 2007

Lumberjack breakfast


Det som ser ut som pannbiffar i stekpannan är faktiskt .. tada ... amerikanska pannkakor. Den som ser så glad ut bredvid är grannfrun herself som gjorde succéfrulle imorse. Jag tänkte att nån annan kanske ville imponera på sin familj den också - så här är receptet.* Extra bra är att pankisarna faktiskt bara tar 10 minuter att blanda ihop och steka. Jag tog småbitar av banan i halva smeten och det tyckte halva familjen var jättegott. Man kan ju ha i en massa annat också. Blåbär till exempel. Vi hade lönnsirap och granatäpplekärnor till. Det var vackert som i en kokbok.

3 dl vetemjöl
1 msk socker
1/2 tsk salt
1 tsk bakpulver
1/2 tsk bikarbonat
3 dl naturell yoghurt
1 msk olja
1 ägg

Blanda allt torrt först. Rör sen i yoghurt, olja och ägg. Smeten är supertjock. Stek på medelvärme. 1-2 msk smet per pannkaka. Servera med lönnsirap och frukt, typ.

* Receptet är hämtat ur überpräktiga (känns inte så lite hemkunskap om ni förstår vad jag menar) men braiga "Mat för barn och deras föräldrar" av coop-kocken Latifa Lindberg

(se där Femina-Jennie - du slapp morgonmackan, men fick pankisar! Puss)

Kvinnokraft


Idag tog vi kottarna med oss och åkte till Sergels torg och tittade på det kanske coolaste spektaklet ni kan tänka er. Ungefär 40 kvinnor, alla mellan 50 och 80 år, högg ved så det stod härliga till. Det är Moderna dansteatern som är så påhittiga och låter oss stadsbor få se kvinnor som kan klyva klabbar, nu när deras vanliga scen skall renoveras och de är hemlösa.
Vi stod som hypnotiserade och tittade på när alla dessa vanliga kvinnor och tanter högg och högg och högg och högg och högg. Det luktade skog, och det lät så härligt när yxorna klöv veden. Asså: jag tror faktiskt på det där med att ursprungsmänniskan i oss måste få utrymme. Det fick den där på Sergels torg idag.
Innan femåringen somnade för ett par timmar sen viskade hon:
- Vad starka alla tanterna var idag.
And she made my day.

Hjälp


Hur hamnade Mange Schmidts senaste skiva i vår bilstereo?
Och varför lyssnar vi på den hela tiden? Så mycket att femåringen såklart lär sig alla texter utantill och sen går och nynnar till exempel "Jag köper nya bröst och jag talar ut".
Och hur skall jag förklara den meningen för femåringen?

- Varför köper han nya bröst, mamma?
- Ja du. ... Du får inte sjunga den där sången mer.
- Varför, mamma?
- Därför. Du får inte.

torsdag 15 november 2007

Och vinnaren är ... (tycker jag)


Måste bara säga att det finns en solklar vinnare till årets Augustpris i barn- och ungdomsklassen. Sven Nordqvists "Var är min syster" är den grymmaste sagobok man kan tänka sig. Den slår det mesta just nu. Alltså: köp den. Ni kommer älska den. Vi här hemma är förhäxade - alla fyra.

Grannfrun goes glamour

Det var verkligen urnära att jag missade höstens glammigaste fest (den glammigaste i min almanacka alltså). Jag satt här hemma i mysbralla och slösurfade lite medan ettåringen slaggade, och såg plötsligt på Katerina J:s blogg att hon skulle iväg och bli sminkad för årets mama-fest.
Ja ba: oj!
Sen blev det glansbyxa istället för mysdito på ungefär två sekunder. SL till Norrmalmstorg och in på Café Opera. Tyvärr hade jag inte fixat barnvakt åt ettåringen - alltså tyvärr för både hans och min del. Det är INTE kul att gå på mingelfester med en superdupersnabb ettåring. Men det var fint att det fanns en barnhörna med snygga leksaker och micro och barnmatsburkar. Och det var sött att se ettåringen släppa loss på dansgolvet.
Och Jenny, som jag gick dit med, tappade jag bort redan i dörren. Sen såg vi inte varandra mer. Men det kanske berodde på att jag sprang dubbelvikt och jagade en ettåring hela tiden? Kanske.
Nu ba: gäsp.

måndag 12 november 2007

Klimatångest 2


Kolla: ytterligare ett fynd i kategorin barnböcker som behandlar miljöfrågan. "Välkommen till tippen" av Annelie Jordahl är så välkommen så. Jag har inte läst den, men fick just info om att den anlänt till biblioteket här i stan, så jag får hoja dit och kolla. (Jag blir extra glad över att författaren är Annelie Jordahl - jag har faktiskt just precis läst om hennes tankeväckande "Klass - är du fin nog", som förresten är jordens snyggaste bok - något som jag väl aldrig kommer kalla "Välkommen till tippen" för...).
Så här står det om "Välkommen till tippen" på förlagets sajt:
"Följ med Freddie och Mörten under en dag på deras arbetsplats återvinningscentralen. Hit kommer en strid ström av människor för att lämna sopor av allehanda slag. Allt från trädgårdsavfall till glödlampor, datorer och möbler. Under bokens gång får läsarna också lära sig mer om sopsortering och återvinning. (4-8 år)"

I shop - I am


H&M och adlibris. Till dessa två giganter går merparten av mina surt förvärvade stålar.
Hmm. Vad säger det om mig?
Nu sitter jag i alla fall och jobbar i brallor, polo och tunika från gissa vadå och väntar på att brevbäraren skall dyka upp med ett paket från gissa vadå. I paketet finns två augustprisnominerade böcker: "Boris och tjuven" av Eva Lindström och "Var är min syster" av Sven "Pettson och Findus" Nordqvist samt lite annat smått och gott (pekböckerna "Kom räkna med mig" av grymma Mati Lepp och "Det brinner på zoo" av Filippa Widlund till ettåringen, "Den unge Stalin" av Simon Sebag Montefiore och - of course - nya "Könskrig" av bla Elin Alvemark - två försenade fardagspresenter till Marc - och Lena Andersons "Boken om Stina" till femåringen som behöver läsa lite idylliserande grejer om skärgården så här i novembertider. Själv är jag naturligtvis intresserad av samtliga böcker, men förtäcker det i ömsint givmildhet).

En haikudikt om läget:

Gäspar framför datorn
tekoppen är ljummen
brevlådan: pang!

(Lisa: det är inte rätt va? Kan vi inte ha en haikuhelg i Kungshamn och öva och öva och öva?)

Här är en annan haiku som passar rätt skitbra för mig just nu, och den är skriven av min husgud Sonja Åkesson (på bilden ovan) (dikten finns i finfina samlingen "Vara vit mans slav"):

"Det är inget kul
att jobba Det är inget kul alls
att inte jobba."

tisdag 6 november 2007

Is greed good?


Det här är en barnbok i tiden. Titta på det lilla barnet på omslaget, han ser helt galet osund ut där han sitter omgiven av spargrisar och mynt och sedlar och texten "Galen i pengar" på väggen bakom sig. Jag säger då det, nu för tiden skall kidsen ha koll på allt. Gå ut och lek, unge! Annars kan du sluta som ordförande i Unga aktiesparare...
Hjälp, den här boken känns så sorgligt tidstypisk. För galna i pengar är väl just vad folk i allmänhet är, inte minst alla dessa makthavare som betalar svart (och vi andra som gjort det också för den delen. Ja, jag har också gjort det). Jag för min del tror inte på teorin om att det höga skattetrycket tvingar fram svartbetalningar - men däremot tror jag att många skyller på det. Jag tror på ren och skär girighet. Finns alternativet betala lite mindre gör många det, utan att tänka på vad det får för konsekvenser - dels för individen vi betalar till, dels för samhället som ju får in mindre stålar att betala skola, vård och omsorg med. Detta har jag (och ekonomen Lars Strannegård) fördjupat oss i i boken "Rent hus. Slaget om den svenska dammråttan". (Är det nån som är intresserad av att köpa den, mejla mig - boken har just försvunnit från bokhandeln. Men den finns i min källare...)
Girighet ja. "Varför ger inte dom rika mer pengar till dom fattiga? Ibland gör dom det. Men många tycker väldigt mycket om sina pengar. Då är det svårt att ge bort dom" står det i nya "Galen i pengar" av Andreas Palmaer och med teckningar av Per Gustavsson (som tidigare gjort bland annat fantastiskt underbara "Så gör prinsessor"). Ibland är det bra att sätta ord på fenomen runtomkring oss vi inte funderar så värst mycket på. Och "Galen i pengar" är faktiskt lite småläskig att läsa, den hyllar stålar på ett lite knasigt sätt. Men - såklart - så står det ju också att pengar inte kan köpa en kompis till exempel.
Men är det verkligen sant?
Usch.

måndag 5 november 2007

Äntligen!

Trogna läsare av grannfrun vet att jag har efterlyst en barnbok om miljöfrågor. Nu är en på väg. Bokförlagens höstkataloger har börjar trilla in, och i Alfabetas hittade jag "Cykla, panta och rädda en isbjörn" av Jörn Spolander (som arbetat bland annat på SvTs Hjärnkontoret). Så här står det på omslaget "Man behöver inte vänta tills man är vuxen, har körkort och rösträtt för att rädda världen - kanske är det till och med bättre att vara barn."
Åh så bra - ungarna kommer bli lika på i klimatfrågor som vi i The non smoking generation var med alla de där små klisterlapparna som det stod "Fimpa" eller "Här är det rökfritt" på.
Tyvärr måste vi vänta till i vår innan vi får läsa. Utkommer i maj står det i katalogen.
Känns inte maj väldigt långt borta?

The superduper dad

Läs Lars Berges underbara krönika om pappledighet i dagens SvD. Nu är han verkligen en superhjälte. Det är synd att det är svårt för kvinnor som säger samma sak att bli superhjältinnor bara. Men det är ju liksom hela pudelns kärna, den där orättvisan.
Nej, nu skall jag inte bittra mer om det, utan ansluta mig till hejarklacken: heja Berge! Och heja alla oss andra som tycker samma sak också.

"Jag fick se min son lära sig gå, säga sina första ord och skämta för första gången (ja, det handlade om bajs). Det är outplånliga minnen. Under samma tid har inget hänt på mitt skrivbord. Det ser precis ut som jag lämnade det. En trave utskrivna tidningsartiklar. Ett pennställ utan fungerande pennor. En odiskad kaffemugg prydd av Homer Simpson. Jag kunde lika gärna ha tagit tidningen med mig in på WC och återvänt ett ögonblick senare."

söndag 4 november 2007

Klimatångest

Jag har klimatångest. Såg Al Gores "En obekväm sanning" för ett tag sen och kan inte släppa tanken på växthuseffekten speciellt långa stunder. Vi måste göra nåt! Själv funderar jag på att joina Asfaltsdjungelns indianer, och börja lufta däck på alla stadsjeepar här ute i förorten. Moget? Javisst!
Ytterligare ett tips till fars dag: "Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent" av Andreas Malm.

Till papsen


Hoppa över slipsen och köp en bok på fars dag skriver (såklart) adlibris på sin sajt. Men det är en traditionell boklista de har till far: lite om rymden (Fuglesang), något om whiskey, en Nesser, en GW Persson, Ulf Lundell, Göran Persson och Glenn Strömberg. Två kvinnliga författare dock - Naomi Klein (med "Chockdokrinen") och Camilla Thulin (med "Karlar med stil").
Men hallå - det är ju 2007. Vi behöver alla hoppa över könsskranken när vi läser. Jag har tre andra förslag till fars dag:
"Mig äger ingen" av Åsa Linderborg är ju den givna farsdagspresenten - en finare skildring av en far får man leta efter.
"Myten om det motsatta könet" av Ingemar Gens - glasklart om könsroller.
"Den femte sanningen" av Doris Lessing - klart papsen skall ha senaste nobelpristagaren.

fredag 2 november 2007

Muminpappans visa


"Jag är en pappa. Pappor är de flesta
och man beter sig som en pappa för det mesta.
Jag känner mig ibland som en staty.
Vår söndagsmiddag ger mig lust att fly,
ty den saknar spänning och den saknar krydda.
Jag talade om saken den här dan,
jag sa att jag är rädd för att bli van,
att fastna i familjens trygga vanor.
Förstår ni, jag vill ut i egna banor,
där jag kan få försvara och beskydda."

av Tove Jansson (musik Erna Tauro)

Vad säger ni?
Några intressanta tolkningar?

torsdag 1 november 2007

Savojkål


Ni som känner mig vet att jag länge har varit ett fan av Ekolådan. Save the world - save the family. Ligger det savojkål i lådan, blir det savojkål till middag liksom. Och sen några av alla de där frukterna till efterrätt. Idag inför middag på tu man hand med ettåringen, grabbade jag den däringa kålen, skar den i strimlor, tog fänkål, potatis, morötter och röd lök och skar i lagoma ettårsbitar och kokade det hela i kycklingbuljong en liten stund. I med smulad fetaost, pressad citron, finsalt och peppar. Åh så gott. Ettåringen var i sjunde himlen.
Och det här säger jag eder: detta hade inte hänt om jag inte hade haft ekolådan. Aldrig hamnar savojkål bara sådär i min kundvagn. Så är det med mig.
Nä, nu skall jag titta på Kustbevakarna på Kanal5 och spana efter Gunnar Ph. Sen nattinatti.

Buuuuu


Måndagen den här veckan gick i bölandet tecken. Först bölade jag hela förmiddagen för att jag är så himla trött och har tusen grejer på min att-göra-lista och inte orkar vare sig prioritera eller producera (Jag vet, tydliga tecken på att allt inte är väl. Jag skall ta hand om mig. I promise.). Sen bölade jag hela eftermiddagen därför att boken jag läste var så himla sorglig, så hemsk och så bra. "När livet stannar" av Malin Sävstam handlar om åren efter tsunamin, åren av sorg efter hennes man, två av hennes barn, hennes bästa vän och vännens barn som dog där i Thailand, när den soliga förmiddagen förvandlades till ett helvete. Buuuuuuuu. När jag slog ihop boken fram på seneftermiddagen kändes faktiskt mitt läge bättre. Familjen trillade in från olika håll och jag kände bara kärlek och tacksamhet. Vi bakade kanelbullar och hängde upp femåringens skelett som hon tillverkat på etnografiskas skelettverkstad (ett helg-tips!) Mina tidigare deadline- och kurstenta- och bokskrivarstress kändes plötsligt dels som privilegier, dels som relativt små grejer i det stora hela som kallas livet.
Så, ni som känner er nere: läs Malins bok och krama era barn.

Höstlovskul

Titta: femåringen i tidingen (i punkt.se). Ni får vrida på huvudet, för jag fattar inte hur jag skall få runt bilden... Fin tjej va!

måndag 29 oktober 2007

Stoppa vårdnadsbidraget

Bra grej av Foff.

Megagrisen?

Jojustdet: vi har ju varit på Hundstallet för att presentera oss och vilken typ av hund vi letar efter (= en snäll). Det var spännande.
Nu diskuterar vi för fullt vad den eventuella jycken skall heta. Vad säger ni: Megagrisen, Romeo eller Kisen?

Syskontrauma


Japp, det här är ju den givna presenten till alla familjer som väntar syskon. Speciellt till oss som går från ett barn till två. När vi blev en kvartett (ha ha) blev det kaos. Femåringen (som då var fyra år) gick i humörmässig strejk. Vi päron daltade, hotade, skällde, satte gränser, sket i gränser och gosade maniskt med henne. Och kände skuld. Vad hade vi gjort? Skulle vi orka det här?
Jag sprang till biblan och lånade precis alla barnböcker om syskon som finns (typ de som finns i antologin "Syster och bror. Liten och stor") och försökte läsa om Babar, Laban och Astrid Lindgrens sura lille Peter som trilskas lite i "Jag vill också ha ett syskon", och vill byta bort lillsyrran mot en trehjuling. Av mormor fick illbattingen en t-shirt som det stor "storasyster" på, och ömma vänner trillade in och totalignogerade bebisbrollan och överöste storasystern med storsysterspresenter och påståenden om att småsyskon är superjobbiga. Allt i bästa välvilja, såklart.
Men hon hade gått i baklås. Blev förmodligen hellack över den nya roll som hennes liv nu innebar. Hon vägrade tröjan (hade den inte en enda gång) och var helt ointresserad av böckerna. Hon ville inte alls vara storasyster. Den lille bebisen lät hon vara ifred, det var oss vuxna hon gav sig på...
Efter något år normaliserades familjen (Phu. Ett år. Fattar ni hur lång tid det är?)
Men det var hos oss det.
Som tur är så innehåller "Syster och bror..." berättelser som i alla fall behandlar det vi var med om. Att allt inte är idyll när syskon kommer. Typ.

Hahaha


Kompis Karin har varit i USA med jobbet och har en alldeles egen version av historian nedan:

- jag tror att min fru är på tjänsteresa i USA.

- tror?

- ja, sexet är som vanligt, men disken liksom hopar sig i köket.

fredag 26 oktober 2007

Från filmen "A Prairie Home Companion"

en man säger till en annan:
- jag tror min fru är död

den andra säger:
- tror?

man nummer ett:
- ja, sexet är som vanligt, men disken liksom hopar sig i köket.

torsdag 25 oktober 2007

Pangbruttor och ponkar

"Jag vet att barn aldrig kan få för mycket av uppmärksamhet, kärlek, hundvalpar och böcker" har författaren Rose Lagercrantz sagt. Kanske inte, men faktum är att en hennes barnböcker har fått mig att fundera på censur - typ soptunnan. På en loppmarknad för några veckor sen köpte jag några lite äldre barnböcker, varav en är skriven av just Rose. "Pojke, flicka, pangbrud, karl..." hade inte platsat på listan över genuskorrekta böcker hos Foff (forum för feministiska föräldrar) om man säger så. Det kanske jag kunde fattat redan av titel, tänker du, men det är inte därför jag skriver om denna bok just här och nu. Visst - jag avskyr att läsa denna dynga (som är uppdelad i två, en om hur en flickbebis blir tös, stor flicka, tjej, pangbrud, fruntimmer, käring, och en om hur en pojkbebis blir ponke, stor pojke, kille, karl, gubbe. Det är ålderstrappan kryddad med könsrollsbekrivningar från helvetet. Allt skrivet år 1992) men det viktiga och mest intressanta är inte att I hate it utan att FEMÅRINGEN ÄLSKAR BOKEN.
"Kaaaan vi inte läsa lite i boken som säger hur killar är och hur tjejer är" ber hon med sin vänaste stämma.
Hon behöver det. Vill ha det. Om och om igen.
Det får mig att fundera.
Förmodligen törstar hon efter litteratur som bekräftar könen. Kanske behöver hon någon slags tydlig ingång till berättelsen om tjejer och killar, kvinnor och män. Kanske berövar vi barnen någonting när vi försöker luckra upp könsrollerna? Inte för att jag inte tror att de får könsrollerna bekräftelser från samhället i övrigt hela tiden, men ibland undrar jag om vi genusintresserade föräldrar har lite för duktiga ambitioner när det gäller våra barn? Kanske är könsrollerna ett tryggt ankare att hålla i när de stormar – som det ju gör i livet då och då…
Själv älskade jag ”Duktiga Annika” av Elsa Beskow när jag var liten och jag blev ju feminist trots det. Eller tack vare kanske?