fredag 28 oktober 2011

Svart asfalt

Nyasfalterat på Swedenborgsgatan. Nu väntar vi på att Vita ska dyka upp.

Men hon kanske har släppt sin maniska fixering? Kanske slackar hon med Öjvind nuförtiden? Kanske kommer Swedenborgsgatan förbli streckfri?

Sara Lundberg - du måste skriva en uppföljare.

torsdag 27 oktober 2011

Vilma och Loppan


Nioåringen läste ut läsa-lättböckerna "Modigt med Vilma och Loppan", "Kärlek med Vilma och Loppan" och "Tillsammans med Vilma och Loppan" (av Anneli Khayati och med illustrationer av Mikael Sjömilla) i ett huj. Jättebra, tyckte hon. Lättlästa. Bra handling.

Inte med ett ord har hon nämnt att en av tjejerna (Vilma) sitter i rullstol. Detsamma kan man inte säga om Ingrid P Bosseldal som recenserar i GP (ovan och här).

onsdag 26 oktober 2011

Frågesport


Ja - vad tror ni? Varför gråter pappan? Bäst svar vinner en bok.

Hej lilla och stora rädsla





Rädsla är aktuellt. Vi försöker desperat att förtrycka det och låtsas som att vi inte är rädda, men jag känner på mig att vi är räddare än någonsin. Jag har aldrig varit speciellt rädd tidigare. Snarare rädd för att vara rädd. Det senaste halvåret har dock gjort mig väldigt rädd. Näthatsdiskussionen, helvetet på Utøya, avrättningen av Troy Davis, skräckbilderna från Gaddafis sista minuter i livet, ett växande hål i ozonskiktet, konflikterna i Afrika, kärnkraften, trafiken i Stockholm.
Det började med näthatet. Jag anade en känsla av rädsla inne i mig själv i våras när jag blev hotad. Rädslan bröt sedan ut i full blom i och med skotten på Utøya. Ett tag rullade det på: ju mer jag tänkte på att jag var rädd - desto mer rädd blev jag. Och ju mer rädd jag blev - desto mer tänkte jag på att det inte fungerar att vara rädd i vårt samhälle, det är finare bättre mer konstruktivt att vara orädd. (Detta kan man se mig prata om här, en debatt i regi av Svenska Pen, sänd av Utbildningsradion). Men jag tror vi måste få vara rädda. Måste vi vara tuffa? Måste vi återerövra det som är fasansfullt?

"Hej rädd" av Joar Tiberg och den norska designbyrån Yokoland är en fantastisk bok om rädsla som landar mitt i samhällsdebatten. En bok om små och stora rädslor. Om att man kan vara rädd för små grejer och stora grejer. Om att nån kan vara rädd för att inte ha tillräckligt fint hemma (hej alla tidskrifter som tjänar feta pengar på den rädslan), och att nån annan kan vara rädd för saker som avundsjukan eller regn (nä, regn kan man inte vara rädd för, säger femåringen). Jag älskar resonemanget på sista uppslaget. "Rädd kan vara bra, kan säga vad jag inte ska göra." Så är det ju.
(Och så här står det på baksidan av "Hej rädd!": "Yokoland är mina kompisar. De bor i Norge, där är alla också rädda.". Jag antar att det skrevs före sommaren, och att norrmän var rädda även då.)

Nyutgivna "Spökhuset" av Eva Eriksson och Kicki Strid (första gången utgiven 1992) har en annan ingång, en mer vanlig. Den handlar om en liten flicka som inte är rädd för någonting. Hon kommer till ett läskigt hus i skogen, ett hus fullt av spöken, monster, häxor och rytande lejon. Alla i huset ser fram emot att få skrämma den lilla flickan (det är inte så ofta det kommer gäster...), men hon blir inte rädd. Hon avväpnar dem med sin orädsla. Hon bäddar med spökena, hon hälsar på monstren, hon ber om en smörgås när häxorna kraxande försöker mata henne med råttsvans-soppa. Femåringen ääälskar denna bok.

Jag tror nog att båda böckerna är lika viktiga. Att det här med rädsla är dubbelt. Att man bör vara rädd, men också orädd. Att vi måste lära oss att vara båda.

fredag 21 oktober 2011

Korvig helg på er


En bild. En idé. Jag tänkte att det ju ändå är en massa småbarnsföräldrar här inne. Ja, ni fattar.

Ännu mer här.

En liten bok om Gud och en man




Den här boken tycker båda mina barn riktigt mycket om. Kitty Crowthers "Den lille mannen och Gud", översatt till svenska av ingen mindre än Lennart Hellsing. Det är en lite märklig bok om en liten man som är ute och går och plötsligt träffar Gud (som är stor och vit och maffig). Jag är en av alla gudar som finns, förklarar Gud och kör några förvandlingstrick. Detta är roligast, tycker femåringen. Gud blir en hare, en cowboy, en indian. Jojo. Mannen, som bor i en funkisvilla med sjötomt (!), bjuder hem Gud på omelett och sen klättrar de i träd (fast Gud svävar upp) och badar (Gud går på vattnet - precis som sin son). Sen är dagen över. Mannen diskar och tänker att han är lycklig. Gud sticker hem till sin kvinna (så står det), äter omelett (igen) och sen går de också och badar. Detta med omeletten är mysko, för när mannen tidigare i boken föreslår att de ska äta omelett så säger Gud att han inte vet vad en omelett är. Sen när han kommer hem så ber hans kvinna honom att laga en av sina berömda omeletter.

That´s it.

Man skulle förmodligen kunna skriva en tjugopoängsuppsats om denna bok, men just nu känner jag mest ingenting. Lite sugen är jag dock på att läsa den i originalspråk (franska). Ni som läst - känner ni samma?

Bifogar en bild av mina nya kontorsstol pilatesbollen. Den får mig numera att tänka på Gud.

Att lämna på dagis, är det kognitiv beteendeterapi inför det riktiga slutet?


Är du förälder och livspusslar (urk) för fullt så kan noveller funka fint. En novell hinner du kanske läsa innan du somnar?
Är du förälder och livspusslar för fullt så tror jag dessutom att Mats Kempes "Nattlampan tänd och dörren på glänt" kan intressera dig.

Liten innehållsdeklaration:
Titeln. Jag älskar titeln. (Och den får mig att tänka på det här, om dörrar - öppnar och stängda). Och omslaget. Jag fläskar på med en stor bild av det så att du ska kunna skärskåda. Kolla in mannen som sitter där i skogen och malplacerat leker med två små sjöjungfrur (som verkar samarbeta. De måste väl? De är mycket utlämnade, precis som alla barn är.). Det finns fler illustrationer, inne på flikarna. Vackra. Snoppgubbar klottrade på en budgetmanual, tex. Bra. Sen finns det tolv noveller om att vara förälder. Om att ha barn. Om att vara barn. Om att vara del av en familj. Det finns meningar som "Att lämna på dagis, är det kognitiv beteendeterapi inför det riktiga slutet?" och det finns begripliga stycken och obegripliga stycken.

Lite gulligt är det också att samma dag som recensionen av Mats Kempes bok publiceras i DN (här), så recenserar Mats Kempe på uppslaget efter en barnbok (Lennart Hellströms och Stig Lindbergs "Daniel Doppsko". Här).
Ankdammsgulligt liksom.

måndag 17 oktober 2011

Augustprisnomineringar



Först och främst: Grattis Maria Nilsson Thore (bilden ovan). Vilken dag! Två böcker nominerade till Augustpriset. Du måste vara så glad. "Konstiga djur" har jag bara bläddrat i, men din alldeles egna "Petras prick" har jag läst. Den är väldigt fin. Jag läser den som en bok om att allt inte alltid passar in. Det finns känslor, fantasier och drömmar inne i oss alla själv som sticker ut. Precis som Petras fläck gör. (Prickiga Petra vaknar en morgon och märker att en av hennes tusen prickar har stuckit. Hon försöker fånga in den och tejpa fast den, men det går inte. Hon öppnar till sist fönstret och släpper ut den. Till våren kommer den tillbaka, den är välkommen med gör lite som den själv vill). Jag har även läst bok "Lejontofflorna" från 2006 otaliga gånger - din stil är konsekvent.

Grattis också till Sara Lundberg och "Vita streck och Öjvind". En väldigt vacker uppföljare till "Vita streck" om den maniska och ensamma lilla flickan Vita som är den som ritar alla streck som är i mitten av gatan (om ni undrade). I denna bok får hon pay back för sitt idoga jobb: tack vare de vita strecken kan hennes enda vän Öijvind hitta henne. Fladdrigt möter rakt. Romantisk vänskap för de små.

Avslutningsvis ett fett grattis också till Viveka Sjögren som skrivit "I den tysta minuten mellan". Den har jag inte läst - ännu - men jag har läst och många gånger HYLLAT din "Den andra mamman". Den borde alla läsa. High five!

PS: Själv hade jag kanske nominerat "Hej rädd!" av Joar Tiberg och "Stor-Emma" av Lisen Adbåde

Puss



Så här lätt kan man också förändra världen en smula.

onsdag 12 oktober 2011

Stanfordselevernas sköna liv

Igår lyssnade jag på Steve Jobs berömda tal till avgångseleverna på Stanford från 2005. Om att följa sitt hjärta, att brinna och göra det man verkligen vill utan att snegla åt andra.

Allt jag kunde tänka på var farfar. Att de borde dela ut boken om farfars sköna liv till avgångsstudenterna.

tisdag 11 oktober 2011

"Livet har varit skönt, säjer farfar"






Hur skönt är det inte när en kontorsgranne börjar dagen med orden "jag har en bok med mig som jag tror du vill läsa". Boken är "Farfars sköna liv" av Larserik Eriksson" (en Minibok utgiven på 70-talet). 1,25 står det på prislappen på baksidan. (Larserik har även skrivit och ritat fenomenalt fina "Hus är gott, sa Oskar" - finns i nyutgivning just denna höst).

"Farfars sköna liv" är vackert krass beskrivning av en mans liv. Ett liv i all enkelhet. Om en man som har haft flera olika yrken, bott i Amerika och gift sig med en kvinna ("fin som snus") och uppfostrat nio barn. En man som nu sitter i sin etta och minns och berättar om sitt liv för barnbarnet Stig.

"Livet har varit skönt" börjar farfar.

Å, jag vill bli farfar.

(Och hur snyggt ritade de inte förr?)

Vad händer?

Jag lyssnar på Karl Ove Knausgårds ex-frus ångest-röst i dokumentären hon gjort i norska radion om hur det är att vara en av personerna i Knausgårds extremt utlämnande böcker (lyssna här). Om hur hon tycker att Knausgård är beredd att offra så mycket för att få skriva sin bok: framför allt talar hon om att han riskerar relationerna till alla som är nära honom. Jag läser Anna-Clara Tidholms text från gårdagens DN om att barn faktiskt också är människor.

Det är så svårt. Allt det där, rockstjärnan som genom pressen meddelar att barnbarnen kan höra av sig, programledarens och hans narkotikaproblem, författarinnan som om och om igen skriver om sin psykiska sjukdom och Knausgård som lämnar ut sina nära - och sina barn - i sina böcker, allt det här handlar ju om människor som brister. Som inte är präktiga och ansvarstagande. Som alldeles säkert, precis som Anna-Clara föreslår, behöver "uppmärksamhet, bekräftelse och omhändertagande". Och alltsammans är så oerhört intressant. Jag läser och det får mig att fundera och jag tänker att det finns så många olika livsöden för såväl barn som vuxna, och att allt är verkligt. Och snart är Knausgårds trea här, och jag kommer att läsa den.

Sen läser jag Malena Jansons text i Svenskan om tiden då SvT beslutade sig för att barn är mer kompetenta än man dittills hade trott och att de alls inte behöver skyddas i en egen miniatyrvärld, att ”Barnprogrammen skall våga ta upp alla ämnen och bryta tabun”. Tiden då till exempel "Tårtan" blev till. Några år senare, 1976/77, "hade barnredaktionen den näst största budgeten på TV2 – större än Fakta, större än Rapport och dubbelt så stor som Sporten. Trots att man inte sände mer än fem timmar barnprogram per vecka".

Vi kanske måste mota alla vuxna gränslöshet med en liknande satsning på barnkultur idag? Eller vad ska vi göra?
Fast, fan, det är ju SJÄLVKLART att barnredaktionen ska ha större budget än sporten.

fredag 7 oktober 2011

Känslostormar i höstbokutgivningen


Känslor. Det gillar jag.

Och på tal om känslor: det här är så bra.

I min by

Börjar dagen med cykelsällskap från dagis till jobbet. Vi pratar om Tranströmer, cyklar i princip förbi den port på Grindsgatan där han bodde när han var liten, och vi pratar om att stora Stockholm känns som en by. Ens egna kvarter blir som en liten trygg by. Vi vinkar till cykelhandlaren som också är ute och cyklar och vi passerar cafeet där jag nästan alltid tar en morgonkaffe.

Det bästa med min by, tror jag, är att den ligger i stan. Det gör ju att den innehåller så många olika. Vanliga, ovanliga, uteliggare, direktörer, pundare, småföretagare, sjukskrivna, aktivister, arbetslösa. Mycket bra.

På tal om detta vill jag gratulera Victoria Jonasson Hammar (som tidigare skrivit bland annat "Den elektriska pojken från Arbrå") och Mikael Sjömilla (som ritat "Björnen som längtade hem") till att gjort Sveriges första moderna barnbok med en uteliggare i (förr var det ganska vanligt med luffare och annat löst folk i barnlitteraturen). "Raka vägen över Himlabacken" heter den, och den handlar om två små barn, Frida och Moses, som på egen hand ska gå hem till sin morfar som bor på andra sidan Himlabacken. På vägen träffar de en utslagen tant - en klassisk bag-lady. De blir inte rädda. Fint.

Jag sitter och jobbar vid ett skrivbord som står i det fullkomligt fantastiska Palatset på Riddarholmen. Inte en utslagen så långt ögat når. Från mitt skrivbord ser jag Norrström och Riksdagshuset och Rosenbad. En annan del av Sverige. Nedanför mig rinner trafiken på Centralbron. Oavbrutet. Vart ska alla?

torsdag 6 oktober 2011

Grattis Tomas Tranströmer


"Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Den som märker vad som håller på att hända ropar förtvivlat: "Stanna! vad som helst, bara jag slipper känna mig själv."

Och det finns en båt som vill lägga till - försöker just här -
den kommer att försöka tusentals gånger.

Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in genom det öppna fönstret,
in bland partygästerna som dansat sig varma."

Tomas Tranströmer, Preludier (II)

onsdag 5 oktober 2011

Vuxengräl




Bråkar ni mycket hemma hos er?

Då kanske "Pang!" av Håkan Jaensson och Kennet Anderson kan vara något. En bok om ett praktgräl, sett utifrån ett litet barns perspektiv fast nästan helt utan att barnet får vara med alls. Precis som det kan vara i verkligheten.

Så här kan säkert ett vuxengräl kännas inuti ett barn. Pappa kastar saker och hämtar soldater som förstärkning, mamma slänger bomber och kallar pappas mat för äcklig.

I vilket fall som helst så vill jag tipsa om att Gamlestadens bibliotek har en chat om boken den 7 november kl 17 på Bokcirklar.se.

Tävla hos grannfrun







Fick ett ryck. Begav mig till Myrorna på Götgatan. Fet utdelning och fynd-lycka.

Nu rullar jag mig i underbar estetik. Kolla in!

Känner ni igen? Vill ni tävla?
Den som känner igen flest vinner en klassiker från 70-talet, en bok. Ge mig författare och titel - om ni kan.

tisdag 4 oktober 2011

Sarahs rum - och mitt



Sarah Sheppard-reportaget igen. Den sak jag funderat allra mest på sen jag träffade Sarah är en sak som hon sa om ett rum som påverkat henne. Ett rum i en Jan Lööf-bok som hon läste när hon var liten, ett rum hon minns och som har präglat henne.

"Kolla här", sa Sarah och visade mig rummet i boken.
"Så här ville jag ha det. Och vill nog fortfarande. Det här är det ultimata rummet. Ett slags källarrum med ett mikroskåp och en radio, varm och skönt."

Det där har jag tänkt på. Mitt motsvarande är nog Linneas rum. Jag kan ärligt säga att jag älskade det. Myset. Lugnet. Växterna och vattenkannan. Och anslagstavlan. Jag säger bara anslagstavlan. Jag har försökt att återskapa denna feeling många gånger i mitt liv i olika lägenheter.

Har ni sådan rum?

Sarahs hem





I senaste Mama finns mitt reportage om sköna Sarah Sheppards författarliv, föräldraskap och hem. Sarah, som skrivit "Massor av dinosaurier" och "Varning för köttgänget", är - till skillnad från mig - intresserad av dinosaurier. Mycket intresserad. Jag är i princip ur-ointresserad av dinosaurier, men efter att ha träffa Sarah och lyssnat till hennes prat om evolutionen, jordklotet, konst och dinos känner jag ett embryo av intresse. En liten amöba till intresse nånstans djupt djupt därinne i mitt eget universum. Sarah däremot är jag superintresserad av. Och hennes hem med stjärnkikare, ormbunkar, konsthistoriska experiment och den perfekta skärningspunkten - den ultimata platsen att stå och tjata, gnata och ropa och få ut budskapet till så många som möjligt. Fantastiskt. Ja, ja. Blir ni intresserade så snoka rätt på närmaste Mama.

Att få göra såna här hemma hos-reportage hos författare är ett privilegium. Ett hem säger mer än tusen ord. Innan Sarah Sheppard gjorde jag ett om Pija Lindenbaum (också i Mama). Och det kommer fler.