måndag 12 december 2011

Allt du önskar

"I det här huset finns inga gränser för hur mycket man kan få. Glöm aldrig det."

Ni lyssnar väl på suveräna Sara Kadefors radiojulkalender "Allt du önskar" med Lennart Jähkel, Katrin Sundberg (Häxan Surtant!) och väldigt duktiga 12-åriga Mathilda Lindström i huvudrollerna.

Som en folksaga.

Julklappar till alla stygga barn

Här finns en lista där DN:s kritiker väljer de bästa barnböckerna från 2011.

Här är min lista:

"Pojken, flickan och muren" av Ulf Stark och Anna Höglund. För att den handlar om en pågående konflikt i världen. För att den handlar om en pågående konflikt i världen och öppnar våra sinnen för den. För att den handlar om en pågående konflikt i världen och såna får vi inte glömma bort. För att den handlar om meningsfullhet i all meningslöshet.

"Hej rädd!" av Joar Tiberg och Yokoland. För att den handlar om rädsla som ta mig tusan är den svåraste känslan som finns. För att den tar hand om rädsla på ett så vackert sätt. För att den inkluderar knasiga rädslor och säger att rädsla kan vara bra helt utan att vara pekpinnig. För att den är poesi.

"Jag ska försöka beskriva dig, precis så fin som du är" av Siri Ahmed Backström. För att den är helt fantastisk bok som i största enkelhet säger så mycket om vad kärlek borde vara. För att den pekar på vad kärlek och omtanke inte borde handla om. För att man när man läser den kommer på att man borde förlåta både sig själv och sina barn för allt operfekt som man har för sig och för allt operfekt som syns. För att man mår bra när man läser den och för att den framkallar ett jubel inne i en.

Sen har jag en till, jag får ha fyra för ingen bestämmer över mig.

"Prinsessor och drakar" Christina Björk och Eva Eriksson. För att den är så kul att läsa och för att den är så sagoboksaktig. För att man inte behöver oroa sig för någonting när man läser den. För att den är en perfekt kvällssagobok med sina fristående berättelser och för att mina barn bara älskar den.

Maktförskjutningar



Ann skrev en fråga ett inlägg nedan: "Du skriver att Play belyser maktstrukturer, så att vi kan se dom o förhålla oss/förändra dom. Finns det sådana böcker i barnlitteraturen?".

Jag kommer att tänka på flera som handlar om maktförhållandet mellan barn och vuxna. Stina Wirséns lilla pärla "Vem bestämmer?" till exempel. Den älskar jag. Inte minst för att det faktiskt ballar ur i den. Barnet kastar filmjölk på sin förälder. Föräldern blir skogstokig. Det är inte riktigt klart vem det faktiskt är som bestämmer hemma hos dem, men de blir vänner och de älskar varandra. Jag ser boken som en spya över alla nanny-program som tutat i oss att vi vuxna ska bestämma över barnen. Kräk.

Sen finns ljuvliga, L J U V L I G A, "Diktatorn" av Ulf Stark och illustratören Linda Bondestam. En bok om att det är ensamt på toppen, att det är sorgligt och jobbigt att behöva bestämma jämt och en bok som är den perfekta utgångspunkten för ett samtal om makt och vem som egentligen bestämmer vad. Mina perspektiv förskjuts när jag läser Diktatorn - jag är proppfull av beundran inför Ulf Stark som lyckas sätta sig in i en liten diktators liv och känslor. Faktum är att även en vuxen med diktatorsdrag (och vilken förälder har inte det?) har en hel del att hämta här. Krigsmetaforerna i den gör att boken liksom känns trotsig i sig - trotsig mot mig och alla andra vuxna som försöker mota bort våld och krig och du är död-lekar ur våra barns liv därför att vi bara inte står ut med dem.

Och sen kan jag inte låta bli att nämna Thomas och Anna-Clara Tidholms "Snälla barn". "En djup, snudd på apokalyptisk skildring av ett pågående samhällsexperiment som är på väg att gå åt helvete. ... Det här handlar om ett samhälle där vuxna flyttar över ansvaret för sin egen otillräcklighet på sina barn." skrev Björn Wiman i sin recension i Expressen när boken kom ut 2007. Ni hör ju. Måste läsas.

fredag 9 december 2011

Lucia-tågsnytt

Att det nuförtiden finns ett alternativt slut på "En sockerbagare" är ett tecken i tiden. Ett skäl att älska 2011.
Detta nya slut lyder:

"Och är du snäller så kan du få,
och är du stygger ... så kan det gå."

Ja, för så kan det ju gå.

tisdag 6 december 2011

Barnet - värt att utforska


Diskussionen om huruvida barnlitteraturen bör vara pedagogisk eller ej är evig. Bör den innehålla vettig sensmoral, nyttig kunskap, noga genomtänkta genusvinklar - eller ej? Är det själva berättelsen som är viktigast?
Ett självklart svar är svårt att formulera, och själv blandar jag och ger. Traditionella berättelser som bekräftar maktordningar eller obehagliga mönster har ju också sin plats. Tycker jag. Om inte annat för att belysa hur fel det är liksom. Som en samtals-starter. Det pågår ju förresten en likande debatt inom vuxenkulturen just nu: är Ruben Östlunds film "Play" rasistisk eller ej? Jag har sett den. Den är djupt obehaglig men i mina ögon är den en film som försöker förändra maktstrukturer i samhället genom att belysa dem. Jag såg mig själv i filmen. Mitt medelklassjälv. Jävligt jobbigt. Se den! Här och här och här finns läsvärda texter om Play.

Malena Jansons text Barns påstått dåliga smak handlar också om detta. Men på ett annat sätt: vi vuxna bör vänja barnen vid mer svårtuggad kultur än exempelvis skvalet på barnkanalen, precis som vi kämpar med att få dem att smaka på annat än köttbullar och makaroner. Det är helt enkelt roligare att vara bredare. Så här:

"Det sägs ofta att barn har dålig smak. Minst en gång per vecka får jag höra det från en bekymrad förälder som inte begriper sina ungars film-, bok- eller musikval. Då brukar jag svara att nja … det är väl snarare så att barn har en outvecklad smak? Pierre Bourdieu menade att smak inte är något man föds med, utan som man erövrar, tränar upp. Och förhoppningsvis, ska tilläggas, fortsätter att utmana resten av livet för att inte stagnera."

I septembernumret av tidskriften Socialpolitik skriver journalisten Mattias Hagberg en intressant text om hur såväl författare som förlag i stor utsträckning vänder sig till vuxenvärlden när de skapar barnlitteratur. Det är de vuxna som har makten över inköpen. Jorå.

I samma artikel berättas om författaren Ulf Starks inställning till allt detta. För honom är barnet i boken inte en adressat som han vänder sig till, utan ett ämne att utforska.

Det tycker jag är så sabla vackert att jag slutar här.

På bilden ovan sitter jag och skriver just precis detta inlägg.

onsdag 16 november 2011

Bäst just nu



Eva Lindströms nya "Apan och jag":

Jag bara älskar den.

Formuleringarna.
Temat.
Teckningarna.
Rimmen.

En tjej (tror jag det är) gillar en apa och tror nog att apan gillar henne också. Hon handlar grejer som apan gillar, men apan gömmer sig - det är lite jobbigt. Eller är han (jag tänker att det är en han) borta på riktigt? Är han kanske hos en annan vän? I så fall, tänker tjejen, har han nog gått vilse.
Tjejen fixar fest, och tänker att den kommer bli apkul. Hon gör mat och kaka och dukar för två."Dyk upp nu är du snäll". Hon äter upp på ett par minuter, och surar lite. "Kära dumma snälla apa. Skärp dig nu och kom tillbaka."
På sista sidan går de där tillsammans. Apan kikar lite nyfiket åt ett annat håll i och för sig, men ändå. Det är ett lyckligt slut. Ett ganska lyckligt slut på en berättelse om en vänskap som inte riktigt är på bådas villkor.

Realistiskt om vänskap. (Och kikar man riktigt noga så är apan i närheten mest hela tiden).

Snälla mamma läs



Den här boken, "Hundar som jobbar" av Ulrika Nulty och Jens "Mulle Meck" Ahlbom, tillhör kategorin barnböcker som får mig att somna men som får barnen att gå i spinn. De tycker den är urintressant. "Läs, mamma. Läs om hundarna som jobbar". Jag försöker smussla undan (just nu har jag den på kontoret några veckor...), de frågar efter den.

Men tja, den kategorin barnböcker måste ju också få finnas.
Ett boktips med andra ord.
Från en dålig mamma.

Ni fattar va? (Så många ni börjar bli!)

torsdag 10 november 2011

Föräldraproblemet

Jag läste "En som du inte känner" (av Anna-Clara och Thomas Tidholm) för femåringen (och mig själv) igår. Den är så fri och svår att göra en enkel analys av att det inte ens är någon idé att börja. Det är en bok som försätter läsaren i känslolägen, helt enkelt. Som så många av Tidholms böcker är.

Efteråt tänkte jag på en sak som Anna-Clara sa i Opsis Kalopsis 3/2011, om att hon försöker göra böcker för barn och har svårt för det där mellanledet som vi föräldrar som läser utgör. Att hon har svårt för vuxna som läser som hela tiden avbryter handlingen och är pedagogiska och förnumstiga och vill förklara allt de läser.

"Det är svårt, jag kan inte överlista föräldrarna, men jag försöker" säger hon.

Jag tycker du lyckas väldigt bra, Anna-Clara. Just dina och Thomas böcker brukar vi bara vara tysta efter vi har läst, och jag tänker ofta att det är så skönt för jag hade ändå inte kunnat säga mycket. När jag har läst "Hanna huset hunden" och "Snälla barn". Eller "Långa ben" och "Kaspers alla dagar".

Allt är både ja och nej (som du har skrivit någonstans).

Nu är det en väldigt vacker måne utanför mitt fönster. Måne över Riddarhuset. Måne över Gamla stan. Månen till höger och NK-klockan till vänster i mitt fönster nu.

onsdag 9 november 2011

En makthavare som sköter sig


Jag måste erkänna att den politiskt korrekta och genuscerifierade delen av mig själv ÄLSKAR att Anna-Clara Tidholm i sin nya bok "Grattis!" skapar en manlig förskollärare och en kvinnlig som tar emot när Nallen kommer till dagis. Och att den manliga är röd och att den kvinnliga är blå. Att hon liksom vågar vara så korrekt.

Det är så man som makthavare måste göra nu när vi vet så mycket om genus och hur vi påverkar barnen.
(Ja, barnboksförfattare innehar makt. Massor av makt. Skönt när de förvaltar den väl. Så jävla skönt.)

Swedenborgsgatan

Titta vem som har varit här (sen sist).

tisdag 8 november 2011

Radiotips

"Jag minns hur skönt det var med ansiktsmassagen, säger Johan, 18 år."

Lyssna på SR:s Barnen "Minnen från jämställdhetsdagiset" (här).

Fler pappor som gråter

Gråtande pappor är lite av höstens grej. På Pelle Carlbergs skilsmässoplatta "Packa pappas kappsäck" sjunger Pelle och hans små barn låten "Pappa gråter" (finns på Spotify).
Här är det inga lyckotårar som skildras. Nej, här är pappans gråt skrämmande för barnen. Så där som vuxengråt ofta är.

"Jag är inte rädd
för svarta mörkret
det är tårarna
som skrämmer mig.
Jag är inte rädd för dumma spöken
men jag är rädd för att du
ska bli sådär lessen igen.

En pappa ska alltid va glad
och han gör allting rätt
en pappa ska vara starkast i stan
och trösta sina barn."

Jobbigt det där att det är svårt att vara människa inför barnen. Ibland säger jag det till mina barn: "jag är också en människa". Då tittar de underligt på mig.

Det är en skitbra skiva. Gråter gör jag när jag hör låten "Kind emot kind" på samma skiva.
Och när jag lyssnar på "Hur kan man bli så ledsen att man dör?"

Femåringen rockar loss till "Alla robotar".
Har du sett en robot äta frukost?

(Andreas Palmaer skrev om skivan och mer barnmusik igår. Här.)

måndag 7 november 2011

GÄSTBLOGGARE: Siri Ahmed Backström

Förra veckan var jag bortrest, men Siri Ahmed Backström (som gjort Grannfruns nya look) var i Stockholm och gick på ett seminarium jag gärna hade gått på. Här skriver hon om det. Vassegoda, gullungar. Mer från Siris penna:

"Ann Forslind och Gunna Grähs gav i förra veckan föreläsningen "Att formge ett barn" på Konstfack: uppstart för en barnbokskurs, men öppen för allmänheten under vinjetten "Open School". Här blandades upplyftande och nedslående betraktelser över bokbranschens utveckling sedan debuterna på 80-talet med roliga analyser av dagens svenska bilderbok, allt ur illustratörens perspektiv.

Gunna Grähs inledde med ett resonemang om illustratörernas och författarnas delade vårdnad om bilderboken - alla de författare som råkat säga att de "skrivit en bilderbok" fick sig här en smäll på fingrarna. Men förlagen då? Flera av de stora presenterar sina bilderböcker som "en bok av" textförfattaren, noterar jag efter en nyfiken rundkoll på hemsidorna samma kväll. Inte bra! Föreläsarna verkade ändå överens om att respekten för illustratörens arbete vuxit avsevärt under de senaste 25 åren. Hmm.

Kravet på bilderboken, att den ska vara pedagogisk, liknades poetiskt vid en törnekrona kring barnboksskaparnas pannor. Tyvärr befinner vi oss tydligen i en period då detta krav gör sig påmint från osäkra föräldrar och mammabloggare. Vi påmindes lägligt om Lennart Hellsings odödliga citat: "All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk"!

Gunnas bestämda uppfattning att alla barn är fullfjädrade läsare redan när de börjar skolan, ja bildläsare alltså, undrar jag vad vi (kanske skolan?) kan lära oss av. Barn är bra på att läsa bilder - många vuxna har glömt hur man gör. Precis som, tänker jag, att lusten och självförtroendet kring att rita försvinner för de flesta nånstans i eller innan tonåren. Bild som språk är en verkligen en underskattad tillgång.

När det handlade om det roligt formulerade titelämnet, att formge ett barn, togs flera bildexempel från då och nu: Elsa Beskows förhållandevis anonyma barn, Ingrid Vang Nymans "fula" Pippi som kanske inte skulle släppts igenom idag?, Pija Lindenbaums förmåga att låta perspektivet i bilden hjälpa till att forma karaktären, Sara Lundbergs pricksäkra skildring av ett förtvivlat gossebarn... Föreläsningen avslutades sedan med en checklista över olika kom-ihåg kring gestaltandet av barnet i bilderboken. Bra att ha för både tecknare och författare - och recensenter, tänkte jag.

Jag gick ifrån föreläsningen inspirerad - engagerade analyser av bilderbokens beståndsdelar kan man ju inte få för mycket av - men också nedslagen, av den uppfattning om bilderbokens framtid jag skapat mig mellan raderna. Äsch! Det måste vara en fas. Jag för min del vänder nu blicken bortanför Sveriges gränser: Biljetterna till Bologna och vårens internationella barnboksmässa är redan bokade."

Om djur


Julia i den här boken av Barbro Lindgren och Eva Eriksson (ett loppisfynd - fast jag hatar det ordet) vill gärna ha ett djur. Vad som helst. En svan, en häst, en igelkott, en groda. Precis som min nioåring. För henne är det dock hund som står överst på önskelistan. En bulldog. Här sitter hon på terrassen utanför vårt hus och läser och känner igen sig. Hennes önskan är stark och intensiv. Precis som Julias är. Julia är dock mer handfast. I boken sticker hon till torget och snor en hund och stoppar ner den i sin dockvagn. Nioåringen är imponerad av denna målmedvetenhet, men låter sin egen sorg över att vår familj är hundlös tröstas något av katterna och hästarna som bor i vår lilla sommarby. Dem tar hon hand om allt vad hon kan.

Själv är jag mest imponerad över hur fritt lilla Julia får röra sig i sin förortsmiljö. Det finns inga vuxna i sikte alls. Det är mycket sorgligt att barn är så kringskurna idag, att det är föräldrar i sikte överallt (nästan).

Barbro Lindgren och Eva Eriksson har ju gjort mycket bra ihop. Ända sedan 1979 har de samarbetat. Då gjorde de den fina "Sagan om den lilla gubben". Sen gjorde de böckerna om den vilda bebin, böckerna om Max, böckerna om bullterriern Rosa, böckerna om Dollan och underbara "Andrejs längtan" (om ett barnhemsbarn i Ryssland).

(Ni som blir sugna på att hitta äldre barnböcker, kolla in www.bokborsen.se)

Varför grät pappan då?


Nu har jag korat en vinnare i frågesporten. Ja, varför gråter pappan? Jag fick in många bra svar, men nu har jag bestämt mig för att Lina vinner med svaret "Han har väl hamnat i mansfällan, ni vet kommer från jobbet och måste dessutom hänge hela fritiden åt hushållsarbete." Ett svar som säger så mycket om livet tycker jag. Vad tycker ni?

Stort grattis.

Lina: mejla din adress till tinni@tinni.se så skickar jag din bok.

På riktigt då? Varför gråter pappan i boken?
Barnen i boken gissar också, de tror någon har slagit honom, eller att han har ont i magen för att han har ätit för mycket godis, att han är trött (en kvalificerad gissning), har tappat nåt eller längtar efter sin mamma (så fint).

Men nej. Pappan i Olika förlags bok "Varför gråter pappan" gråter för att han är så glad. Han gråter för att han är så glad över att han ska få träffa sina barn snart.

Ja ni. Sen inget mer om hur det kommer sig att pappan släpper på dessa känslor. Man vet inte om han hämtar varje dag och är så lycklig för det, eller om han har suttit i fängelse (för ekobrott kanske, Bettan?) i flera år och nu äntligen ska få träffa sina barn. Man vet inte om han kanske gått på kurs i mindfullness och plötsligt inser vilken gåva det är att få hämta sina barn, eller om han faktiskt är fången i mansfällan men äntligen har slagit sig fri och bestämt sig för att börja jobba deltid för att verkligen kunna träffa sina barn.

Om detta kan man spekulera.

De barn jag läst boken för hade inga frågor på pappans känsloutbrott. De undrade inte alls.

Grannfruns nya kläder!


Visst är det underbart? Grannfrun har fått nya kläder. Jag är så glad.

Det är den fantastiska Siri Ahmed Backström som gjort allt detta fina som är mitt i prick vad jag vill att det ska vara. Mejla siri@siriahmedbackstrom.com om du vill att hon ska göra nåt för dig. Jag kan varmt rekommendera denna tänkande, kreativa och vänliga konstnär och bilderboksskapare. Puss på dig Siri.

På fotot ovan sitter hon i min båt. I somras. En sån där fin kväll som var alldeles spegelblank.

Ingenting hände. Not.


Så var höstlovet över. Höstlovet - bästa lovet. Det mest kravlösa lovet. Det gråaste lovet. Vi har varit på landet, det har varit milt och grått och höstlövsfärgat. Nio dagar på bonna-landet. Ni kanske tror att jag är utvilad då? Inte alls. Det är fullt ös mest hela tiden (och det är inte jag som driver på om man säger så). Ungarna vaknar pigga vid sju (vanliga skoldagar får vi dra dem ur sängen vid halv åtta), hittar på allehanda påhittiga saker att mixtra med, de stökar ner, de bråkar, de vill baka, de vill spela på datorn, de springer ut, de springer in, de är leriga (bra), de trillar, de klättrar upp på tak och kommer inte ned osv osv osv.
Jättekul, visst.
Men.

På något sätt hittade jag ändå tid att läsa Barbro Lindgrens lilla dagboksartade "Ingenting hände, två gånger" i vilken hon beskriver hur hon har det på landet. Det kunde inte vara större skillnad på mitt liv och Barbros. Suck. Barbro tar långa promenader med sin lilla hund, iakttar naturen, lyssnar på klassisk musik, tittar på en fluga, tänker och läser Nietzsche.

Jag får trösta mig med att det väl finns olika perioder i livet. Barbro Lindgren har ju levt i sin Loranga-tid hon också, när det spelades hockey på köksgolvet med de nybakade bullarna. Kanske saknar hon det nu? Det verkar inte så, men kanske?

Nu sitter jag på kontoret och pustar ut och tittar ner på Centralbron och alla bilar som oavbrutet kör förbi. Som sagt: vart ska alla?

onsdag 2 november 2011

GÄSTBLOGGARE: Ann Eberstein

I vintras tipsade jag om böcker från bokrean (här). Grannfru-läsaren, feministen, genusmorsan och terapeuten Ann Eberstein köpte dem alla. "De var bra", sa hon när vi möttes, men hon hade synpunkter på "Hitta Joel" av Emma Adbåde. "Skriv nåt", sa jag, och det gjorde hon:

Grannfrun gives you Ann Eberstein:

"Jag tycker det är rätt så spännande hur snabbt värderingar kan förändras. I mig och i världen omkring mig (som med handen på hjärtat mest bara rör sig om Södermalm i Stockholm). Men i alla fall, min världs värderingar har förändrats en hel del de senaste sju åren märker jag när jag läser Emma Adbåges bok ”Hämta Joel” som är skriven år 2004. Den är skriven i ett tydligt syfte att visa att adopterade barn också hör till, och har lika riktiga föräldrar som andra barn. Det är en fin bok som vill väl. Ändå reagerar jag, och upplever den som konventionell, trots att den då den kom ut antagligen inte var ett dugg konventionell utan fin och lite solidariskt modig. Så här börjar den:

”När det kommer en mamma eller en pappa till förskolan och ska hämta, ser man ganska lätt vilket barn som ska hämtas. Det syns på utsidan vilka barn som hör till. Millis är lik sin pappa, för dom har lika mycket fräknar och Mats är lik sin mamma, för deras kinder är lika runda.”

Jag reagerar, därför att jag läser den högt för min 5-åriga dotter då jag läser den första gången, och för att hon och jag aldrig pratat om att barn är lika sina föräldrar. Hon har själv två biologiska föräldrar varav jag är den ena, men i hennes närmaste krets finns fyra barn som har två mammor och ett barn där mamman fött barnet men med någon annans ägg. Hon känner också nio barn som är adopterade och dessa barn har olika hudfärg. Det är helt enkelt inte en sanning för henne att barn är lika sina föräldrar. Därför är det nu, när jag läser ”Hämta Joel” för henne, som denna information möter henne för första gången och hon undrar och frågar om det där med att barn är lika sina föräldrar. Det blir tydligt för mig att boken för in ett, för mig, förlegat och konventionellt synsätt i min dotters liv, istället för att öppna upp nya. Vilket den nog gjorde 2004 och kanske skulle gjort också hos mig. Då.

Hemma hos oss har jag framhållit att barn blir till genom att man sätter in pappafrön i ett mammaägg. Och har man ingen pappa, får man låna pappafrön av någon man som säger ja till det. Ju äldre hon blir desto mer får väl den bilden nyanseras och konkretiseras tänker jag. Men den fungerar bra som utgångspunkt, och är mer öppen än iden om att en mamma och en pappa blir kära och sen får dom ett barn tillsammans. Ett barn som är likt sina föräldrar till utseendet.

Jag tycker ”Hämta Joel” är en helt okej bok. Det som slår mig är helt enkelt mest att den är en indikation på att världen blivit större! Att den inte behövs längre, kan man säga. Och, jag tror att det idag finns alltfler människor som känner sig som, och är föräldrar trots att det inte är deras ägg eller frön som varit med i skapandet av det nya livet. Och som en sådan indikation ger den mig hopp. Det finns fler sätt att få barn på idag, än det fanns för några år sedan. Och i alla fall på Södermalm växer barn upp med en självklar sådan mångfald omkring sig.

Boken slutar:

”Sedan knackar det på dörren och mamma Monica och pappa Ove tittar in, dom ska hämta. Man ser inte på utsidan att dom hör ihop med Joel, men det fattar man liksom ändå.”

Och jag instämmer. Ja, så är det! Dom som hämtar sina barn på dagis, det är dom som är föräldrarna."

tisdag 1 november 2011

Mild november






Läsa utomhus. I bara raggisar. I november. Inte klokt.

fredag 28 oktober 2011

Svart asfalt

Nyasfalterat på Swedenborgsgatan. Nu väntar vi på att Vita ska dyka upp.

Men hon kanske har släppt sin maniska fixering? Kanske slackar hon med Öjvind nuförtiden? Kanske kommer Swedenborgsgatan förbli streckfri?

Sara Lundberg - du måste skriva en uppföljare.

torsdag 27 oktober 2011

Vilma och Loppan


Nioåringen läste ut läsa-lättböckerna "Modigt med Vilma och Loppan", "Kärlek med Vilma och Loppan" och "Tillsammans med Vilma och Loppan" (av Anneli Khayati och med illustrationer av Mikael Sjömilla) i ett huj. Jättebra, tyckte hon. Lättlästa. Bra handling.

Inte med ett ord har hon nämnt att en av tjejerna (Vilma) sitter i rullstol. Detsamma kan man inte säga om Ingrid P Bosseldal som recenserar i GP (ovan och här).

onsdag 26 oktober 2011

Frågesport


Ja - vad tror ni? Varför gråter pappan? Bäst svar vinner en bok.

Hej lilla och stora rädsla





Rädsla är aktuellt. Vi försöker desperat att förtrycka det och låtsas som att vi inte är rädda, men jag känner på mig att vi är räddare än någonsin. Jag har aldrig varit speciellt rädd tidigare. Snarare rädd för att vara rädd. Det senaste halvåret har dock gjort mig väldigt rädd. Näthatsdiskussionen, helvetet på Utøya, avrättningen av Troy Davis, skräckbilderna från Gaddafis sista minuter i livet, ett växande hål i ozonskiktet, konflikterna i Afrika, kärnkraften, trafiken i Stockholm.
Det började med näthatet. Jag anade en känsla av rädsla inne i mig själv i våras när jag blev hotad. Rädslan bröt sedan ut i full blom i och med skotten på Utøya. Ett tag rullade det på: ju mer jag tänkte på att jag var rädd - desto mer rädd blev jag. Och ju mer rädd jag blev - desto mer tänkte jag på att det inte fungerar att vara rädd i vårt samhälle, det är finare bättre mer konstruktivt att vara orädd. (Detta kan man se mig prata om här, en debatt i regi av Svenska Pen, sänd av Utbildningsradion). Men jag tror vi måste få vara rädda. Måste vi vara tuffa? Måste vi återerövra det som är fasansfullt?

"Hej rädd" av Joar Tiberg och den norska designbyrån Yokoland är en fantastisk bok om rädsla som landar mitt i samhällsdebatten. En bok om små och stora rädslor. Om att man kan vara rädd för små grejer och stora grejer. Om att nån kan vara rädd för att inte ha tillräckligt fint hemma (hej alla tidskrifter som tjänar feta pengar på den rädslan), och att nån annan kan vara rädd för saker som avundsjukan eller regn (nä, regn kan man inte vara rädd för, säger femåringen). Jag älskar resonemanget på sista uppslaget. "Rädd kan vara bra, kan säga vad jag inte ska göra." Så är det ju.
(Och så här står det på baksidan av "Hej rädd!": "Yokoland är mina kompisar. De bor i Norge, där är alla också rädda.". Jag antar att det skrevs före sommaren, och att norrmän var rädda även då.)

Nyutgivna "Spökhuset" av Eva Eriksson och Kicki Strid (första gången utgiven 1992) har en annan ingång, en mer vanlig. Den handlar om en liten flicka som inte är rädd för någonting. Hon kommer till ett läskigt hus i skogen, ett hus fullt av spöken, monster, häxor och rytande lejon. Alla i huset ser fram emot att få skrämma den lilla flickan (det är inte så ofta det kommer gäster...), men hon blir inte rädd. Hon avväpnar dem med sin orädsla. Hon bäddar med spökena, hon hälsar på monstren, hon ber om en smörgås när häxorna kraxande försöker mata henne med råttsvans-soppa. Femåringen ääälskar denna bok.

Jag tror nog att båda böckerna är lika viktiga. Att det här med rädsla är dubbelt. Att man bör vara rädd, men också orädd. Att vi måste lära oss att vara båda.

fredag 21 oktober 2011

Korvig helg på er


En bild. En idé. Jag tänkte att det ju ändå är en massa småbarnsföräldrar här inne. Ja, ni fattar.

Ännu mer här.

En liten bok om Gud och en man




Den här boken tycker båda mina barn riktigt mycket om. Kitty Crowthers "Den lille mannen och Gud", översatt till svenska av ingen mindre än Lennart Hellsing. Det är en lite märklig bok om en liten man som är ute och går och plötsligt träffar Gud (som är stor och vit och maffig). Jag är en av alla gudar som finns, förklarar Gud och kör några förvandlingstrick. Detta är roligast, tycker femåringen. Gud blir en hare, en cowboy, en indian. Jojo. Mannen, som bor i en funkisvilla med sjötomt (!), bjuder hem Gud på omelett och sen klättrar de i träd (fast Gud svävar upp) och badar (Gud går på vattnet - precis som sin son). Sen är dagen över. Mannen diskar och tänker att han är lycklig. Gud sticker hem till sin kvinna (så står det), äter omelett (igen) och sen går de också och badar. Detta med omeletten är mysko, för när mannen tidigare i boken föreslår att de ska äta omelett så säger Gud att han inte vet vad en omelett är. Sen när han kommer hem så ber hans kvinna honom att laga en av sina berömda omeletter.

That´s it.

Man skulle förmodligen kunna skriva en tjugopoängsuppsats om denna bok, men just nu känner jag mest ingenting. Lite sugen är jag dock på att läsa den i originalspråk (franska). Ni som läst - känner ni samma?

Bifogar en bild av mina nya kontorsstol pilatesbollen. Den får mig numera att tänka på Gud.

Att lämna på dagis, är det kognitiv beteendeterapi inför det riktiga slutet?


Är du förälder och livspusslar (urk) för fullt så kan noveller funka fint. En novell hinner du kanske läsa innan du somnar?
Är du förälder och livspusslar för fullt så tror jag dessutom att Mats Kempes "Nattlampan tänd och dörren på glänt" kan intressera dig.

Liten innehållsdeklaration:
Titeln. Jag älskar titeln. (Och den får mig att tänka på det här, om dörrar - öppnar och stängda). Och omslaget. Jag fläskar på med en stor bild av det så att du ska kunna skärskåda. Kolla in mannen som sitter där i skogen och malplacerat leker med två små sjöjungfrur (som verkar samarbeta. De måste väl? De är mycket utlämnade, precis som alla barn är.). Det finns fler illustrationer, inne på flikarna. Vackra. Snoppgubbar klottrade på en budgetmanual, tex. Bra. Sen finns det tolv noveller om att vara förälder. Om att ha barn. Om att vara barn. Om att vara del av en familj. Det finns meningar som "Att lämna på dagis, är det kognitiv beteendeterapi inför det riktiga slutet?" och det finns begripliga stycken och obegripliga stycken.

Lite gulligt är det också att samma dag som recensionen av Mats Kempes bok publiceras i DN (här), så recenserar Mats Kempe på uppslaget efter en barnbok (Lennart Hellströms och Stig Lindbergs "Daniel Doppsko". Här).
Ankdammsgulligt liksom.

måndag 17 oktober 2011

Augustprisnomineringar



Först och främst: Grattis Maria Nilsson Thore (bilden ovan). Vilken dag! Två böcker nominerade till Augustpriset. Du måste vara så glad. "Konstiga djur" har jag bara bläddrat i, men din alldeles egna "Petras prick" har jag läst. Den är väldigt fin. Jag läser den som en bok om att allt inte alltid passar in. Det finns känslor, fantasier och drömmar inne i oss alla själv som sticker ut. Precis som Petras fläck gör. (Prickiga Petra vaknar en morgon och märker att en av hennes tusen prickar har stuckit. Hon försöker fånga in den och tejpa fast den, men det går inte. Hon öppnar till sist fönstret och släpper ut den. Till våren kommer den tillbaka, den är välkommen med gör lite som den själv vill). Jag har även läst bok "Lejontofflorna" från 2006 otaliga gånger - din stil är konsekvent.

Grattis också till Sara Lundberg och "Vita streck och Öjvind". En väldigt vacker uppföljare till "Vita streck" om den maniska och ensamma lilla flickan Vita som är den som ritar alla streck som är i mitten av gatan (om ni undrade). I denna bok får hon pay back för sitt idoga jobb: tack vare de vita strecken kan hennes enda vän Öijvind hitta henne. Fladdrigt möter rakt. Romantisk vänskap för de små.

Avslutningsvis ett fett grattis också till Viveka Sjögren som skrivit "I den tysta minuten mellan". Den har jag inte läst - ännu - men jag har läst och många gånger HYLLAT din "Den andra mamman". Den borde alla läsa. High five!

PS: Själv hade jag kanske nominerat "Hej rädd!" av Joar Tiberg och "Stor-Emma" av Lisen Adbåde

Puss



Så här lätt kan man också förändra världen en smula.

onsdag 12 oktober 2011

Stanfordselevernas sköna liv

Igår lyssnade jag på Steve Jobs berömda tal till avgångseleverna på Stanford från 2005. Om att följa sitt hjärta, att brinna och göra det man verkligen vill utan att snegla åt andra.

Allt jag kunde tänka på var farfar. Att de borde dela ut boken om farfars sköna liv till avgångsstudenterna.

tisdag 11 oktober 2011

"Livet har varit skönt, säjer farfar"






Hur skönt är det inte när en kontorsgranne börjar dagen med orden "jag har en bok med mig som jag tror du vill läsa". Boken är "Farfars sköna liv" av Larserik Eriksson" (en Minibok utgiven på 70-talet). 1,25 står det på prislappen på baksidan. (Larserik har även skrivit och ritat fenomenalt fina "Hus är gott, sa Oskar" - finns i nyutgivning just denna höst).

"Farfars sköna liv" är vackert krass beskrivning av en mans liv. Ett liv i all enkelhet. Om en man som har haft flera olika yrken, bott i Amerika och gift sig med en kvinna ("fin som snus") och uppfostrat nio barn. En man som nu sitter i sin etta och minns och berättar om sitt liv för barnbarnet Stig.

"Livet har varit skönt" börjar farfar.

Å, jag vill bli farfar.

(Och hur snyggt ritade de inte förr?)

Vad händer?

Jag lyssnar på Karl Ove Knausgårds ex-frus ångest-röst i dokumentären hon gjort i norska radion om hur det är att vara en av personerna i Knausgårds extremt utlämnande böcker (lyssna här). Om hur hon tycker att Knausgård är beredd att offra så mycket för att få skriva sin bok: framför allt talar hon om att han riskerar relationerna till alla som är nära honom. Jag läser Anna-Clara Tidholms text från gårdagens DN om att barn faktiskt också är människor.

Det är så svårt. Allt det där, rockstjärnan som genom pressen meddelar att barnbarnen kan höra av sig, programledarens och hans narkotikaproblem, författarinnan som om och om igen skriver om sin psykiska sjukdom och Knausgård som lämnar ut sina nära - och sina barn - i sina böcker, allt det här handlar ju om människor som brister. Som inte är präktiga och ansvarstagande. Som alldeles säkert, precis som Anna-Clara föreslår, behöver "uppmärksamhet, bekräftelse och omhändertagande". Och alltsammans är så oerhört intressant. Jag läser och det får mig att fundera och jag tänker att det finns så många olika livsöden för såväl barn som vuxna, och att allt är verkligt. Och snart är Knausgårds trea här, och jag kommer att läsa den.

Sen läser jag Malena Jansons text i Svenskan om tiden då SvT beslutade sig för att barn är mer kompetenta än man dittills hade trott och att de alls inte behöver skyddas i en egen miniatyrvärld, att ”Barnprogrammen skall våga ta upp alla ämnen och bryta tabun”. Tiden då till exempel "Tårtan" blev till. Några år senare, 1976/77, "hade barnredaktionen den näst största budgeten på TV2 – större än Fakta, större än Rapport och dubbelt så stor som Sporten. Trots att man inte sände mer än fem timmar barnprogram per vecka".

Vi kanske måste mota alla vuxna gränslöshet med en liknande satsning på barnkultur idag? Eller vad ska vi göra?
Fast, fan, det är ju SJÄLVKLART att barnredaktionen ska ha större budget än sporten.

fredag 7 oktober 2011

Känslostormar i höstbokutgivningen


Känslor. Det gillar jag.

Och på tal om känslor: det här är så bra.

I min by

Börjar dagen med cykelsällskap från dagis till jobbet. Vi pratar om Tranströmer, cyklar i princip förbi den port på Grindsgatan där han bodde när han var liten, och vi pratar om att stora Stockholm känns som en by. Ens egna kvarter blir som en liten trygg by. Vi vinkar till cykelhandlaren som också är ute och cyklar och vi passerar cafeet där jag nästan alltid tar en morgonkaffe.

Det bästa med min by, tror jag, är att den ligger i stan. Det gör ju att den innehåller så många olika. Vanliga, ovanliga, uteliggare, direktörer, pundare, småföretagare, sjukskrivna, aktivister, arbetslösa. Mycket bra.

På tal om detta vill jag gratulera Victoria Jonasson Hammar (som tidigare skrivit bland annat "Den elektriska pojken från Arbrå") och Mikael Sjömilla (som ritat "Björnen som längtade hem") till att gjort Sveriges första moderna barnbok med en uteliggare i (förr var det ganska vanligt med luffare och annat löst folk i barnlitteraturen). "Raka vägen över Himlabacken" heter den, och den handlar om två små barn, Frida och Moses, som på egen hand ska gå hem till sin morfar som bor på andra sidan Himlabacken. På vägen träffar de en utslagen tant - en klassisk bag-lady. De blir inte rädda. Fint.

Jag sitter och jobbar vid ett skrivbord som står i det fullkomligt fantastiska Palatset på Riddarholmen. Inte en utslagen så långt ögat når. Från mitt skrivbord ser jag Norrström och Riksdagshuset och Rosenbad. En annan del av Sverige. Nedanför mig rinner trafiken på Centralbron. Oavbrutet. Vart ska alla?

torsdag 6 oktober 2011

Grattis Tomas Tranströmer


"Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Den som märker vad som håller på att hända ropar förtvivlat: "Stanna! vad som helst, bara jag slipper känna mig själv."

Och det finns en båt som vill lägga till - försöker just här -
den kommer att försöka tusentals gånger.

Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in genom det öppna fönstret,
in bland partygästerna som dansat sig varma."

Tomas Tranströmer, Preludier (II)

onsdag 5 oktober 2011

Vuxengräl




Bråkar ni mycket hemma hos er?

Då kanske "Pang!" av Håkan Jaensson och Kennet Anderson kan vara något. En bok om ett praktgräl, sett utifrån ett litet barns perspektiv fast nästan helt utan att barnet får vara med alls. Precis som det kan vara i verkligheten.

Så här kan säkert ett vuxengräl kännas inuti ett barn. Pappa kastar saker och hämtar soldater som förstärkning, mamma slänger bomber och kallar pappas mat för äcklig.

I vilket fall som helst så vill jag tipsa om att Gamlestadens bibliotek har en chat om boken den 7 november kl 17 på Bokcirklar.se.