fredag 24 februari 2012

Hellberg


Jag läser Josefin Oleviks krönika Från oskuld till skuldtyngd (och håller helt med). Nästa dag hittar jag den här i soprummet.

onsdag 22 februari 2012

Älsk!


Plötsligt så har det gått många veckor och man har inte bloggat alls. Inget har varit kul, Palatset har kånkat, barnboksbevakningen i media är tristare än någonsin och det har mest blivit slentrianläsning här hemma.

Men så händer något. Man går och ser en pjäs, Stadsteaterns "Barnen från Frostmofjället", och den är S U V E R Ä N och jag vill böla ögonen ur mig för allt den väcker och för tacksamheten jag känner över att det görs så bra barnteater. Man går på en till, "Hemma hos" på Teater Tre och den är mitt i prick och jag blir våldsamt vemodig samtidigt som barnen vrider sig av skratt och kontrasten däremellan får mig att känna mig lycklig. Och plötsligt så börjar jag slinka in på favoriten Bokslukaren igen, och där händer det: jag tar upp en bok, börjar bläddra - och får den där känslan av att den betyder något. Att den säger något stort. Den där känslan som en riktigt bra barnbok kan ge.

Boken jag tog upp var Stina Wirséns nya "Jag". Boken som gjorde mig sugen på att läsa igen, på att rota i boklådor på Myrorna, sticka till biblan och sen övertala ungarna att vi ska läsa istället för spela ds.
"Jag" är en barnbok som är en diktbok som är en föräldrahandbok. En liten enkelt tecknad ordknapp bok om ett barn som tar stapplande steg ut i världen, om en förälder som darrande står kvar och försöker att helt enkelt vara den famn som ungen kan trilla i när livet blir för läskigt.

Kontentan av det hela, tänker jag. Kontentan av föräldraskapet.

Stina - du har aldrig varit bättre.

PS: Vickan är på väg till bb säger de. Vi får väl se.