måndag 12 december 2011

Allt du önskar

"I det här huset finns inga gränser för hur mycket man kan få. Glöm aldrig det."

Ni lyssnar väl på suveräna Sara Kadefors radiojulkalender "Allt du önskar" med Lennart Jähkel, Katrin Sundberg (Häxan Surtant!) och väldigt duktiga 12-åriga Mathilda Lindström i huvudrollerna.

Som en folksaga.

Julklappar till alla stygga barn

Här finns en lista där DN:s kritiker väljer de bästa barnböckerna från 2011.

Här är min lista:

"Pojken, flickan och muren" av Ulf Stark och Anna Höglund. För att den handlar om en pågående konflikt i världen. För att den handlar om en pågående konflikt i världen och öppnar våra sinnen för den. För att den handlar om en pågående konflikt i världen och såna får vi inte glömma bort. För att den handlar om meningsfullhet i all meningslöshet.

"Hej rädd!" av Joar Tiberg och Yokoland. För att den handlar om rädsla som ta mig tusan är den svåraste känslan som finns. För att den tar hand om rädsla på ett så vackert sätt. För att den inkluderar knasiga rädslor och säger att rädsla kan vara bra helt utan att vara pekpinnig. För att den är poesi.

"Jag ska försöka beskriva dig, precis så fin som du är" av Siri Ahmed Backström. För att den är helt fantastisk bok som i största enkelhet säger så mycket om vad kärlek borde vara. För att den pekar på vad kärlek och omtanke inte borde handla om. För att man när man läser den kommer på att man borde förlåta både sig själv och sina barn för allt operfekt som man har för sig och för allt operfekt som syns. För att man mår bra när man läser den och för att den framkallar ett jubel inne i en.

Sen har jag en till, jag får ha fyra för ingen bestämmer över mig.

"Prinsessor och drakar" Christina Björk och Eva Eriksson. För att den är så kul att läsa och för att den är så sagoboksaktig. För att man inte behöver oroa sig för någonting när man läser den. För att den är en perfekt kvällssagobok med sina fristående berättelser och för att mina barn bara älskar den.

Maktförskjutningar



Ann skrev en fråga ett inlägg nedan: "Du skriver att Play belyser maktstrukturer, så att vi kan se dom o förhålla oss/förändra dom. Finns det sådana böcker i barnlitteraturen?".

Jag kommer att tänka på flera som handlar om maktförhållandet mellan barn och vuxna. Stina Wirséns lilla pärla "Vem bestämmer?" till exempel. Den älskar jag. Inte minst för att det faktiskt ballar ur i den. Barnet kastar filmjölk på sin förälder. Föräldern blir skogstokig. Det är inte riktigt klart vem det faktiskt är som bestämmer hemma hos dem, men de blir vänner och de älskar varandra. Jag ser boken som en spya över alla nanny-program som tutat i oss att vi vuxna ska bestämma över barnen. Kräk.

Sen finns ljuvliga, L J U V L I G A, "Diktatorn" av Ulf Stark och illustratören Linda Bondestam. En bok om att det är ensamt på toppen, att det är sorgligt och jobbigt att behöva bestämma jämt och en bok som är den perfekta utgångspunkten för ett samtal om makt och vem som egentligen bestämmer vad. Mina perspektiv förskjuts när jag läser Diktatorn - jag är proppfull av beundran inför Ulf Stark som lyckas sätta sig in i en liten diktators liv och känslor. Faktum är att även en vuxen med diktatorsdrag (och vilken förälder har inte det?) har en hel del att hämta här. Krigsmetaforerna i den gör att boken liksom känns trotsig i sig - trotsig mot mig och alla andra vuxna som försöker mota bort våld och krig och du är död-lekar ur våra barns liv därför att vi bara inte står ut med dem.

Och sen kan jag inte låta bli att nämna Thomas och Anna-Clara Tidholms "Snälla barn". "En djup, snudd på apokalyptisk skildring av ett pågående samhällsexperiment som är på väg att gå åt helvete. ... Det här handlar om ett samhälle där vuxna flyttar över ansvaret för sin egen otillräcklighet på sina barn." skrev Björn Wiman i sin recension i Expressen när boken kom ut 2007. Ni hör ju. Måste läsas.

fredag 9 december 2011

Lucia-tågsnytt

Att det nuförtiden finns ett alternativt slut på "En sockerbagare" är ett tecken i tiden. Ett skäl att älska 2011.
Detta nya slut lyder:

"Och är du snäller så kan du få,
och är du stygger ... så kan det gå."

Ja, för så kan det ju gå.

tisdag 6 december 2011

Barnet - värt att utforska


Diskussionen om huruvida barnlitteraturen bör vara pedagogisk eller ej är evig. Bör den innehålla vettig sensmoral, nyttig kunskap, noga genomtänkta genusvinklar - eller ej? Är det själva berättelsen som är viktigast?
Ett självklart svar är svårt att formulera, och själv blandar jag och ger. Traditionella berättelser som bekräftar maktordningar eller obehagliga mönster har ju också sin plats. Tycker jag. Om inte annat för att belysa hur fel det är liksom. Som en samtals-starter. Det pågår ju förresten en likande debatt inom vuxenkulturen just nu: är Ruben Östlunds film "Play" rasistisk eller ej? Jag har sett den. Den är djupt obehaglig men i mina ögon är den en film som försöker förändra maktstrukturer i samhället genom att belysa dem. Jag såg mig själv i filmen. Mitt medelklassjälv. Jävligt jobbigt. Se den! Här och här och här finns läsvärda texter om Play.

Malena Jansons text Barns påstått dåliga smak handlar också om detta. Men på ett annat sätt: vi vuxna bör vänja barnen vid mer svårtuggad kultur än exempelvis skvalet på barnkanalen, precis som vi kämpar med att få dem att smaka på annat än köttbullar och makaroner. Det är helt enkelt roligare att vara bredare. Så här:

"Det sägs ofta att barn har dålig smak. Minst en gång per vecka får jag höra det från en bekymrad förälder som inte begriper sina ungars film-, bok- eller musikval. Då brukar jag svara att nja … det är väl snarare så att barn har en outvecklad smak? Pierre Bourdieu menade att smak inte är något man föds med, utan som man erövrar, tränar upp. Och förhoppningsvis, ska tilläggas, fortsätter att utmana resten av livet för att inte stagnera."

I septembernumret av tidskriften Socialpolitik skriver journalisten Mattias Hagberg en intressant text om hur såväl författare som förlag i stor utsträckning vänder sig till vuxenvärlden när de skapar barnlitteratur. Det är de vuxna som har makten över inköpen. Jorå.

I samma artikel berättas om författaren Ulf Starks inställning till allt detta. För honom är barnet i boken inte en adressat som han vänder sig till, utan ett ämne att utforska.

Det tycker jag är så sabla vackert att jag slutar här.

På bilden ovan sitter jag och skriver just precis detta inlägg.