fredag 29 oktober 2010

Multikultiallhelgona


Tjena alla monsterdiggare.

Jag har gått omkring och känt mig outsägligt präktig sedan mitt förra inlägg. Alla som känner nån unge vet ju att de flesta under femton typ störtälskar halloween. Mina gör det. Inte tänker de att på söndag, ja på söndag - då äntligen ska vi ta en promenad på kyrkogården. Nä. De tänker att "till helgen får vi klä ut oss och säga bus eller godis och så får vi en massa snask".

Alltså: det ena behöver kanske inte utesluta det andra. Jag är ju för multikulti. Här är alltså två ganska olika allhelgonatips från mig: först en alldeles ypperlig spökbok för folk under fyra: "Bu och bä blir blöta" av Olof och Lena Landström. Jojo. Läs själva. Sen Etnografiska museet i Stockholm som har en fantastisk verkstad där de vid allhelgona varje år har ett tema kring den mexikanska dödshögtiden dia de muerto. Gå dit och titta på det helt fantastiskt offeraltaret smyckat av papper och gör en egen skelettgumma i verkstaden. Dödskul, jag lovar.

tisdag 26 oktober 2010

Allhelgonagrej


Jag erkänner: jag är lite inkrökt när det gäller Allhelgona. Jag gillar det där med stilla ljusupplysta kyrkogårdar och kanske familjemiddag. Av någon anledning har jag flera gånger i mitt liv bott granne med kyrkogårdar. Rofyllt. Tycker jag.

Därför får jag lite spader på det här med att skräck och halloween tar över - i år krockar allhelgonadagen med halloween. Rakt in i tantfacket - I know. Men jag har ingen lust att decimera döden till skelett, zombies och spöken. Jag vill inte gå till kyrkogården med barnen och de ska tänka att det kommer förvandlas till Thriller. Jag vill gå till familjegraven utan att ungarna ska bli rädda. Halloween är helt jävla absurt likriktad.

Och marknaden hänger ju på. Hade man en barnbokhandel hade det inte varit precis svårt att skylta den här veckan. Det ges ut en flod av skräck för alla åldrar, så lägligt just precis nu. En pekbok ("Lilla monsterboken" av Kenneth Andersson), en bilderbok för de mindre ("Kom in om du vågar" av Helena Davidsson Neppelberg, recension här) och en uppsjö av läsalätt-böcker ("Läskigt läge" och "Kuslig kväll" av Thomas Halling, "Varulvsboken" och "Zombieboken" av Andreas Palmaer och Peter Bergting (recension här). Sen finns ju "Bakomvärlden" av Lina Blixt (klassisk skräck, gavs ut i april). Ytterligare två är läsalättboken "Turbo och skräcknatten" av Ulf Sidt kanske hamnar i halloween-skylten, men handlar om skräcken hos tre killar som råkar bli instängda i ett förråd på skolan (den är bra), "Den öde graven och andra spökhistorier" av Dan Höjer och Johanna Björnstierna som går däremot rakt in i Halloweenfacket.

Jag säger: läs "Roy" av Gro Dahle och Svein Nyhus och "Dödenboken" av Pernilla Stalfelt, och tänk på döden. Och på saknad.


PS: Och läs gärna Ulla Rhedins text om barnböcker och död från DN 2009, (här).

Tivoli, ur en ett år gammal Opsis

måndag 25 oktober 2010

Svich


Av alla påståenden, frågor och resonemang som svischat (svich) förbi mig de senaste åren finns det en sak som verkligen fastnat.

Det är en fråga som Susanne Osten och hennes team på Unga Klara har stött på i projeket om uppfostran som de kör just nu. Det är en fråga som de berättar att barn har ställt till dem när de resonerat kring uppfostran.

Frågan är
"Vad ska de vuxna ha oss till egentligen?".

Visst är den svindlande.

lördag 23 oktober 2010

Vad ska vi göra?

Som många andra är jag sjukt frustrerad över att SD fått plats i riksdagen och att lasermannen 2 härjar i Malmö. Vad ska vi göra?

En sak som jag klurar över är hur ovanligt det är att hela grejen med att det bor människor från andra kulturer i vårt land skildas i barnlitteraturen. Det känns relevant. Har ni tips? Jag har några:

1. Den bästa: "Den andra mamman" av Viveka Sjögren (grannfruns ramadan-tips från 2007), om mamman i slöja som inte kan hjälpa sina små döttrar när de missar bussen till skolutflykten. Hon kan inte prata svenska, och inte läsa busstidtabellen. En fantastisk bok.

2. "Mitt andra liv" av Amanda Eriksson, om en liten kille eller tjej (det framgår inte) som blir grön av avund på sin kompis José som får pannkakor till frukost varje dag, och vars mamma har härliga långa röda naglar och som bor så vackert med snygga prydnadssaker i guld och rosa, vackra lampor och många blommor. Jag minns det där: jag var också avundsjuk på en jugoslavisk familj som bodde grannar med oss när jag var liten - det var så vackert och annorlunda hemma hos dem. Så vanligt hemma hos oss.

3. Gunna Grähs trilogi för folk i tre-fyraårsåldern: "Mehmet och Lilla Luna", "Tutu och Tant Kotla" och "Dino och lilla kurren". En klass- och etnicitets-cocktail.

4. "Magic, Cilla och baby - ramsor om tjejer, killar och grejer" av Eva Lundgren, en ABC-bok där alla får vara med (svennar, guzzar, transor, blattar - ja, det är rena rama glosboken för päron som vill hänga med)

Jag vill ha fler tips på barnböcker som skildrar det mångkulturella Sverige.

fredag 22 oktober 2010

En som lovar vad hon håller


Har man lovat så har man. Jag fastnade framför den där "Bourne Identity" med Matt Damon och Franka Potente, och den var ju dramatisk. Inget om man jämför med "En som du inte känner" i och för sig.

Nä, den övergången var sådär.

Men "En som du inte känner" ÄR dramatisk. Inte riktigt som Bourne, men ändå. Mest av allt påminner den mig om hur det är att ha en flirt nån natt på nån fest där man inte känner så många. Det var länge sen nu men såna minnen sitter i. Hur man kanske inte pratar så mycket, är lite hemlig, vill inte avslöja sig för man orkar inte riktigt med att fastna i den man verkligen är. Kanske tar man en promenad runt festlokalen. Ni vet. Den ena går före. Man är lite full. Fötterna är som studsbollar (citat ur boken, passar perfekt). I bästa fall är det sommar och man badar. Till slut kanske man säger vad man heter.

Det där är också ungefär handlingen i Anna-Clara och Thomas Tidholms nya bok "En som du inte känner", fast minus alkohol. Två barn möts, springer iväg på äventyr, hon vill inte säga vad hon heter, svarar "Jag heter En Som Du Inte Känner" eller "Ingenting Som Du Kan Gissa" eller "En Som Äter Med Hela Munnen". De har inte direkt kul, men det är magiskt. Man anar att hon inte vill avslöja sig därför att hennes liv inte är som det borde vara. Hennes familj är med på ett uppslag, och ja: Den kunde varit trevligare.

De umgås trots att hennes föräldrar inte vill. De skrattar, och meningen "Det var vårt första skratt" är så ljuvlig. Så där är det ju när man träffar nån ny. Nåt skratt är det första.

Det är en härlig bok. Härligt pirrig.

PS. Hunden från "Hanna, huset, hunden" är med. Det såg fyraåringen.

torsdag 21 oktober 2010

Jag lovar

Imorgon ska jag skriva om "En som du inte känner". Anna-Clara och Thomas Tidholms senaste.

Oj, oj oj, hur ska ni kunna hålla er.

Punk: Loranga, Masarin och Dartanjang


Först kom boken (1969). Sen kom filmen (2005). Nu finns seriealbumet. Sara Olausson, som är systerdotter till Barbro Lindgren, har gjort en trogen och fint sammanfattad version av Sveriges kanske punkigaste barnbok "Loranga, Masarin och Dartanjang". Och det uppstår kärlek, igen.

Mellan boken och seriealbumet kom förresten pjäsen (2003, Parkteatern), inläsning (1997 av Toiwo Pawlo och 2005 av Björn Kjellman) och operan (2006, Kungliga Operan).

I all hast,
eder grannfru

PS. Ser att filmen säljs för 49 spänn här. Serieboken säljs för 100 spänn här. Björn Kjellmaninläsningen för 129 här, och Toiwo Pawloinläsningen för 49 kronor här.

tisdag 19 oktober 2010

Tea time


"Vi läser" har te-tips till de böcker de rekommenderar. Vilken fantastisk idé. Kolla här.

Personligen tror jag dock att Organic White Tea Vanilla tillsammans med "Sven sticker" blir alldeles för sött och liksom kvalmigt. Bortskämt. "Sven sticker" behöver något kärvare. En kopp kraftigt indiskt Assam kanske?

måndag 18 oktober 2010

Priser

Det duggar tätt mellan nomineringarna. Idag tillkännagavs vilka som är nominerade till årets Augustpris. Av de nominerade i barn- och ungdomsklassen har jag läst två: Eva Lindströms "Jag tycker inte om vatten" och Lena Sjöbergs "Tänk om". Som ni trogna läsare vet så förstår jag verkligen juryn i dessa båda fall. Två grymma barnböcker, om än väldigt olika. Eva Lindström är nominerad för sjunde gången, men har aldrig fått priset.

Och för någon vecka sedan avslöjades de nominerade kandidaterna till 2011 års Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne på bokmässan i Frankfurt. Den fantastiskt långa listan med nominerade finns här och det är otroligt härligt att tänka sig vad mycket bra barnboksförfattare det finns runt om i världen. Översätt mer, förlagen! Barbro Lindgren, Anna-Clara och Thomas Tidholm, Anna Höglund, Eva Eriksson, Ulf Stark, Stian Hole och Gro Dahle och Svein Nyhus (här, här och här) finns med på listan. Det är dem jag känner till för jag är en svennebanan.

PS. Heja Magnus Linton som är nominerad (igen) till fackboksklassen med i "Cocaina. En bok om dom som gör det". En ögonöppnarbok.

Om saknad - igen


Näe, jag känner att jag måste in med en dementi. Eller snarare ett fördjupande. Jag sågade ju "Kompisen längtar" i inlägget Nalleterror i somras. Redan då anade jag att den andnöd jag fick av att läsa boken om den stackars nallen som hela tiden längtar efter sin ägare (barnet Olivia), sa mer om mig själv än om boken.

Längtan och saknad, förstår ni gott folk, är inget som jag är bra på att känna (erkänna). Vi har alla våra svaga sidor, och jag tror att längtan är en sådan hos mig. En käck och duktig flicka saknar inte, liksom. Hon gör nåt annat. Hon gör det bästa av situationen. Hon förtränger. Hon tramsar inte med något så diffust som saknad.
Sån har jag varit i hela mitt liv. Så till den milda grad att jag i vuxen ålder får andnöd av en barnbok.

Denna andnöd och den antipati jag kände för boken har jag grunnat på sen jag läste den första gången. Sen fick jag anledning att tänka på saknad igen när jag skrev debattartikeln om Erik Ullenhag för nån vecka sen. När jag satt och plitade på den kände jag tydligt att det var barnens perspektiv jag ville åt, men att det var svårt att erkänna för mig själv. Jag sa till en person i min närhet att jag aldrig skulle kunna skriva om jämställdhetsfrågor och karriär och i samma mening antyda att en karriär skulle betyda att våra barn tar stryk. Jag sa "för då kommer kvinnor att ta åt sig men inte männen, och det är orättvist". En knäckfråga inom feminismen om ni frågar mig. Och för Alva Myrdal som kallade barnen för "generalproblemet" när det kom till en jämställd relation.
(Jag vågade ju förresten. Jag vågade skriva om saknad och karriär i samma text. "För precis som jag antar att vare sig Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson är några superföräldrar, så känner jag mig säker på att inte heller deras barn är några små superbarn som aldrig skulle få för sig att känna saknad. En saknad som vi faktiskt måste tala om och se. En saknad som kanske kan gå hand i hand med den stolthet som jag hoppas att samma barn känner – eller en dag kommer att känna – när de tänker på sina föräldrar ministrarna och det arbete de utförde för att göra Sverige och Europa till ett bättre ställe att leva på".)

Ja ja. Detta om saknad. En känsla jag bestämt tror att jag måste öva mig på, och en känsla jag hoppas att mina barn får utrymme att känna.

lördag 16 oktober 2010

Svängssons mysik


Den här helgen är jag ensam hemma med fyraåringen. Det är mysigt det där med att dela upp familjen lite nu och då. Man får njuta ohejdat av den man har kring sig, slipper att bli avbruten hela tiden. Men fyraåringen undrar var de andra är.

Idag blev det frukost på café och sen teater. "Familjen Svängssons mysiga musikaffär" på Teater Pero (uttalas det förresten Pero som det ser ut eller Peró som många säger?). En halvtimmas jazzkonsert för fyraåringar och uppåt. Lyssnandet blandades med sång och dans där hela publiken fick vara med. Faktiskt dödsbra. Klart jazzigt. Trummor, kontrabas, keyboard och sång. Fick jag önska något så skulle jag dock vilja ha liiite mindre traditionell kärnfamiljsuppsättning. På bilden ovan syns förresten pappa Börje och mamma Gunvor när de efter föreställningen krängde sin skiva (som var Grammisnominerad förra året som årets barnskiva, men som fick spö av Bröderna Lindgrens finfina "Meningen med livet").

tisdag 12 oktober 2010

Biologisk mångfald

Så fint av Stina Zethraeus om alla småkryp i barnböcker från gårdagens DN.

Och det här vill man ju gå på. Jag tillhör inte dem som påstår att Staffan Westerberg har förstört deras barndom.

Olyckligt och oläsligt


Tja, jag har sagt det förr och det tar emot, men Lennart Hellsings översättningar av texterna i Julia Donaldsons och Axel Schefflers böcker funkar ju inte. Nya "Zog. Den lilla draken" är faktiskt i princip oläslig. Konstiga vändningar, svåra ord, krystade slutrim och inget versmått alls.
Handlingen är knepig som den är: draken går i skolan och ska lära sig att flyga och att rädda en prinsessa (gäsp), sen visar det sig att prinsessan är värsta Florence Nightingale-ämnet och istället för att bli räddad bara vill bli läkare och plåstra om alla hon ser. Zog lär sig till slut att flyga och han och tjejen bildar ett team och blir en slags flygande ambulans. Ni kanske tycker att det låter rafflande, men för mig känns det som ett synopsis från en ... tja nioåring.

Att den lilla draken heter Zog (som förkortningen av Zionist Occupation Government) och har en gul stjärna på bröstet (i och för sig en femuddig) tänker jag inte kommentera. Jag vet alldeles för lite om ZOG för det. Förmodligen är det en olycklig omständighet.

PS. Förlåt, Lennart.

onsdag 6 oktober 2010

Superfarsor

Läs om Erik Ullenhag, vår nya integrationsminister, som kallas superfarsa i Aftonbladet, och vad jag tycker om det här.

Tildas tiger


Förresten. När ändå graffiti är uppe här på bloggen så måste jag ju tipsa om "Tildas tiger" av graffitikonstnären Karin Ekheden (ser ni den på den socialrealistiska bilden jag just tog på vår diskbänk?). En barnbok om två barn, en pappa, taggar, en arg gubbe, sorg och sprayburkar. We like.

Dagens dikt


"Jag har en liten blåmesunge i min hand.
Den har nog aldrig sett en strand.
För den är född på våran gård.
Ungen är mjuk, och gården är hård."

Lisen, åtta år

Plötsligt händer det.
Vi läser dikter i Barbro Lindgrens "Gröngölingen är på väg", åttaåringen lyssnar och inspirationen flyger på. Hon minns hur glad hon var då det i våras föddes blåmesungar på vår gård och skriver en dikt. Så fint.

Gatukonst


Barn är ju grymma på att se sånt där som vi vuxna sållar bort. Gatukonst till exempel. På Södermalm, där vi bor, finns relativt mycket gatukonst. Det kunde varit ännu mer om ni frågar mig. Jag blir allt mindre fientlig mot exempelvis graffiti. Mina barn gillar nästan all form av gatukonst. De älskar att spana efter små fågelholkar, klistermärken med katter och rådjur, papperskorgar som är finmålade och stickgraffiti. För ett par veckor sedan var åttaåringen och jag på en gatukonstvandring med Tobias Barenthin Lindblad, Sveriges kanske mest vetgiriga när det kommer till gatukonst (som fick sparken från Stadsmuseet när han JK-anmälde Stockholms stads grafittipolicy). Det var kul. Är ni intresserade av vandringar, håll utkik här.

Tobias Barenthin Lindblad driver även ett förlag, Dokument, som ger ut några av åttaåringens favoritböcker: Graffiti coloring book, Street Art Cookbook och Playground Sweden.

Konsten att säga hej då


Jag har en klok kompis som är terapeut, och hon brukar säga att en människa klarar det mesta så länge hon har lärt sig att säga nej och hej då.

Det tror jag att det ligger något i. Och därför vill jag varmt rekommendera nya pekboken "Vilma säger hej då" av Anna Ribbing och Lisa Gunnarsson. Den består av sju uppslag och på samtliga säger Vilma hej då. Först till gosedjuren hemma, sen till huset, sen till bussen och sist till mamma när hon lämnar Vilma på dagis. På slutuppslaget får läsaren säga hej då till Vilma. Näst intill hjärtskärande om man tänker stort. Men övning ger färdighet, säger man ju.

Hej då.
På återseende (det kändes skumt att avsluta med hej då...)

tisdag 5 oktober 2010

Filmtips

Cinemateket har startat Unga cinemateket. Från och med i söndags visas det kvalitetsfilm för sju till tolvåringar på Filmhuset på Gärdet varje söndag klockan 14. Gratis för barnen, 65 spänn för vuxna.

Höjdare (enligt grannfrun):
nu på söndag, den 10/10, visas E.T (svensk text)
den 24/10 kör de Hugo och Josefin
och den 21 november visas Trollkarlen från Oz med Judy Garland (svensk text)

Kolla hela programmet här.

Titta Max grav


Efter att maniskt ha letat efter Barbro Lindgrens och Eva Erikssons pekbok för vuxna "Titta Max grav" från 1991 på antikvariat och olika sajter i säkert ett år, fick jag en plötslig ingivelse att titta efter den på biblioteket en dag när jag ändå var där.

Och: där stod den.
Hög puls.

Men det hade jag inte behövt få. Den är rätt trist. 1900-talssunkig. Det händer inget oförutsägbart alls i stackars Max liv. Ett öde värre än ... döden?

Idén är ju fenomenal. Max ni vet (Max boll, Max lampa, Max kaka osv), är i början av boken liten och växer sig gammal på de nitton sidorna, för att på sista uppslaget vara död och begraven. Jycken är med rakt igenom.

Max jobbar banken (i kostym), Max tittar papper (men på bilden tittar han ner i sin yppiga sekreterares barm), Max tittar TV, Max får en tant (får - hehehe), Max tant får en bebis (nä, men var det så illa så nyss?), Max tant trött på Max (som bara glor på tv - still gångbart tror jag), Hej då Max (tanten flyttar) och sen går det utför, typ han är gammal och arg och vill ha snus.

Var det så på 90-talet? Jag tror kanske det. Vi har kommit långt.

Nu ska jag gå och hänga tvätt. Marc glor på tv. Hahaha.