torsdag 30 december 2010

Klimatangst



Två klimatpolitiska barnrullar den senaste veckan och jag måste säga att jag är påverkad.
Tagen.
Lilla Moder Jord - vad gör vi med dig? Hur ska det gå?

Den första filmen, "Mumintrollet och kometjakten", är ju inte nån direkt kommentar till klimatförändringarna i och med att den är gjord för trettio år sedan, men den är en så gott som fulländad katastof-film av typen Armageddon. En komet är på väg mot jorden. Haven sinar, himlen är röd och träden tappar sina blad medan Mumintrollet, Sniff och den utomordentligt präktige Snusmumriken försöker ta sig till ett observatorium för att få reda på mer. Ångesten ligger och mullrar i bakgrunden filmen igenom, jag får andnöd av klimatångest. Barnen verkar inte lika tagna, och Muminmamman håller som vanligt ställningarna: "Kometen får vänta, nu äter vi kvällsmat".

Den andra filmen, "Sammys äventyr", om den lilla havssköldpaddan som flyter över världens oceaner med olika strömmar är snudd på lika ångestskapande mitt i all sin oskyldiga gullighet. Att få se världen ur en havssköldpaddas vinkel får åtminstone åttaåringen och mig att skaffa medlemsskap i Greenpeace (som är med i filmen) och WWFs pandaklubb för unga entusiaster. Plastpåsar, oljeutsläpp, döda korallrev, dumpade kylskåp, avloppsledningar, plastpåsar, oljeutsläpp, megastora atlantångare, plastpåsar. Men också magiska undervattensmiljöer som faktiskt är som gjorda för den här 3d-trenden som sköljer över oss.

Med allt detta vill jag förstås säga att jag tycker att ni ska se filmerna.

Vem på SvT play


Just nu finns en skatt, ja skatt, på Svt play: Stina Wirséns små filmer om Nallegrisen, Fågeln, Kanin och de andra små filurerna i serien "Vem?" Här fram till den 27 januari.

Känsliga tittare varnas dock för filmen "Vem är söt?"

måndag 27 december 2010

Julkultur




Vår åttaåring har en sån flax att hon råkar ha en mormor som varje år kommer upp från Göteborg för att ta med henne på Kungliga Operans julbalett "Petter och Lottas jul" som ju är ihopvävd med Tjajkovskis underbara Nötknäpparbalett. Farbror Blå, Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, husor, julbocken, snöflingor, julgranskulor, polkagrisar - ja allt dansar i denna späckade version av Elsa Beskows gamla saga om de föräldralösa barnen Petter och Lotta.
Ni som vill se härligheten kan kolla här, SVT har bandat och sändningen finns tillgänglig fram till den 25 januari.
Vackert, kul och fartfyllt.

På annandagen gick vi på Dramatens familjeföreställning "Den lilla sjöjungfrun" (den nedre bilden), som fått fina recensioner. Vackert, men inte alls lika kul och fartfyllt. Faktum är att vi var ganska missnöjda alla fem (mormor var med även här). Inte bara vi, tycktes det som. Dramaten var fyllt av gäspande tonåringar och barn som försökte hålla uppmärksamheten uppe. Allvarligt Dramaten: ska ni locka dit kidsen - framtidens teaterbesökare - så får ni göra det bättre än så här. Visst är scenografin och kostymerna fantastiska, men det räcker inte. Att sätta upp denna skumma gamla saga om en liten sjöjungfu som offrar ALLT för en töntig prins skull kräver lite tankearbete. Lite modernisering kanske?
Underkänt från oss.

Merchendise mig hit och merchendise mig dit

Jomendetärjuklart att man håller med Pia Huss och de intervjuade i dagens artikel (från DN Kultur) om merchendising av barnboksfigurer. Det är ju tacky (som intellektuell medelklass säger) det där med urvattnade karaktärer som bara finns till för att det ska tjänas pengar på dem och som inte har mycket koppling till ursprungsfiguren. Och det är klart att folk riskerar att bli muminmätta redan innan de ens läst sin första muminbok.

På företaget Tre Sandberg AB sitter Niklas Sandberg, son till barnboksförfattarna Inger och Lasse, som vd. 90 procent av företagets försäljningen är kringprodukter på Laban, Lilla Anna och Långa farbrorn och Tummen. Bara 10 procent är inkomster från böckerna.

Det säger en del om dagens marknad. Om både konsumenterna och de som äger rättigheterna. Jag vet inte vem man ska anklaga.

Men själv ska jag i vår läsa 7,5 poäng Tove Jansson på Stockholms universitet så att jag till slut blir klok på vilka de där figurerna som finns på våra kaffemuggar egentligen är. På riktigt liksom. Jag drar mitt strå till stacken. Och fan vet om min ansökan till kursen inte har något lite att göra med de där kopparna.

måndag 20 december 2010

Oh - världens bästa Claire


Ungefär en gång om dagen frågar jag barnen: "Vill ni lyssna på Bella och Gustav"? Ungefär en gång om dagen svarar de "nej". Ibland svarar de "ja", ibland sätter jag på den helt fantastiska cd:n ändå. För mig är tanken på ungar som lyssnar på ljudböcker samtidigt som de leker som knark. Jag vill ha det. Får jag det vill jag ha mer. (Dålig liknelse för jag har aldrig knarkat). I alla fall så är "Bella och Gustav" fyra underbara berättelser skrivna i slutet av sjuttiotalet av Eva Eriksson samt lite fin musik. Men framför allt är det Claire.
Claire Wikholm.
Världens bästa Claire. Henne lyssnar jag så gärna på.

Det finns ju inlästa böcker och det finns inlästa böcker och väldigt mycket beror på den som läser. Astrid Lindgren läser ju magiskt. Björn Gustafsons Alfons Åberg-inläsningar är så fina att jag blir rörd. Jonas Karlsson är (såklart) fenomenal när han läser Halvan, för att inte tala om Lena Nyman när hon läser "Ängel Gunnar dimper ner" på cd:n Små sagor och när Allan Edvall läser Nalle Puh.

Så. Knäckande. Bra.

Vad har ni för ljud-älsklingar?

fredag 17 december 2010

Julklappstipsen


Åkej rå. Innan jag somnar tre skållheta julklappstips.

Först och främst. Numero uno. The one and only:
"Sprätten på toaletten går för långt" av Annika Elmqvist. Svidande civilisationskritik i barnsligt festlig skrud. Beställ här.

Sen, helt osökt, en klassiker, ett måste i alla ungars bokhylla:
"En kos dagbok" av Beppe Wolgers och Olof Landström

Sist, men likväl underbar (ni vet att jag älskar henne):
"Godnattsagor om Anders, snart 4" av Kerstin Thorvall. Lite svårare att hitta, antikvariat krävs, men i detta nu finns ett ex till salu här. Lägg bud! Ni kommer aldrig att ångra er.

PS.
Har ni en Ipad och vill vara moderna kan ni ladda ner Sarah Sheppards fina "Massor av dinosarier" här.

En grannfrus dagbok

Vaknade. Snöade ute. Ringde taxi. Inga tillgängliga bilar i innerstan. Åt. Ringde taxi. Duschade. Ringde taxi. Klädde på mig. Ringde taxi. Gick ut. Haffade taxi. Det kändes rätt så skönt för jag hade tid att passa. Åkte till Södertälje och pratade inför hundratals människor (nåja) om genus och ledarskap. Åt. Åkte taxi. Hämtade bilen på verkstan och diskuterade Israel/Palestina-konflikten koncentrerat i över en timme med verkstadskillen som är palestinier. Kom på lösning. Hämtade barn. Var utelåst. Hystade in barnen hos grannbarnen som var ensamma hemma. Alla mycket nöjda. Tog t-banan till Kulturhuset och åkte fyra våningar upp i himlen och klev in i Tove Janssons "Vad hände sen?" som var uppriggade i naturlig storlek på Rum för barn. Premiärfeeling. Åt snittar. Doppade marsmallows i chokladfontän. Drack ett glas vin. Myspratade med Nina samt Lennart och gubben som jag sprang på. Fick filmtips. "Miss Kicki" (av Nina) och "Mumintrollens farliga midsommar" (av Lennart) - en trettio år gammal muminrulle som är tillfixad och nyutgiven. Hyrde dem. Åkte hem. Åt. Såg Muminfilmen. Mycket bra. Badade. Åt. Somnade.

torsdag 16 december 2010

Julklappar 2010

I måndags körde DN kultur sina barnboksjulklappstips. Nu har jag inte kvar tidningen men visst tipsade de om Eva Lindströms "Jag tycker inte om vatten" och Lena Sjöbergs "Tänk om"? Två grannfruälsklingar.

I morgon tänkte jag också tipsa inför jul. Ni får ge er till tåls (hehe). Jag tänkte dock vara lite mindre reklamig och inte snöa in på just årets böcker. Well well, den som lever imorgon får se.

onsdag 15 december 2010

Nostalgitripp 1

Linssoppa, glass och popmusik


Igår lagade jag linssoppa enligt krångligt recept - det tog säkert 45 minuter - och resultatet blev så jävla nyttigt att det var rent ut sagt arbetsamt även för en ordentlig vuxen att få i sig anrättningen. Vad barnen tyckte orkar jag inte ens skriva om. Den där känslan av att vara den perfekta föräldern som en doftande linssoppa skulle kunna framkalla uteblev. Om man säger så.

Som godnattsaga läste jag sen den färgglada serieboken "Loranga, Masarin och Dartanjang" (av Sara Olausson efter Barbro Lindgrens böcker) och där, på sidan 31, finns en helt annan typ av middag:

Loranga (som ju är pappa): "Vi lagar något som går jättefort att göra... Ingen kokning och stekning och sånt."

Masarin (barnet): "Vi tar väl glass som vanligt?"

Loranga: "Bra sagt!"

Vad jag vill säga med det här inlägget vet jag inte riktigt, men jag tänker mycket på att det finns så många olika sätt att vara förälder på liksom.

lördag 11 december 2010

Lussbullegrejen

Barnen vill vara lussebullar i luciatåget.

Hur löser man det?

En kompis ringer och säger att hennes dotter också vill. Och sen dyker det upp ett foto på facebook på en kompis son skrudad i ... just det ...en helt ljuvlig lussebullsdräkt. Trenden är ett faktum.

Är det kanske "Ärtan går luciatåg" (från 2006) av Ulrika Sundström och Amanda Eriksson som är ursprunget? I den velar Ärtan så där skönt som bara ungar kan: Hmmm vad ska jag vara? Pepparkaksgubbe, lucia, tärna, tomte (repeat). Det slutar med att hon är lucia, men i tåget på Ärtans förskola finns en lussebulle. En hur fin lussebulle som helst.

Jag bildgooglar och hittar ytterligare två finingar här och här.

PS: En unge på fyraåringens förskola har annonserat att han ska vara tärning. Det är ju också bra.

torsdag 9 december 2010

Håkan och Eva



Jag älskar Håkan Hellström. Artisten. Inte sedan jag dyrkade Mauro på 80-talet har jag haft en sådan feeling. Jag tolkar det som något bra, som att något fortfarande sparkar inne i mitt 40-åriga bröst. "2 steg från paradise", "Jag vet vilken dy hon varit i", "Du är snart där", "Gårdakvarnar och skit" - I just looooove them.

Men vad är det som gör att jag gillar Håkan så mycket? (En fråga jag aldrig ställde mig som 16-årigt Maurofan). Det är allt vackert men operfekt som han gör. Hans låtar, sångrösten, dansen och sättet han pratar. Känslan av att den här killen har fattat mycket mer än de flesta. Göteborgsgrejen (såklart) och att han liksom leker.

Jag var på Hovet och lyssnade på honom för några veckor sen (ja, jag fick biljetter till slut) och då blev jag fanimig helt tagen. Alla 18 000 i publiken älskade honom, men det var inte det som gjorde mig så rörd - det var hans sätt att ta emot kärleken. Han bara gav oss massvis av plats att dyrka honom på. Han stod där och tog in. Han verkligen tog in. Lät det ta tid. Lät oss skrika och titta och älska. Han tittade tillbaka. Det var älsk tillbaka liksom.
Det är så stort. Håkan har fattat att han är värd allt det där. Värd. Och han vågar ta emot.

Men i och med att jag är grannfrun frågar jag ju mig: vem är barnbokvärldens motsvarighet till Håkan?

Svaret är självklart. Det är Eva Lindström. En doldis, en gigant. En underdog - precis som Håkan. Hon gör lika fantastiskt fulsnygga saker och har samma respekt för alla känslor som Håkan. Fula och fina. "Lurix", "Jag gillar Stig", "Limpan är sugen", "Sonja, Boris och tjuven", "Jag tycker inte om vatten" - I just looooove them.

Eva - steppa fram. Vi skulle ösa vår kärlek över dig som vi gör med Håkan. Bara vi fick chansen.

(Foto: Caroline Tibell och Ulla Montan)

onsdag 8 december 2010

Lilla vinterboken och den djupa kärleken


Oj oj oj. Har sovit bort en timme framför den glödande kakelugnen med "O helga natt" i hörlurarna. Jag var så sugen på att lyssna på den där julskivan med Peter Mattei som fick så bra betyg i DN idag, och hamnade på "O helga natt" på Spotify. Fin låt. Somnade till Erland Hagegård och vaknade en timme senare till att Carola visksjöng samma låt på ett väldigt läskigt sätt. Däremellan hade sjuttioelva andra varianter passerat - Christer Sjögren, Tito Beltran och Peter Jöback inräknade - men dem sussade jag mig igenom. Känner nu ett stort lugn. Just precis detta kanske jag borde göra oftare?

I detta lugn har jag sen druckit te, torkat av diskbänken och läst min fina granne Magdalenas pokerblogg (här kan ni till exempel följa en mycket engagerande middagskonversation vi hade i vårt hus förra söndagen), spanat in Minirodinis nya jeanskollektion för tvåmånaders och uppåt och kan inte bestämma mig för om jag tycker deras barnmode är absurt eller bra därför att det varken är könsstereotypt, trashigt eller sådär ap-trist präktigt som barnkläder också kan vara.

Tidigare idag läste jag Görel Kristina Näslunds och Kristina Digmans "Lilla vinterboken" från 2005. En poetisk faktabok för fyraåringar och uppåt, typ. Kände något som liknade djup kärlek när jag läste. Är det Digmans fina bilder eller tilltalet? Eller bara allt det trygga, svenska, vintriga?

Nu är spänningen olidlig: kommer jag att somna ikväll? Efter min ohelganattupplur. Jag tror det. Annars blir det spikmattan. Haha.

Söndag - snödag

Umgänge. Mycket vackert.

Det är vi föräldrar som är curlade

Oj oj oj, innan jag går och lägger mig måste jag bara delge den känsla av upplysning jag erfors av när jag i morse läste DNs artikel på Insidan, "Sakta ner och lyssna på barnen". I den rekommenderar en föräldrarådgivare att vi föräldrar ska lyssna uppmärksamt på våra barn i tio minuter varje dag. Det räcker säger hon. Antagligen säger hon så därför att hon av någon slags omsorg är livrädd för att kritisera dagens föräldrageneration. Hon vill "verkligen inte begära att folk ska ta det lugnt", därför att hon inte vill "att föräldrar ska få ännu mer dåligt samvete".

Aaaaaaaaaaaaaa. Tio minuter. Fatta vilket SJUKT jävla samhälle vi lever i. Insup informationen. Låt den sippra in. Reagera. För vad tusan håller vi på med?

Lagom mycket strul


För övrigt kan jag rekommendera nya "Tesslas mamma vill inte" av Åsa Medel-Hartvig och Caroline Röstlund. En bok om en lagom strulig mamma (till skillnad från Kerstin Thorvall som verkar ha varit överjävligt strulig) som sätter sig på tvären på ett för småbarnsföräldrar mycket bekant sätt. Ett plus för alla heta övertalningsmetoder som finns i boken. Den där Tessla vet hur en slipsten ska dras.

Klart slut.

tisdag 7 december 2010

Falk om Thorvall

Jag läser fortfarande Knausgård. Den är lika bra men tar aldrig slut. Eller så är det jag som inte tar mig tid. Det händer annat hela tiden. Ikväll, till exempel, tog jag tunnelbanan till t-centralen och gick sen upp till Kulturhuset och den nya biblan på bottenvåningen för att lyssna till Gunnar Falk, son till Kerstin Thorvall. Meningen var att han skulle prata om hur det var att vara Kerstin Thorvalls son (en fråga som intresserar mig mycket). Hur det nu var så blev det hela ett fullkomligt värdelöst samtal. Förmodligen på grund av att Stina Jofs, som skulle leda samtalet, inte verkade ha förberett sig. Skriva kan hon, men det här är ju annorlunda. Inget blev sagt mer än att Kerstin Thorvall var en fruktansvärd förälder. Det tror jag på, jag har läst intervjun i senaste Vi biografi. Jag säger inget annat. Men själva samtalet blev en fasa. Som ännu ett övergrepp på Gunnar Falk. Faktiskt. Det lyfte aldrig, allt hattade hit och dit och de på scenen dolde sin tilltagande panik i nån slags munterhet. Allt fastnade i frågan om huruvida konstnärer får lämna ut sina barn. Får? Hur svarar man på det? Alla fattar att det inte var kul att vara Gunnar Falk när han var liten, men samtidigt har Kerstin Thorvalls böcker betytt oerhört mycket för väldigt många. Så. Längre än så kom inte kvällens samtal. (Och värst, om ni vill veta vad det var, jo det var nog när Jofs hurtigt delade med sig av åsikten att en mamma som bränner vid en lasagne faktiskt får skärpa sig och laga en ny - inte gråta som Thorvall. Faktiskt. Nu vet ni.)
Ni som ändå är intresserade kan läsa en liveblogg här.
Men faen vet om inte Kerstin Thorvalls författarskap ändå får sig en törn av det här. För mig. Jag läser den här dikten med nya ögon till exempel. Och tänker på hennes manipulativa kraft när jag läser detta om jobbiga barn (Gunnar Falk var ett snällt barn).

När jag kom hem sov ingen, och jag kröp ner mellan övertrötta barn och läste Harry Potter. Sist på bollen, men ändå. Det är ju bra ju. På nattduksbordet ligger Thorvalls "Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse". Den är fantastisk.