tisdag 29 juni 2010

Eberstein hyllar

Se och hör den kloka gestalt-terapeuten och genusföräldern Ann Eberstein hylla "Krut Karlssons klump" av Katti Hoflin (som nu för tiden är chef för Rum för barn på Kulturhuset i Stockholm) - en bok om en liten kille vars föräldrar har separerat.



Spana även in Ann när hon snackar om den "härliga och sagoaktiga" men "uselt skriva" "Prinsessan Kristalla" av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist - en bok som Ann Eberstein tycker har sin givna plats i varje barns bokhylla.




Ps: det där ordet genusförälder var det "Vi föräldrar" som myntade i en artikel om Anns feministiska föräldraskap för nån månad sedan.

Magdalena Ribbing för barn


Förresten så vill jag tillägga att det där jag sa om att hälla grädde på jobbiga gäster, det är något jag bara supportar i litteraturens värld (och i ens inre, liksom). I verkliga världen tycker jag, kanske lite gammalmodigt, att det är viktigt med en viss stil och etikett. Det där låter nog värre än det är, men faktum är att det ÄR lättare att ta sig fram i samhället om man vet lite om vad som förväntas av en. Jag struntar i sånt där petnoga som till vilken knapp man ska lyfta vinglaset när man skålar, men jag vill väldigt gärna lära mina barn att titta folk i ögonen när de hälsar eller säger hej då och när de pratar med någon, att säga vad de heter högt och tydligt, att tacka när de får något och normalt bordsskick. Och jag vill att de ska presentera sig för nya människor de träffar och lämna tillbaka sånt som de har lånat och inte ta den sista bullen och säga hej till såna de känner igen på gatan och klart och tydligt säga nej till sånt de inte vill. Livet blir enklare då. Möten med andra människor flyter på.

Kan man sånt kan man ha vilken klädstil man vill, rösta på vad man vill, bo var man vill och jobba med vad man vill. Så tycker jag. Därför köpte jag Magdalena Ribbings lilla "Bra att veta för alla unga. Lätt om vett och etikett" till barnen. Vi läser ur den då och då. Åttaåringen är idel öra. I den åldern har man ju fullt upp med att tolka sin omvärld och allt som pågår där, och denna bok är en hjälp på traven. Kapitlen heter saker som Hej, Tack, Kläder, Pengar, Vänner, Presenter, Mat och Sorg.

Det är en bra bok. Nyanserad. Uppdaterad. Inte alls rigid. Och den uppmanar barn till att sätta gränser.

Ännu en nyfödd kompis!


Idag vill grannfrun hälsa lille nyfödde Ruben välkommen till världen. Till dig, lille käre Ruben, vill jag rekommendera finfina fotopekboken "Godnatt Tyra!" av Alexander Holmberg och Ewa Stackelberg.

"Godnatt Tyra!" läser treåringen och jag fortfarande nästan varje kväll, som avslutning på sagostunden. Nu kan han den utantill. Det kommer du säkert också göra om några år. Då kommer du också ligga där bredvid din mamma eller pappa (eller mig kanske nångång) och sömnigt mumla "godnatt trädet, godnatt fåglarna, godnatt himlen, godnatt kudden" till alla de där sakerna som Tyra i boken säger godnatt till. Så mysigt.

måndag 28 juni 2010

Stan om sommaren


Kolla in vårt lokala sommarhak, granne med Årstaviken.

Som taget direkt ur en bilderbok av Emma Adbåge.

Sjukt om bajs


Det här med bajs är ju kul, men jag irriterar mig storligen på Petter Lidbecks och Thomas Fröhlings bok "Den fina prinsessan". Hela bokens grundidé är den att riktigt fina flickor bajsar inte. Och det känner vi alla igen, eller hur?

Sagan i korthet: prinsessan är så fin att hon bara bajsar på natten, på toaletten - dit hon går i sömnen. En natt tar en paparazzi en bild på den bajsande prinsessan (mycket freudianskt), kungen blir rasande och låter bomma igen toaletten.
Hur sjukt beslut av kungen är inte detta?
Prinsessan, som alltså inte har tillgång till en toalett, blir förstoppad och supertjock (?), men i slutet förvandlas hon till en bajsmaskin som bajsar och har sig överallt efter att ha ätit ett plommon. Ha ha ha, liksom.

Hur kan man sälja in en sån bokidé? Tja, antagligen därför att förlagen vet att bajs säljer.

Idén om att fina flickor varken bajsar eller pruttar har ju funnits länge, och visst är det dags att vi spolar den?
"Drottningen bajsar rosa elefanter" sa vi alltid när vi var små och såg tjusiga bilder på Silvia och jag förstod tidigt att bajsa - det borde jag helst inte göra. Speciellt inte hemma hos andra eller på skolan. Som vuxen ser jag det gå igen. På de flesta arbetsplatser jag varit på går män obesvärat in på toaletten med dagens tidning som till en högtidsstund, samtidigt som de flesta kvinnor jag känner säger att de helst inte bajsar på jobbet överhuvudtaget.
Och så är förstoppning också ett större problem bland kvinnor än bland män. Inte det minsta konstigt.

Den lilla människan

Ja, att Carl-Henrik Svanberg gjorde bort sig när han sa att BP bryr sig om "the small people" efter det där mötet med Obama är det ju ingen tvekan om. Small people betyder kort och gott dvärg på engelska. Jobbigt, Svanberg. Men, som Ulrika Knutson frågade sig i en mycket bra krönika i "Godmorgon, världen" i går (lyssna här), vad menade Svanberg egentligen? Att BP bryr sig om den lilla människan? I motsats till vad? Den stora (som Svanbergs själv då eller?)?
Det finns många intressanta tolkningar att göra av Svanbergs uttalande, och att han använde det engelska ordet för dvärgar är ju egentligen den minst intressanta. Det var en klantig felsägning.

Avslutningsvis vill jag säga att jag, grannfrun, faktiskt verkligen bryr mig om det lilla folket. Och vad de läser.

lördag 26 juni 2010

Välkommen Ture

Välkommen till världen Ture Englund!

Får jag lov att redan nu föreslå böckerna om Ture av Thomas och Anna-Clara Tidholm, ett drama i åtta delar? Det är väldigt spännande, i klass med Sopranos. Läs "Ture kokar soppa", "Ture blåser bort", "Ture skräpar ner", "Ture sitter och tittar", "Ture blir blöt", "Ture skottar snö", "Ture borstar tänderna" och "Ture får besök". Bäst, tycker vi här hemma, är "Ture får besök". Vi älskar att Ture tar sig samman och häller vispgrädde på sin störiga kusin för att sen köra ut honom. Det är bra att lära sig att lyssna på sina inre känslor och inte bara sitta där och vara artig mot jobbiga gäster. Läs den, Ture.

Jag är säker på att du kommer gilla alla (om nåt år eller två).

tisdag 22 juni 2010

Projekt-kärlek


Läser att Eva Susso (som jag senast såg på Bokslukaren där hon läste "Lalo trummar" ackompanjerad av trummor och fiol - en hit om ni frågar mig och treåringen) ska bli adopterad av Rinkeby bibliotek under nästa läsår. Så spännande. Där ska hon ha en egen hörna där barn och ungdomar kan träffa henne och där ska hon leda skrivarkurser och boksamtal på loven. Dit får alla i närheten bege sig helt enkelt.

Läs mer i Bokhoras måndagsmöte med Eva Susso.

Åldersadekvat?



När jag var 29 år var jag nygift och arbetade som reporter på Svenska Dagbladet. Det kanske låter bra, men det var det inte. Jag var totalt utarbetad samtidigt som jag hade stor sorg, min pappa hade dött. Jag var helt slut, superledsen och kände ingen glädje alls i hela världen. Jag sökte hjälp hos en kurator till att börja med. En tid efter att jag slutat träffa henne gick jag tillbaka till hennes mottagning och bad om min journal (det kan man göra), fick den och läste.

De första orden i journalen är de jag minns bäst.

"29-årig kvinna med åldersadekvat utseende söker hjälp för .... ".

Åldersadekvat?
Alltid något, liksom. En sak som åtminstone stämde i mitt liv. Jag sög i mig det som beröm.

Så sorgligt.

Det där var första och sista gången jag hörde eller läste det ordet. Men det poppar upp i mitt minne när jag läser Pernilla Stalfelts senaste bok "Livetboken". Den är fin, saklig, psykologisk och ömsint - precis som hennes tidigare böcker "Bajsboken", "Dödenboken", "Kärlekboken", "Våldboken" och de andra barnfaktaböckerna hon är mamma till.

En sak bara. De äldre personerna i boken är inte åldersadekvata. 65-åringar idag är ju coola katter som åker till Berlin och går på nattklubb (typ). 80-åringar är möjligtvis lite stela i höfterna, men i övrigt är det inte mycket som skiljer dem från 50-nåntingåringar.

Det här tänker jag ofta på när jag läser barnböcker. Det finns ju liksom knappt några tanter och farbröder längre, ändå fortsätter man att skildra dem på samma sätt som man alltid gjort i litteraturen.
Varför?
Kanske längtar vi efter dem?

Trafikskola för fyraåringar (och äldre)


Ni som är i färd med att lära era små att cykla har allt att vinna på att läsa "Malla cyklar" av Eva Eriksson.

Nyckelmening från boken:
"Möter man en lastbil på vägen ska man inte titta på den, utan framför sig på vägen där man själv ska köra."

Det är den kloka körskoleläraren som Mallas mormor raggar på som kläcker visdomen. Tittar man på något så svänger man lätt åt det hållet.

Möjligtvis berättade nån intelligent vuxen detta för mig när jag själv lärde mig cykla? Kanske lärde jag mig det när jag övningskörde? Jag vet inte. Jag minns inte. Till slut sitter bilkörandet och cyklandet som en smäck i ryggmärgen (det var en konstig liknelse, men låt gå) och man tänker inte riktigt på vad det är som gör att det funkar. Då är det bra att bli påmind.

Fula ord är så sköna

Härregu, nu kommer jag ju på att jag ju har "Thomas - en vecka i maj" också, och "Fula ord är så sköna".
I min Thorvall-hylla alltså.

Här en dikt ur "Fula ord är så sköna" från 1967. Vassego, gullungar. Jag bjuder.

"En dag skiter jag i det.
Mamma, var är mina vantar?
Mamma, jag hittar inte räkneboken.
Mamma, du måste sätta papper på mina böcker
det säger fröken.
Mamma jag har inga rena jeans
Mamma jag måste ha nya gymnastikskor annars får jag
anmärkning.
Mamma, har jag tagit tredje poliosprutan?
Mamma, det är föräldramöte imorgon och fröken säger.
En dag skiter jag i fröken.
En dag skiter jag i alltihop
och rymmer till Australien
med en turk."

Jo, så kan det kännas.

måndag 21 juni 2010

Jag är en grön bänk i Paris


Det här är ren och skär grannfrulycka: att slinka in på Stadsmissionen på Horngatan (för övrigt Sveriges bästa antikvariat nu när vanliga antikvariat inte längre köper böcker och alla Södermalms intellektuella istället måste dumpa sina böcker gratis), ge barnbokshyllan några snabba sekunder och hitta Kerstin Thorvalls "Godnattsagor om Anders, nästan 4" för 30 spänn!

Det är mycket Kerstin Thorvall här hemma nu. Jag älskar Kerstin Thorvall. Jag finläser just nu "När man skjuter arbetare" (rekommenderas varmt), ser fram emot "I skuggan av oron" och "Från Signe till Alberte" och läser i diktsamlingen med världens snyggaste titel "Jag är en grön bänk i Paris". Marc och åttaåringen läser Thorvalls "Nämen Gunnar" om kvällarna och åttaåringen är klart tagen av den stressade mamman och den stackars pappan och alla bråk och separationen mellan dem. Marc tycker den är cool, "en riktig historia".

"Det mest förbjudna" från 1975 lyckades jag få tag på i pocket samma dag som Kerstin Thorvall dog (i april i år), den står bredvid "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" och väntar. "Nödvändigheten i att dansa" är på väg hem till mig i detta nu i ett paket från adlibris. (Jag säger bara afro-gympa. Jojo, man jobbar ju på sin Thorvall-image).

Ser ni förresten "Boken till dig" på nåt antikvariat nånstans så hör av er. Den vill jag också ha. Sen är min Thorvall-hylla stolt. Men inte nöjd.

(Läs förresten denna mycket rörande krönika om Thorvall av Cecilia Hagen. Klick)

Censur - igen



Apropå censuren i den svenska barnboksvärlden så kan man inte göra annat än att häpna över Jan Lööf och Bonnier Carlsen flathet när det gäller den uppdaterade versionen av "Örnis bilar". Den klassiska månadens-babe-kalendern på väggen i bilverkstaden är omgjord i den nya utgåvan. Istället cyklar två gosedjur runt på samma plats.

Man kan verkligen ha synpunkter på flickkalendrar. Det har jag. Jag blir exempelvis koma-trött av utvikningskalendern som 1,6-miljonersklubben producerar varje år. Varför håller de på med sånt? Spär de inte bara på trenden att kvinnor ska ses som läckra först och främst? Utökar denna unkna syn på kvinnor? "Känn pressen ända in i 80-årsåldern", liksom. Grattis, kvinnor.

Att Bonnier Carlsen ber Jan Lööf att rita om kalendern i boken är en helt annan sak. Det är censur. Det är unket. Känns som Kina.

Jag säger som jag brukar göra: politiskt inkorrekta inslag i barnböcker ger föräldrar en chans att prata om viktiga saker med sina barn. Man kan passa på och prata lite om H&M:s bikinireklam till exempel (som ju klistras över hela jävla stan varje vår utan att småbarnsföräldrar skriker ramaskrik). Förbereda ungarna på allt som komma ska.

Jan Lööf kommenterade det hela i Kulturnyheterna den 18 maj i år:

"Det är tråkigt när folk blir upprörde. Förlaget har blivit översköljda med brev där folk klagar på kalendrarna i boken. För mig spelar det inte minsta roll. Det är ingen inskränkning av friheten för mig."

Nähä du Jan Lööf. Jag tycker du skulle vägrat. Nån jävla måtta får det vara.

The royal wedding


Det känns svårt att lämna det kungliga bröllopet okommenterat. Grannfrun gick igång kan man säga, ungefär lika mycket på debatten om republik kontra monarki som på själva bröllopet. Min inre konflikt sammanfattas bäst i bilden ovan.

Jag kan såklart inte hjälpa att jag ser samband mellan barnkulturen och prinsessbröllopshysterin. Varför köpte jag en dyr bröllopstårta? Varför tog jag på mig en kungakrona och gick till slussen och hurrade för Victoria och Daniel när slupen kom? Varför fick jag gåshud när Adolf Fredriks barnkör sjöng för brudparet? Jo, såklart därför att jag redan i koltåldern matades med sagor om hur prinsessan och prinsen får varandra. Och nu var det på riktigt. Sagan blev live här hemma i min stad och jag är alldeles för nyfiken för att missa det.

Ibland är det svårt att få ihop hjärta och hjärna. Det får vi leva med.

Här är det förresten läge att puffa för den gamla debattartikeln (i form av ett öppet brev till Victoria och Daniel) som Rebecka Edgren Aldén och jag snickrade ihop för nåt år sedan. Läs här.

PS: Några kastade ägg på oss när vi gick hem från Slussen. Från ett fönster på Götgatan. Ha ha. Det tyckte jag var kul. Det kunde jag gott ha.

lördag 19 juni 2010

Grannfrun dissar

Feministen, journalisten och Led Zeppelin-fanet Ana Udovic dissar "Tingeling" och "Kalle med klänning". Fågeln som kvittrar är en koltrast på en innerstadsgård, den som ivrigt uppmanar henne till att slänga är grannfrun herself.


torsdag 17 juni 2010

Nalleterror


Näe hörrni. Nyutgivna "Kompisen längtar" av Moni Nilsson och Per "prinsessböckerna" Gustavsson är inget för mig. Kompisen, som är en nallebjörn, är som värsta sortens pojkvän eller tristaste typen kompis. En sån som sitter hemma och undrar vart man ska gå när man på hoppiga ben vill ut. En sån som tittar på en med stora sorgsna ögon och inte vill att man ska göra nåt på egen hand. Ett fängelse.

Se på omslaget. Det kanske ser gulligt ut, men betänk att nallen sitter där med en klump i halsen och viskar "Hej då. Kom snart tillbaka. Kom helst på en gång" till flickan Olivia som ska ut och fiska, åka båt och sova i tält med sin polare Leo.

Jag får andnöd.

Dessutom minns jag att jag som barn faktiskt hade dåligt samvete för mina gosedjur då och då. Om jag hittade en dammig favorit under sängen så sved det till i magen.
Snacka om bortkastade känslor. Det finns bättre saker att ha dåligt samvete för. Har ni ungar med dessa tendenser så undvik denna bok.

I övrigt får jag tillägga att det är ju bra att Olivia sorglöst drar ut trots Nallens terror. Hon vänder sig inte ens och vinkar till stackars nallen som sitter där i fönstret. Bra det.

onsdag 16 juni 2010

Slutmeningen från helvetet


Jag tycker att diskussionen om att alla böcker inte passar som just godnattsagor är både viktig och intressant. Det finns speciellt en bok som grannfrun vill varna för som kvällslektyr, och det är nya "Månen blev rädd" av Joar Tiberg och Anna Höglund. Den är finfin på alla sätt och vis, förutom en: slutmeningarna. Som lyder:

"Och nu kände månen att han var hungrig, han längtade efter en smörgås, med en korvskiva på. Och ett stort glas mjölk."

Det är slutmeningen från helvetet för den som nattar tandborstade och i sängen äntligen nerlurade ungar.

Stefan Eklund och barnkultur utan vinjett

Jag har haft ett hyllningsinlägg till Svenska Dagbladets kulturchef på lut ett tag. Men så kände jag att jag kanske inte hade nog på fötterna. Men nu har jag det. Sen i lördags.

Stefan Eklund har varit varit Svenska Dagbladets kulturchef i lite mer än ett år nu, och han behandlar barnkultur som en självklar del av kulturen. Under ingen vinjett alls gjorde han (ingen specialreporter) till exempel en långintervju med Pija Lindenbaum efter att hon hade gett ut "Siv sover vilse" i höstas (och de talar om klassperspektivet i boken).
För några veckor sedan träffade han Kitty Crowther och ställde initierade frågor till henne, under vinjetten Böcker, ingen annat. (här). Och i lördags hittade man ytterligare ett uppslag om barnlitteratur, Stefan Eklund träffade Magdalena och Mikael Cavallin och pratade om civilisationskritiken i deras barnpoesibok "Gå inte fel kamel" (här).

tisdag 15 juni 2010

Om saknad


Vi hade en gång en hund, Ingo (sötnosen på bilden), men han är död nu. Sen skaffade vi en katt, Tårtan, som var världens snällaste, men hon blev överkörd (och vi sörjde våldsamt). Sen hade vi visst två kaniner, Allan och Frasse, ett tag också, men de bor inte här längre om man säger så.

Jag tänker på dessa vänner när jag läser Gro Dahles och Svein Nyhus bok "Roy". Roy är hund och Roy är död, och huvudpersonen i boken, en liten kille, saknar Roy så han får ont i armarna och det värker i ryggen ("och händerna har ingenting att klappa").
Roy handlar om nåt så vanligt som ett älskat husdjur som dör, och om barnens - och de vuxnas - fantasier om vad döden egentligen är. Var är de döda? I marken? I himlen? Vilar de? Återföds man? Hur ska man då känna igen sin återfödda vän?

"Roy" är en dödsbra bok, som i ärlighetens namn mest får mig att tänka på min älskade pappa, som också är död, och alla funderingar jag haft kring var han är någonstans nu när han inte längre är här hos oss.

Hatten av för Dahle och Nyhus (igen).

PS: När åttaåringen hade läst "Roy" för ett tag sen kommenterade hon den så här. "Man tror hela tiden att Roy inte är död, att han ska leva igen på sista sidan".
Åtta år och redan van vid happy endings.
Men icke. Roy är och förblir död.
Stumt.
Som det är i verkligheten.

Spa-hat

"Hemmaspa är vår tids största hån. Det är som om man, som mamma, inte är värd mer än lite ljummet vatten."

Jepp.

Citat ur Martina Haags senaste, "Fånge i hundpalatset"

Bröllopsböcker & barndeckare



Deckartrenden är stark, även inom barnlitteraturen. Nu kommer konkurrens till megapopululära Lasse och Maja. Jag måste säga att jag blir nyfiken på deckardrottningen Anna Janssons tre nya barndeckare om Emil Wern (son till Maria Wern, kriminalispektören som är huvudperson i Anna Janssons vuxendeckare), Sokrates och fattige Ubbe.

Kul också att det är Mimmi Tollerup som gjort teckningarna, hon har även tecknat en av våra favvisar här hemma "När Malins mamma gifter sig med Lisa" (som säkert är femton år gammal). Den är ett boktips så här i bröllopsyra tider. Leta på bibblan.

måndag 14 juni 2010

Treåringen går till tandläkaren


Barnböcker kan man ju ha till mycket. Till exempel kan man innan man går till tandläkaren för att laga ett hål läsa Gunilla Woldes klassiker "Emma går till tandläkaren" från 1975 ungefär fyrtioelva gånger, och sen när man kommer hem från detta äventyr kan man läsa den hundra gånger till.

Bara för att liksom få veta att andra också har varit med om detta.

Kära Christina Björk och Lena Andersson



När jag ändå är igång: jag hittade "Sluta spruta sa Klara och Eufrat" av Christina Björk och Lena Andersson på underbara affären Under (där alla som blir nostalgiska av 70-talsbarnkläder kan frossa) häromdagen, och vad fick jag se? Jo, Linnea och Blomkvist i en tidig tappning. Eller hur? Kolla bilden ovan.

Jag var mycket intresserad av denna typ av politisk och danande litteratur när jag var yngre. Jag slukade böckerna om Klara och Eufrat ("Du är kär va? sa Klara till Eufrat", "Är ni inte riktigt kloka!!! sa Klara och Eufrat" och "Vem är det som smyger? sa Klara och Eufrat"), och dyrkade böckerna om Linnea ("Linnea planterar kärnor, frön och annat", "Linneas årsbok" och "Linnea i målarens trädgård"). Nu när jag kollar inser jag att jag var 15 bast när målarens trädgård kom... Ja ja. Man var barn lite längre förr sägs det ju.
Kära Christina Björk och Lena Andersson, ni är en del av svaret på varför jag är som jag är. Kanske en liten del, men ändå.

Dagens fynd

En sväng in på Bokmagasinet på Horngatan (puss!) och ... jojo, från antikvariatshörnan: Gunna Grähs (puss!) senaste "Mehmet och lilla Luna", en ungdomsbok av Kerstin Thorvall (puss!) och en samtalsbok om Susanne Osten (puss!) av Helena von Zweigbergk.

Två dagar - två konstverk





Jag är glad. Först och främst för min nya tavla, målad av Lina Antonsson, inköpt på Gerlesborgsskolans elevutställning. Jag gick in på utställningen. Såg den. Köpte den. Bohuslän makes me mad.

Barnboken "Syskondagen" av Siri Ahmed Backström, elev på konstfack, gör mig också glad. Den får mig att tänka att det kommer nytt. Det finns ett bilderboksliv efter Eva Lindström, Lisen Adbåge, Lena Andersson, Mati Lepp, Pija Lindenbaum, Jan Lööf, Kristina Digman, Anna Höglund, Gunna Grähs, Stina Wirsén. Det kommer nya begåvningar. Som Siri.

torsdag 10 juni 2010

tisdag 8 juni 2010

Årets sommarpratare

Grannfrun hittar två barnboksförfattare i listan över årets sommarpratare. Kul.

Den 29 juli pratar Pija Lindenbaum och den 4 augusti pratar Birgitta Stenberg.

Se hela startfältet här.

Dagens kulturtips

Vuxna förstår inte barn, påstår Susanne Osten och till hösten drar hennes teater Unga Klara igång ett treårigt projekt på temat uppfostran. "Uppfostran handlar om makt, om rättigheter och skyldigheter och är en del av varje barns vardag." och "Går det att som barn ställa frågan ”vad vill du ha mig till, vad är min uppgift?” skriver Unga Klara på sin hemsida.

Otroligt intressant tycker jag själv som pendlar mellan att se uppfostran som vis vägledning och vidrig tuktan.

Boka biljetter redan nu till pjäserna Konsultationen och Mamma. Läs mer här. Var på hugget - missa inte.



Idiot.


Vi läser "Idiot!" av danskarna Dorrte Karrebaek och Oscar K. (också ett gift par, men maken kallar sig tydligen bara K. i efternamn, well well) här hemma, och fattar inte mycket av handlingen men tydligen vill ungarna höra den ändå, för de kommer med den gång på gång.

Kanske är det befriande att läsa en bok där folk säger förbjudna saker (Som "Hallå idiot, normal anropar" och negerbarn), kanske ser de den som poesi?

Jag läser lite motvilligt, det är nåt som gör att jag ogillar. Kanske är det att mamman tar livet av sig och sin utvecklingsstörda son i slutet? Kanske är det att mamman aldrig söker hjälp för sig och sin förvirrade son? Kanske blir det bara för märkligt och för sorgligt? Jag vet inte.
Jag vet dock att jag blir riktigt provocerad av sättet boken tar upp rasism, "de som trampar på stre-cken får ne-ger-barn! Ti-ger-barn, ne-ger-kyss. Och två små muham-damer! (två beslöjade muslimska flickor tittar ut genom ett fönster på samma uppslag).

Göteborgs-Posten kallar den för upprörande läsning men önskar att den får många tankfulla läsare (här), Dagens Nyheters Lotta Olsson föreslår att vi ska läsa den "för det försvarslösa barnet inom oss alla" (här) och Svenska Dagbladet kallar den för samhällskritik och "vårens mest intressanta barnbok" (här). Ingen av dem tar upp de främlingsfientliga inslagen (eller vad jag nu ska kalla meningarna jag citerade ovan).

Ja, vem ska man egentligen läsa boken för? Jag läser den som sagt när barnen vill, i övrigt tror jag att den är mest stimulerande för barnboksrecensenter som tröttat på gullighetsöverflödet i barnboksutgivningen. Är den politisk? Hur i så fall? Jag har svårt att tolka den.

Lite önskar jag att jag aldrig köpte boken. Faktiskt. Men ungarna lyssnar storögt.

Fan. Vad säger ni?

måndag 7 juni 2010

Lena Sjöberg-love


Årets finaste barnbok? Ja, just nu ligger den i alla fall i topp i mitt hjärta, Lena Sjöbergs nya "Tänk om...".

På varje uppslag möts vi en stor och en liten av olika sorters djur, och det är omhändertagande, busigt och ibland lite läskigt.
Och alltså meningar som "Tänk om jag var en hare och du min lilla palt. Jag skulle ge kärlek och vara med dig ÖVERALLT. Vi skulle skutta över skogar, åkrar, ängar. Hoppa högt och göra djärva, tvära svängar." får mig totalt på fall. Lässtunden med treåringen blir en pussorgie, och vi fantiserar loss. Hur skulle det vara att vara en geting som alla bara ville slå ihjäl? En griskulting som gömmer sig för slaktarens bil? En spindelunge som gungar i sin förälders mjuka garn. ("Jag skulle virka vackra nät med baken. Du skulle vara lurvig, vig och naken.")

Kärleksfrämjande värre.
Fantasieggande.
Skriver jag empatitränande på det får ni kanske spader, men så är det.

Och nu kanske det blir lite stalker-varning här, men det är liksom inte mitt fel, det är internets (där man kan ju ta reda på det mesta om man gnetar på). Lena Sjöberg (som har en finfin blogg här) är gift med Jakob Wegelius som skrivit en annan av grannfruns absoluta favoritböcker "Legenden om Sally Jones". Dessa båda bor dessutom på ett plejs som heter Mörtfors som jag också har spanat in därför att jag hela tiden när nån slags jag vill flytta till landet-dröm, och då vill jag att landet ska vara lite av en sån där charmig hot spot dit kreativa människor söker sig, och precis så verkar Mörtfors vara.

Enough stalking på Sjöberg-Wegelius nu. Mer verkar galet.

Grötmyndig Göran

"Göran Hägglunds mantra är att föräldrarna själva ska få bestämma. I hans värld kan alla fatta neutrala och rationella beslut som inte är påverkade av kultur, kön, klass, etnicitet, ekonomi eller föreställningar om den goda modern eller fadern."

Så skrev Rebecka Edgren Aldén (den stridbara feminist som jag skrev "Skriet från kärnfamiljen" tillsammans med) i en tydlig debattartikel (här) i förra veckan. Och nu svarar Hägglund och hans svar gör mig tokig (här). Det är något med hans ton. Sättet han tilltalar Edgren Aldén. Jag känner igen mig. Hur många gånger har jag inte hört en äldre man myndigt tillrättavisa en yngre kvinna, förminska henne, missuppfatta utan att ens bry sig om att försöka förstå.

Göran kallar Rebecka ytlig och kategoriserande och frågar sig vad hon vill.
Ytlig? På vilket sätt? Och vad hon vill? Hallå? Läs debattartikeln. Den är emot vårdnadsbidraget, Göran.

Hägglunds debattsvar får mig att undra: har han inte fattat någonting, eller låtsas han bara som att han inte förstår att allas våra val såklart är påverkade av tradition, press utifrån, förväntningar, könsroller - ja, you name it. Låtsas han för att han tror att han får väljare på det sättet? På sitt populistiska och anti-politiska "låt-föräldrar-själva-bestämma-vid-köksbordet-snack".

Jag blir så trött, på gränsen till utmattad. Ska vi lösa hela jävla samhällets ojämställdhet hemma vid våra egna köksbord? Hur? Och vad ska förresten ni politiker göra om ni inte ska styra samhället? Du vill styra åt ditt håll, Göran, stå då för det.

Nä du Göran, den här artikeln åker rakt in i facket populistisk farbror-retorik. Av ovanligt grötmyndig art.


söndag 6 juni 2010

Långa farbrorns byxficka



När jag var yngre spreds en historia om en svensexa där killen som skulle gifta sig berusad fick gå runt på en parkeringsplats med en låda i famnen och fråga tjejer om hjälp med att få upp bilnycklarna som låg i hans ficka men som han inte kunde få upp därför att han bar lådan. Killen hade inga kallingar på sig, och fodret i fickorna var avklippta ... och ja, ni fattar. Urk.

Jag tänker på berättelsen när jag läser "Lilla Anna - kom och hjälp" från 1973 för barnen. Långa farbrorn sitter på marken och ropar på Anna. "Lilla Anna - kom och hjälp! Det är något i min ficka." Anna sticker ner handen i fickan och plockar ut olika mer eller mindre falliska föremål: exempelvis en sköldpadda, en snok, en fladdermus, en fisk och en fjäril.



Hmmm. Skulle du sticka ner handen i denna mans byxficka?

Att detta fick passera?
Barnen läser ju inte in nåt sexuellt i berättelsen, men jag får god lust att tala med dem om att de aldrig ska sticka ner handen i byxfickan om främmande farbröder ber dem att göra det.

Ja, det var dagens moralkaka det.

lördag 5 juni 2010

Grannfruns bostadsbilaga


Är detta ett drömhus?

Yes, om somrarna.

Junibacken känns också lockande, om den fina Alva bor kvar, och Linus-Ida kan fortsätta utföra sina hushållsnära tjänster.

Och Tomtebobarnens lya. Suck. En dröm!

fredag 4 juni 2010

Stinas morfars hus


Har just matat i mig DNs bostadsbilaga, som jag varje fredag lite motvilligt mumsar i mig.

Jag drömmer: vilket hus från barnboksvärlden skulle jag vilja ha?
Och kommer på det direkt:

Jag tar Stinas morfars hus därute på klippan, ni vet. Det tar jag.

Ni?

* Från Lena Anderssons böcker om Stina

onsdag 2 juni 2010

Gazas barn

Vi är nog många som mår dåligt över det som hänt Ship to Gaza, blockaden och hela Israel-Palestinakonflikten. Det känns så mörkt, komplicerat och hopplöst.

Här är en länk till en nyligen publicerad artikel om hur Gazas barn har det bakom blockaden (från Unicef). Läsa på kan vi alltid göra.

Thorvall om förtjusande barn

Förresten. Om ni tittade på Stinas intervjuprogram med Kerstin Thorvall som jag tipsade om längre ner i bloggen (som tyvärr inte finns på SvT play längre) så såg ni episoden där Kerstin Thorvall talade om sig själv som barn. Om hur förtjusande hon var. Hur alla vuxna älskade henne.
"Alla tycker om glittrande glada flickor, men glittrande glada flickor kan samtidigt vara förtvivlade” säger hon.

Hon säger också:

"Jag tycker barn ska vara besvärliga. Var lyckliga ni som har ett besvärligt barn."

Se där. Kanske ämne för en bonad till köket?


Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus

Har ni läst "Snäll"?

Gro Dahles och Svein Nyhus bilderbok om flickan Lussi som är så beskedlig och tyst och stilla och duktig att hon till slut försvinner in i tapeten och alla letar efter henne men hon kan inte ropa och berätta att hon är inne i väggen för hennes röst är så svag att ingen hör.
Ångestladdat och b r a.

"Oj oj oj vilken duktig liten flicka! Mammas gull. Pappas solstråle. Raraste flickan på jorden! En liten pärla! En liten stjärna! Har du sett en sån flicka! Inte ett ljud!"

Den går rakt in i hjärtat på mig som ju faktiskt har engagerat mig i duktiga flickors ve och väl i snart tio år nu. 2002 kom Diagnos: Duktig (som jag skrev tillsammans med Jennie Sjögren), och sen dess har debatten rullat på. Idag har vimpeln vänt och duktiga flickor ses som som "prestationsprinsessor" som måste stoppas. Jag hatar det ordet, läs en debattartikel Jennie Sjögren och jag skrev om det här (om att problemet inte bara är att unga kvinnor överpresterar, utan faktiskt att de inte får något för det). Och läs Jenny Östergrens försvarstal för duktiga flickor från här om dagen här.

Det är ett mångbottnat problem. Och "Snäll" är en underbar bok. När Lussi till slut hittar rösten är den arg och stark. Och ut ur väggen kliver inte bara hon utan massor av flickor. Och Lussis gammelfarmor som ler och vinkar och säger (om Lussi):
" Hon är allt duktig hon, som kan spränga väg i väggen!"

Ja, säger Lussi.

Och det kan hon gott säga."

Jag älskar den slutmeningen. Jag älskar den.

tisdag 1 juni 2010

Om att bli räddad av en prins...

Apropå prinsess-litteratur så vill jag citera serietecknaren Liv Strömquist som har Prins Albert av Monaco som januarikille i sin kalender för 2010 Månadens manshora:

"Nästa gång du läser en saga för din dotter: ... och då kom prinsen och räddade den fattiga flickan... tänk på att du kanske gynnar Prins Alberts gen-spridning."

Hua.