Falk om Thorvall

Jag läser fortfarande Knausgård. Den är lika bra men tar aldrig slut. Eller så är det jag som inte tar mig tid. Det händer annat hela tiden. Ikväll, till exempel, tog jag tunnelbanan till t-centralen och gick sen upp till Kulturhuset och den nya biblan på bottenvåningen för att lyssna till Gunnar Falk, son till Kerstin Thorvall. Meningen var att han skulle prata om hur det var att vara Kerstin Thorvalls son (en fråga som intresserar mig mycket). Hur det nu var så blev det hela ett fullkomligt värdelöst samtal. Förmodligen på grund av att Stina Jofs, som skulle leda samtalet, inte verkade ha förberett sig. Skriva kan hon, men det här är ju annorlunda. Inget blev sagt mer än att Kerstin Thorvall var en fruktansvärd förälder. Det tror jag på, jag har läst intervjun i senaste Vi biografi. Jag säger inget annat. Men själva samtalet blev en fasa. Som ännu ett övergrepp på Gunnar Falk. Faktiskt. Det lyfte aldrig, allt hattade hit och dit och de på scenen dolde sin tilltagande panik i nån slags munterhet. Allt fastnade i frågan om huruvida konstnärer får lämna ut sina barn. Får? Hur svarar man på det? Alla fattar att det inte var kul att vara Gunnar Falk när han var liten, men samtidigt har Kerstin Thorvalls böcker betytt oerhört mycket för väldigt många. Så. Längre än så kom inte kvällens samtal. (Och värst, om ni vill veta vad det var, jo det var nog när Jofs hurtigt delade med sig av åsikten att en mamma som bränner vid en lasagne faktiskt får skärpa sig och laga en ny - inte gråta som Thorvall. Faktiskt. Nu vet ni.)
Ni som ändå är intresserade kan läsa en liveblogg här.
Men faen vet om inte Kerstin Thorvalls författarskap ändå får sig en törn av det här. För mig. Jag läser den här dikten med nya ögon till exempel. Och tänker på hennes manipulativa kraft när jag läser detta om jobbiga barn (Gunnar Falk var ett snällt barn).

När jag kom hem sov ingen, och jag kröp ner mellan övertrötta barn och läste Harry Potter. Sist på bollen, men ändå. Det är ju bra ju. På nattduksbordet ligger Thorvalls "Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse". Den är fantastisk.

En barnist får ordet

Alltså ni bara måste läsa denna intervju med medieforskaren och vänsterpartisten Margareta Rönnberg. Hon kallar sig barnist (jmf feminist) och tycker att förbudet mot reklam-tv för barn borde bort (att reklamen gör barnen att barnen kan mogna in i konsumtionssamhället och göra dem till kritiska konsumenter), och att barnen också ska få njuta av kommersialismens frukter.

Barn är lika rationella, och irrationella, som de vuxna vid sitt TV-tittare och sin konsumtion, svarar Rönnberg. Snarare är det så att vuxna "överkonsumerar" mångdubbelt mer än vad barnen gör. Då vore det mer motiverat att förbjuda reklam för vuxna män som köper de dyraste "onödiga" prylarna, som lyxbilar.

Dessutom frågar Rönnberg:
Varför ska barnen bara få ta del av konsumtionssamhällets baksidor: tidiga mornar, stress, långa dagar på dagis och frånvarande föräldrar.

En jävligt bra fråga. Den får vi tänka ut svaret på.

Knausgårdfeber

Jag läser första delen av Karl Ove Knausgårds "Min kamp". Så sjukt bra. Alla som är intresserade av att minnas hur det var att vara ung på 70- och 80-talen och alla som är intresserade av att läsa en unik skildring av hur det är att själv vara förälder kan läsa denna p ä r l a.

Jag läser sakta. Vill inte att den ska ta slut. Men det bästa är att när den tar slut så finns det fyra till att läsa vidare i. Knausgård, född 1968, har skrivit en biografi i fem band om sitt liv. Det är en bedrift, jävlar i mig. Långt för att vara om en såpass ung och okänd man, säger ni? Inte alls, säger jag.

Dansbandsplaneten

I Jan Lööfs senaste bok, "Pelle på planetfärd" är allt som vanligt: en pojke åker på klassiskt äventyr i tekniskt komplicerad farkost. Bara en sak är ny, nämligen den helt okända dansbandsplaneten. Där dansar Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg och Motter Bölja från Knoll och Tott sitter i publiken. Det finns säkert fler identifierbara kvinnor i bilden. Ser ni några?

Bilden är ju så klart Jan Lööfs sätt att blinka till alla som klagar på hans att han envisas med att så gott som uteslutande ha med killar och män i sina böcker. Så kul, Jan Lööf. Eller? Nä.

Totte

Kolla vad fränt. "Totte städar" på ... ja vilket språk är det? Fint att tänka sig att barn i länder långt bort får läsa Gunilla Woldes Totte. Totte är grym.

En liten Totte-film för Totte-fans finns här. Fem minuter trygghet.

Alla får plats. Alla kommer se.

Stockholm är vackert som en saga, skrudad i vitt. I morse adventspyntade vi lite, och sen kom en radiokille och intervjuade barnen om deras leksaker. Åttaåringen var på hugget, fyraåringen mer tillbakadagen. Fokus på intervjun var genus, och jag tror att killen fick några godbitar. Ett kan exempelvis ha varit denna: fyraåringen visar fodralet till vårt Lego Starwars-tvspel och säger: "Där är Hans-Olof (!) och där är Leija. Men hon är bara en prinsessa."

Ja ja. Sen tog vi snowracern till teatern, och det är det ju inte varje dag man gör. Vi såg "Siv sover vilse" på Teater Tre och den var makalöst bra. Scenografin lysande smart, och allt var både festligt och lite obehagligt på samma gång - precis som det är i Pija Lindenbaums bok. Jag fick tårar i ögonen av slutet, där Sivs pappa hämtar och Siv (som är en mycket uttrycksfull docka i pjäsen) hoppar upp i hans famn och kramas som en liten babianunge.

(Och det här är ju kanske helt sjukt ointressant, men man kan se vår snowracer här, på Teater Tres facebooksida.)

Och nu kan jag inte låta bli längre: kan alla teaterintresserade föräldrar ta och tagga ner ungefär hundra hekto? Varje gång vi är på teater känns stämningen i foajén lika adrenalinstinn som innan en OS-lopp i hundra meter. Föräldrarna står där och hetsar och köar och bevakar sin plats för .. ja vadå? De flesta barnteatrar släpper inte in fler än att det går att se från alla platser.

Alla får plats.
Alla kommer se.

Lägg ner trängandet och köandet och den superansträngda stilen.nu. Man får ju fanimig magsår av att ens närma sig en barnteater. Det var gnäll nummer ett. Gnäll nummer två är: varför tar alla med sig för små barn till alla barnteatrar? Alltså ungar som är mycket yngre än de rekommenderade åldern?

Så. Det var skönt att få ur sig.

Natti natti.

Pippi 65 år

Idag firar Google Pippi, som tydligen fyller 65 år. "Karin, Astrids dotter, fick sin dedicerade förstautgåva av Pippi Långstrump daterad den 26 november 1945 och därför räknar vi det som Pippis födelsedag." står det på astridlindgren.se.

Känns något skumt dock. Det där krumelurpillret då?

Puss till Olika

Någon som är sugen på att gå i ide? Tanken på att få sova sig igenom vintern i en mjuk och varm lövhög är ju knäckande lockande. Alternativt kan jag tänka mig att emigrera. Jag kan inte låta bli att tänka på människorna som en gång vandrade från Afrika och upp genom Sydeuropa och till slut bestämde sig för att bo här. Här blir bra, sa de. Här! Ofattbart. Det kan inte ha varit november när de kom fram.

I väntan på att drömmen om det där idet ska gå i uppfyllelse så kan man ju alltid läsa om det. I nya "Björnen som längtade hem" av Karin Blixt och Mikael Sjömilla till exempel - en genusambitiös saga från Olika förlag som funkar hur bra som helst. Stora björnen som letar efter ett vinteride är en hon, lilla fladdrande bofinken som emigrerar till Sydeuropa är en han och den hostiga och blinda mullvaden är en hon. Man snubblar nästan på orden första gången man läser, så självklart känns det att det ska vara tvärtom. Allt är bra: story, persongalleri och faktaavsnittet i slutet. Jag säger puss till hela upplägget.

November

Jag har lusmedel i håret, tror att jag nästan pajjade mina bruna läderstövlar genom att gå för länge i slasket idag, vill gå på Håkan Hellström på lördag men har inga biljetter, försöker sluta dricka kaffe för det gör mig helt plötsligt helt darrig, har grälat med åttaåringen som inte någonsin vill öva på sina pianolektioner, tror att jag har en majestätisk förkylning på gång och på tv tjatar de vidare om den där kungaboken som jag är så sugen på att läsa med för snål för att köpa. Jag försöker sälja in jobb men ingen vill köpa, det ligger legobitar över hela vårt golv och de har legat där sen i söndags, och om jag tittar snett till höger ligger en räkning från ett byggvaruhus vi lyckligt shoppade loss på i somras. För över 20 000 tydligen. Jag gick just med i Facebookgruppen Klädutmaningen (köp inget nytt, använd det som finns i garderoben) i ett desperat försök att se något gott i att jag tycker att jag inte har nåt att sätta på mig även om min garderob är full - och i det faktum att jag inte har råd att köpa nya. Innan fyraåringen somnade sa han följande: "Killar är starka. Tjejer är smala." Åttaåringen somnade alldeles för sent för det kliade så i örat på henne.

Snart blir det bättre va?

Massor av män

Läs gärna Barnbokprats inlägg där de närstuderat den otroligt sneda könsfördelningen i Jan Lööfs barnböcker.

Missa inte kommentarerna.

Dom gör mig sne.

Och erkänn att bilden ovan är intressant.

Grannfrun hyllar gorillabok

Dagens hyllning (jag fortsätter ett par dar till tror jag...): "Nu är vi gorillor låssas vi" skriven 1971 av Barbro Lindgren utgiven av Bokslukaren (som är en bokaffär på Mariatorget, så jag vet inte om man kan köpa boken var som helst).

Aaaaaaaa - den är så bra. Så lekfull. Så barnslig. Med sånt underbart språk och så fina enkla teckningar där man verkligen ser ursprunget till Mazarin och Dartanjang. Jag identifierar mig rakt av med den stora gorillan i boken, men på baksidan står det att boken handlar om två små bröder som leker att de är gorillor...

Men sånt kan man ju skita i.

Den stora gorilla tar helt befälet i leken och dikterar villkoren och tar för sig. Den lille hänger på. För det mesta i alla fall. Nån gång protesterar han, men blir överkörd. ("Ska vi låssas att det kommer en krokodil krypande nu? Nej nej jag vill inte ha nån krokodil! Jo det kommer en i alla fall. Skrik då. iiiiiiiiii. Nu räddar jag dig."). Jag håller ofta på sådär med ungarna. Leker att något lite farligt dyker upp så att de ska krypa nära mig, in under täcket och gosa eller kramas hårt. Mmmmm. ("Och så leker vi att du tycker så mycket om mej, så du vill bara ligga bredvid mig. Och du tycker att jag har så skönt skinn, så du vill bara krypa inunder mitt skinn.") Just precis så fixar man ett finfint gos.

Lite samma som att jag tycker att det passar bra att leka sjukhus när jag är trött (jag är patient). Ni vet.

Grannfrun hyllar Limpan

Det är skoj att hylla - jag har gjort det en hel del det senaste och tänker fortsätta lite till. Just nu tänker jag hylla Eva Lindströms ganska många år gamla "Limpan är sugen". En liten bok om att ha dåligt samvete, och en bok som helt saknar text. Hela handlingen går lätt som en plätt att fatta ändå, för Lindströms naiva teckningar är supertydliga.

Minsta treåring fattar att tanten på restaurangen är hungrig och glad över sin korv, att hunden Limpan är sugen på densamma, att tanten struntar i det och glufsar i sig hela korven själv och att hon sen får dåligt samvete över det och inte kan sova om natten. Hon kan absolut inte sova, och hon bestämmer sig för att leta upp hunden och steka en korv till den. På sista bilden förstår man att det är trevligt att äta tillsammans och att det går att göra något åt sitt dåliga samvete.

Jag hyllar hyllar hyllar.

PS: När jag googlade på Limpan såg att att något som heter Lisbet Gabrielsson Film AB har filmrea, och på den rean är Limpan med. Här kan du till exempel köpa en dvd med tre animerade filmer av Eva Lindström ("Lutning", "Äventyrspizza" och "Limpan är sugen" - speltid ca 15 minuter) och ett matinépaket som heter "Örnar, Björnar och en Hund" som är 48 minuter lång och innehåller "Örjan den höjdrädda örnen" (efter Lars Klintings bok), "Nallars väntan" (Christina Björk) och "Limpan är sugen".
25 spänn per dvd. Julklappstips. (fast filmerna är slut hälsar Lisbet via mejl. synd)

Superföräldrar?

I gårdagens DN står det att var tredje tonåring anser att deras föräldrar är trötta och stressade, och att en av fem önskade att deras föräldrar hade mer tid för dem (siffror från en undersökning gjord av Mentor). Tja, man blir ju inte direkt förvånad.
Samma dag som jag läser om undersökningen läser jag för första gången en bok som heter "Stålpappan och Pelé" för barnen. Den är skriven av en norsk författare som heter Annette Saugestad Helland, och den delas just nu ut om man köper ett Happy meal ni vet var. Det är en finfin bok. En superbok. En bok som handlar om en liten kille som fantiserar om att hans pappa är en superhjälte och att det är därför som de susar genom stan så fort på mornarna, därför som pappan alltid har så bråttom och inte har tid för honom. Han har ju fullt upp med att rädda världen ju. "Inte nu, senare" säger pappan, eller "Hitta på nåt själv, Pelé". Och klick klicketi klick låter det från pappans tangentbord om kvällarna. Pelé fantiserar om att pappan gör något viktigt, men han får ont i magen ändå. Ibland försöker han störa, men möts av "Kan du inte bara gå ut och HÅLLA KLAFFEN!"

Jisses. Det här är en bok som behövs.

Den slutar trots allt lyckligt. Med strömavbrott - och pappans dator som plötsligt inte funkar. "Men jag går inte på ström", säger Pelé (så rörande att jag smäller av). Då äntligen uppstår ett mellanrum. Pappan och pojken spelar fotboll, och ser för första gången i boken glada ut.

Jag säger bara: downsiza eller dö.

Mina-kärlek

Läste förresten Anna Höglunds "Mina i Kina"som gonattbok idag, och den är ju helt fantastiskt fenomenal. En filosofisaga. En bok om att längta bort och komma hem och att lyssna på sig själv.

"Mina vaknar på morgonen med en känsla som är mycket större än hon själv. Det är längtan. Den fyller hela Mina så inget annat får plats. Den tränger ut i tassarna och gör trampdynorna alldeles heta."

Ni vet. Den känslan.

Mina reser och kommer hem och vill berätta om allt hon upplevt. Men Kåge (Minas kille) ba: "Det var extrapris på kaffe i mataffären".

Ni vet. Den känslan. Mindre härlig, men ändå okej.

Barnpoesifestivalen 2010

I gårdagens SvD neggade Malena Jansson på tidskriften 10-tals Barnpoesifestival som gick av stapeln i helgen - och på duktiga flickors förmåga att dikta! Festivalen var en musikal (som Jansson kallar ordinär) - tydligen samma som förra året - och duktiga flickor saknar enligt Jansson "det vilda, fria förhållningssättet till språket som krävs för att skriva en riktigt intressant dikt".

Well. Barnpoesifestivalen var kanske något ordinär, men den var helt jävla fantastisk om man jämför med den poesifabrik som de barn som infann sig en timme före föreställningen och betalade 20 kronor möttes av. "Poesifabrik! Vilken grej. Ska man få lära sig skriva dikter där eller?" frågade min åttaåriga duktiga flicka entusiastiskt på vägen dit. "Jajemensan", svarade jag. Väl där möttes vi av blyertspennor, ett ex av Siv Widerbergs "Kärlek och uppror", alldeles för få papper att skriva på samt en hög med ord på utklippta små lappar. Ord av typen hjärta, smärta, höst, vår, gräs och köld. Inget mer. Det blev ändå något av en poesifabrik, tack vare alla duktiga skrivsugna små flickor som satt där och deras föräldrar som förtvivlat försökte inspirera dem.

Höjdpunkten på hela festivalen var förresten de två unga tjejerna som orädda läste sina egna dikter från Lilla Scenen på Stadsteatern. Väldigt duktiga.

Hej då Hans Arnold

Min bror hade en Hans Arnold-plansch i sitt rum, den var från nån barnteaterföreställning och jag tillbringade många stunder med att studera den.

Bilderna Hans Arnold gjorde i Astrid Lindgrens "Allrakäraste syster" i början av 70-talet är helt fenomenala.

Men mest av allt kommer jag att minnas illustratören Hans Arnold för ABBA-omslaget. Ni vet. Det utvikbara. Det grönblåa. Det där Björns dojor var fiskar, Anni-Frids micksladd växte ut från Bennys rygg och Stickan Andersson tittar upp ur pianot.

Det var nån vecka sedan han dog nu. Hej då, Hans Arnold. Tack för alla bilder.

Kvinnan med den gula hatten

Läs här om Lovesocks alias feministmorsa och hennes sätt att försöka förändra världen (bilden kommer därifrån också). Hon klipper och klistrar som ni ser.

Vad säger ni? Är omskrivning eller medveten fel-läsning (där man som vuxen helt sonika väljer att förändra de givna könen i en bok) ett bra sätt att ge ungarna en mer balanserad bild av världen?

En perfekt mix

Ta ett par tre avocados, ett glas apelsinjos, några myntablad och en näve frusna mangobitar och kör i en mixer. Ställ ett sugrör i och ni har tidernas mellanmål.

Till det kan du och din älskling läsa Carina Bodströms (nej, inte gift med den ni tänker på) ganska nya "En puss är inte bara en puss". En Stalfeltskt härlig faktabok om allt ni kan tänkas vilja veta om pussar (och lite till). Mycket intressant om ni frågar min åttaåring.

Kärlek och vitaminer.

Multikultiallhelgona

Tjena alla monsterdiggare.

Jag har gått omkring och känt mig outsägligt präktig sedan mitt förra inlägg. Alla som känner nån unge vet ju att de flesta under femton typ störtälskar halloween. Mina gör det. Inte tänker de att på söndag, ja på söndag - då äntligen ska vi ta en promenad på kyrkogården. Nä. De tänker att "till helgen får vi klä ut oss och säga bus eller godis och så får vi en massa snask".

Alltså: det ena behöver kanske inte utesluta det andra. Jag är ju för multikulti. Här är alltså två ganska olika allhelgonatips från mig: först en alldeles ypperlig spökbok för folk under fyra: "Bu och bä blir blöta" av Olof och Lena Landström. Jojo. Läs själva. Sen Etnografiska museet i Stockholm som har en fantastisk verkstad där de vid allhelgona varje år har ett tema kring den mexikanska dödshögtiden dia de muerto. Gå dit och titta på det helt fantastiskt offeraltaret smyckat av papper och gör en egen skelettgumma i verkstaden. Dödskul, jag lovar.

Allhelgonagrej

Jag erkänner: jag är lite inkrökt när det gäller Allhelgona. Jag gillar det där med stilla ljusupplysta kyrkogårdar och kanske familjemiddag. Av någon anledning har jag flera gånger i mitt liv bott granne med kyrkogårdar. Rofyllt. Tycker jag.

Därför får jag lite spader på det här med att skräck och halloween tar över - i år krockar allhelgonadagen med halloween. Rakt in i tantfacket - I know. Men jag har ingen lust att decimera döden till skelett, zombies och spöken. Jag vill inte gå till kyrkogården med barnen och de ska tänka att det kommer förvandlas till Thriller. Jag vill gå till familjegraven utan att ungarna ska bli rädda. Halloween är helt jävla absurt likriktad.

Och marknaden hänger ju på. Hade man en barnbokhandel hade det inte varit precis svårt att skylta den här veckan. Det ges ut en flod av skräck för alla åldrar, så lägligt just precis nu. En pekbok ("Lilla monsterboken" av Kenneth Andersson), en bilderbok för de mindre ("Kom in om du vågar" av Helena Davidsson Neppelberg, recension här) och en uppsjö av läsalätt-böcker ("Läskigt läge" och "Kuslig kväll" av Thomas Halling, "Varulvsboken" och "Zombieboken" av Andreas Palmaer och Peter Bergting (recension här). Sen finns ju "Bakomvärlden" av Lina Blixt (klassisk skräck, gavs ut i april). Ytterligare två är läsalättboken "Turbo och skräcknatten" av Ulf Sidt kanske hamnar i halloween-skylten, men handlar om skräcken hos tre killar som råkar bli instängda i ett förråd på skolan (den är bra), "Den öde graven och andra spökhistorier" av Dan Höjer och Johanna Björnstierna som går däremot rakt in i Halloweenfacket.

Jag säger: läs "Roy" av Gro Dahle och Svein Nyhus och "Dödenboken" av Pernilla Stalfelt, och tänk på döden. Och på saknad.


PS: Och läs gärna Ulla Rhedins text om barnböcker och död från DN 2009, (här).

Tivoli, ur en ett år gammal Opsis

Svich

Av alla påståenden, frågor och resonemang som svischat (svich) förbi mig de senaste åren finns det en sak som verkligen fastnat.

Det är en fråga som Susanne Osten och hennes team på Unga Klara har stött på i projeket om uppfostran som de kör just nu. Det är en fråga som de berättar att barn har ställt till dem när de resonerat kring uppfostran.

Frågan är
"Vad ska de vuxna ha oss till egentligen?".

Visst är den svindlande.

Vad ska vi göra?

Som många andra är jag sjukt frustrerad över att SD fått plats i riksdagen och att lasermannen 2 härjar i Malmö. Vad ska vi göra?

En sak som jag klurar över är hur ovanligt det är att hela grejen med att det bor människor från andra kulturer i vårt land skildas i barnlitteraturen. Det känns relevant. Har ni tips? Jag har några:

1. Den bästa: "Den andra mamman" av Viveka Sjögren (grannfruns ramadan-tips från 2007), om mamman i slöja som inte kan hjälpa sina små döttrar när de missar bussen till skolutflykten. Hon kan inte prata svenska, och inte läsa busstidtabellen. En fantastisk bok.

2. "Mitt andra liv" av Amanda Eriksson, om en liten kille eller tjej (det framgår inte) som blir grön av avund på sin kompis José som får pannkakor till frukost varje dag, och vars mamma har härliga långa röda naglar och som bor så vackert med snygga prydnadssaker i guld och rosa, vackra lampor och många blommor. Jag minns det där: jag var också avundsjuk på en jugoslavisk familj som bodde grannar med oss när jag var liten - det var så vackert och annorlunda hemma hos dem. Så vanligt hemma hos oss.

3. Gunna Grähs trilogi för folk i tre-fyraårsåldern: "Mehmet och Lilla Luna", "Tutu och Tant Kotla" och "Dino och lilla kurren". En klass- och etnicitets-cocktail.

4. "Magic, Cilla och baby - ramsor om tjejer, killar och grejer" av Eva Lundgren, en ABC-bok där alla får vara med (svennar, guzzar, transor, blattar - ja, det är rena rama glosboken för päron som vill hänga med)

Jag vill ha fler tips på barnböcker som skildrar det mångkulturella Sverige.

En som lovar vad hon håller

Har man lovat så har man. Jag fastnade framför den där "Bourne Identity" med Matt Damon och Franka Potente, och den var ju dramatisk. Inget om man jämför med "En som du inte känner" i och för sig.

Nä, den övergången var sådär.

Men "En som du inte känner" ÄR dramatisk. Inte riktigt som Bourne, men ändå. Mest av allt påminner den mig om hur det är att ha en flirt nån natt på nån fest där man inte känner så många. Det var länge sen nu men såna minnen sitter i. Hur man kanske inte pratar så mycket, är lite hemlig, vill inte avslöja sig för man orkar inte riktigt med att fastna i den man verkligen är. Kanske tar man en promenad runt festlokalen. Ni vet. Den ena går före. Man är lite full. Fötterna är som studsbollar (citat ur boken, passar perfekt). I bästa fall är det sommar och man badar. Till slut kanske man säger vad man heter.

Det där är också ungefär handlingen i Anna-Clara och Thomas Tidholms nya bok "En som du inte känner", fast minus alkohol. Två barn möts, springer iväg på äventyr, hon vill inte säga vad hon heter, svarar "Jag heter En Som Du Inte Känner" eller "Ingenting Som Du Kan Gissa" eller "En Som Äter Med Hela Munnen". De har inte direkt kul, men det är magiskt. Man anar att hon inte vill avslöja sig därför att hennes liv inte är som det borde vara. Hennes familj är med på ett uppslag, och ja: Den kunde varit trevligare.

De umgås trots att hennes föräldrar inte vill. De skrattar, och meningen "Det var vårt första skratt" är så ljuvlig. Så där är det ju när man träffar nån ny. Nåt skratt är det första.

Det är en härlig bok. Härligt pirrig.

PS. Hunden från "Hanna, huset, hunden" är med. Det såg fyraåringen.

Jag lovar

Imorgon ska jag skriva om "En som du inte känner". Anna-Clara och Thomas Tidholms senaste.

Oj, oj oj, hur ska ni kunna hålla er.

Punk: Loranga, Masarin och Dartanjang

Först kom boken (1969). Sen kom filmen (2005). Nu finns seriealbumet. Sara Olausson, som är systerdotter till Barbro Lindgren, har gjort en trogen och fint sammanfattad version av Sveriges kanske punkigaste barnbok "Loranga, Masarin och Dartanjang". Och det uppstår kärlek, igen.

Mellan boken och seriealbumet kom förresten pjäsen (2003, Parkteatern), inläsning (1997 av Toiwo Pawlo och 2005 av Björn Kjellman) och operan (2006, Kungliga Operan).

I all hast,
eder grannfru

PS. Ser att filmen säljs för 49 spänn här. Serieboken säljs för 100 spänn här. Björn Kjellmaninläsningen för 129 här, och Toiwo Pawloinläsningen för 49 kronor här.

Tea time

"Vi läser" har te-tips till de böcker de rekommenderar. Vilken fantastisk idé. Kolla här.

Personligen tror jag dock att Organic White Tea Vanilla tillsammans med "Sven sticker" blir alldeles för sött och liksom kvalmigt. Bortskämt. "Sven sticker" behöver något kärvare. En kopp kraftigt indiskt Assam kanske?

Priser

Det duggar tätt mellan nomineringarna. Idag tillkännagavs vilka som är nominerade till årets Augustpris. Av de nominerade i barn- och ungdomsklassen har jag läst två: Eva Lindströms "Jag tycker inte om vatten" och Lena Sjöbergs "Tänk om". Som ni trogna läsare vet så förstår jag verkligen juryn i dessa båda fall. Två grymma barnböcker, om än väldigt olika. Eva Lindström är nominerad för sjunde gången, men har aldrig fått priset.

Och för någon vecka sedan avslöjades de nominerade kandidaterna till 2011 års Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne på bokmässan i Frankfurt. Den fantastiskt långa listan med nominerade finns här och det är otroligt härligt att tänka sig vad mycket bra barnboksförfattare det finns runt om i världen. Översätt mer, förlagen! Barbro Lindgren, Anna-Clara och Thomas Tidholm, Anna Höglund, Eva Eriksson, Ulf Stark, Stian Hole och Gro Dahle och Svein Nyhus (här, här och här) finns med på listan. Det är dem jag känner till för jag är en svennebanan.

PS. Heja Magnus Linton som är nominerad (igen) till fackboksklassen med i "Cocaina. En bok om dom som gör det". En ögonöppnarbok.

Om saknad - igen

Näe, jag känner att jag måste in med en dementi. Eller snarare ett fördjupande. Jag sågade ju "Kompisen längtar" i inlägget Nalleterror i somras. Redan då anade jag att den andnöd jag fick av att läsa boken om den stackars nallen som hela tiden längtar efter sin ägare (barnet Olivia), sa mer om mig själv än om boken.

Längtan och saknad, förstår ni gott folk, är inget som jag är bra på att känna (erkänna). Vi har alla våra svaga sidor, och jag tror att längtan är en sådan hos mig. En käck och duktig flicka saknar inte, liksom. Hon gör nåt annat. Hon gör det bästa av situationen. Hon förtränger. Hon tramsar inte med något så diffust som saknad.
Sån har jag varit i hela mitt liv. Så till den milda grad att jag i vuxen ålder får andnöd av en barnbok.

Denna andnöd och den antipati jag kände för boken har jag grunnat på sen jag läste den första gången. Sen fick jag anledning att tänka på saknad igen när jag skrev debattartikeln om Erik Ullenhag för nån vecka sen. När jag satt och plitade på den kände jag tydligt att det var barnens perspektiv jag ville åt, men att det var svårt att erkänna för mig själv. Jag sa till en person i min närhet att jag aldrig skulle kunna skriva om jämställdhetsfrågor och karriär och i samma mening antyda att en karriär skulle betyda att våra barn tar stryk. Jag sa "för då kommer kvinnor att ta åt sig men inte männen, och det är orättvist". En knäckfråga inom feminismen om ni frågar mig. Och för Alva Myrdal som kallade barnen för "generalproblemet" när det kom till en jämställd relation.
(Jag vågade ju förresten. Jag vågade skriva om saknad och karriär i samma text. "För precis som jag antar att vare sig Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson är några superföräldrar, så känner jag mig säker på att inte heller deras barn är några små superbarn som aldrig skulle få för sig att känna saknad. En saknad som vi faktiskt måste tala om och se. En saknad som kanske kan gå hand i hand med den stolthet som jag hoppas att samma barn känner – eller en dag kommer att känna – när de tänker på sina föräldrar ministrarna och det arbete de utförde för att göra Sverige och Europa till ett bättre ställe att leva på".)

Ja ja. Detta om saknad. En känsla jag bestämt tror att jag måste öva mig på, och en känsla jag hoppas att mina barn får utrymme att känna.

Svängssons mysik

Den här helgen är jag ensam hemma med fyraåringen. Det är mysigt det där med att dela upp familjen lite nu och då. Man får njuta ohejdat av den man har kring sig, slipper att bli avbruten hela tiden. Men fyraåringen undrar var de andra är.

Idag blev det frukost på café och sen teater. "Familjen Svängssons mysiga musikaffär" på Teater Pero (uttalas det förresten Pero som det ser ut eller Peró som många säger?). En halvtimmas jazzkonsert för fyraåringar och uppåt. Lyssnandet blandades med sång och dans där hela publiken fick vara med. Faktiskt dödsbra. Klart jazzigt. Trummor, kontrabas, keyboard och sång. Fick jag önska något så skulle jag dock vilja ha liiite mindre traditionell kärnfamiljsuppsättning. På bilden ovan syns förresten pappa Börje och mamma Gunvor när de efter föreställningen krängde sin skiva (som var Grammisnominerad förra året som årets barnskiva, men som fick spö av Bröderna Lindgrens finfina "Meningen med livet").

Longboard Girls Crew from Juan Rayos on Vimeo.

Biologisk mångfald

Så fint av Stina Zethraeus om alla småkryp i barnböcker från gårdagens DN.

Och det här vill man ju gå på. Jag tillhör inte dem som påstår att Staffan Westerberg har förstört deras barndom.

Olyckligt och oläsligt

Tja, jag har sagt det förr och det tar emot, men Lennart Hellsings översättningar av texterna i Julia Donaldsons och Axel Schefflers böcker funkar ju inte. Nya "Zog. Den lilla draken" är faktiskt i princip oläslig. Konstiga vändningar, svåra ord, krystade slutrim och inget versmått alls.
Handlingen är knepig som den är: draken går i skolan och ska lära sig att flyga och att rädda en prinsessa (gäsp), sen visar det sig att prinsessan är värsta Florence Nightingale-ämnet och istället för att bli räddad bara vill bli läkare och plåstra om alla hon ser. Zog lär sig till slut att flyga och han och tjejen bildar ett team och blir en slags flygande ambulans. Ni kanske tycker att det låter rafflande, men för mig känns det som ett synopsis från en ... tja nioåring.

Att den lilla draken heter Zog (som förkortningen av Zionist Occupation Government) och har en gul stjärna på bröstet (i och för sig en femuddig) tänker jag inte kommentera. Jag vet alldeles för lite om ZOG för det. Förmodligen är det en olycklig omständighet.

PS. Förlåt, Lennart.

Superfarsor

Läs om Erik Ullenhag, vår nya integrationsminister, som kallas superfarsa i Aftonbladet, och vad jag tycker om det här.

Tildas tiger

Förresten. När ändå graffiti är uppe här på bloggen så måste jag ju tipsa om "Tildas tiger" av graffitikonstnären Karin Ekheden (ser ni den på den socialrealistiska bilden jag just tog på vår diskbänk?). En barnbok om två barn, en pappa, taggar, en arg gubbe, sorg och sprayburkar. We like.

Dagens dikt

"Jag har en liten blåmesunge i min hand.
Den har nog aldrig sett en strand.
För den är född på våran gård.
Ungen är mjuk, och gården är hård."

Lisen, åtta år

Plötsligt händer det.
Vi läser dikter i Barbro Lindgrens "Gröngölingen är på väg", åttaåringen lyssnar och inspirationen flyger på. Hon minns hur glad hon var då det i våras föddes blåmesungar på vår gård och skriver en dikt. Så fint.

Gatukonst

Barn är ju grymma på att se sånt där som vi vuxna sållar bort. Gatukonst till exempel. På Södermalm, där vi bor, finns relativt mycket gatukonst. Det kunde varit ännu mer om ni frågar mig. Jag blir allt mindre fientlig mot exempelvis graffiti. Mina barn gillar nästan all form av gatukonst. De älskar att spana efter små fågelholkar, klistermärken med katter och rådjur, papperskorgar som är finmålade och stickgraffiti. För ett par veckor sedan var åttaåringen och jag på en gatukonstvandring med Tobias Barenthin Lindblad, Sveriges kanske mest vetgiriga när det kommer till gatukonst (som fick sparken från Stadsmuseet när han JK-anmälde Stockholms stads grafittipolicy). Det var kul. Är ni intresserade av vandringar, håll utkik här.

Tobias Barenthin Lindblad driver även ett förlag, Dokument, som ger ut några av åttaåringens favoritböcker: Graffiti coloring book, Street Art Cookbook och Playground Sweden.

Konsten att säga hej då

Jag har en klok kompis som är terapeut, och hon brukar säga att en människa klarar det mesta så länge hon har lärt sig att säga nej och hej då.

Det tror jag att det ligger något i. Och därför vill jag varmt rekommendera nya pekboken "Vilma säger hej då" av Anna Ribbing och Lisa Gunnarsson. Den består av sju uppslag och på samtliga säger Vilma hej då. Först till gosedjuren hemma, sen till huset, sen till bussen och sist till mamma när hon lämnar Vilma på dagis. På slutuppslaget får läsaren säga hej då till Vilma. Näst intill hjärtskärande om man tänker stort. Men övning ger färdighet, säger man ju.

Hej då.
På återseende (det kändes skumt att avsluta med hej då...)

Filmtips

Cinemateket har startat Unga cinemateket. Från och med i söndags visas det kvalitetsfilm för sju till tolvåringar på Filmhuset på Gärdet varje söndag klockan 14. Gratis för barnen, 65 spänn för vuxna.

Höjdare (enligt grannfrun):
nu på söndag, den 10/10, visas E.T (svensk text)
den 24/10 kör de Hugo och Josefin
och den 21 november visas Trollkarlen från Oz med Judy Garland (svensk text)

Kolla hela programmet här.

Titta Max grav

Efter att maniskt ha letat efter Barbro Lindgrens och Eva Erikssons pekbok för vuxna "Titta Max grav" från 1991 på antikvariat och olika sajter i säkert ett år, fick jag en plötslig ingivelse att titta efter den på biblioteket en dag när jag ändå var där.

Och: där stod den.
Hög puls.

Men det hade jag inte behövt få. Den är rätt trist. 1900-talssunkig. Det händer inget oförutsägbart alls i stackars Max liv. Ett öde värre än ... döden?

Idén är ju fenomenal. Max ni vet (Max boll, Max lampa, Max kaka osv), är i början av boken liten och växer sig gammal på de nitton sidorna, för att på sista uppslaget vara död och begraven. Jycken är med rakt igenom.

Max jobbar banken (i kostym), Max tittar papper (men på bilden tittar han ner i sin yppiga sekreterares barm), Max tittar TV, Max får en tant (får - hehehe), Max tant får en bebis (nä, men var det så illa så nyss?), Max tant trött på Max (som bara glor på tv - still gångbart tror jag), Hej då Max (tanten flyttar) och sen går det utför, typ han är gammal och arg och vill ha snus.

Var det så på 90-talet? Jag tror kanske det. Vi har kommit långt.

Nu ska jag gå och hänga tvätt. Marc glor på tv. Hahaha.

Dagens boktips

Alltså tåg är ju grejen. Fler och fler i min närhet väljer denna old school-transport. Nyss var det vår grannfamilj som drog hela vägen till Kroatien med tåg, och som på hemvägen liksom märkte att allt var lugnt. De tre barnen (9, 5 och 4) satt och tittade ut. Filosoferade.

Den japanska bilderboken "Spöktåget" av Rintaro Uchida och Shigeo Nishimura har samma effekt på fyraåringen här hemma. "Spöktåget" är en så gott som ordlös historia, (dudunk, dudunk, dudunk bara, samt stationernas namn), men vilka bilder! Mängder av fantastivarelser går på och åker tåget, men vid ändstationen stiger vanliga människor av.

Får ni förnimmelser av detta?

Ett dygn

Gårdagskvällen var underbar. Var inte hemma förrän halv tre i natt. Jag och fem kompisar försökte komma fram till varför livet inte blivit sådär som vi trodde att det skulle bli när vi var 20. Ja, det var kvällens uttalade tema. Det var rörande att lyssna till de andras föreställningar om hur de trott att livet skulle bli, lika rörande som att tala om hur jag själv hade föreställt mig mitt framtida liv.

Det gick åt en del rödvin.

Jag sov till elva idag. Sen åt jag pepparkakor till frukost (jag körde en Hundra bullar i luften-föreläsning i Tyresö förra veckan och fick typ 20 lådor Annas pepparkakor - de bakas i Tyresö - och ja, de är goda...) sen läste jag Mia Skäringers blogg, sen duschade jag, sen målade jag naglarna gröna (som Mias), sen gick jag till Press Stop och köpte Lyrikvännen, Opsis Kalopsis och Marie Claire Maison och kände mig som en hel människa. Nu skriver jag detta, snart ska jag äta lunch nånstans i närheten, sen ska jag hämta ungar. Solen skiner.

Känner mig ovanligt närvarande denna höst. Det är nog därför jag vågar satsa på dagar som denna.

Katitzi behövs

Romerna behandlas som skit i Europa idag. Birgitta Ohlsson är en av få politiker som verkligen engagerar sig i frågan om hur romerna ska få bättre villkor, och hon skriver om hur mycket Katitzi betydde för henne när hon var liten. Läs här.

Förlaget En bok för alla ger lägligt ut ett nytryck av Katarina Taikons allra första bok om Katitzi nu i höst. Köp här. 37 spänn.

Vad är det Sven sticker från?

Apropå det där med politiska barnböcker, så har jag läst Emma Adbåges "Sven sticker" (recenserad i gårdagens DN). Den känns väldigt politisk. Som en jävla örfil till konsumtionssamhället. Lille Sven (som ju, vill jag betona, själv är oskyldig till sitt eget drama) har enormt många leksaker och inget att göra. Han har inte bara leksaker förresten, han har husdjur, en fin trädgård, verktyg ("riktiga", säger fyraåringen), en pool, musikinstrument och en grill med korv på. Ändå ligger han bara där i mitten, slö och likgiltig och klagar. "Hela dagen är kvar, men Sven har redan hunnit allt". Sen åker han till sin mormor där det också finns sjukt mycket roliga grejer, sen går den unge mannen till den fina lekplatsen men där blir han också uttråkad: "Sven har redan gungat på alla gungor och grävt tusen tunnlar". Där kan han inte stanna, och då, antar jag, går sagan över i fantasi. Sven åker tåg, buss, besöker en camping och en badstrand, en båt, en skog, en bilverkstad. Slutligen åker han lådbil. Men också det blir långtråkigt.

Sven är en övergödd snorvalp. Jag äcklas nästan. Lite på Sven (även om han är oskyldig, man är ju inte mer än människa...), men mest på det faktum att vi köper så mycket saker att vardagen totalt kloggas igen, och förmodligen leklusten också.
Läs sociologen Jörgen Larssons häfte "Om föräldrars tidspress" som tittar sambanden mellan vår känsla av tidsbrist och vår konsumtionshets. Den otroligt intressanta rapporten går att ladda ner här. Jag tror Sven sticker från just det. Från tidsbrist och konsumtion.

Jag läser och tänker på revolution. Samtidigt pekar barnen förtjust ut olika leksaker på Emma Adbåges myllriga teckningar.

Berättelser från bokmässan 3.

Jag lyssnade på Anna-Clara Tidholm i stora K3, och gillade när hon sa att de flesta föräldrar vill köpa trygghet när de köper bilderböcker, och att hon förstår det. Det känner jag så väl igen mig i - det där med att njuta av att läsa välordnade och trevliga böcker för barnen. Böcker där allt är vackert och mysigt och både föräldrar och barn håller sig inom normalitetens ramar nonstop.

Men sen ÄLSKADE jag när hon sa att om man bara läser trygghets-böcker så sviker man barnen. Varför skulle de svarta delarna av deras verklighet vara så farlig att det inte går att läsa om dem? Varför ska de behöva stå ensamma med sina komplicerade känslor och erfarenheter?
Ja. Varför?

Sen fick jag hennes "Min familj" (tack!), och så hörde jag att i Alfabetas monter fanns hennes och Thomas Tidholms allra nyaste bok "En som du inte känner", att den hade kommit dit direkt från tryckpressarna. Och jag gick dit. Läste. Och märkte direkt att Tidholmarna har gjort det igen: skapat något väldigt speciellt. Jag längtar efter att läsa den i lugn och ro. "En som du inte känner". Så spännande.

Berättelser från bokmässan 2.

Det var intressant när Maria Sveland på ett seminarium sa till Erika Jong, att det faktiskt var så att medan Erika Jong 1975 bröt is och chockade med en kvinnas längtan efter knapplösa knull i sin "Rädd att flyga" så drömde Svelands chockerande Bitterfitta tjugo år senare om något så helhylle som en hel natts sömn.

Vad säger det om kvinnokampen? Har det gått framåt eller bakåt?

Berättelser från bokmässan 1.

Platsen är högst upp i det västra tornet, 23 våningar över mässgolvet.

Jag sitter där och bläddrar i Alex Schulmans och Emma Adbåges bilderbok - den helt nyutkomna "Bajsfesten" om en pappa och hans bebisflicka Nikki som vägrar bajsa. Oj oj, pappan oroar sig och Nikki försäkrar att hon inte mår dåligt. Det är lika festlig kommunikation mellan far och dotter som det alltid är på Schulmans numera avlagda blogg Att vara Charlie Schulmans pappa. Först på dag sjutton bajsar Nikki. På pappas Kenzolakan! Och på väggar och tak och tavlor och krukväxter och bokhyllor - ja på allt. Det finns ingen hejd på Nikkis bajsande. Pappan tar skydd bakom sängen. Sen ringer han en städfirma som kommer och röjer upp. Nikki ber om ursäkt, men på sista sidan ser man (hehe) att den luriga bebisflickan inte kommer att hålla vad hon lovar: nämligen att vara tyst på det bröllop de snart ska gå på.

Jag undrar över målgruppen.
Vad handlar det här om?

Den psykoterapeut som råkar sitta bredvid mig i baren och sippa på ett glas vin gör en omedelbar tolkning:
Boken handlar såklart om Alex Schulman själv. Som ser ut som en trevlig pajsare, men som skitat ner offentligt. Ordentligt. Och som drömmer om en städfirma som kan fixa undan det, men samtidigt vet att det kommer hända igen.

Lyssnatips

Rymlingsfantasier så här i timmen efter dagis- och skolhämtning men före middagen? Då kan det vara skönt att lyssna på något. Typ. Jag lyssnar på Studio ett om regeringsbildningen (suck) och barnen på två småsagor som finns på Utbildningsradions hemsida. En är Eva Lindströms underbara "Jag rymmer" om fåret som rymmer och upptäcker att ingen letar efter honom ("Jag har rymt, ni borde leta efter mig" - känns igen?), och den andra är Pija Lindenbaums "Lill-Zlatan och morbror raring". Uppläsare Jonas Gardell. Mycket bra.

Finns här.

Natti natti lilla själ

Förresten, jag måste delge er ett nattningstips från Gunilla Bergström (Alfons mamma) som jag tycker är mycket intressant.

Säg till barnen, innan de somnar:

"Kom ihåg att du har en själ, lille vän".

Kan vara värt att upprepa till sig själv innan man somnar också.

Gonatt gonatt.

Alfons och åttaringen

Idag blev det lunch med Alfons Åberg. Jojo. God lax och högläsning av Gunilla Bergström som läste ur nya "Alfons med styrkesäcken" på Rabén och Sjögren. Gunilla läste med späd men samtidigt på något vis kraftfull röst som gjorde att vi alla fick spetsa öronen, och hon kallade sin nya bok för en hyllning till det inre livet. Om boken kan jag inget säga ännu, jag har bara kollat igenom den ett par gånger och än så länge vet jag inte riktigt vad jag ska säga om jag ska vara ärlig. Lite sagoflummig om jag ska negga, kanske symbolisk om jag ska vara positiv. Återkommer.

Hade i varje fall ett trevligt samtal med Ann Sköld Nilsson, förlagschef på Rabén och författare till nyutkomna "Bröstcancerboken" (över 7 000 kvinnor får bröstcancer varje år, det är var tionde kvinna utslaget över livet, de flesta överlever), om att Alfons ofta läses för lite för små barn. Jag tror faktiskt att Alfons funkar bäst på sju- åttaåringar, men många lägger dem åt sidan när barnen är typ fem. Det gjorde jag. Sen kom ett barn till och när det var i fyraårsåldern så plockade jag fram Alfons och märkte att åttaåringen lystrade. Hon uppskattar Alfons jättemycket nu, fyraåringen lyssnar på ett annat plan.

Slutligen ett Gunilla Bergström-citat från idag att bära med sig:

"När får barn idag någonsin en chans att förundra sig över sig själva?"

Teaterhöst

Bloggen ballade ur grafiskt på något sätt, så nu får jag skriva in mina tre senaste inlägg igen och hoppas på att allt håller.

Teaterhöst ja.

Barnböcker på scen i höst: en grannfruspaning som heter duga. Voilà:
Först och främst har vi "Siv sover vilse" på Teater Tre här i Stockholm (från fem år, baserad på Pija Lindenbaums bok), den har jag köpt biljetter till redan och ser fram emot. Sen känns det frestande att spana in "Snurran äter ketchup" på Teater Pero (från tre år) av och med Eva Bergström och Annika Samuelsson - som skapat Snurran, den lilla katten med klös i som det finns hela fem (tror jag) böcker om.
Lotta Geffenblads "Astons stenar" (bilden ovan) ska vara bra enligt min fyraåring som sett den med sin far, och den fortsätter visas på Pero i höst (och är från tre år). På fina Dockteater Tittut går Barbro Lindgrens "Den vilda bebin och mamman" i början av hösten (två till sex år). Ulf Nilssons och Eva Erikssons "Lilla syster kanin" (två till sju år) spelas på samma teater hela hösten.

På Stockholms stadsteater går Ulf Starks "Kan du vissla Johanna", en berättelse om morfarslängtan som blev film innan den blev dockteater (från fyra år på Bryggan vid Sergels torg). Den ska vi också se. Vi har morfarslängtan. På Stadsteaterns Skärholmenscen spelas Carolina Frändes "De röda skorna" som är baserad på HC Andersens saga. Från fem år, om att växa upp och finna sin egen väg. Även Dramaten kör HC Andersen: "Den lilla sjöjungfrun" visas på Elverket från november och beskrivs som en dansfylld familjeföreställning från åtta år. Riksteatern turnerar Sverige runt med "Sagor för de allra minsta" på teckenspråk (fyra till sju år), och på Boulevardteatern på Götgatan i Stockholm kan man sent i höst se "Hur långt når Alfons Åberg?" (fyra till tio år).

Lite off topic, som man säger på nätet (i detta falla barnteater som inte är baserat på barnböcker) men bra ändå är "Kloss" (tre till sex år), "Klä av klä på" (två till fyra år) (ljuvlig!) och bebisteatern "Bubbla" (sex till tolv månader) på Teater Tre. "Bubbla" har jag inte sett, men de andra två är magiska och helt på ett litet barns villkor. Respekt! Ni som har större barn FÅR JU BARA INTE MISSA att Backateatern i Göteborg sätter upp Suzanne Ostens "Medeas barn" om en familj mitt i skilsmässa och kris, premiär den 24 september.

Utöver detta blir åtminstone jag sugen på jazzmys i höstmörkret för fyraåringar och uppåt, "Familjen Svängssons mysiga musikaffär" på Teater Pero.

Sådär ja. Nu finns det inga ursäkter för någon - nu är det bara att boka. Ja la en timma av mitt liv på den här genomgången.
Se mer teater.
Så så.
Tack.
Hej.

Kerstin Thorvall som mamma

En sak som jag funderar väldigt mycket över, är hur Kerstin Thorvall egentligen var som mamma.

En helt normal fundering om ni frågar mig.

Man har ju hört genom åren att hon inte hade så bra kontakt med barnen sen de blivit vuxna, och att hennes utagerande sätt att leva orsaken. Och ja, om man läser hennes böcker, som ju så gott som uteslutande handlar om henne själv och hennes familj, så är det inte utan att man förstår att det kan ha varit jobbigt att vara hennes barn. I en normal kärnfamiljskontext alltså. Hon levde nog inte riktigt upp till den där bilden av den perfekta mamman som ligger som en blöt filt över oss alla.

Hennes "Oskuldens död" är dedikerad till hennes förstfödde. "Till min äldste son, som jag övergav" står det. Mitt hjärta knäcks nästan. I inledningen står också "Detta är en roman och varje eventuell likhet med verkligheten är ren tillfällig. Endast huvudpersonen, Inga, har (tyvärr) vissa drag gemensamma med författarinnan". Det är såna meningar som gör att jag älskar Thorvall. Hennes självinsikt och ärlighet var så enorm att det ibland är smärtsamt att läsa hennes böcker.

Men: Hur dålig mamma kan man vara om man till exempel skrivit en bok som "Godnattsagor om Anders, nästan 4"? Den inlevelseförmåga i en fyraårings liv som Kerstin Thorvall visar i den övergår det mesta jag har upplevt. Och hennes respekt, både för mamman i boken som blir arg och vill vara ifred men som också accepterar sin son, och för fyraåriga Anders såklart struliga beteende är så fin att den lägger sig som ett lätt moln i mitt bröst när jag läser.

Och jag tänker väldigt mycket på bra och mindre bra föräldraskap.

Om badvägrare och andra

På västkusten, där vi är om somrarna, råder badterror. Är man en käck typ så hoppar man i i de härligt salta vågorna varenda dag. Jag har varit gäst på ställen där man inte får frulle om man inte tar ett morgondopp, say no more. Denna terror har jag låtit mig bli styrd av. Duktigt har jag hoppat i böljan i sol och regn, utan att alls ställa mig frågan om jag vill eller inte. Först nu, i typ 40-årsåldern, har jag genomskådat alltsammans. För vems skull ska jag bada? Numera badar jag när jag känner för det. Och lite till i och för sig. Jag är trots allt ganska käck. Mina barn har var sitt passionerat förhållande till vatten: den stora älskar att bada, den lilla vägrar.

Detta tänker jag på när jag läser Eva Lindströms senaste bilderbok "Jag tycker inte om vatten" som börjar så här "Jag heter Alf. Jag tycker inte om vatten." Jag faller pladask (bra liknelse där va). Alltså detta är en så bra bok att jag vet inte vad. En bok om en motvallsunge. En grabb som inte gillar vatten. Vatten som ju alla ungar ska älska.

Bilderna är ljuvliga, som vanligt Eva Lindström. Så tydliga med sina annorlunda perspektiv. Vattnigt vackra, liksom tillbakadragna. Som att tecknaren bara iakttar i smyg. Där finns Alf som hela tiden gör något annat än de andra frejdiga glada barnen som plaskar, simmar, kladdar, hoppar, experimenterar. Alf som på slutsidan är glad. "Så himla glad. För jag måste inte bada".

Och genusföräldrar blir nog glada: vassegoda, en bok om en tillbakadragen kille.

Valtider

Jaha, då har tydligen måndagens barnkultursidorna i Dagens Nyheter krympt till endast en sida. Från ett härligt uppslag till en trång vänstersida. Inte bra, Björn Wiman. Fel håll.

För övrigt är jag förhäxad av valet. Jag läser den här texten och känner igen mig. Hur bra ska vi i medelklassen få det för att vara nöjda? Är det inte nog nu? Dags att dela med sig?

Jag läser politiska barnböcker. Alltså uppenbart politiska. Som "Sprätten på toaletten går för långt" från 2005 (ladda ner de två gamla Sprätten-böckerna från 1970 här, och beställ den senaste på samma sida) av Annika Elmqvist. Det är riktigt rolig läsning. Bajs och politik. Hårddraget om privatiseringen av skolor och sjukhus, om miljöförstöring, utfiskning av haven, skövlingen av regnskogar och Sprättens oerhörda lust att tjäna mer pengar på bekostnad av allt det där. "Sprätten satt på toaletten, och medan han sket som en raket, tjäna han några miljoner kronor på ett dataspel som heter aktier och optioner. Sen torka han sin stjärt och la av en fjärt."

Jag läser tio år gamla "Andrejs längtan" av Barbro Lindgren och Eva Eriksson om föräldralösa Andrej och Vova som driver runt i Sankt Petersburg och letar efter Andrejs mamma och jag tänker på debatten om euro-orphans och Rut och Rot. Jag läser den Robin Hood-inspirerade sagan "Balladen om Marjan och Rolf" av Anna-Clara och Thomas Tidholm och tycker det är näst intill smärtsamt. Jag läser Kerstin Thorvalls gamla "Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse" och nästan dör av känslan att den där typen av samhällsbeskrivning underifrån knappt finns längre. Sen läser jag alla Gunna Grähs ganska nya böcker om tidningsbudet Tutu, alkisen Heikki och lastbilschaffisen Mehmet och blir tacksam över att de ju ändå faktiskt finns.

Böcker om politik är viktiga, tror ni inte? De hjälper våra barn att förstå samhället. Varför skydda dem? Mot vad? Barn rör sig utanför hemmet och den (eventuellt) trygga familjen så gott som varje dag. De ser och hör mer än vad vi tror. De behöver lite omvärldsanalys.

Jag VET att böckerna ovan är vänsterpolitiska. Det behöver ingen tala om för mig. Jag hävdar att alla bör läsa dem ändå. Sen kan man ha schyssta samtal med barnen. För och emot. Att blunda vinner ingen på.

Fyra grejer

I all hast.

1. Fan att jag missade barnbokskritikpratet på Svenska Barnboksinstitutet förra veckan. Jag läser om samtalet här och här. Jag håller med om att barn borde sluta ses som ett folk från ett främmande land, och jag håller med om att barnbokskritiken är för mesig.

2. Ni som, liksom jag, är intresserade av bakgrunden till Sven Otto Littorins avgång, rekommenderas läsa denna artikel från senaste Fokus om en smutsig vårdnadstvist ur verkligheten i Sverige 2010.

3. Alla måste lyssna på Anna Odells sommar-program. Punkt. Här.

4. På bloggen Barnboksprat finns en intressant tråd om Stina Wirséns könlösa små varelser i Vem-serien. Läs här.

Till Staffan

Grattis på födelsedagen som var igår, brorsan.

Titta vad jag har hittat till dig. Minns du? Såklart du gör, du ÄLSKADE den ju.

Beg

Senaste Album (ett litterärt magasin från Norstedts, i år med redaktörerna Elise Karlsson, Martina Lowden och Annina Rabe) har 1900-talet som ämne, och ifrågasätter att nästan all litterär diskussion och rapportering utgår från förlagens senaste utgivningslistor.

Jag håller med. Samma sak är det ju med barnlitteratur, såväl i tidningar som på bloggar. Varför går vi i förlagens ledband samtidigt som det finns massvis med skatter där ute att läsa och diskutera. Gamla böcker för ett spottstyver på antikvariat, loppisar och på nätet. Och på bibblan.

Själv fick jag förresten igår tag på Sonja Åkessons "Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte" som jag efterlyst ett tag. På Bokbörsen. Varning för beroende. Bokbörsen alltså.

Alla dessa saker man lovar

Ni som är trogna läsare av grannfru-bloggen vet att jag är ruskigt intresserad av föräldrarollen och barns relation till sina föräldrar i barnlitteratur. Om detta pratade jag med en farsa på förskolan när vi hade sällskap hem efter hämtning en dag. Och se, dagen efter låg "Lova! sa Smulan" i fyraåringens fack på dagis. Ett lån jag blir riktigt glad över.

"Lova! sa Smulan" är ett av resultaten i Natur & Kulturs två år gamla tävling för nya bilderboksillustratörer, texten är skriven av veteranen Moni Nilsson (Tsatsiki) och tecknaren som vann är Joanna Hellgren. (Kika på illustrationerna från boken här). Joanna Hellgren har även gjort de två serieböckerna (för vuxna) om Frances, som är helt fantastiska och som publicerades i Frankrike innan Galago gav ut dem i Sverige. Superkänslosam läsning om föräldralösa Frances som bor hos sin bohemiska och lesbiska faster Ada som inte kommit ut ur garderoben.
"Frances 1" och "Frances 2" alltså - heta boktips, 80 procent teckningar, 20 procent ord.

Men nu var det "Lova! sa Smulan" jag tänkte hylla.
Ja, hylla.
Den är så bra. Mitt i prick. Smulans pappa lovar en massa. Som att sprutan Smulan måste ta inte gör ont (smart där, pappan!), och för att locka med Smulan till vårdcentralen lovar han att gunghästen som finns där ska bli hennes, "när du är där" (den är såklart upptagen när de kommer), och att hon ska få välja vilken leksak hon vill när hon tagit sprutan. Jojo.
Ni fattar.

Smulans pappa pratar i mobiltelefon och är kass på att sätta gränser och står inte upp för sin lilla tjej när det blir konflikt i väntrummet - han är precis som de flesta med andra ord. Lite sorglig.
Det är också fint att Smula är en liten skitunge. Faktiskt. En riktig skitunge. En sån där som de flesta ungar är, ni vet, men som man bara tror att ens egna är.

Det är skakigt nu

Barnbokssverige skälver fortfarande efter Åsa Beckmans känslofyllda recension av nyutgåvan av Barbro Lindgrens "Gröngölingen är på väg" (från 1974), i vilken Beckman uppmanar läsarna att läsa en dikt i taget "när det är läge" för Lindgrens dikter väcker "en nästan övermäktig ångest och sorg".

Det är en fin och allvarlig text som Åsa Beckman har skrivit. Om en fin och märkvärdig bok med existentiella dikter som klår det mesta. Själv klarar jag av "den skoningslösa rättframheten" relativt väl. Men barnen, suck - de vill inte lyssna. Det verkar aldrig vara läge.
Mozart har jag lyckats införa (guldstjärna till mig). De ber om klassiskt när de har svårt att somna.

Den här dikten tror jag dock skulle kunna intressera åttaåringen.
Den intresserar mig.

Jag är som jag är
Jag är som jag är
jag tänker som jag
jag skrattar när jag vill
och skriker när jag vill
jag springer när jag vill
och sjunger när jag vill
jag gråter när jag vill
Jag gråter för att jag är ensam

Barbro Lindgren, ur Gröngölingen är på väg

PS: Bokens finstilta blyertsteckningar av Katarina Olausson Säll är som dikter de med.