Näe, jag känner att jag måste in med en dementi. Eller snarare ett fördjupande. Jag sågade ju "Kompisen längtar" i inlägget Nalleterror i somras. Redan då anade jag att den andnöd jag fick av att läsa boken om den stackars nallen som hela tiden längtar efter sin ägare (barnet Olivia), sa mer om mig själv än om boken.
Längtan och saknad, förstår ni gott folk, är inget som jag är bra på att känna (erkänna). Vi har alla våra svaga sidor, och jag tror att längtan är en sådan hos mig. En käck och duktig flicka saknar inte, liksom. Hon gör nåt annat. Hon gör det bästa av situationen. Hon förtränger. Hon tramsar inte med något så diffust som saknad.
Sån har jag varit i hela mitt liv. Så till den milda grad att jag i vuxen ålder får andnöd av en barnbok.
Denna andnöd och den antipati jag kände för boken har jag grunnat på sen jag läste den första gången. Sen fick jag anledning att tänka på saknad igen när jag skrev debattartikeln om Erik Ullenhag för nån vecka sen. När jag satt och plitade på den kände jag tydligt att det var barnens perspektiv jag ville åt, men att det var svårt att erkänna för mig själv. Jag sa till en person i min närhet att jag aldrig skulle kunna skriva om jämställdhetsfrågor och karriär och i samma mening antyda att en karriär skulle betyda att våra barn tar stryk. Jag sa "för då kommer kvinnor att ta åt sig men inte männen, och det är orättvist". En knäckfråga inom feminismen om ni frågar mig. Och för Alva Myrdal som kallade barnen för "generalproblemet" när det kom till en jämställd relation.
(Jag vågade ju förresten. Jag vågade skriva om saknad och karriär i samma text. "För precis som jag antar att vare sig Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson är några superföräldrar, så känner jag mig säker på att inte heller deras barn är några små superbarn som aldrig skulle få för sig att känna saknad. En saknad som vi faktiskt måste tala om och se. En saknad som kanske kan gå hand i hand med den stolthet som jag hoppas att samma barn känner – eller en dag kommer att känna – när de tänker på sina föräldrar ministrarna och det arbete de utförde för att göra Sverige och Europa till ett bättre ställe att leva på".)
Ja ja. Detta om saknad. En känsla jag bestämt tror att jag måste öva mig på, och en känsla jag hoppas att mina barn får utrymme att känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar