Apropå det där med politiska barnböcker, så har jag läst Emma Adbåges "Sven sticker" (recenserad i gårdagens DN). Den känns väldigt politisk. Som en jävla örfil till konsumtionssamhället. Lille Sven (som ju, vill jag betona, själv är oskyldig till sitt eget drama) har enormt många leksaker och inget att göra. Han har inte bara leksaker förresten, han har husdjur, en fin trädgård, verktyg ("riktiga", säger fyraåringen), en pool, musikinstrument och en grill med korv på. Ändå ligger han bara där i mitten, slö och likgiltig och klagar. "Hela dagen är kvar, men Sven har redan hunnit allt". Sen åker han till sin mormor där det också finns sjukt mycket roliga grejer, sen går den unge mannen till den fina lekplatsen men där blir han också uttråkad: "Sven har redan gungat på alla gungor och grävt tusen tunnlar". Där kan han inte stanna, och då, antar jag, går sagan över i fantasi. Sven åker tåg, buss, besöker en camping och en badstrand, en båt, en skog, en bilverkstad. Slutligen åker han lådbil. Men också det blir långtråkigt.
Sven är en övergödd snorvalp. Jag äcklas nästan. Lite på Sven (även om han är oskyldig, man är ju inte mer än människa...), men mest på det faktum att vi köper så mycket saker att vardagen totalt kloggas igen, och förmodligen leklusten också.
Läs sociologen Jörgen Larssons häfte "Om föräldrars tidspress" som tittar sambanden mellan vår känsla av tidsbrist och vår konsumtionshets. Den otroligt intressanta rapporten går att ladda ner här. Jag tror Sven sticker från just det. Från tidsbrist och konsumtion.
Jag läser och tänker på revolution. Samtidigt pekar barnen förtjust ut olika leksaker på Emma Adbåges myllriga teckningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar