Alla dessa saker man lovar

Ni som är trogna läsare av grannfru-bloggen vet att jag är ruskigt intresserad av föräldrarollen och barns relation till sina föräldrar i barnlitteratur. Om detta pratade jag med en farsa på förskolan när vi hade sällskap hem efter hämtning en dag. Och se, dagen efter låg "Lova! sa Smulan" i fyraåringens fack på dagis. Ett lån jag blir riktigt glad över.

"Lova! sa Smulan" är ett av resultaten i Natur & Kulturs två år gamla tävling för nya bilderboksillustratörer, texten är skriven av veteranen Moni Nilsson (Tsatsiki) och tecknaren som vann är Joanna Hellgren. (Kika på illustrationerna från boken här). Joanna Hellgren har även gjort de två serieböckerna (för vuxna) om Frances, som är helt fantastiska och som publicerades i Frankrike innan Galago gav ut dem i Sverige. Superkänslosam läsning om föräldralösa Frances som bor hos sin bohemiska och lesbiska faster Ada som inte kommit ut ur garderoben.
"Frances 1" och "Frances 2" alltså - heta boktips, 80 procent teckningar, 20 procent ord.

Men nu var det "Lova! sa Smulan" jag tänkte hylla.
Ja, hylla.
Den är så bra. Mitt i prick. Smulans pappa lovar en massa. Som att sprutan Smulan måste ta inte gör ont (smart där, pappan!), och för att locka med Smulan till vårdcentralen lovar han att gunghästen som finns där ska bli hennes, "när du är där" (den är såklart upptagen när de kommer), och att hon ska få välja vilken leksak hon vill när hon tagit sprutan. Jojo.
Ni fattar.

Smulans pappa pratar i mobiltelefon och är kass på att sätta gränser och står inte upp för sin lilla tjej när det blir konflikt i väntrummet - han är precis som de flesta med andra ord. Lite sorglig.
Det är också fint att Smula är en liten skitunge. Faktiskt. En riktig skitunge. En sån där som de flesta ungar är, ni vet, men som man bara tror att ens egna är.