Stockholm är vackert som en saga, skrudad i vitt. I morse adventspyntade vi lite, och sen kom en radiokille och intervjuade barnen om deras leksaker. Åttaåringen var på hugget, fyraåringen mer tillbakadagen. Fokus på intervjun var genus, och jag tror att killen fick några godbitar. Ett kan exempelvis ha varit denna: fyraåringen visar fodralet till vårt Lego Starwars-tvspel och säger: "Där är Hans-Olof (!) och där är Leija. Men hon är bara en prinsessa."
Ja ja. Sen tog vi snowracern till teatern, och det är det ju inte varje dag man gör. Vi såg "Siv sover vilse" på Teater Tre och den var makalöst bra. Scenografin lysande smart, och allt var både festligt och lite obehagligt på samma gång - precis som det är i Pija Lindenbaums bok. Jag fick tårar i ögonen av slutet, där Sivs pappa hämtar och Siv (som är en mycket uttrycksfull docka i pjäsen) hoppar upp i hans famn och kramas som en liten babianunge.
(Och det här är ju kanske helt sjukt ointressant, men man kan se vår snowracer här, på Teater Tres facebooksida.)
Och nu kan jag inte låta bli längre: kan alla teaterintresserade föräldrar ta och tagga ner ungefär hundra hekto? Varje gång vi är på teater känns stämningen i foajén lika adrenalinstinn som innan en OS-lopp i hundra meter. Föräldrarna står där och hetsar och köar och bevakar sin plats för .. ja vadå? De flesta barnteatrar släpper inte in fler än att det går att se från alla platser.
Alla får plats.
Alla kommer se.
Lägg ner trängandet och köandet och den superansträngda stilen.nu. Man får ju fanimig magsår av att ens närma sig en barnteater. Det var gnäll nummer ett. Gnäll nummer två är: varför tar alla med sig för små barn till alla barnteatrar? Alltså ungar som är mycket yngre än de rekommenderade åldern?
Så. Det var skönt att få ur sig.
Natti natti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar