måndag 27 september 2010

Berättelser från bokmässan 1.


Platsen är högst upp i det västra tornet, 23 våningar över mässgolvet.

Jag sitter där och bläddrar i Alex Schulmans och Emma Adbåges bilderbok - den helt nyutkomna "Bajsfesten" om en pappa och hans bebisflicka Nikki som vägrar bajsa. Oj oj, pappan oroar sig och Nikki försäkrar att hon inte mår dåligt. Det är lika festlig kommunikation mellan far och dotter som det alltid är på Schulmans numera avlagda blogg Att vara Charlie Schulmans pappa. Först på dag sjutton bajsar Nikki. På pappas Kenzolakan! Och på väggar och tak och tavlor och krukväxter och bokhyllor - ja på allt. Det finns ingen hejd på Nikkis bajsande. Pappan tar skydd bakom sängen. Sen ringer han en städfirma som kommer och röjer upp. Nikki ber om ursäkt, men på sista sidan ser man (hehe) att den luriga bebisflickan inte kommer att hålla vad hon lovar: nämligen att vara tyst på det bröllop de snart ska gå på.

Jag undrar över målgruppen.
Vad handlar det här om?

Den psykoterapeut som råkar sitta bredvid mig i baren och sippa på ett glas vin gör en omedelbar tolkning:
Boken handlar såklart om Alex Schulman själv. Som ser ut som en trevlig pajsare, men som skitat ner offentligt. Ordentligt. Och som drömmer om en städfirma som kan fixa undan det, men samtidigt vet att det kommer hända igen.

5 kommentarer:

Lisa sa...

Hahahaha! :-)

Sue sa...

Klockren analys!!!

Anonym sa...

Haha - om analysen av Alex Schulman stämmer eller inte har jag ingen aning om, men jag måste berätta att jag har läst denna bok för ungarna här hemma och de gillar den. Mycket, till och med.

Vi har andra böcker om bajs (Bajsboken, Får jag titta i din blöja, Det var det fräckaste, Bajsplutten med flera) men ingen av dessa lyckas liksom chockera barnen. Det gör denna bok och jag tror att det är vad de gillar. Den illustrerade bajsfesten är verkligen äcklig.

Sen gillar jag att bebisen pratar (gör bebisen till en individ) och jag gillar att bebisen är oberäknelig - för det kan en bebis vara.

Att ämnet bajs upptar föräldrarna i boken känns igen - nog har jag oroat mig över uteblivet bajsande när jag hade bebis. Det gör att jag kan skratta åt föräldrarna - medan mina ungar skrattar åt själva bajset.

En skitbra bok, helt enkelt!

Ulf sa...

Att ämnet bajs är så roligt bland barn handlar nog - till en icke så obetydlig del - om föräldrarnas förhållande till detta ämne...

Jojo sa...

Jag känner som att jag hör till målgruppen. Jag är intresserad av snygga teckningar (illustratör själv) och har ett barn på 2,5 år. Min lilla tjej tyckte boken var kul och vill helst se sidan där bajsfesten börjar (lite äckligt tycker jag själv). Konversationen är väldigt kul också tycker jag.