Harry Potter-feber

Trots att jag inte har läst ett enda ord i en endaste Harry Potter-bok, begav jag mig in till releasefesten för den allra sista boken i serien om den lille glasögonormen sent igår kväll. "Harry Potter och dödsrelikerna" släpptes klockan tolv i går natt, och somliga är tydligen så lässugna att de inte kan låta en enda minut gå till spillo. Sånt är ju kul (speciellt efter ett ganska så lång sittning på ministolar på femåringens föräldrakooperativ, där vi hade styrelsemöte tidigare under kvällen).
Och tack vare att förlaget fuskade lite och låtsades att klockan var tolv när hon egentligen var tio i tolv, kunde jag grabba åt mig ett ex av boken samt lite annat som låg i en påse och ta mig den lilla biten ner till Bokslukaren, barnboksaffären på Mariatorget som hade nattöppet för att kränga Harry Potter-böcker. Jag hann lagom till att Björn Kjellman öppnade dörren och började nedräkningen till tolvslaget. Sen ringlade sig den glada kön in i den lilla butiken. Det hela var lite rörande på något sätt, samtidigt som det är ganska så obegripligt för mig som inte har någon relation till själva huvudpersonen (men för en marknadsförare är det såklart den allra våtaste av drömmar).
Harry Potter-feber alltså. Men hos mig går tydligen inte temperaturen upp.
Men jag har en påse att ge bort till en mig närstående tioåring!

Nu på fredag är det The Buy Nothing Day. Alltså: köp inget på fredag, förutom det som är absolut nödvändigt.
"Instead, take some time to think about why you buy the things you do and how your money and attenction can be used elsewhere in your life."
www.adbusters.org

Lästips

Kolla: fortsättning på historien om JämO och föräldraförsäkringen som jag skrivit om tidigare här. Och smarta Rebecka Edgren-Aldéns senaste krönika här.

Modernt?

Den översta bilden är tagen ur Elsa Beskows "Olles skidfärd", skriven och illustrerad för exakt hundra år sen. Den nedre bilden är omslaget på en kokbok utgiven i år, tillika 39 år efter att feministiska Grupp 8 samlade sig för att vidga och ifrågasätta den traditionella kvinnorollen under parollen "det privata är politiskt".

Kyrkokören

Femåringen har börjat i kyrkokören och skall sjunga på julafton och allt är så bedårande så och jättekul och femåringen älskar det (och mormodern talar i princip i tungor av glädje över det hela). Men jag kan inte låta bli att tänka på att min pappa ofta använde uttrycket "hon ser lite ut som om hon sjunger i kyrkokören"... och det var liksom ingen komplimang om man säger så. Sen garvar jag onaturligt länge åt en mening i boken "En sorts kärlek" (som är en otroligt sorglig berättelse om två gifta hippa holländare med en liten dotter som heter Luna (så sött), och mamman (Carmen) får aggressiv cancer och under hela hennes sjukdomsperiod (som slutar i död) varvar han (Sten, som är bokens jag) notorisk otrohet med ömhet och stöd till Carmen) ... i alla fall, det är ju inte handlingen jag garvar åt utan en massa andra tragikomiska grejer i boken, som till exempel när Sten och Carmen är i en park med sin dotter och i parken uppträder små duktiga barn, och Sten viskar i Carmens öra "Jag hämtar hellre Luna hos polisen är från fiollektionen".
Då skrattar jag jättejättemycket.
Förmodligen lider jag av någon slags posttonårsrebellusta som jag inte vågar leva ut. Eller? Hjälp mig - vad handlar det här om? För samtidigt som jag känner fönimmelser av det som Sten säger, så kommer jag njuta jättemycket när vi på julaftons morgon i gryningen beger oss av mot kyrkan, och en av oss är utklädd till ängel eller herde och skall sjunga. Jag älskar kyrkan, jag älskar konserter och jag älskar femåringen - så vad är problemet?
(Skriv nu inte "det viktigaste är att femåringen är glad", för det vet jag)

Lumberjack breakfast

Det som ser ut som pannbiffar i stekpannan är faktiskt .. tada ... amerikanska pannkakor. Den som ser så glad ut bredvid är grannfrun herself som gjorde succéfrulle imorse. Jag tänkte att nån annan kanske ville imponera på sin familj den också - så här är receptet.* Extra bra är att pankisarna faktiskt bara tar 10 minuter att blanda ihop och steka. Jag tog småbitar av banan i halva smeten och det tyckte halva familjen var jättegott. Man kan ju ha i en massa annat också. Blåbär till exempel. Vi hade lönnsirap och granatäpplekärnor till. Det var vackert som i en kokbok.

3 dl vetemjöl
1 msk socker
1/2 tsk salt
1 tsk bakpulver
1/2 tsk bikarbonat
3 dl naturell yoghurt
1 msk olja
1 ägg

Blanda allt torrt först. Rör sen i yoghurt, olja och ägg. Smeten är supertjock. Stek på medelvärme. 1-2 msk smet per pannkaka. Servera med lönnsirap och frukt, typ.

* Receptet är hämtat ur überpräktiga (känns inte så lite hemkunskap om ni förstår vad jag menar) men braiga "Mat för barn och deras föräldrar" av coop-kocken Latifa Lindberg

(se där Femina-Jennie - du slapp morgonmackan, men fick pankisar! Puss)

Kvinnokraft

Idag tog vi kottarna med oss och åkte till Sergels torg och tittade på det kanske coolaste spektaklet ni kan tänka er. Ungefär 40 kvinnor, alla mellan 50 och 80 år, högg ved så det stod härliga till. Det är Moderna dansteatern som är så påhittiga och låter oss stadsbor få se kvinnor som kan klyva klabbar, nu när deras vanliga scen skall renoveras och de är hemlösa.
Vi stod som hypnotiserade och tittade på när alla dessa vanliga kvinnor och tanter högg och högg och högg och högg och högg. Det luktade skog, och det lät så härligt när yxorna klöv veden. Asså: jag tror faktiskt på det där med att ursprungsmänniskan i oss måste få utrymme. Det fick den där på Sergels torg idag.
Innan femåringen somnade för ett par timmar sen viskade hon:
- Vad starka alla tanterna var idag.
And she made my day.

Hjälp

Hur hamnade Mange Schmidts senaste skiva i vår bilstereo?
Och varför lyssnar vi på den hela tiden? Så mycket att femåringen såklart lär sig alla texter utantill och sen går och nynnar till exempel "Jag köper nya bröst och jag talar ut".
Och hur skall jag förklara den meningen för femåringen?

- Varför köper han nya bröst, mamma?
- Ja du. ... Du får inte sjunga den där sången mer.
- Varför, mamma?
- Därför. Du får inte.

Och vinnaren är ... (tycker jag)

Måste bara säga att det finns en solklar vinnare till årets Augustpris i barn- och ungdomsklassen. Sven Nordqvists "Var är min syster" är den grymmaste sagobok man kan tänka sig. Den slår det mesta just nu. Alltså: köp den. Ni kommer älska den. Vi här hemma är förhäxade - alla fyra.

Grannfrun goes glamour

Det var verkligen urnära att jag missade höstens glammigaste fest (den glammigaste i min almanacka alltså). Jag satt här hemma i mysbralla och slösurfade lite medan ettåringen slaggade, och såg plötsligt på Katerina J:s blogg att hon skulle iväg och bli sminkad för årets mama-fest.
Ja ba: oj!
Sen blev det glansbyxa istället för mysdito på ungefär två sekunder. SL till Norrmalmstorg och in på Café Opera. Tyvärr hade jag inte fixat barnvakt åt ettåringen - alltså tyvärr för både hans och min del. Det är INTE kul att gå på mingelfester med en superdupersnabb ettåring. Men det var fint att det fanns en barnhörna med snygga leksaker och micro och barnmatsburkar. Och det var sött att se ettåringen släppa loss på dansgolvet.
Och Jenny, som jag gick dit med, tappade jag bort redan i dörren. Sen såg vi inte varandra mer. Men det kanske berodde på att jag sprang dubbelvikt och jagade en ettåring hela tiden? Kanske.
Nu ba: gäsp.

Klimatångest 2

Kolla: ytterligare ett fynd i kategorin barnböcker som behandlar miljöfrågan. "Välkommen till tippen" av Annelie Jordahl är så välkommen så. Jag har inte läst den, men fick just info om att den anlänt till biblioteket här i stan, så jag får hoja dit och kolla. (Jag blir extra glad över att författaren är Annelie Jordahl - jag har faktiskt just precis läst om hennes tankeväckande "Klass - är du fin nog", som förresten är jordens snyggaste bok - något som jag väl aldrig kommer kalla "Välkommen till tippen" för...).
Så här står det om "Välkommen till tippen" på förlagets sajt:
"Följ med Freddie och Mörten under en dag på deras arbetsplats återvinningscentralen. Hit kommer en strid ström av människor för att lämna sopor av allehanda slag. Allt från trädgårdsavfall till glödlampor, datorer och möbler. Under bokens gång får läsarna också lära sig mer om sopsortering och återvinning. (4-8 år)"

I shop - I am

H&M och adlibris. Till dessa två giganter går merparten av mina surt förvärvade stålar.
Hmm. Vad säger det om mig?
Nu sitter jag i alla fall och jobbar i brallor, polo och tunika från gissa vadå och väntar på att brevbäraren skall dyka upp med ett paket från gissa vadå. I paketet finns två augustprisnominerade böcker: "Boris och tjuven" av Eva Lindström och "Var är min syster" av Sven "Pettson och Findus" Nordqvist samt lite annat smått och gott (pekböckerna "Kom räkna med mig" av grymma Mati Lepp och "Det brinner på zoo" av Filippa Widlund till ettåringen, "Den unge Stalin" av Simon Sebag Montefiore och - of course - nya "Könskrig" av bla Elin Alvemark - två försenade fardagspresenter till Marc - och Lena Andersons "Boken om Stina" till femåringen som behöver läsa lite idylliserande grejer om skärgården så här i novembertider. Själv är jag naturligtvis intresserad av samtliga böcker, men förtäcker det i ömsint givmildhet).

En haikudikt om läget:

Gäspar framför datorn
tekoppen är ljummen
brevlådan: pang!

(Lisa: det är inte rätt va? Kan vi inte ha en haikuhelg i Kungshamn och öva och öva och öva?)

Här är en annan haiku som passar rätt skitbra för mig just nu, och den är skriven av min husgud Sonja Åkesson (på bilden ovan) (dikten finns i finfina samlingen "Vara vit mans slav"):

"Det är inget kul
att jobba Det är inget kul alls
att inte jobba."

Is greed good?

Det här är en barnbok i tiden. Titta på det lilla barnet på omslaget, han ser helt galet osund ut där han sitter omgiven av spargrisar och mynt och sedlar och texten "Galen i pengar" på väggen bakom sig. Jag säger då det, nu för tiden skall kidsen ha koll på allt. Gå ut och lek, unge! Annars kan du sluta som ordförande i Unga aktiesparare...
Hjälp, den här boken känns så sorgligt tidstypisk. För galna i pengar är väl just vad folk i allmänhet är, inte minst alla dessa makthavare som betalar svart (och vi andra som gjort det också för den delen. Ja, jag har också gjort det). Jag för min del tror inte på teorin om att det höga skattetrycket tvingar fram svartbetalningar - men däremot tror jag att många skyller på det. Jag tror på ren och skär girighet. Finns alternativet betala lite mindre gör många det, utan att tänka på vad det får för konsekvenser - dels för individen vi betalar till, dels för samhället som ju får in mindre stålar att betala skola, vård och omsorg med. Detta har jag (och ekonomen Lars Strannegård) fördjupat oss i i boken "Rent hus. Slaget om den svenska dammråttan". (Är det nån som är intresserad av att köpa den, mejla mig - boken har just försvunnit från bokhandeln. Men den finns i min källare...)
Girighet ja. "Varför ger inte dom rika mer pengar till dom fattiga? Ibland gör dom det. Men många tycker väldigt mycket om sina pengar. Då är det svårt att ge bort dom" står det i nya "Galen i pengar" av Andreas Palmaer och med teckningar av Per Gustavsson (som tidigare gjort bland annat fantastiskt underbara "Så gör prinsessor"). Ibland är det bra att sätta ord på fenomen runtomkring oss vi inte funderar så värst mycket på. Och "Galen i pengar" är faktiskt lite småläskig att läsa, den hyllar stålar på ett lite knasigt sätt. Men - såklart - så står det ju också att pengar inte kan köpa en kompis till exempel.
Men är det verkligen sant?
Usch.

Äntligen!

Trogna läsare av grannfrun vet att jag har efterlyst en barnbok om miljöfrågor. Nu är en på väg. Bokförlagens höstkataloger har börjar trilla in, och i Alfabetas hittade jag "Cykla, panta och rädda en isbjörn" av Jörn Spolander (som arbetat bland annat på SvTs Hjärnkontoret). Så här står det på omslaget "Man behöver inte vänta tills man är vuxen, har körkort och rösträtt för att rädda världen - kanske är det till och med bättre att vara barn."
Åh så bra - ungarna kommer bli lika på i klimatfrågor som vi i The non smoking generation var med alla de där små klisterlapparna som det stod "Fimpa" eller "Här är det rökfritt" på.
Tyvärr måste vi vänta till i vår innan vi får läsa. Utkommer i maj står det i katalogen.
Känns inte maj väldigt långt borta?

The superduper dad

Läs Lars Berges underbara krönika om pappledighet i dagens SvD. Nu är han verkligen en superhjälte. Det är synd att det är svårt för kvinnor som säger samma sak att bli superhjältinnor bara. Men det är ju liksom hela pudelns kärna, den där orättvisan.
Nej, nu skall jag inte bittra mer om det, utan ansluta mig till hejarklacken: heja Berge! Och heja alla oss andra som tycker samma sak också.

"Jag fick se min son lära sig gå, säga sina första ord och skämta för första gången (ja, det handlade om bajs). Det är outplånliga minnen. Under samma tid har inget hänt på mitt skrivbord. Det ser precis ut som jag lämnade det. En trave utskrivna tidningsartiklar. Ett pennställ utan fungerande pennor. En odiskad kaffemugg prydd av Homer Simpson. Jag kunde lika gärna ha tagit tidningen med mig in på WC och återvänt ett ögonblick senare."

Klimatångest

Jag har klimatångest. Såg Al Gores "En obekväm sanning" för ett tag sen och kan inte släppa tanken på växthuseffekten speciellt långa stunder. Vi måste göra nåt! Själv funderar jag på att joina Asfaltsdjungelns indianer, och börja lufta däck på alla stadsjeepar här ute i förorten. Moget? Javisst!
Ytterligare ett tips till fars dag: "Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent" av Andreas Malm.

Till papsen

Hoppa över slipsen och köp en bok på fars dag skriver (såklart) adlibris på sin sajt. Men det är en traditionell boklista de har till far: lite om rymden (Fuglesang), något om whiskey, en Nesser, en GW Persson, Ulf Lundell, Göran Persson och Glenn Strömberg. Två kvinnliga författare dock - Naomi Klein (med "Chockdokrinen") och Camilla Thulin (med "Karlar med stil").
Men hallå - det är ju 2007. Vi behöver alla hoppa över könsskranken när vi läser. Jag har tre andra förslag till fars dag:
"Mig äger ingen" av Åsa Linderborg är ju den givna farsdagspresenten - en finare skildring av en far får man leta efter.
"Myten om det motsatta könet" av Ingemar Gens - glasklart om könsroller.
"Den femte sanningen" av Doris Lessing - klart papsen skall ha senaste nobelpristagaren.

Muminpappans visa

"Jag är en pappa. Pappor är de flesta
och man beter sig som en pappa för det mesta.
Jag känner mig ibland som en staty.
Vår söndagsmiddag ger mig lust att fly,
ty den saknar spänning och den saknar krydda.
Jag talade om saken den här dan,
jag sa att jag är rädd för att bli van,
att fastna i familjens trygga vanor.
Förstår ni, jag vill ut i egna banor,
där jag kan få försvara och beskydda."

av Tove Jansson (musik Erna Tauro)

Vad säger ni?
Några intressanta tolkningar?

Savojkål

Ni som känner mig vet att jag länge har varit ett fan av Ekolådan. Save the world - save the family. Ligger det savojkål i lådan, blir det savojkål till middag liksom. Och sen några av alla de där frukterna till efterrätt. Idag inför middag på tu man hand med ettåringen, grabbade jag den däringa kålen, skar den i strimlor, tog fänkål, potatis, morötter och röd lök och skar i lagoma ettårsbitar och kokade det hela i kycklingbuljong en liten stund. I med smulad fetaost, pressad citron, finsalt och peppar. Åh så gott. Ettåringen var i sjunde himlen.
Och det här säger jag eder: detta hade inte hänt om jag inte hade haft ekolådan. Aldrig hamnar savojkål bara sådär i min kundvagn. Så är det med mig.
Nä, nu skall jag titta på Kustbevakarna på Kanal5 och spana efter Gunnar Ph. Sen nattinatti.

Buuuuu

Måndagen den här veckan gick i bölandet tecken. Först bölade jag hela förmiddagen för att jag är så himla trött och har tusen grejer på min att-göra-lista och inte orkar vare sig prioritera eller producera (Jag vet, tydliga tecken på att allt inte är väl. Jag skall ta hand om mig. I promise.). Sen bölade jag hela eftermiddagen därför att boken jag läste var så himla sorglig, så hemsk och så bra. "När livet stannar" av Malin Sävstam handlar om åren efter tsunamin, åren av sorg efter hennes man, två av hennes barn, hennes bästa vän och vännens barn som dog där i Thailand, när den soliga förmiddagen förvandlades till ett helvete. Buuuuuuuu. När jag slog ihop boken fram på seneftermiddagen kändes faktiskt mitt läge bättre. Familjen trillade in från olika håll och jag kände bara kärlek och tacksamhet. Vi bakade kanelbullar och hängde upp femåringens skelett som hon tillverkat på etnografiskas skelettverkstad (ett helg-tips!) Mina tidigare deadline- och kurstenta- och bokskrivarstress kändes plötsligt dels som privilegier, dels som relativt små grejer i det stora hela som kallas livet.
Så, ni som känner er nere: läs Malins bok och krama era barn.

Höstlovskul

Titta: femåringen i tidingen (i punkt.se). Ni får vrida på huvudet, för jag fattar inte hur jag skall få runt bilden... Fin tjej va!

Stoppa vårdnadsbidraget

Bra grej av Foff.

Megagrisen?

Jojustdet: vi har ju varit på Hundstallet för att presentera oss och vilken typ av hund vi letar efter (= en snäll). Det var spännande.
Nu diskuterar vi för fullt vad den eventuella jycken skall heta. Vad säger ni: Megagrisen, Romeo eller Kisen?

Syskontrauma

Japp, det här är ju den givna presenten till alla familjer som väntar syskon. Speciellt till oss som går från ett barn till två. När vi blev en kvartett (ha ha) blev det kaos. Femåringen (som då var fyra år) gick i humörmässig strejk. Vi päron daltade, hotade, skällde, satte gränser, sket i gränser och gosade maniskt med henne. Och kände skuld. Vad hade vi gjort? Skulle vi orka det här?
Jag sprang till biblan och lånade precis alla barnböcker om syskon som finns (typ de som finns i antologin "Syster och bror. Liten och stor") och försökte läsa om Babar, Laban och Astrid Lindgrens sura lille Peter som trilskas lite i "Jag vill också ha ett syskon", och vill byta bort lillsyrran mot en trehjuling. Av mormor fick illbattingen en t-shirt som det stor "storasyster" på, och ömma vänner trillade in och totalignogerade bebisbrollan och överöste storasystern med storsysterspresenter och påståenden om att småsyskon är superjobbiga. Allt i bästa välvilja, såklart.
Men hon hade gått i baklås. Blev förmodligen hellack över den nya roll som hennes liv nu innebar. Hon vägrade tröjan (hade den inte en enda gång) och var helt ointresserad av böckerna. Hon ville inte alls vara storasyster. Den lille bebisen lät hon vara ifred, det var oss vuxna hon gav sig på...
Efter något år normaliserades familjen (Phu. Ett år. Fattar ni hur lång tid det är?)
Men det var hos oss det.
Som tur är så innehåller "Syster och bror..." berättelser som i alla fall behandlar det vi var med om. Att allt inte är idyll när syskon kommer. Typ.

Hahaha

Kompis Karin har varit i USA med jobbet och har en alldeles egen version av historian nedan:

- jag tror att min fru är på tjänsteresa i USA.

- tror?

- ja, sexet är som vanligt, men disken liksom hopar sig i köket.

Från filmen "A Prairie Home Companion"

en man säger till en annan:
- jag tror min fru är död

den andra säger:
- tror?

man nummer ett:
- ja, sexet är som vanligt, men disken liksom hopar sig i köket.

Pangbruttor och ponkar

"Jag vet att barn aldrig kan få för mycket av uppmärksamhet, kärlek, hundvalpar och böcker" har författaren Rose Lagercrantz sagt. Kanske inte, men faktum är att en hennes barnböcker har fått mig att fundera på censur - typ soptunnan. På en loppmarknad för några veckor sen köpte jag några lite äldre barnböcker, varav en är skriven av just Rose. "Pojke, flicka, pangbrud, karl..." hade inte platsat på listan över genuskorrekta böcker hos Foff (forum för feministiska föräldrar) om man säger så. Det kanske jag kunde fattat redan av titel, tänker du, men det är inte därför jag skriver om denna bok just här och nu. Visst - jag avskyr att läsa denna dynga (som är uppdelad i två, en om hur en flickbebis blir tös, stor flicka, tjej, pangbrud, fruntimmer, käring, och en om hur en pojkbebis blir ponke, stor pojke, kille, karl, gubbe. Det är ålderstrappan kryddad med könsrollsbekrivningar från helvetet. Allt skrivet år 1992) men det viktiga och mest intressanta är inte att I hate it utan att FEMÅRINGEN ÄLSKAR BOKEN.
"Kaaaan vi inte läsa lite i boken som säger hur killar är och hur tjejer är" ber hon med sin vänaste stämma.
Hon behöver det. Vill ha det. Om och om igen.
Det får mig att fundera.
Förmodligen törstar hon efter litteratur som bekräftar könen. Kanske behöver hon någon slags tydlig ingång till berättelsen om tjejer och killar, kvinnor och män. Kanske berövar vi barnen någonting när vi försöker luckra upp könsrollerna? Inte för att jag inte tror att de får könsrollerna bekräftelser från samhället i övrigt hela tiden, men ibland undrar jag om vi genusintresserade föräldrar har lite för duktiga ambitioner när det gäller våra barn? Kanske är könsrollerna ett tryggt ankare att hålla i när de stormar – som det ju gör i livet då och då…
Själv älskade jag ”Duktiga Annika” av Elsa Beskow när jag var liten och jag blev ju feminist trots det. Eller tack vare kanske?

Finns det någonting i hela världen som man blir lika trött av som att läsa godnattsaga?

Hur vild är den vilda bebin?

På tal om diagnoser: hur vild är egentligen den vilda bebin*?
Hur vild som helst - eller hur? Och visst, mina barn kan vara jobbiga, men så tokiga som den vilda bebin är de i alla fall inte. Det myser både jag och barnen över när vi läser.

*Den vilda bebin i Barbro Lindgrens böcker "Mamman och den vilda bebin", "Den vilda bebiresan" och "Vilda bebin får en hund"

Dvd-tips för stora och små

På tal om 70-talsbarnprogram: vi fetdissar "Vilse i pannkakan", men vi älskar "Tårtan". Janos, Frasse och Hilding är idoler (men förmodligen skulle en husläkare av idag ge dem varsin diagnos. Vad lider de av tror ni, dessa typer?)
Jag tror inte att de lider i och för sig. De är ju naturbarn - experter på det som alla gurus predikar idag: typ mindfullness och närvaro i stunden.
Det är underbart att sitta och kolla på dvd tillsammans med sin kotte när man gillar filmen lika mycket båda två.
Jag minns när jag var liten och spanade på "Tårtan" - att pappsen satt bredvid och garvade var liksom halva grejen.

Brev från JämO

Med anledning av Rebeckas krönika om JämO (som jag har länkat till nedan), samt mina tidigare kommentarer angående vår nya Jämställdhetsombudsman (läs inlägget Anne-Marie Bergström nedan) fick jag ett mejl från pressekreteraren på JämO. Glada nyheter:

Hej, Tinni!
Jo, det står ju i DN:s intervju att Anne-Marie Bergström är emot kvotering av föräldraledighet. Men det är hon inte. Hon är för en individualiserad föräldraförsäkring, där ledigheten knyts till den enskilda föräldern och rätten att överföra ledighet till den andra föräldern tas bort. När hon svarade DN på frågan om kvotering uttalade hon sig om kvotering i allmänhet, inte just i samband med föräldraledighet. Tyvärr framgår det inte av artikeln.

Från början tänkte vi att det förmodligen skulle blåsa över, AMB har gjort mängder med intervjuer sedan hon tillträdde, hon har alltså fått många möjligheter att vederlägga missuppfattningen i DN. Tyvärr är det svårare att få spridning på en rättelse än på en nyhet ("Kolla! Nya JämO är emot kvoterad föräldraförsäkring!").


Med vänlig hälsning

Magnus Jacobson
Pressekreterare

JämO

Jämförelsehets?

Ni som känner er stressade över snygga morsor i mama och coola inredningar i Elle interiör: läs sunkmammans blogg.
Nya outfits varenda dag, och sköna betraktelser från vardagen...

"Hade jättetrevligt i går på tupperwarepartyt, det kom inga fler än min svärmor och jag till värdinnan men det blev mycket fikabröd till oss. Jag fick en kniv som man ska bre tomatsås på pizzan med."
"Måste köpa mer kattmat, en ny diskhoskrapa och veckans förråd av mjölk, ost, fil, bröd..."

Ha ha ha.

JämO igen

Läs denna finfina krönika av Rebecka Edgren-Aldén!

"Vi har en jämställdhetsminister som inte är feminist, snart införs vårdnadsbidrag och nu har vi fått en ny Jämställdhetsombudsman som verkar totalt okunnig om jämställdhetsfrågor."

Augustpriset

Japp, så var årets nomineringar till Augustpriset här. I barn- och ungdomsklassen står det mellan " Bryta om" av Åsa Anderberg Strollo, "Isdraken" av Mikael Engström,
"Nöff nöff Benny" av Barbro Lindgren och Olof Landström, "Sonja, Boris och tjuven" av Eva Lindström, "Flickan som var vacker i onödan" av Janne Lundström och "Var är min syster?" av Sven Nordqvist.
Nån speciell som ni hejar på?
(Själv håller jag nog tummarna för Eva Lindström och blir väldigt nyfiken på boken bakom titeln ""Flickan som var vacker i onödan").

Tips från femåringen

Nu kommer femåringen och frågar vad jag gör. När jag berättar så säger hon att jag måste tipsa om den bästa barnboken hon vet i hela världen just nu: "Olga kastar lasso" av Helena Willis. Jag tycker också att den är grym. Det finns en uppföljare också, "Olga och Stefan gräver guld", men den är så ny att vi inte har sett den ännu. Men vi längtar.

Heja Ebba von Sydow

Tackar du nej till en drink är du en bitch, tackar du ja blir du en drinkhora. Missa inte DN söndags artikel där Ebba von Sydow beskriver livet på krogarna kring Stureplan. Visst kommer man att tänka på dubbelbestraffning - en av Berit Ås berömda härskartekniker?
Nu tänker jag direkt att alla coola bruttor i krogsvängen borde gör som feministerna i det norska stortinget gjorde på 70-talet - identifiera härskarteknikerna och öva sig på att se dem överallt. Det finns fem stycken. De norska kvinnorna gjorde tecken till varandra så fort de upplevde någon av dem. Två fingrar i luften = härskarteknik nummer två i faggorna. Så identifieras makt (och maktmissbruk) och så mobiliseras motstånd.

Kärlek i ekorrhjulets tid

Mer barnkultur

It all comes back to me... 1983 känns plötsligt nyss. Eller?

Tävling!

Vilken fantastisk barnbok börjar så här?

"Hinken och Myran
heter dom som står här
Och deras hund heter Strunt
Och deras Morfar heter Jonte
och han har kommit bort"

Bra blogg

"Att hata sina egna lår är att hata sig själv" skriver Katrine Kielos i sin blogg.
"Kvinnans tvångsmässiga förhållningssätt till skönhetsidealen gör henne avsexualiserad, avkönad och harmlös. Hon blir oförmögen att fokusera på något annat än sin spegelbild samt vad som ligger framför henne på tallriken. Hon petar i maten för att hon petar i livet."

Familjelivsfållor

Ha ha ha. I en Bang från i vintras skriver Aase Berg om de moderna alternativ som finns för ett heterosexuellt familjeliv:
1. Den kd-präktiga familjen där kvinnan jobbar på fasaden och mannen på karriären
2. Idealet i tidskriften mama. Den urbana och glassiga projektet där båda skall jobba på karriär och livsstil, gärna med hjälp av några au pair-slavar som tar hand om barnen under tiden
3. Carl Larsson-idyllen på landet, det vill säga måttfull och harmonisk, enkel och estetisk familjeidyll
4. Gröna vågen
5. Bobby Äikiä-misären där inavlade och debila familjer krökar och incestar sig i vidriga ruckel utan el och varmvatten medan de nyvåldtagna barnen sitter i garderoben och leker med silverfiskar (läs Sofia Rapp Johansson)

Vilken familj är ni?

Långloskor - urk

Vi läser Gummitarzan av Ole Lund Kirkegaard och pratar lite om att spotta (i den boken spottas det ju en hel del om man säger så). Jag är absolut dödsnojig med spott och avskyr när folk spottar på gatan. Speciellt efter en hostning… Men kids gillar ju det där med att spotta. Vad finns det egentligen för spottregler? Spotta i smyg, säger jag. Eller om man vill ha tävling i långloskor, ha den i skogen. Och visst är Gummitarzan bra, men bäst av alla på att spotta är ju ändå Pippi Långstrump. Minns ni?
”Om det duggregnar borta på Nya Zeeland idag”, sa Pippi, ”så är det mitt fel”.

Staffan Westerberg är söt ju

”Den här var supertråkig” sa femåringen efter att ha tittat i ungefär tjugo minuter på vårt senaste dvd-inköp: ”Vilse i pannkanan”. Och jag kan inte annat än att hålla med. Zzzzzzzzzz. Trist dialog, ful och taflig scenografi och knappt nån story alls (men jag blir verkligen överraskad, för jag kommer på mig själv att tycka att Staffan Westerberg är riktigt söt). Den klassiska invändningen mot ”Vilse…”, att den är läskig, håller varken femåringen eller jag med om (och det minns jag inte heller att jag tyckte att den var när jag var liten).
Vad är det som är läskigt? Upplys mig nån som vet.
Läskigt tråkig, kanske?

Femåringens första egenskrivna önskelista! Wow. Men vad står det? Rätt svar vinner en ...ja, gissa vadå?

Sova över

Här är en nyhet för er som har barn i sova över-åldern. En ganska menlös och förutsägbar historia (det är kul att sova över till en början, sen läskigt och pappa får komma och hämta), men ändå bra. Kanske för att det är Cecilia Torudd som har tecknat (och alla år med Kamratposten har gjort att jag liksom älskar henne och känner mig trygg när jag ser hennes figurer), och kanske för att boken ändå har ett basic genustänk... Bra också att boken är en "lätt att läsa-version" - sova över-åldern och lära sig läsa-åldern är väl ungefär samtidigt? Här hemma är det så i alla fall.

Efterlysning

Vet nån om det finns barnböcker om miljöfrågor? Typ modernare varianter av Linnea planterar-böckerna? Tipsa mig.

Och här har vi varmkomposten - vår nya familjemedlem. Den lever - och det är sanning.

För ett tag sen köpte vi fyra sådan här lådor för 69 kronor styck på Ikea till källsortering (en till glas, en till metall, en till kartong och en till plast) och en varmkompost för matrester. Nu har vi typ inga sopor kvar. När sopbilen kommer på tisdagar är tunnan knappt halvfull. Det känns helt okej.

Gå och se!

Vi var ju alltså och såg "Jag är jag för att min lilla hund känner igen mig" på Stockholms stadsteater igår, femåringen och jag. Det var nåt av det bästa vi har sett i teaterväg (vi går ju inte sådär döofta i och för sig, men ändå). Allt var så bra, så roligt, så allvarligt, så kärleksfullt. Skådisarna, scenografin, sofforna vi i publiken fick sitta bekvämt och mysa i och Gertud Steins texter.
Puss å kram till Unga Klara som vågar göra så barnsligt roliga vuxengrejer att både stora och små har kul samtidigt.
(Fina fotot taget av Linn Sandholm - och de svarta grejerna i toppen är publikens jackor upphissade i taket. Väldigt spännande.)

Blogg-middagar

Händer det att du tänker vadfanskallvihatillmiddag? En grej du kan göra då är att laga denna supergoda och fantastiskt enkla att göra senapskycklinggrytan från Katerina Janoch blogg (det gjorde vi igår och det var väldigt gott och tog typ 15 minuter).
Eller också kan du kika in på grymma om jag var din hemmafru-bloggen.

Vi är stora bollar

Doris Lessing!

Visst är det ett underbart sätt som Doris Lessing tar emot världspressen på? I kofta, på trappan bland sina krukväxter, sur över motiveringen. Hon tycks helt avprogrammerad i den jobbiga och självutplånande konsten att behaga. Jag spinner av välbehag.

Gissa priset

Idag köpte jag en ost- och skinksmörgås, en svennebanan-kaffe (vanligt kaffe med mjölk) och en kanelbulle på det snajdiga och snygga lilla Valhallabageriet. Vad tror ni att det kostade? Närmaste gissning vinner en knapp med texten "mamma betalar" att stolt bära på lilla höstjackan.

Läs

Här en artikeln författad av en fritidsledare som sett en av de häktade för mordet på 16-åringen sedan han var liten.
"Jag kommer ihåg när du stod på skolgården med din nalle som var nästan lika stor som du själv och kastade snöboll på de äldre killarna."
Modigt och bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att vi sopar omkring skulden som om målet vore att nån villig person skulle stå där med skyffeln och ta emot. Som om nån skulle ha allt ansvar? Så är det ju rimligtvis inte. Förmodligen är det som Hillary Clinton har sagt: It´s takes a village to raise a child". Vi har alla ansvar. Visst. Men vissa har faktiskt mer ansvar än andra. Föräldrarna, sure, men om de falerar måste nån annan ta ansvar. Och det är då snurren börjar - den som Jeanna Bagger-Jörgensen beskriver i artikeln. Kanske är det byns hövding man skall gå på? Göran P och Fredrik R - känner ni skuld?

Dont worry. Jag kommer fortsätta vara samma gamla grannfru, och låta bloggen heta grannfrun, trots porrvibbarna.

Sexig grannfru?

Nyss googlade jag på ordet "grannfrun" och fick upp en massa länkar till sexnoveller. Oj. Min man varnade mig i och för sig när jag döpte bloggen ("Grannfrun låter lite som en porrblogg") , men jag fattade inte. Vadå porrigt? Men tydligen är grannfrun en klassisk drömfigur för kåta män. Som poolskötaren är för kvinnor... (not!)
När jag hör ordet grannfrun tänker jag typ på min mammas gamla väninnor från området där vi bodde på 70-talet: himla härliga modersgestalter i utsvängda jeans som hette saker som Eva, Anita och Berit och som satt på vår kökstrapp med var sin kaffekopp och snackade om livet och sa saker som "En kvinna utan en man är som en fisk utan cykel". För mig är ordet grannfrun en flirt med en typ av kvinnlig gemenskap som liksom är lite komplicerad men mest en slags härlig vänskap som råkar bli till bara därför att man råkar bo bredvid varandra och kanske att ens barn leker tillsammans. (Världens längsta mening?)

Boktips från ettåringen

Två grymma lästips för ettåringar:
"Bäbis arg" av Ann Forslind är bara för härlig. Den knyter dessutom an till det våld som är så aktuellt i dagarna. Om barn inte får lära sig att hantera sin ilska kan det bli problem längre fram i livet - det har vi ju bevis för. Jag satt faktiskt och pratade med en barnpsykolog för ett par timmar sen, och hon underströk hur viktigt det är att inte tysta ner eller avleda små kottar som är arga. Och bäbisen i "Bäbis arg" blir tvärsur när han inte får leka med saxen. Men han får inte ändå. Sen blir mamma också arg. Hjälp. Sen blir de sams. Min ettåring fullkomligt tokälskar bilden där bäbisen är arg. Förmodligen känner han igen sig.
En annan favorit (enligt min ettåring i alla fall) är Jan Lööfs nya pekbok i avtorkningsbart och sådärtjocktpapper ni vet, som heter "Nu skall vi köra". Den är lika enkönad som Jan Lööfs böcker brukar vara (förutom en dam i Jeep på en sida...), men väldigt fin och meget intressant tycker ettåringen. Brum!

Vassego gullungar!

Anne-Marie Bergström

Jag har tänkt skriva om detta sen jag läste en intervju med nya JämO i lördags. Jag tappade hakan.
Två av mina skräckexempel från intervjun:

Fråga: Har du några privata erfarenheter av att vi lever i ett ojämställt samhälle?
Svar: När jag tog det här jobbet hade jag anledning att fundera över det. Men faktiskt inte.
Männen tar fortfarande bara ut 20 procent av föräldraledigheten. Tror du på kvotering?
- Nej, jag är emot kvotering. För mig känns det som stagnation, en slutpunkt.

Claes Borgström var är du?

Dagens boktips

Ganska nya "Gogos vita barn" av Barbro Lindgren med illustrationer av Anna Höglund och hennes dotter Isadora är verkligen den konstnärliga fullträff i världsklass (som DN kallade den - en recension to die for...). Berättelsen har Barbro Lindgren funnit i sin mormors gamla läsebok, och hon har bearbetat den och gett den ett nytt slut. Tillsammans med de fina bilderna blir det en surrealistisk, kul och fin berättelse om den alternativa kärnfamiljen och främlingsskap. Och Barbro Lindgrens slut: ja det är så härligt att man smäller av. I love happy endings!

Unisex

Jag gillar Polarn och Pyrets senaste unisex-satsning jättemycket, men hallå: när jag var inne för att handla lite igår var ändå den första frågan jag fick när jag bad om hjälp klassikern "är det en pojke eller en flicka?". När jag frågade ut expediten lite om vad kunderna säger om att kläderna hänger ordnade i färger nuförtiden (istället för pojk och flick), berättade hon att en hel del kunder ogillar detta! De blir osäkra. Speciellt de som har alldeles nyfödda.
Så är det.

Pernilla W - en knegare

Oj. Inte trodde jag att Pernilla Wahlgren skulle dyka upp här. Men nu måste jag bara skriva lite om denna godisbit till kändis, och om Linda Skugges krönika från förra veckan där Linda för det första skriver en massa "sanningar" från Emilios (en man som blivit dömd i rätten) bok, sen skriver hon:
Detta (Emilios bok) är en naken och sorglig skildring om hur det blir när man växer upp i en familj där precis allt handlar om att visa upp en perfekt yta i media.
Om att sätta teaaaaaterkarriären före de egna barnen. Om att tycka att en huvudroll i Grease är viktigare än sin egen son.
...
Hon låter sina BARN vara med i Melodifestivaler och turnera ensamma på sommaren.Finns det nån som tycker att ett barn inte ska få gå i skolan i lugn och ro UTANFÖR mediahysterin?
Pernilla, vill du verkligen att dina barn ska tvingas uppleva allt du var med om som barn?

Jag lyssnade på Pernillas sommarprogram i somras, och det var väl sådärbra, men min behållning var faktiskt att höra Pernilla prata om sin barndom och ungdomstid på scener runt om i Sverige. Hon älskade att stå på scen. Hon berättade att hon ofta får reaktionen "vill du verkligen att dina barn skall uppleva samma sak". Hennes svar: (ungefär) "Ja, om de vill. För jag älskade det. Jag skulle aldrig undanhålla barnen det . Hur skulle jag kunna göra det? Det var ju en underbar grej för mig" (även om jag har satt citattecken så är det inget citat, utan andemeningen i det hon sa...).
Då tänkte jag att vi så ofta dömmer ut det vi inte vet ett skit om. Och Linda Skugge gör det i Expressen. Det är så i i helvete korkat att skriva att Pernilla tycker att en huvudroll i Grease är viktigare än hennes son. Vad menar Linda? Att mammor som jobbar inte älskar sina barn? The daddies då?
Och eftersom vi bor i samma förort som Pernilla och gänget ser vi ibland Benjamin showa i centrum. Det syns lång väg att han älskar det. Han är en sång- och en dansman (och dessutom superjuste mot alla tokblyga femåringar som står och blänger på honom som vore de hypnotiserade).
Linda: drop it!
Alla andra: kanske skall vi sluta använda Pernilla W som en allmän spypåse?

Vårdnadsbidrag

Läs kloka Rebecka Edgren Aldéns krönika om det jävla vårdnadsbidraget. Rebecka är förresten min idol: hennes statement är "I´m not a shopper". Hon är stencool. Grannfruns statement är lite liknande: jag tipsar aldrig om saker att köpa (av nåt annat än böcker...). Det finns redan tusentals bloggar där kvinnor tipsar om de senaste tuffa barnkläderna och inredningsdetaljerna och snyggaste dojorna. You name it.
Vi är lurade. Vi ägnar för mycket av vår värdefulla tid åt shopping. Kan det vara en del av livspusselproblematiken?

Muminmamman på Rönnbacken

Läs här om kvinnan som lever muminmammanliv. Jag vill varna känsliga läsare för hög igenkänningsfaktor.

Skvallertoppen

Linda Skugge kastar sten på glashus (eller hur var det?) Kolla här och här.
Hon är för skön. Eller? Jag tycker Mama och Family Living betalar ganska bra för frilansmaterial.

Böcker om våld

Flera av er har skrivit och undrat om jag har några fler tips på barnböcker som behandlar våld. På hemvägen från stan idag cyklade jag förbi Lidingö bibliotek och frågade en bibliotekarie. Det finns en del. Här är några. Läs!

För lite mindre hittade jag bara en, nämligen Pernilla Stalfelts (ja, hon med "Bajsboken") "Våldboken", som börjar med med orden "Det finns ett stort krux i världen som kallas våld". Kanske kan man dessutom använda "Gummitarzan" av Ole Lund Kirkegaard som en utgångpunkt (den är ju festlig i tilltalet, men handlar egentligen om mobbing och våld).


För äldre barn finns mer:
"Ge hit mobilen" av Siv Widerberg (Morad och Niclas är två kompisar i en svensk småstad. De småskolkar, småknarkar, strular, lånar pengar. De behöver mer pengar och börjar råna, åker fast, hamnar hos socialen och i fängelse)
"Lilla Marie" av Mats Wahl (Marie är femton år och ett så kallat "problembarn". Hon har lätt för att bli arg och när hon väl blir det vill hon helst slåss)
"En lördag i maj" av Hans Peterson och "Solprinsen" av Per Nilsson handlar om mobbing
"Vi kallar honom Anna" av Peter Pohl har ju en lysande titel och handlar om Anders som tunn och liten anländer till sommarlägret, där han under ett antal veckor skall dela rum med sju andra pojkar. Stämningen är redan från början rå och hotfull. Anna, som Anders snart kallas, blir mycket snabbt målet för gruppens aggression.
Nya "Isdraken" av Mikael Engström handlar om som har ett trassligt liv i förorten. Han boxas och fyller sina dagar med livsfarliga äventyr. Han känner en oemotståndlig dragning till att testa hur nära faran han kan gå.

Sen finns den hemska "Ondskan" av Jan Guillou i lättläst version.

"Kort kjol" av Christina Nord Wahldén handlar om en våldtäkt.

Om kameraövervakning på skolor

Mats Wahl skriver mer till grannfrun:

Arbetsmiljöverket konstaterar 2007 att hot och våld blir allt vanligare i skolan. Som lämplig motåtgärd föreslår verket att "rektor tillsammans med lärare, elever och övrig personal regelbundet gör riskinventeringar."

Vad man ska ta sig till om det skulle visa sig att hot och våld är vanligt förekommande meddelas inte.

I Skåne finns när detta skrivs 60 skolor som från utsidan övervakas av kameror. Järfälla utanför Stockholm har slagit in på samma väg. Attentat mot skolbyggnader ska hejdas med kameraövervakning.

När jag under hösten 2006 besökte en högstadieskola på Västkusten pekade man ut inomhuskamerorna för mig. Kameror var placerade i korridorer och i elevmatsalen. Skälet till att man placerat kameror i skolans matsal sades vara att det då och då utbröt "matkrig". De tonåriga eleverna sades därvid slänga mat och möbler på varandra. Personal vägrade ingripa.
Kameror rapporteras ha kraftigt minskat skadegörelse i tidigare hårt vandaliserade skolor. Det kan säkert vara riktigt. DDT ansågs för sextio år sedan vara lösningen på malariaproblematiken. Idag vet vi bättre. Det som kortstiktigt tycks vara en lämplig åtgärd kan i det längre perspektivet visa sig vara förödande.
Själv vill jag resa några frågor vad gäller kameraövervakning av skolmiljöer:

• Är det i ett längre perspektiv troligt att kameraövervakning kommer att avskräcka vandaler?
• Kan kameran komma att ses som en provokation, varför angrepp på kameror eller maskering av gärningsmännen kan bli den naturliga följden?
• I vilken utsträckning kommer barn och unga att utveckla föreställningar om att "så länge det inte ses av kameran är allt tillåtet?"
• I vilken utsträckning kommer skolpersonal att dra sig ännu mer tillbaka ur fostrarrollen och överlåta åt kameran "att bevaka?"
• Vad innebär det för skolan som institution och för lärarrollen att skolan bevakas på ett sätt som för tankarna till kriminalvårdens säkerhetsanstalter.

Vi måste fråga oss hur vi kan förhindra att våldet uppstår.
Hur? Hur? Hur?

Mats Wahl utlyste i våras en en filmtävling på temat. Tävlingen har just avgjorts, och den

vinnande filmen kan ses på www.storyland.se
Vad mer kan vi göra?

Dödsmisshandeln på Kungsholmen

Lite tafatt inleder jag nu ett inlägg om den fruktansvärda misshandeln på Kungsholmen. Jag tror att vi alla funderar över vad vi kan göra, efter att ha fått nyheten om att den misshandlade 16-åriga pojken (som skulle fyllt 17 år idag) har dött. Jag tänker hela tiden på vilken skräck den sparkade pojken måste ha känt, på de anhörigas sorg, på killarna som misshandlade och på deras familjer.
På något sätt måste vi alla lära oss och utvecklas av det som hänt.

En sak vi kan göra är att läsa för våra barn. I morse skrev jag till ungdomarnas favoritförfattare nummer ett Mats Wahl, och frågade om han hade någon bok om våld att rekommendera. Hans svar ger mig gåshus:
"Den mest uppmärksammade av mina berättelser om våld mellan ungdomar heter "Den Osynlige." Den är filmad två gånger, i Sverige och i USA. Den handlar om en 16- årig pojke som ligger och dör efter att han blivit svårt sparkad."

Ett utdrag kan läsas på www.storyland.se

m v h / Mats

Hör av er om ni vet fler böcker.
Kärlek från Grannfrun

Etta i hemkunskap

Nu sa Fredrik Lindström (i "Videokväll med Luuk") att det var en ordentlig fjäder i hatten när han i högstadiet fick en etta i hemskunskap. "En fyra hade varit fruktansvärt för min image".
Så sant.
Redan i trettonårsåldern har man full koll på vilka sysslor i samhället som räknas.

Tintin till sjöss

Tintin-utställningen på Sjöhistoriska museet i Stockholm var fin och kul, för både vuxna och barn (men man skall nog ha läst ett par Tintin-album för att uppskatta det hela...). Också kul var det att hitta denna c-uppsats i genusvetenskap ("Maskulinitet och manlighet i Tintin"), där författaren kallar Tintin för en präktig mes, och hänvisar läsarna till de övriga karaktärerna för en lektion i manlighet (kapten Haddok, tex). Själv minns jag den härligt diviga Castafiore, som kunde krossa kristallglas med sin stämma och faktiskt är mer eller mindre huvudperson i "Castafiores juveler" från 1963.

Sent skall syntharen vakna

Då och då blir jag sugen på att brodera. Visst kunde det vara fint med en gammeldags brodyrtavla med nåt lagom skojigt ordspråk på i köket? Genom illustratören Annika Huetts nya bok "Korsstygn på nytt" kan kanske till och med jag lära mig hur man gör.
Men, vilket text skall jag välja?
Hittade följande modifierade ordspråk ute på the world wide web. Men kanske är det bara för att jag är hemma med tappad röst, dödstrött och lite låg därför att jag just nu egentligen skulle ha befunnit mig på ett roligt party på Kafé 44 som jag tycker att detta är kul? Eller?

"En fluga gör att man inte somnar"
"Man skall inte kasta spjut i radhus"
"Sent skall syntharen vakna"
"Ropa inte hej förrän du behöver ett bäcken"

Vad tycker ni?

(Fullständigt galna "Din mamma jobbar inte här" blir det i alla fall INTE. Den bara hamrar ju in den gamla föreställningen att det är morsor som brukar/bör/förväntas plocka in i diskmaskinen...)

Snällast i världen?

Trenden är tydlig i böckernas värld: i höst skall vi vara medmänniskor (Einhorn), tacksamma (Tudor-Sandahl) och oegennyttigt goda (Drakulic). Också i barnboksvärlden ser vi tecken i samma anda: Josefin och Villa-Ulla, som tidigare har varit bästisar såväl som osams, är nu snälla i nya kapitelboken för 6-10-åringar "Josefin och Villa-Ulla snällast i världen", av paret Johan och Päivi Unenge. Hur snäll kan man bli, undrar de åttaåriga kompisarna och börjar tävla.
Ja, inte vet jag, men jag vet i alla fall en som kommer bli glad när hon kommer hem från dagis och får se den nya boken i denna braiga serie.

Allt är bara bra, tack

Nu måste jag bara gå in på kvalitet som omätbart begrepp igen (se inlägg "Den omätbara kvaliteten från början av september). Det börjar med att jag läser att Maria Schottenius i dagens DN kultur skriver att Alex Schulman är en överlägset bästa skribenten om man jämför med Maja Lundgren och Unni Drougge. Så där bara. "Den överlägset bästa skribenten". Sen läser jag en recension (i SvD) av en bok som jag håller på att läsa just nu, Moa Herngrens "Allt är bara bra, tack". Recensenten Magnus Persson är inte så positiv. Romanens första del (den jag just nu läser) kallar han chick lit, förväntad, klichéspäckad och skriven med ett urvattnat språk. Slutet är bättre, tycker Magnus.
Va? Är slutet ännu bättre än början, tänker jag. För mig är boken nämligen inte det minsta klichéig. Visst, det är Paris, Gauloise, en bohemisk man - men också en etta i Kristineberg, alkoholproblem, en förlossning och första tiden med ett litet barn i en familj som inte fungerar. Och det är så gripande, så verkligt, så hög igenkänning för mig. Det handlar om relationer, drömmar, skuld, skam, att ta ansvar för nån annans beteende, om min förlossning, om mina jobbiga amningsbröst, om mitt liv (även om jag som tur är inte har upplevt just precis som Lea i boken upplever och TYVÄRR aldrig varit ens i närheten av att ha levt det där fria livet i Paris med en konstnärsjäl. Jag går dock fortfarande igång på drömmen... Kalla mig en kliché - voilà). Jag tycker boken är bra. Jag kan knappt lägga ifrån mig den.
Att läsa Persson känns ... konstigt. Of course. Begreppet chick lit börjar kännas som ett slag under bältet. En härskarteknik?

Paris, oh Paris

Jag håller på och skriver en artikel om husdjur och hälsa, och trillar plötsligt över detta citat:

"Alla kvinnor borde ha fyra husdjur: en Jaguar i garaget, en mink i garderoben, en tiger i sängen och en åsna som betalar räkningarna".

Paris Hilton!

Fast ärligt talat: jag är faktiskt bara sugen på ett enda av husdjuren.
Gissa vilket?

Jag är jag för att min lilla hund känner igen mig

Nu har jag varit sur i evigheter för att jag inte fick biljetter till Stadsteaterns "Babydrama" (teater för ettåringar) när jag råkade ha en ettåring just när pjäsen gick. Utsålt, utsålt, utsålt. Hela tiden. Alla föreställningar. Trots att jag på tips loggade in en massa mornar klockan sju, när ej uthämtade biljetter dyker upp till salu igen.
Så nu tänker jag inte missa Johan Petris senaste pjäs med det underbara namnet "Jag är jag för att min lilla hund känner igen mig", baserad på texter av fantastiska Gertrud Stein (läs om pjäsen här). Fast denna gången får jag gå tillsammans med femåringen. När jag ändå var inne på stadsteaterns hemsida passade jag på att köpa biljetter till nya Pippi-pjäsen, den 27 december, dagen efter annandagen, just när jullovet börjar kännas sådär lite skönt tråkigt. Visst var det trevligt? (Jag köpte också biljetter till den vuxna halvan av familjen till Kristina Lugns "Gråt inte mer, Cecilia, och inte du heller Ursula" - jag går visst igång på bra titlar, verkar det som. Och allt av Kristina Lugn.)

Jag säger då det, 2

Barnkultur när jag var liten...

Läsning - a slow thing

Varför skall barn läsa? Varför skall vi läsa för barn? I denna intressant artikeln om Waldorfpedagogiken och hur den gör för att hjälpa barnen att knäcka läskoden (som det heter), finns två bra svar.
- det är viktigt att vara en bra läsare för att kunna vara en medborgare i en demokrati
- i böcker kan man hitta bekräftelse: hur har andra det, hur tackar andra sorg, kärlek, problem, lycka.
En sak till som jag vill tillägga, är att läsning faktiskt är en långsam aktivitet som många gånger har svårt att hitta sin plats i vår snabba tid. Att läsa för sina kottar är att ge dem, och sig själv, lite utrymme helt enkelt. I sakta mak.

Smile if you are a man, don´t if you are woman

Så intressant: jag hörde just om ett seminarium som utspelade sig på årets bokmässa, där Ingemar Gens (what a man!) talade om att likaväl som att det är ett politiskt statement att låta bli att le om du är kvinna, så är det en politiskt symbolisk handling att le om du är man.
Så rätt!
Detta har jag tänkt på så många gånger, när jag har blivit fotograferad i samband med att jag har skrivit eller talat om mina böcker, och fotograferna nästan utan undantag ber mig att le - trots att det är ett allvarligt samhällproblem jag talar och skriver om. Undrar om de ofta ber PG Gyllenhammar att le när han skall plåtas. Typ.
Vi päron kan ju tänka på detta när vi plåtar våra barn. Förväntar vi oss gulliga leenden från småtjejer mer än av småkillar?

Mammor vi minns

Gud - flippar denna blogg ut? Den skall ju handla om barn- och ungdomslitteratuuuuuuuuuuur.
Åter till ämnet!
Jag funderar ofta på vad jag vill skriva uppsats om (på min kurs, när det blir dags för det). I och med att jag faktiskt ofta har ett slags vuxenperspektiv på barnböckerna jag skriver om funderar jag på om det inte kunde vara kul att kika lite på bilden av mamas i barnböcker. Det är ju högintressant! Dessutom är det ett ämne som berör mitt övriga yrkesliv (där jag skriver om duktiga flickor, hushållsnära tjänster, livspussel och sånt)

Har ni några mamma-favoriter?
På rak arm kommer jag på några som skulle vara skoj att analysera:

Förebilder att leva upp till:

• Muminmamman
• Lotta på Bråkmakargatans mamma (se inlägg "Föräldraförebilder" från den 17/9)
• Här kanske också Emils goda mamma platsar?

Lite mer problematiska mammor att bli skönt bekräftad av:

• Mamman i "När Åkes mamma glömde bort" av Pija Lindenbaum (på bild ovan i detta inlägg)
• Madickens mamma, som ligger jävligt lågt och jämt har huvudvärk och en massa människor runtomkring sig som fixar vardagsruljansen
• Den slutkörda och snälla mamsen i böckerna om den vilda bebin
• Elvis Karlssons mamma

Give me more, please!

Lite buskis

Tre män diskuterar sina fruar:
Man nummer 1: min fru är så dum så hon köper tv-bilagan fast vi inte har nån tv.
Alla skrattar.
Man nummer 2: min fru är så korkad att hon vattnar blommorna fast alla vi har är av plast.
Ha ha ha
Man nummer 3 skrattar rått och säger: men min fru måste vara dummast av alla. Hon åkte till Mallorca med jobbet och tog med kondomer, och hon har ju ingen snopp!

Inlägget nedan känns som en genuskommentar, en mans malplacerade självförtroende jämfört med Filippas husliga kunskaper och Muminmammans lågintensiva mammastil. Kanske hänger ni inte med? Det gör jag knappt själv. Gonatt.

Jag säger då det...

Filippa och Muminmamman

Det här var riktigt bra skrivet av Katerina Janoch. Kanske fattar ni inte varför, men det får mig att tänka på mitt inlägg om Muminmamman längre ner. Hur man än vänder sig så har man sin stora feta, eller lilla vältränade, eller platta och bortglömda, rumpa bak.

Så här skriver Katerina (bland annat):

"Bakar Filippa i tidningen? Jamen då är hon en präktig apa som ger andra dåligt samvete med sitt bländvita Colgate-smajl och sina fluffiga perfekta kakor.

Bakar INTE Filippa? Jamen då är hon en kallhamrad karriäristhyena som bara tänker på sig själv medan hennes stackars tre barn bara får äta Findus-bullar.

Är Filippa snygg? Jamen då är hon en ytlig tillgjord posör som bara månar om sitt yttre, springer på tandblekning och gör sig till och fixar hår och naglar, då är hon ju ingen riktig mor.

Är Filippa försummad? Nämen då är hon inte representativ, då får vi skämmas och kan inte "rikets första madam" skaffa en kunnig stylist som hjälper henne på traven? Hennes klänningar från Lindex och H&M får kritik, kan hon inte klä sig med stil o klass!"

Så kul!

Ny barnbokhandel öppnar på Södermalm i Stockholm. Invigning nu på lördag, den 6 oktober. Bokslukaren - böcker och bakverk för barn. Det kommer gå sååå bra.

The Road Not Taken

Two roads diverged in a wood, and I -
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Robert Frost

Titta lyssna igen

Jag lovade ju att återkomma när vi hade testat tittalyssna-konceptet som Rabén & Sjögren lanserat. En bok, en cd med boken uppläst och ljud som gör att barnen vet när de skall vända blad. Vi har testat Pija Lindenbaums ljuvliga "Gittan och fårskallarna" (uppläsning av Sissela Kyle) samt Astrid Lindgrens "Mirabell" (i uppläsning av Helen Sjöholm).
We like it, femåringen och jag. Jag plåtade henne för nån timma sen, när hon satt och lyssnade för vilken gång i ordningen vet jag inte, medan jag stekte radhusbiffen (hö hö, blodpudding). Hon vänder blad och tittar och lyssnar.
Kul 1 för mig: att höra grymma Sissela Kyle läsa en bok som jag själv har läst sååååå många gånger. Hon gör det helt annorlunda. Betonar inte där jag brukar betona, har annat tonfall på en massa ställen: och det blir faktiskt en annan bok (nästan).
Kul 2: Både femåringen och jag blir publik, tillsammans. Jag lyssnar och skrattar med på ett annat sätt än när jag själv läser.
Problem: rent politiskt förstår jag att diskussionerna varit långa på förlaget. Är det ändå inte meningen att nån närvarande vuxen skall vara där och svara på följdfrågor mm. mm. Jag kan höra dem.
Men: för de barn som inte har en vuxen som läser är detta ju ett bra substitut. För de som har vuxna som läser kan detta vara ett skönt eget rum att upptäcka litteratur i. Det enda farliga är nog att det kanske finns en del som ställer in det egna läsandet när detta alternativ finns. Kanske behöver dessa päron det för en tid. Vem vet? Inte jag.

Heminredning med en ettåring

Om stolarna står upp så tar det ungefär en sekund, sen står ettåringen på matbordet, beredd att glatt kasta sig ut...

Gynekologen i Askim

herregu vad döbra första avsnittet av Martina Bigerts och Maria Thulins nya tv-serie "Gynekologen i Askim" var.
Roligast var bokklubbens träff, där kvinnorna skulle diskutera den fullkomligt överjordiskt tjocka Ulf Lundell-romanen "Frukost på en främmande planet". Ha ha ha ha.
Estetiskt påminner serien inte så lite om Bigert och Thulins långfilm från i vintras - "Allt om min buske". Snyggt, kul, smart och kvinnligt.
Se lite av serien här:
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=912266

Måndagar klockan 20.30 i SVT 2.

Mamma betalar

Här går jag och stoltserar med min nya knapp. "Mamma betalar" står det på den. Jag fick den i Finland, och avsändare är Svenska kvinnoförbundet. Jag älskade den från första sekund. Den påminde mig om de vidriga skoltröjorna som privata Göteborgs Högre Samskola tryckte upp nån gång på åttiotalet, med texten "Pappa betalar" på ryggen. Och den får mig att tänka på hur mycket makt som ligger både i att ha pengar och i språket (våra språkvanor avslöjar så mycket, jag tänker också på uttrycket "lånat pappas bil eller?"), men också i att kunna betala för sig själv och sina barn ur egen plånbok.
Jag tog några extra knappar. Säg till om ni blir sugna på en, så skickar jag!

Muminmamman fixar biffen

Tja. Hur skall jag uttrycka mig? Att läsa "Pappan och havet" (den näst sista boken om mumindalen) som småbarnsmamma är very intressant. Jag är ärligt talat lika hänförd som irriterad under läsningen. Tove Jansson är ett geni, och livet orättvist.
Det börjar direkt: "Han (muminpappan) visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller så var det nån annan som höll på med det."
Han är rastlös och lynnig.
Muminmamman pysslar.
"Förr eller senare stack Mumintrollets mamma över från kökssidan till källaren, hon gick efter tekorv eller smör. Eller till potatislandet. Eller efter ved. Varje gång såg hon ut som om hon gick på en alldeles ny väg och tyckte det var spännande."
Hon ständigt sysselsatt och långt ifrån bitter.
Och så fortsätter det boken igenom. Hon är en toppenmamma, och en fullkomligt uppoffrande fru för sin trulige make. Rund, trygg, lugn - den goda mamman personifierad. Gäster är alltid välkomna, hon pysslar ständigt i hemmets vrå och hon är cool som en swimmingpool. Aldrig det minsta orolig eller överbeskyddande. Aldrig upphetsad.
Men, sundhetstecken finns, hon är faktiskt småirriterad ett par gånger längre in i "Pappan och havet"!
"Var har du varit! utbrast pappan. Jag? sa mamman oskyldigt. Jag tog bara en liten tur för att lufta på mig. Du får inte skrämmas så där, sa pappan. Du måste tänka på att vi är vana vid att ha dig inomhus om kvällarna. Det är just det som är det förskräckliga, suckade mamman. Man behöver omväxling, man blir för van vid varann och allting är likadant, inte sant älskling."
Nån mer som får andnöd?
Är den uppoffrande muminmamman egentligen nån vidare förebild? Är det kärlek att offra sig på det sätt som muminmamman gör?
I "Sent i september" (den sista muminboken) får Homsan Toft tala för mina känslor (och möjligtvis Tove Janssons?): "Varje gång han tänkte på mamman fick han ont i huvudet. Hon hade vuxit sig så fullkomlig och mild och tröstande att det var olidligt, en stor rund slät ballong utan ansikte."
Vi är som vi är, vi päron. Och det är ingen idé att mäta sig mot andra. Allra minst mot muminmamman.