Arbetsmiljöverket konstaterar 2007 att hot och våld blir allt vanligare i skolan. Som lämplig motåtgärd föreslår verket att "rektor tillsammans med lärare, elever och övrig personal regelbundet gör riskinventeringar."
Vad man ska ta sig till om det skulle visa sig att hot och våld är vanligt förekommande meddelas inte.
I Skåne finns när detta skrivs 60 skolor som från utsidan övervakas av kameror. Järfälla utanför Stockholm har slagit in på samma väg. Attentat mot skolbyggnader ska hejdas med kameraövervakning.
När jag under hösten 2006 besökte en högstadieskola på Västkusten pekade man ut inomhuskamerorna för mig. Kameror var placerade i korridorer och i elevmatsalen. Skälet till att man placerat kameror i skolans matsal sades vara att det då och då utbröt "matkrig". De tonåriga eleverna sades därvid slänga mat och möbler på varandra. Personal vägrade ingripa.
Kameror rapporteras ha kraftigt minskat skadegörelse i tidigare hårt vandaliserade skolor. Det kan säkert vara riktigt. DDT ansågs för sextio år sedan vara lösningen på malariaproblematiken. Idag vet vi bättre. Det som kortstiktigt tycks vara en lämplig åtgärd kan i det längre perspektivet visa sig vara förödande.
Själv vill jag resa några frågor vad gäller kameraövervakning av skolmiljöer:
- Är det i ett längre perspektiv troligt att kameraövervakning kommer att avskräcka vandaler?
- Kan kameran komma att ses som en provokation, varför angrepp på kameror eller maskering av gärningsmännen kan bli den naturliga följden?
- I vilken utsträckning kommer barn och unga att utveckla föreställningar om att "så länge det inte ses av kameran är allt tillåtet?"
- I vilken utsträckning kommer skolpersonal att dra sig ännu mer tillbaka ur fostrarrollen och överlåta åt kameran "att bevaka?"
- Vad innebär det för skolan som institution och för lärarrollen att skolan bevakas på ett sätt som för tankarna till kriminalvårdens säkerhetsanstalter.
Hur? Hur? Hur?
1 kommentar:
Det var många bra arument mot kameraövervakning! Tack!
Ja, vad kan vi göra..?
Vi måste förmå politiker att inse att resurserna måste till - tidigt! Redan på bvc och på dagis måste man identifiera barn i riskzonen och stödja dem och deras familjer. Kanske kan fler av oss bli stödfamiljer åt barn och färäldrar som behöber det? Våra reaktioner och insatser måste komma mycket, mycket tidigare! När de är 16 år kan det vara alldeles för sent.
Skicka en kommentar