"Jag vet att barn aldrig kan få för mycket av uppmärksamhet, kärlek, hundvalpar och böcker" har författaren Rose Lagercrantz sagt. Kanske inte, men faktum är att en hennes barnböcker har fått mig att fundera på censur - typ soptunnan. På en loppmarknad för några veckor sen köpte jag några lite äldre barnböcker, varav en är skriven av just Rose. "Pojke, flicka, pangbrud, karl..." hade inte platsat på listan över genuskorrekta böcker hos Foff (forum för feministiska föräldrar) om man säger så. Det kanske jag kunde fattat redan av titel, tänker du, men det är inte därför jag skriver om denna bok just här och nu. Visst - jag avskyr att läsa denna dynga (som är uppdelad i två, en om hur en flickbebis blir tös, stor flicka, tjej, pangbrud, fruntimmer, käring, och en om hur en pojkbebis blir ponke, stor pojke, kille, karl, gubbe. Det är ålderstrappan kryddad med könsrollsbekrivningar från helvetet. Allt skrivet år 1992) men det viktiga och mest intressanta är inte att I hate it utan att FEMÅRINGEN ÄLSKAR BOKEN."Kaaaan vi inte läsa lite i boken som säger hur killar är och hur tjejer är" ber hon med sin vänaste stämma.
Hon behöver det. Vill ha det. Om och om igen.
Det får mig att fundera.
Förmodligen törstar hon efter litteratur som bekräftar könen. Kanske behöver hon någon slags tydlig ingång till berättelsen om tjejer och killar, kvinnor och män. Kanske berövar vi barnen någonting när vi försöker luckra upp könsrollerna? Inte för att jag inte tror att de får könsrollerna bekräftelser från samhället i övrigt hela tiden, men ibland undrar jag om vi genusintresserade föräldrar har lite för duktiga ambitioner när det gäller våra barn? Kanske är könsrollerna ett tryggt ankare att hålla i när de stormar – som det ju gör i livet då och då…
Själv älskade jag ”Duktiga Annika” av Elsa Beskow när jag var liten och jag blev ju feminist trots det. Eller tack vare kanske?
3 kommentarer:
Man måste ju h kännedom om det man tar ställning mot, så visst är det bra att hon vill läsa mer om könsroller. Kanske är det så att hon behöver få reda på mer om de förväntningar och begränsningar som finns i könsroller för att hon så smånngom själv ska kunna ta ställning och inte låta sig begränsas. Låter det flummig? Varje barn kanske själva måste upptäcka feministen i sig?
Kanske det, du smarta kvinna.
Jag har också funderat på detta på sistone. Nadia törstar efter information om hur killar och tjejer är. Jag typ kommenterar det inte, eftersom jag inte riktigt har några bra svar heller, och hemma gör ju pappan och mamman lika mycket och vi är lika kära i barnen bägge två... Men jag tänker just att hon behöver veta för att hon är liten och måste få känna igen sig i något, för att sedan kanske ifrågasätta, precis som Lisa säger. (Nadia är 4,5 år).
Skicka en kommentar