6 juni

Jag måste säga att "This is England" var ett väldigt bra dvd-val kvällen före Sveriges nationaldag. Jag har haft lite svårt för denna vår nya högtidsdag sen den blev röd. Det enda jag gillar med den är att den faktiskt är en helt kravlös röd dag i almanackan att göra vad man vill med. Well, well. Vi åt ändå en traditionell sillunch. Det var gott. Sen tillbringade min svägerska och jag eftermiddagen på en fullständigt urvarm Filippa K-utförsäljning, vilket ju också är skoj (om man är funtad som jag).
Har ni sett "This is England"? Vilken bra film om baksidan med nationalism och om gängpsyklogi. När huvudpersonen, den lilla grabben som blivit skinhead under filmens gång, slänger engelska flaggan i havet i slutscenen, då la jag nöjt huvudet på kudden och somnade in, övertygad om att den 6 juni får fortsätta vara en fint meningslös ledig dag i mitt liv.

PS:

Månadens barn-dvd:
"Snuttefilm för de små" av Anna-Clara Tidholm - 1000 gånger bättre än Teletubbies för våra minsta kompisar. "Apan fin" filmatiserad, äntligen!





Månadens barnbok:
"En blommas liv" av Stefan Casta med fantastiska illustrationer av Sara Lundberg. Som poesi. Mindfullness för barn.

Dagens läsning

Intresserad av sagor? Läs min artikel om berättande i dagens Svenska Dagbladet. En sak som jag inte hade plats att att gå in på i artikeln, men som jag pratade med den professionella storytellern Allison Cox (en mycket fängslande kvinna) om, var den unkna kvinnobild som finns i nästan alla traditionella sagor och som faktiskt gör att jag drar mig för att läsa de gamla klassikerna för mina barn.
Allison Cox höll med och föreslog direkt: ändra dem. Hon själv vägrar att föra kvinnoförnedrande vidare genom att återupprepa dem i sagor för barn.
Så bra.
Detta är ju helt i linje med Karin Salmson och bokförlagen Vilda och Olika (läs inlägg lite längre ner i bloggen om du inte fattar nåt just nu. Jag är för trött att förklara. Inget gör mig så utmattad som att köa mig igenom stan med två trötta barn fastspända i bilen, och det har jag gjort idag. Kö från Stadion till Södertunneln. Non stop. Barnen var dessutom i post-sockerchock-tillstånd efter att ha tillbringat ett par sena eftermiddagstimmar på ett soligt och riktigt kul barnkalas i en syrendoftande förort. Ni fattar. ) Efter det två timmars bostadsrättsföreningsårsmöte för min del. Utan barn tack och lov.
Nu ba: zzzzzzz.

Progressiva svenska skolor - var är ni?

Här är ytterligare ett par skollänkar för er som är intresserade av alternativa skolformer: The Summer Hill School i Suffolk, England. Check it out, people! Jag tror, och hoppas, att skolan kommer förändras i framtiden. Förhoppningsvis inte i den riktning som Lars Björklund vill, utan i motsatt riktning ungefär.
Var finns alla progressiva skolor i Sverige. Nån som vet? Jag minns så väl hur jag för några år sen slukade en artikel i Vanity Fair om en skola i Santa Monica, Kalifornien, om en nytänkande skola som hette något så fantastiskt som Crossroads School. Den är värsta progressiva kändisskolan, svindyr och populär i lite lagom arty filmkretsar. Bland annat har ett par av mina all time favoriter Gwyneth Paltrow och Jack Black gått där, men det var inte bara därför jag blev fascinerad av skolan. Eller? Just nu minns jag faktiskt inte exakt varför jag blev så förälskad i skolan (eller om det var Vanity Fair-artikeln om skolan jag blev kär i), men det kan haft att göra med att skolan faktiskt är döpt efter en av de finaste dikter jag vet, "The road not taken" av Robert Frost.

"Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference."

Hemundervisning

Idag kan ni läsa om en hoper coola och banbrytande personer på Idag-sidan i SvD. Jag träffade dem och gjorde intervjun för ungefär en månad sen, och blev väldigt påverkad. En av föräldrarna berättade att det brukar folk bli när de talar om att de undervisar sina barn hemma. De flesta föräldrar som hör det brukar få dåligt samvete över att de själva lämnar sina barn.
Är det inte sjukt?
Hur har vi inrättat vårt samhälle egentligen? Varför är vi så mycket ifrån de vi älskar allra mest? När folkskolan inrättades såg samhället helt annorlunda ut än det gör idag - ändå lever formen kvar. Vi lever i så stela strukturer.
Själv kände jag att det enda jag gör är att säga "hej då" till mina barn. Hej då på morgonen på dagis, och hej då på kvällskvisten de dagar jag skall göra något kvällstid. Och de blir alltid lite ledsna.

I förmiddags talade jag med en vän som läst artikeln och som berättade att i Kalifornien (var annars?) finns en skola som har anammat unschooling-konceptet. De låter alltså alla initiativ till inlärning komma från barnen, som kommer och går som de vill. Tycker ni det låter galet? Jag tycker det låter som det klokaste man kan tänka sig.

Krammärkt - eller?

Läste ni debatten om krammärkta böcker i tisdagens Dagens Nyheter? Jag kan inte låta bli att på sätt och vis hålla på Karin Salmson, men liksom ändå tycka att Lotta Olsson har helt rätt i sin replik. För inte är det litteraturens syfte att vara didaktisk? Själv väljer jag inte böcker efter hur politiskt korrekta de är, varför skall vi ituta barnen att det finns ett rätt sätt att vara med hjälp av just deras godnattsagor?
Vad tycker ni?
Fram till nu har jag gått igång som en tok på genusgranskade böcker. Men nu ... I dont know. Får tänka lite till medan jag packar upp flyttlådor. Jag återkommer. Och jag önskar att någon annan kunde tänka mer om detta. Hur skall man göra? Är man överambitiös i sin jämställdhetsiver?

Hej igen

Är inte detta grymt frestande?
Och är inte detta en toppenidé till mors dag?

Och, förresten, vi har det bra inne i stan. Det är bara så otroligt mycket att fixa med när man renoverar och flyttar in samtidigt... Jag är hemma med barnen för det mesta, har tagit ut lite föräldraledighetsdagar som låg och skrotade hos försäkringskassan, och barnen och jag hänger aktivt nere i Skånegläntan när vi inte packar upp kartonger och undrar var i helskotta vi skall lägga allt vi packar upp. Men nu har vi både dusch och en fungerande spis. Wow.

Kristina Axén Olin igen

En sak till: är det inte symboliskt, nästan övertydligt, att Kristina Axén Olin stod hemma och bakade bullar när allt hade brakat ihop och hon hade ställt in onsdagens jobb? Varför gjorde hon det? Det måste varit överjaget som tagit över. "Hjälp: jag måste vara nyttig på något vis: jag bakar bullar som barnen kan äta när de kommer hem".

Vad är det med bullar? Varför har de kommit att bli synonyma med supermamman? Kanske för att de är de mest tidskrävande bakverk man kan ställa sig att göra kanske. Då är mamman där hon skall vara: i köket. Liksom.

Vad tror ni?

Halleluja!

"LOVE the way he smiles at 2:59" har en person skrivit under denna video på Youtube. Yes! Själv är jag alldeles galen i sättet han slänger med huvudet på (exempelvis vid 2:16).

Är jag 17 år igen?

Kul för mig i så fall!

Jag håller inte med henne politiskt, men är beredd att ...

Är det inte för jäkligt, det här med Kristina Axén Olin? Hon fixar inte att vara ensamstående och samtidigt hög politiker.
Är det henne eller jobbet det är fel på?
Jobbet så klart. Självklart behöver vi människor som hon i politiken. Vi måste få bli representerade av ensamstående morsor med höga ambitioner, också. Jag vill leva i en värld där även såna har makt.
Varför hjälpte inte hennes parti henne mer? Gav henne fler medarbetare? Tydligare ramar? Avlastning? Typ fem sekreterare och sovmorgon då och då.
Va? Vad säger ni?

I love Jamie

Middagstips: Det finns ett recept som jag lagar oftare än något annat, och det är ugnstekt kyckling med en citron uppstoppad mellan benen med rosmarinrostade potatisar. Det är dögott och enkelt att fixa ihop. Allt du behöver är en timme till godo innan middagen skall stå på bordet.
Ni som har Jamie Olivers bok "Middag med Jamie" kan slå upp det på sidan 18.

Och ja, jag vet att ni kommer tjata om att höra om när jag intervjuade honom. Men det får jag berätta mer om en annan gång. Nu måste jag jobba lite. Marc konstsimmar och barnen sover, så det är fritt fram.
Förresten har vi köpt en rostfri kyl till nya lägenheten. Det är typ 10 år efter alla andra, men lite fränt ändå. Eller?

På DN debatt idag

Vad säger ni om Stig Hadenius utspel?
Det är inte utan att man håller med.
Vi måste stoppa tokiga jävlar som vill döda små barn INNAN de gör det.

Idag

I förmiddags lämnade Rebecka Edgren Aldén och jag in vår bok till förlaget.
Ni kan inte ana vilken grym känsla det där är.
Nu känner jag mig aningslöst stark, redo att sätta mig in i nya ämnen. Som hemskolning, till exempel. Jag hade en långt samtal med en kvinna som hemskolar sina barn idag på förmiddagen. Alltså: hennes barn går inte i skolan utan lär sig det de behöver genom henne och hennes man och deras vänner och kontakter. Hon verkade vettig, och var inte religiös. Hemma hos henne vaknar alla när de är utsövda, sedan äter de långa frukostar där de diskuterar det som står i tidningen, spelar lite piano, läser högt eller pratar om ditt och datt. Sen gör de något annat. Det hela lät fint. Jag kommer göra något om henne och hennes tankar om skola och utbildning, så ni som blir nyfikna kommer att få läsa mer.

Sen pratade jag med flyttfirman som skall hjälpa oss till Södermalm, hittade (äntligen!) pappret där ramnumret på min stulna cykel står, drack lite kaffe med kompis-Björn och surfade småhus i Älvsjö tillsammans med honom. Hemnet är ju alltid kul. Det är han och hans familj som är intresserade - inte jag (om ni undrar).

Och nu på kvällen har jag tränat för första gången på en och en halv månad. Det kändes helt rätt. Men kondisen var lite skadad. Ett tag fick jag för mig att spinning-ledaren håll ögonen på mig för att hon trodde att jag var nära en kollaps... Tja, vem vet? Gött var det i alla fall att flåsa loss lite.

Ciao.

Modiga mamma-apan

Förresten: jag måste bara avslöja mig själv.
När sexåringen och jag hade läst ut två kapitel ur "Min lilla apa" (som hon förresten fick på sitt födelsedagskalas i söndags, en helt könssegregerad tjejmiddag by the way) så var läget följande: polisen hade med hjälp av den lilla pojken som är bokens huvudperson fått ut aporna som svinade i pojkens familjs hus, och alla aporna försvinner skriande iväg mot skogen efter att en person skjutit ett varningsskott i marken för att skrämma iväg dem . Bara en apa, en mamma-apa, är kvar i trädgården, där hon tjutande hoppar omkring trots varningsskotten.

Sexåringen berättar om boken vid frukostbordet dagen efter. Hennes version är "alla aporna blev rädda och stack, det var bara en mamma-apa som var kvar. Hon var supermodig och tuff.".
Varpå jag (mitt pucko) myndigt förklarar: "Näe, jag misstänker att hon var kvar för att hennes lilla bebis-apa finns kvar inne i huset. Hon var nog orolig."
Utan att tänka efter ett dugg.
Jag ångrar mig. Även om jag hade rätt. Ulf Nilssons mamma-apa var ju orolig för sin bebis (nu har vi läst ut boken). Men sexåringen hade ju också rätt. Mamman var tuff som stannade. Pappan drog.

Apkalas

Vet ni vad som kan hända om man glömmer stänga fönstret om man bor i Sydafrika? Hualigen. Det kan sluta i katastrof. Apor kan ta sig in, och väl inne så river de ut böcker ur bokhyllan, sliter ner gardiner, krossar porslin, bajsar och kissar överallt (och när de är klara så stryker de sina bajsiga rumpor mot väggar och möbler...). Det här har jag och sexåringen lärt oss genom att läsa Ulf Nilssons (han som tidigare skrivit grannfruns älsklingsböcker om döden: fina "Herr Muffin" och "Alla små döda djur") senaste bok "Min lilla apa".

Jag tycker alltid att det känns så uppfriskande med perspektiv från andra länder i barnböcker. Så väldigt mycket i dagens barnboksflod är berättelser som bekräftar barnens svenska vardag. De behövs ju såklart också, men nu skall i alla fall jag ut och leta efter fler berättelser från andra länder.

Här har Ulla Rhedin skrivit om boken i dagens DN.

På Sös

Nu är en av mina närmsta vänner och föder barn.
Så stort.
Så ogreppbart.
Så fantastiskt.
Det kommer komma en ny liten vän till våra liv.

Push woman.
Jag tänker på er alla tre. Och får gåshud.

Om strävan efter att passa in...

En vän ringde nyss och berättade följande tänkvärda grej.

I går, på min sexårings födelsedag, ringde först min väns åttaåriga dotter till min dotter för att gratulera. Den obligatoriska frågan förstås: vilken present var din bästa?
Sexåringen svarade: en barbie. (Jorå, på kvällen dök en barbie upp, till sexåringens lycka. För inte kan man överleva med enbart sex barbiedockor?)
En timma senare ringde min kompis son, 10 år. Han ställde samma fråga, men fick ett annat svar, nämligen jordgloben.

Streetsmart av sexåringen?

Ps. Hur gulligt är det inte att dessa två, en av mina äldsta vänners fina barn och sexåringens idoler, ringer och grattar? Man blir gråtmild för mindre.

Ps igen: Barbisen ovan har vi faktiskt här hemma. hur komiskt är det inte med bajsplockarstickan som hör till detta kit? Finns det såna i USA?

En vägg som flyttas

Oj, oj, oj. Just nu är det mycket att göra i grannfruns liv. Bokdeadline: skriva skriva skriva skriva för att lämna på måndag samt flytt och renovering av lägenheten. Och det vanliga: mat, tvätt, lek, natta, städa. Nåja, vi har dragit ner på städningen. Det råkar ofta bli så när just jag har mycket att göra på jobbet. Hmmm. Kanske för att vi har viktigare saker att göra då? Eller vad tror ni? Några tolkningar? Några feministiska?

När jag var uppe och kikade i nya lägenheten häromdan så sa Miro (en mycket bra snickare som hjälpt oss med våra senaste tre lägenheter) plötsligt: "Köket är lite litet. Matplatsen blir trång. Vi kan flytta köksväggen 40 centimeter in i sovrummet om du vill." Halleluja. Vilken kille. Vilken idé. Så just nu håller Miro på att göra just detta krångliga. River den gamla, fem meter långa, väggen och sätter upp en ny, 40 cm längre bort. Sovrummet blir stort ändå. Och köket är ju det viktiga, precis som alla ni som gett mig råd längre ner i bloggen skrev. 40 centimeter, tänker ni, det är väl inget. Jodå. Det är massor. Två hela kvadratmeter. Det kommer märkas hur mycket som helst.
(Ni vinner en kopp kaffe i mitt kök allihopa. Bara så ni vet. Puss)

Nu: Rufus Wainwright tolkar Judy Garland på högsta volym hemma hos grannfrun. Man skriver så bra till det. Snart kommer sexåringen och en kompis hit. Dagis stängt idag. Just idag. Sista arbetsdagen innan deadline. Of course.

Spark!

I flera veckor har jag funderat över hur vi skall kunna ta ettåringen och sexåringen till dagis respektive skola på Söder, alltså en förälder tar båda barnen. Sexåringen åker ju inte vagn, vi har inte ens nån dubbelvagn, och hon är svårt att få att gå längre sträckor. Buss eller Christiania-cykel har varit de lösningan jag kommit på.

Men så blev min cykel stulen härom natten, den stod i trädgården och nån gick bara in och tog den. Fy! Med barnstol på pakethållaren och allt. Fattar inte tjuvar att cyklar med barnstolar på är ganska skitviktiga i en förortmorsas liv? Går inte bara att undvara sådär.
Konstigt nog stod det en sparkcykel där istället. Jag fattar inget, men sexåringen sparkar glatt runt på den nu, och förra helgen var vi inne i stan och övade. Det gick hur bra som helst! I lagom fart tog vi oss fram, sexåringen, ettåringen, vagnen och jag. Hurra.

Men:
Vad tycker ni? Är sparkcykeln vår nu? (Vi har frågat alla på gatan om det är deras, men inte.)

Och av nån anledning får jag inte in denna video i min blogg, men ni som orkar kan kolla möjligheterna i sparkcyklarnas värld (de verkar oändliga):
http://www.youtube.com/watch?v=l_t-FiFXEjg

Is that good, or what?

Vi är så glada idag

Idag blev vår femåring en sexåring! Hurra. Hon fick en jordglob och en ryggsäck och en dag på Skansen och ett fint vinglas till samlingen. Och ett litet armband med ett tillhörande läppglans som hänger och dinglar från länken.

Gissa vilken present som var mest underbar i sexåringens ögon?

Schnyggestövlar?

Är inte detta extremt kul?

Oj, när jag flyttar från min posha förort hoppas jag aldrig mer få höra resonemang om bristen på delikatessaffärer på ön, skvaller om Nordeamannen eller prat om hur jävla underbart det är på ställen som Ski Lodge i Lindvallen.

Och kanske slipper jag se 58 par fötter i Hunterstövlar vareviga dag?
Vem vet?
(Kanske jag till och med skaffar ett par själv? För jag har en märklig känsla av att min borgerliga sida kommer att blomma när jag väl installerat mig på bortre Södermalm. Det gäller ju att balansera, eller hur? Men godsägarstilen med gummistövlar och för liten dunväst i nån naturfärg och tillhörande fyrhjulsdriven kärra - den kommer aldrig funka för mig.)

Ovanligt stökigt...

Jag sitter och jobbar vid köksbordet, och alldeles nyss kom femåringen in med en kompis.

Kompisen till femåringen:
- Men OJ, varför är det så stökigt här?

Femåringen (utan att tveka):
- Det skulle det vara hemma hos dig också om du hade en lillebror som hela tiden stökade ner.

Tack till femåringen!
Men det känns tufft ändå för en mamma med sjuka ideal. Tufft ända in i märgen.

Sorgligt nog.

PS: Det är inte ettåringens fel att det ser ut som det gör. Inte bara i alla fall.

Hej då glassbilen (hoppas jag)

Det här håller jag fanimig med om.
Köp aldrig nåt från den vidriga Glassbilen.

Rufus

rufuism

Det borde vara varje radhusmorsas rättighet att nån gång i livet först få biljetter till en så ofantligt häftig grej som Rufus Wainwright på Dramaten, sen få njuta på åttonde raden i två timmar och efter det ta ett par glas vin i marmorfoajén medan Rebecka Hemse dj:ar och sen (det är inte slut än, på långa vägar) glida över till en av sviterna på Berns och dricka champagne tillsammans med den coola katt som fyllde 40 och hade party där, för att senare på kvällen åka några våningar ner och mingla i barnen och prata lite strunt med den läckraste artisten på hela jäkla jordklotet: Rufus him self.
Det är sant. Så var min lördagskväll. Som grädde på moset fick jag skjuts hem till förorten genom vårnatten (svinkall) bak på min mans vespa.
Ibland behöver man en sån kväll extra mycket.

Hej

Jag är på banan igen. Tror jag.
Jag läser till och med morgontidningen igen, har inte gjort det på några veckor på grund av ... tja .. en kris. Och så läser jag, nu på morgonen med en tekopp i handen, en text om Dominica Peczynski i SvD "Min helg" och bara älskar ett citat. "När kvinnor i min ålder (jag, grannfruns anm) vill visa upp en perfekt fasad med det perfekta förhållandet, ett perfekt hem och bli en slags kvinnliga martyrer, då går jag nog åt andra hållet. Jag vill inte förmedla och belasta min dotter med allt jag har gett upp för hennes skull. Jag har inte offrat någonting, inte min karriär, min figur, eller mitt sociala liv. Jag ger henne inte dåligt samvete som hon får gå i terapi för senare. Jag är inte den sortens kvinna."
Oj, Dominica, hur har du blivit sån? Jag vill också. Jag är "den sortens kvinna". Som jobbar stenhårt på att allt skall vara bra, så där bra som det ser ut i tidingarna, som ens allra bästa minne av sin egen barndom - hela tiden. Jag vet att min strävan är falsk och omöjlig, men hur skall man veta var lyckan bor då?

Vi drar till fjällen

Nu skall vi trycka in en jätteryggsäck, två stora bagar, en barnvagn, en bära-barn-ryggsäck, skidor, pjäxor och oss själva i volvon. Det är helt sjukt vad med packning det blir när fyra personer skall till fjällen. Och då har jag ändå bara ETT par byxor och EN tjock tröja i mitt eget bagage. Och inte en endaste liten grönsak eller frukt (som Lisa på Rönnbacken har när hon åker till fjällen, smart som hon är).
Abisko - here we come.
Jag hoppas på norrsken.

Rabiat. Bra.

Oj, oj, oj så bra Liv Strömquists nya seriealbum "Einsteins fru" är. Så sjukt kul och allvarligt om kvinnoförtryck på en massa olika sätt. Mitt i prick. Och nytt och oväntat. Påläst. Med fotnoter, till och med. Man lär sig massor.
Jag älskar den. Och skrattar högt.

Kök 2

Jag tycker matplatsen är superviktig. Och att den liksom ligger nära spisen. I eternitplalatset finns det mest fulländade kök jag sett. Det är fyrkantigt. Bordet står i mitten. Kökssoffan framför fönstret.
På Älvsborgsgatan har vi ett korridorskök, ni vet. Också bra i och för sig.

Kök 1

Vad är viktigast med ett kök?

Bästa svaret vinner en kopp kaffe att njuta av i det som kommer bli (efter en miljard beslut) vårt nya kök på Älvsborgsgatan på Södermalm.

"Let me listen to me and not to them."

Åh, Gertrude Stein, precis.

Förresten...

Vilken är er fulaste bok?
Som ni bara inte orkar varken läsa eller ens titta på?

Come on!

Dagens boktips

Nu är jag visserligen helt insnöad på Afrika, men jag tror att även ni som inte är det kan gilla den här boken mycket. Den är bra, helt enkelt. Författaren Chimamanda Ngozi Adichie vann förresten The Orange Prize för den förra året.

Läs "En halv gul sol".

Snygg är den med, by the way. (I en bokcirkel jag är med diskuterade vi för inte så länge sen hur mycket en boks utseende betyder. Jag har tex inte läst "Montecore" av Jonas Hassen Khemiri ännu bara för att jag inte orkar med omslaget, det där svarta ni vet som ser ut som det såg ut på tv:n innan Ingemar Stenmark skulle åka slalom. (Och detta trots att jag är svårt galen i JHK och älskade "Ett öga rött".)

Pussla pussla pussla

Det finns många sätt att lösa familjens livspussel på. Ett sätt är att mamman i familjen blir egenföretagare.
Jennie Sjögren och jag har skrivit om fenomenet i vår bok "Lycka till! Om balans i livet och andra floskler (i kapitlet som heter "Egenföretagerskan och tvättmaskinen").
Nu har Rebecka Edgren Aldén skrivit smart om ämnet. Läs hennes senaste krönika i VLT.
Right on, Rebban!

Hemtex-humor

På tal om reklam. Berglin var lite kul i gårdagens svenskan, angående affären Hemtex evighetsrea.
En kund kommer in: "God dag. Jag skulle vilja se på några fullpriskuddar"
Expediten: "Va? Vasa? Vadå.. Fullkornskuddar?"

Se där: lite äkta husmorshumor för en gång skull.

(Kolla förresten vilket fullkomligt supermesigt e-vykort man kan skicka från hemtex hemsida (bilden ovan). Vem fasen skickar vykort från Hemtex? Va?)

Jobba natt

Har ni sett reklamfilmen där två män, en äldre och en yngre, sitter i en bil och pratar. Den yngre ber den äldre om råd: hur skall han få bättre balans i livet, hinna med sitt jobb under dagen så att han kan komma hem i vettig tid. Den äldre sneglar på den yngre och svarar ungefär: "du menar komma hem i tid för att kunna hjälpa till med matlagningen och städningen och sånt?". Sen tittar de på varandra i manligt samförstånd. Typ.

...

Jag kommer inte ihåg vad detta är reklam för, men det är en ganska intressant film, håller ni inte med?

I senaste numret av Amelia beskriver journalisten Mats Glaad ytterligare manliga yrkeshemligheter. Han jobbade tidigare på killtidingen FHM (For Him Magazine - nördigt namn, jag vet), men har nyligen gått över till Amelia.
En skillnad han observerat mellan de olika arbetsplatserna är att på FHM spelade de tv-spel hela veckan, och satt sen till klockan fyra och jobbade natten före deadline
På Amelia jobbar folk på dagarna och ser till att bli färdiga till klockan 17 ungefär.

En annan (som Mats Glaad skriver om):

På FHM säger man "Nej, nu skiter jag i det här" när man går - och ingen bryr sig.
På Amelia säger man "hej då", och de andra svarar "hej då", när man går.

(Nej, jag tillhör inte kategorin som tycker män är grottvarelser, men ...)

Hej då

Stationerad familj

Ungefär så här ekar det i min skalle efter att jag gett ett play station i 40-årspresent till min ålderskrisande man som fyllde år i torsdags:

Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?

Vad tänkte jag när jag köpte denna present?
Min familj sitter klistrade vid tvn med små maniker i händerna och stönar och svär.

Hela tiden.

Vad har jag gjort?

Nagelbitande och sjukfrånvaro

Intressant: i dagens DN finns en artikel om samtidsdesign och vetenskap. Artikeln illustreras av en bild av en hand med trippla naglar på varje finger: "fler naglar ger fler bakterier - och det är bra för immunförsvaret" står det.
Jomenvisst.
Jag minns så väl när jag och några kloka kvinnor på en redaktion jag jobbat på kom på sambandet mellan nagelbitande och sjukfrånvaro. Vi som bet på naglarna var sjuka mer sällan än de som inte bet på naglarna. Förmodligen, trodde vi, beroende på alla bakterier vi fick i oss via nagelbitandet. Urk.
Vissa tränar för sin hälsas skull. Andra biter på naglarna!

Christianiacykel

Någon som har erfarenheter av en sån här hoj?
Jag tycker de verkar så bra. Båda barnen får plats i lådan.
Men förmodligen är de lite bökiga?
Nån som har provat?

Tänk om den är mörk!

Igår var vi i lägenheten för första gången sen visningen. Hela vägen dit malde det i huvudet på mig "tänk om den är mörk, tänk om den är mörk, tänk om den är mörk, tänk om den är mörk, tänk om den är mörk". Men det var den ju inte. Det snygga vita funkishuset mitt emot våra norrfönster gjorde att solen studsade in i lägenheten, och från söderfönstret strömmade solen in. Det var galet mysigt att vara där. Det är något med den lägenheten. Den är inget fancy alls, sliten och ganska vanlig, men what a feeling. För mig.

Vår nya favorit

Förövrigt har vi här hemma upptäckt en ny favorit: sexåringa finlandssvenska Vesta-Linnea. I "Vesta-Linnea och monstermamman" kommer garanterat alla föräldrar och barn känna igen sina mindre balanserade ögonblick (...), angående "Sov nu, Vesta-Linnea" låter jag titeln tala för sig själv, och finfina "Vesta-Linnea och gosnosen" handlar om många barns stora dröm: att få en hund. Tre böcker som inte väjer för stora feta tårdrypande känslor. Köp eller låna! Författaren heter Tove Appelgren och hon som tecknat Salla Savolainen.

Tack förresten till superkvinnorna och föreläsningsarrangörerna från Marthaförbundet och Svenska studiecentralen i Österbotten som gav mig böckerna.

Vit och svettig

En kväll i Tanzania råkade jag visst stänga bloggen för alla läsare utom inbjudna, och ingen var inbjuden. Råkade och råkade, förresten. Det var faktiskt ett utslag av existentiell kris.

Jag typ: vad tusan håller jag på med: skriver en småfåning, innehållslös blogg om barnböcker (som inte ens handlar om barnböcker).

Mycket av det jag såg i Tanzania var så omvälvande. Jag är en känslig typ, på gränsen till patetisk, det vet jag, men ... tja... Jag saknar ord. Miljontals människor i enbart Tanzania funderar i detta nu över hur de skall komma över mat till sig och sina barn idag, hur de skall hitta vatten som är rent nog att dricka, hur länge de skall överleva, hur deras små barn skall klara sig när de är borta, hur länge deras små barn skall få leva, hur de eventuellt i framtiden skall få råd att skicka sina barn till skolan och hur de i så fall skall kunna ta sig till skolan (i småflickors fall utan att bli våldtagna). Sådana saker.

Under veckan som gått har jag känt mig så vit och så priviligerad.
Så vit och så svettig.

Natti natti

Innan jag knyter mig måste jag bara dela med mig av två grejer till.

1. Intervjun jag gjorde idag med tjejen som oönskat blev med barn i 12-årsåldern och sen blev utkastad hemifrån var den värsta jag gjort i hela mitt liv. Inte på grund av ämnet, faktiskt, utan på grund av att jag genomförde den tillsammans med en belgisk journalist som var så okänslig att jag baxnade. Hon betedde sig som om det var ett polisförhör: "var lärde du känna pojken/den blivande pappan", "varför följde du med honom hem", "vad trodde du skulle hända hemma hos honom sent på kvällen?". Såna saker sa hon under hela intervjun, saker som liksom kastade skulden på tjejen. Jag försökte förhindra hela situationen, men ju mer jag la mig i desto surare blev hon (den andra journalisten). Till slut nästan bråkade hon och jag, väldigt opassande. Som tur var hade vi en underbart mjuk kvinna som var vår tolk, och jag hoppas och tror att hon mildrade frågorna.

2. Of course har vi en man i vår grupp (en europeisk) som hela tiden vill prata lite för länge och mycket om sex när vi är inne på ämnet - och det är vi ganska ofta eftersom hela den här resan fokuserar på sexuell och reproduktiv hälsa. Jag är som en blodhund när det kommer till såna gubbar, och jag skulle vilja skrämma bort honom med ett rejält morr. Vi får se om jag lyckas med det under veckan. Grrrrrrrrrrrrrrrrr.

Taja från Kili?

Jag är sjuk i huvudet - jag är i Tanzania och har just tillbringat en lång stund på mitt hotellrum med att surfa barnkläder på Elva små troll.
Kanske måste jag dock förlåta mig själv. Jag försöker förmodligen bara krampaktigt hålla mig fast vid det invanda livet därhemma. Liksom väga upp all info jag får här. Som att kvinnorna på landsbygden här får i genomsnitt 8 barn (!) och att 89 procent av befolkningen måste överleva på under 2 us-dollar per dag.
Men trots allt: jag undrar vilka som har det bäst, vi där hemma i stressiga och materialistiska Sverige eller människorna här i detta varma (på alla sätt) men fattiga land. Patetisk fråga som alla redan har ställt, men anyway.

Och by the way: tanzanierna är riktigt sexgalna. They love it, säger de som vet.
Härligt va. Om det bara inte vore för spridningen av hiv och aids samt alla oönskade graviditeter som följer i detta intresses spår.

32 grader i skuggan

Idag har jag ätit en ananas till frukost, druckit säkert tre liter vatten, intervjuat en 17-åring om när hon som 12-åring blev gravid och förskjuten av såväl familj, pojkvän och skola, åkt minibuss genom Dar el Salaam, ätit buffé, (jag vet - varenda guidebok skiver "undvik bufféer" under rubriken generella tips, men det var det enda som erbjöds när jag med en anananas och tre liter vatten skvalpandes i magen anlände till lunchrestaurangen klockan 15. Håll nu tummarna för att jag inte blir matförgiftad) och diskuterat huruvida Tanzanierna är sexfixerade eller om vi i min grupp bara blir enkelspåriga för att vi är här för att studera sexuell och reproduktiv hälsa och därför hela tiden får föredrag om kondomanvändadet i Tanzania och såna grejer.
Nåväl. Nu ligger jag på mitt varma hotellrum och har det ganska bra.
17-åringen förresten, om ni undrar, har två barn och ingen pojkvän idag. Hon bor hemma hos sin mamma som tigger sig fram, och hennes pappa dricker upp alla pengar han tjänar. 17-åringen har knappt någon utbildning, och därmed, som hon själv uttryckte det "ingen makt över sin framtid". Hon var en fin tjej, och jag känner vanmakt. Det finns många som hon.

Hej hej

Nu drar jag till Dar El Salaam, Tanzania på jobbresa. Jag tror jag skall kunna blogga därifrån, och då blir det (som vanligt...) inte så mycket om barnböcker misstänker jag.
Jag kommer vara där i åtta dagar, och hoppas på grym distans till Stockholms bostadsmarknad (som jag av förklarliga skäl varit upptagen av, om man säger så, de senaste veckorna...). President Bush är också på intågande till Dar, så safety is high.

Frontlastare och frökenfiskar

Är det inte märklgit vad mycket konstiga föremål det finns i småbarns pekböcker? I boken vi har om djur ("Min första stora djurbok"): finns inte mindre än åtta djur jag aldrig hört talas om (stinkfly, blomkrabbspindel, tigermal, frökenfisk, oxgroda, skink (!) (en slags vidrigt ful ödla), gavial, serval. Och detta mina vänner är en pekbok. Ni vet: bild på djur, djurets namn under. Inget mer.
I ettåringens nya favoritbok "Dra och titta: Lastbilar" är mönstret detsamma:
Ettåringen: Ä dä?
Jag: En frontlastare
Ettåringen: Ä dä?
Jag: En minilastare
Ettåringen: Ä dä?
Jag: En dumper!

En dumper! What the fuck?

Jaha. Då var huset sålt. Det gick ju snabbt.
Jag skulle kunna skriva en roman om allt jag känner just nu.

Nerver

Igår var det visning. Vi lämnade huset i absolut toppskick med hög mysfaktor (tycker jag i alla fall). Snittblommor och blockljus överallt. Men annars som det brukar se ut (minus alla grejer som brukar ligga och drälla, som på bilden ungefär).
Nu känns det lite nervöst. Vilka är det som kommer köpa detta fina hus. Som kommer bli grannar till våra fina grannar Per och Brita till höger och Gertie till vänster. Vem kommer stå och snikcesnacka trädgårdsgrejer över staketet med Per i vår? Vilka är det som kommer bjuda över Gertie på en whiskey under markisen i sommar? För jag hoppas att grannsämjan kommer fortsätta leva även när vi har stuckit.
Och alla kompisar. Det bor 25 barn under tio år på gatan. Jag vet en femåring som kommer vilja åka hit och leka titt som tätt. Och det har vi lovat henne. Nästa gång det är loppis i Päronparken kommer Grannfrun stå där och rota i lådorna. Nästa vinter så kommer vi som skott så fort snön har lagt sig. Pulkabacken bakom garagen är grym.
Nä. Nu plågar jag mig igen.
Men så här tänker jag. hela tiden. Och ändå vet jag att vi har gjort rätt val.
Phu.
Vi hörs.

Flytt-böcker

Jag märker att femåringen har kluvna känslor inför vår studnande flytt. Jag klandrar henne inte, det har ju jag med.
Spänning och sorg i en konstig blandning.
Men så plötsligt slog det mig: kanske finns det barnböcker som handlar om flyttar? På rak arm kan jag inte komma på en enda. Men det kanske ni kan?

Föräldraräddare

Heja Konsum som bjuder alla barn på en frukt medan föräldrarna handlar!

Och smart grej av Göteborgskex här.

Mer geografi

Förresten. Här kommer fyra fantastiska boktips för alla er som tycker att geografi är kul.



1. "Flickan som bara ville läsa", av Sonja Hulth och med teckningar av Anna-Clara Tidholm.
En flicka som älskar att läsa, och som behöver el och en lampa som lyser. Hon installerar ett vindkraftverk i trädgården, men så försvinner vinden och flickan går i alla väderstreck för att hitta den igen. En lika modern som gammeldags saga, en höjdarbok helt enkelt som kom ut 2000 på Alfabeta! Låna på biblan.



2. "Resor jag aldrig gjort av Syborg Stenstump" av Anna Höglund.
Syborg reser över hela jordklotet (i fantasin kanske?). Träffar mongoler, afrikas drottning, finska sjömän och en magisk hjort i Sierra Madre. Hon besöker Timbuktu, Bikiniöarna, Gobiöknen och Kamtjatka. Äventyr och fakta i en helt underbar blandning och man lär sig en hel del om världskartan av bara farten. Till exempel var Kolahalvön ligger ("och där vill man ju inte fastna"...).



3. "En liten fågel och en stor sång" av Petra Szabo.
En helt poetisk bok om en flyttfågel som sitter nånstans i de svenska skogarna och sjunger för kaniner, älgar, ekorrar och igelkottar. Sjunger om den långa resan fågeln varje år gör, ner över Europa och ända bort till Afrika. Så fint om längtan. Och geografi.



4. "Valdemar i världshavet" av Lennart Eng.
Den största delen av vårt klot ligger ju faktiskt under vattnet. Och där guidar Valdemar runt. Blåvalen som letar efter sina vänner.

Geografi

Jag älskar verkligen geografi. Förmodligen var det min fantastiska fröken Inger som i högstadiet väckte intresset som faktiskt ledde till att jag läste geografi ett helt år på universitetet i Uppsala. Eller också var det min pappas stora intresse för kartor, kompasser, sjökort och reseberättelser som fick mig hooked. I vilket fall som helst kom känslan tillbaka när jag i förrgår satt på golvet på femåringens dagis och fick Maria Montessoris geografimaterial presenterat för mig. Helt otroligt. Fyra- femåringarna på montessoridagis vet hur Asien ser ut. Var Afrika ligger. Vad som är skillnaden på en bukt och ett näs. Hur Danmarks flagga ser ut. Att det finns mer vatten än land på jordklotet. They love it och de lär sig helt frivilligt av bara farten i leken med montessorimaterialet. Kolla bara in världskartan som femåringen kom hem med i höstas. Det finaste jag sett.
Puss till femåringen. Och till förskolepersonalen på Rudalid.
Och till Maria Montessori.

Dikt

Den här dikten fick jag av personalen på femåringens fina dagis. Den stämmer.
Vassego gullungar, lite naturlyrik för alla med livsstilsångest:

Jag gjorde ej min disk idag
inte heller bädden.
Jag tog hans hand och följde med
dit hans ivriga steg mig ledde.

Javisst, vi gick på äventyr
min lille son och jag...
att nyupptäcka allt det fina som finns
där ute en sommardag.

Vi vadade i glasklar bäck
vi vandrade igenom en skog.
Mitt kök blev aldrig sopat idag
men livet var mer än nog.

Vi fann en sval solfläckig glänta
och nu vet min lille son
hur mamma knin sitt näste gömmer
och var munkhättan kommer ifrån.

Vi såg en rödhake mata de små
vi klev uppför solbelyst höjd...
såg moln liksom lamm skutta över det blå
tog en påsklilja med oss hem.

Att mitt hem blev försummat
att jag ej skurat trappan
kommer ingen på jorden veta
om tjugo år, eller ens bry sig om.

Men att jag hjälpte min son
att sin vuxenhet nå
kan hela vida världen
om tjugo år se och förstå.

(Okänd engelsk författare, översättning av Britta Hultman)
Bilden är snödroppar från vår trädgård, tagen den 27 januari i år - på snedden som vanligt...

Idyllien

Nu plågar jag mig själv.
Jag frossar i sommarbilder från Kämpavägen. Just denna är från juni 2007.
Juni 2008 kommer några andra kids leka i vår trädgård. Springa i skogsbacken bakom huset. Peta ner fröer i grönsakslandet. Dricka saft i skuggan av äppleträdet. Gunga. Buuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu.
Visst är det lättare att framkalla idyllien lite i efterhand? Det är nästan härligare att titta på foton från ljuvliga stunder än att vara med om dem? Just då var man kanske kissnödig, eller ville bara läsa tidingen i fred (inte fixa saft), eller så skrek barnen alldeles för högt eller så ringde telefonen precis samtidigt som ... Ja ni vet. Det är helt absurt att det är så. Men ändå.

Frågesport

Idag har jag vaccinerat mig (mot gula febern och hepatit a), köpt malariatabletter, ett impregnerat myggnät och fått ett mejl där en cool katt skriver "see you in Dar next week".

Vart skall jag?

Ordning önskas...

Vet ni vad jag har gjort? Jag har ringt och bokat in en dejt med en ordning hemma-konsult. Ulrika Moström, som är en tjej med örnkoll, skall hjälpa oss att få lite j ä v l a o r d n i n g i lägenheten som skall bli vårt nya hemma. Lite ordning som förhoppningsvis gör så att inte vardagen anfaller varje gång vi öppnar dörren till vårt eget hem och ser allt som måste plockas undan, sorteras, tvättas, läsas, fixas bla bla bla. Jag är så himla trött på vardagen att jag kan spy. Jag vill dröna mer. Bara slöa. Läsa. Prata. Ligga på soffan. Fika. Sticka ut. Inte vara en kärring som hela tiden säger "jag skall bara ..." till barnen.

"Förenkla ditt hem - få tid att leva" skriver Ulrika på sin sajt och jag är såld.

Tänk om var sak hade sin plats. Vilken dröm. Tror ni att det funkar? Tror ni att man måste vara en speciell sorts människa för att det skall vara så (en sån människa som jag inte är?).
I vilket fall som helst är det värt att pröva. It´s now or never. Kosta vad det kosta vill.

Lokal på söder

Sökes: arbetslokal på söder
Finnes: journalist/grannfru

Please, hör av er om ni har tips. Hittelön utlovas (jo, jag har ett par "Mamma betalar"-knappar kvar).

En stilla undran...

Förra omgången som jag gick på spinning och tränade och hade mig, för ungefär tio år sen, var jag helt slut efter ett spinningpass. Nuförtiden, några kilo tyngre, väldigt mycket mindre tränad, tycker jag att det känns helt okej när jag vandrar ut från spinningen.
Kan detta månne bero på att jag har upptäckt den fina konsten att fuska mig fram i tillvaron?
"Lägg på lite motstånd".
Ja ja.

Mera Ana!

Dagens boktips: "Vem är tjuven, Mirjana?" av Ana Udovic. Olika förlag har just givit ut fyra små böcker med mjuka pärmar - bilderpocket (som lite större Pix-böcker. Minns ni?), och Anas är en. Förlaget skall ha all cred: uppdaterade böcker som skildrar vår samtid på ett demokratiskt sätt och som kan köpas till ett juste pris är helt rätt tänkt. "Vem är tjuven" har allt femåringen och jag vill ha: pizzor, spänning, resonemang om lögn och sanning - och ett slut som ställer allt till rätta. Go, Ana. Vi vill ha mer!

Feng shui

Jag är lessen att jag inte uppdaterar så ofta. Jag har fullt upp. Vi rensar och rensar i källaren. Livet känns lättare och lättare. Jag tror på det där som feng shuin påstår, att allt gammalt grejs i källare och på vinden gör våra sinnen tyngre. Snart är det visning. Det känns skoj. Hoppas huset får snälla ägare. Det är ett så bra hus. Så soligt. Så lagom. Så välkomnande. Och trädgården. Den är magisk. Rosenbersån vi planterat nere i kvällsolshörnet. Vår soliga terass med jättemarkisen - det blir ett extra rum på somrarna. Kaffekoppen på trappan på våren, fåglarna som sjunger i skogen.
Tja, hela flytten kommer innebära en del saknad. Men det häftigaste är ju att vi faktiskt flyttar till någonting, någonting vi längtar efter (stan), inte från någonting vi inte gillar.
Nu skall jag skriva bildtexter till ett jätteroligt jobb jag gjort om Pija Lindenbaum (hon med Gittan och gråvargarna, ni vet). Det kommer i nästa Mama. Håll korpgluggarna öppna, alla Pija-fans.

Om ork

Nu är det fredag, klockan 20.30 (snart) och barnen nattade. Jag är over the top trött. Och går ut för att träffa några kompisar! För jag har bestämt mig: mitt liv bara skall inte få vara så att jag inte orkar gå ut.
Jag lovar: om en timma, på Nada på Åsögatan, kommer jag vara pigg som en mört och ha hur trevligt som helst. Istället för att ligga halvdöd i soffan.
Heja mig. Eller hur?

Familjemiddagar...

Ana Udovic har skrivit en mycket bra artikel om barnuppfostran (- som ju verkligen inte är någon lek). Köp Fokus, eller läs här.
Bäst för Marc och mig var att läsa om familjen som givit upp idén om middagar där alla sitter kvar och väntar tills alla är färdiga. Den regeln skall jag i fortsättningen förpassa som borgerlig och trist. Åtminstone här hemma har just denna idé skapat hundratals konflikter. Konflikter jag INTE VILL HA. Konflikter som gjort att egentligen ingen i familjen har lust att sitta kvar vid det förbaskade middagsbordet.

Nu på hemnet

Phu. Denna veckan har varit extrem. Skolvalet på Södermalm skall vara gjort idag, så vi har tillbringat veckan med att hysteriskt försöka få en bild av skolorna i närheten av vår nya lya. Det har gått ganska bra efter omständigheterna. Sen var det fotografering av vårt hus - vilket var en pärs. Och deadline på boksidorna i tidingen PS! (jag är bokredaktör där, och får hela tiden en massa böcker om downshifting - kanske är det därför vi nu gör detta? Downshiftar till en trea, menar jag), samt manusmöte på Albert Bonnier för min och Rebeckas nya bok. Samtidigt har inskolningen av ettåringen startat. Det flyter på, med andra ord.
Och: ta da! Nu finns grannfruns hus på hemnet. Välkomna att kika in.

Grannfruars lov

Jag säger bara det: hurra för grannfruar.
Finns det nåt mer underbart?
Nu skall jag krypa till kojs, mätt på rödvin och prat efter en kväll i goda grannfruars lag.
Jag säger bara det: i will not miss the förort. Men jag kommer sakna de ruskigt smarta, snygga och roliga grannfruarna jag har här.
Jag kommer i och för sig kunna flytta hur mycket som helst - mina före detta grannfruar kommer alltid vara mina grannfruar.
Även om de känner det som inte å lite osexigt och gammeldags att bli kallad just för g r a n n f r u, så är det just vad dessa tjejer är. Vi bor ju i ett 50-talsområde. Eller hur?
Jag säger bara det...

Jag är mörkhårig!

Intressant nog känns det helt annorlunda att vara mörk jämfört med att vara ljushårig. Kaxigare liksom.
Vad är grejen med hela blondinköret egentligen?
Hit med roliga blondinskämt. Jag behöver dem. Nu!

Masarinmamman formulerar det så exakt här. Lekplatser i förorten är rena döden för mig. Öde ligger de där med sina färgglada saker som gör att minsta ettåring identifierar dem och vill dit. Det skall bli så skoj att åter få stifta bekantskap med innerstadens fullkomligt överdådigt påkostade lekplatser, fulla med både vuxna och barn på dygnets alla ljusa timmar.
Och det skall bli så skönt att gå barnvagnspromenader i stan igen. Naturen i förorten - visst.
Men jag säger bara gångbanor.
G å n g b a n o r.
Rys.

Antik smörgås

Nu har jag rensat halva källaren i det underbara 50-talsradhuset som snart kommer vara till salu. Jag gjorde flera fynd: mina fina knallgula gummistövlar (som jag inte sett på två år), en ett år gammal smörgås som låg i en burk i en väska tillsammans med familjens skridskor samt en otrolig massa skit som jag inte visste att vi hade, som vi inte saknat en sekund och som vi inte ens blir glada över att se igen. Varför har man sånt?
Och: den kanske viktigaste frågan: VARFÖR GJORDE JAG INTE DETTA FÖR TRE ÅR SEN? Nu ser källaren helt okej ut.

By the way:
Vilken skola på södermalm skall jag anmäla femåringen till?
(VIIIIIIIIILLLLLLLLLLKEEEEEEEEEEN??????????)
Katarina södra ser så fin ut. Men är den bra tro?

Informationsflöde

Jag måste säga att en blogg är ett perfekt sätt att få ut information till sina vänner och bekanta. Men: titt som tätt, när jag skall kläcka ur mig nåt intressant, så blir jag avbruten med ett "jag vet, jag läste det på din blogg".
I´m so boring.

Bakom kulisserna

Här händer det grejer, ser ni. Vi ska flytta. På riktigt. I fredags köpte vi 113 skruttiga kvadratmeter med balkong i Helgalunden på Södermalm - slutspurten av den galna budgivningen pågick samtidigt som vi satt hos mäklaren nere i Kungshamn och skrev under köpebrev mm (på eternitpalatset) Vi budade som vore vi desperata. Så vann vi, stockholmsmäklaren mejlade ner kontraktet till kungshamnsmäklaren, vi skrev på, tog en sväng via systembolaget i Kungshamn, köpte en flaska Pouilly-Fumé, och gick sen och låste upp vårt eternitpalats i Kungshamn och satte oss ner i de två feta hudfärgade skinnfåtöljerna som säljaren lämnat kvar.
Ibland går livet av bara farten.

Så håll utkik på hemnet, alla ni som är sugna på att köpa ett fullkomligt underbart 50-talsradhus på Lidingö.

Vilken nostalgityp är du?

Kul test. Jag känner igen mig i alla. Utom hembygdskramaren.

Hej alla slöa nätsurfare

Och nu till något helt annat: skvallerjournalistik. Jag är nog inte ensam om att då och då gå in på Aftonbladets och Expressens sajter och klicka på rubriker som "Britney Spears självmordsbrev hittat" och "Han har bröst som en kvinna". Bara för att liksom få lite förströelse. Samtidigt som jag blir illamående av både det jag läser och det faktum att jag faktiskt läser (skummar igenom) skiten.
Och faktum är att det är rubriker av den här klassen som är de mest lästa även på morgontidningarnas sajter.
Varför är vi så många som helt hjärndött surfar runt och läser sånt här? För jag antar att du, precis som jag, både struntar i det som står och samtidigt fattar att det inte ens är sant. Så varför sponsrar vi denna marknad?
Läs denna text om kvalitetsjournalistikens död i SvD, och sluta sen klicka runt på vidriga skvallerrubriker.

Mamas

Ni som läst grannfrun förut vet att jag är som uppslukad av hur mammarollen skildras i barnlitteraturen. Muminmammans ultimata mammastil, Madickens mammas migrän, Bennys mamma och hennes förkläde - ja, allt sånt där intresserar mig meget.
Jag har länge efterlyst en nyanserad mamma i barnlitteraturen. Var är alla morsor som struntar i att städa, som går sin egen väg, som utmanar? Ja, sånt har jag orerat och skrivit om. Å så dyker hon upp - och då freakar jag ut och frågar mig om detta egentligen är barnlitteratur. Ja, för mamman i Anna-Clara och Thomas Tidholms nya "Snälla barn" är just en mamma som sticker ut. Hon struntar i att komma hem till ungarna, trots att deras pappa inte är hemma. Hon ringer hem (bilden) och säger att det har kört ihop sig, att hon inte kan komma hem, trots att barnen ber om det. Hon är ute halva natten och gör ... ja vadå? Det förtäljer inte historien. Men pappan gråter när han kommer hem och hans fru inte är där, och tror att hon har träffat någon annan.
Hon gör något som skapar ångest i mig. Hon gör det mest förbjudna. Hon gör något som pappor gjort i alla tider, utan att någon blinkat. Och så går jag, JAG, och lägger boken högst upp i bokhyllan för att fundera över om det är något för mina barn att läsa.
Ja, man lever inte alltid som man lär.
Och människan är outgrundlig. Eller hur?

Skoj!

Här kan du rösta fram grannfrun till månadens barnblogg, om du känner för det. Just nu ligger jag sist...

Musik - fyra i topp och en bubblare

"Hey hey, mitt namn var Swing. Välkommen till min engelskakurs. (...)
Patrik! Kan du säga vad du heter på engelskan?
- Ja, ja, my namne is Patrik and I like to sing.
Good Patrik, good! I like to beatbox and do the hippetyswing."

En del av låtarna på Bröderna Lindgrens (ja, de är Barbro Lindgrens söner) skiva "Vuxen barnmusik" är bara för underbara. Patrik Arve sjunger sådär skönt likgiltigt som bara han kan i låten "Engelskan" (citatet ovan) och i reaggesvängiga "Välkommen till djungeln", och vi skakar loss järnet här hemma.

För ja, det finns faktiskt bra barnmusik. Det finns mer än Hits for Kids eller värdelösa samlingar där barn sjunger barnvisor... (sorry). "Vuxen barnmusik" är jättebra. Och nya "Läget?" av Bosse Löthén och vänner (Papa Dee, Idde Schultz, Titiyo mf) är en bubblare här hemma just nu. Lite för mycket gubbrock för min smak, men helt klart bra texter. För 70-talsnostalgiker (som jag) är James Hollingworth och Karin Liungmans skiva "Barnlåtar" en höjdarskiva. Jag säger bara "Älgarna demonstrerar" och "Hej. Vad heter du då? Jag heter Ebert och jag har en groda i fickan". Allsång i bilen och livsglädjen kommer som ett brev på posten.

Men vår all time bästa barnskiva är "Johanna och Mixers lättlagade låtar". Grymma texter, och lika mjuka som dansvänliga och ösiga melodier. Vi kan vartenda ord på hela skivan.

En av de roligaste grejerna med Facebook är alla sjuka grupper som skapas. Min kompis Sam är till exempel med i Föreningen för tjock-tv. Fler borde engagera sig.

Vad inspirerande filmen om Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som SVT visade ikväll var! Marc och jag kved av vanlighetsångest här hemma i soffan i radhuset. Imorgon och på onsdag kommer mer om de två filosoferna. De programmen kommer i varje fall inte jag missa.

Känsliga läsare varnas

Eftersom jag har en släng av tourettes, och verkligen gillar roliga historier, så bjuder jag er på denna sexistiska godbit:

Mamma, hur kom jag till egentligen? frågade 5-åriga Lisa sin mamma.
- Jo, sa mamma, du förstår att när pappas spermier befruktar ett ägg i min mage så gror det till ett litet barn.
- Ja men hur får du spermierna i magen då? Sväljer du dom?
- Nej, sa mamma, inte när jag ska ha barn. Men när jag vill ha nya kläder så händer det.

Billigare än latte!

Förresten. Gå in på Adlibris och sök på "En bok för alla". Då kommer alla på en lång rad. Jag beställde just följande (och har alltså presenter till flera kalas och slipper svettas runt på jakt efter något vettigt i sista sekunden som annars):
- "Långa ben" av Anna-Clara och Thomas Tidholm (fantastisk om de första mäniskorna på jorden), 24 kronor
- "Jonne kan inte simma" av Ulf Ryberg och Matti Lepp (stor text för nån som snart kan läsa, om en kille som skäms för att han inte kan simma - toppenbra!), 28 kronor
- "Julias bok" och "Naturens vänner" av Helena Dahlbäck (har jag inte läst, men de är säkert bra, det brukar Helena Dahlbäcks böcker vara), 18 kronor repektive 21 kronor
- sen beställde jag både "Resor jag aldrig gjort, av Syborg Stenstump" av Anna Höglund (som Pija Lindenbaums dotter Alva tipsade grannfruns läsare om längre ner i bloggen), 24 kronor och
- "Lurix" av Eva Lindström (som Pija Lindebaum herself tyckte var tidernas barnbok, se film längre ner i bloggen), 24 kronor

Sen var jag bara tvungen att slänga med "Sov du så diskar jag" av Stig Claesson (21 kronor) som ju dog i helgen. Jag har aldrig läst något av honom, så det är på tiden. Och titeln är ju helt fantastisk. Eller hur.

Fatta hur billigt detta är för kanonlitteratur. Billigare än en latte ju.

Bunkra böcker

Ett supertips till er: gå in i närmaste bokaffär och köp några barnböcker utgivna av "En bok för alla". Kvalitetslitteratur för ca 35 spänn - och underbara födelsedagspresenter att lägga i hög för kommande kalas.
"En bok för alla" förlorade sitt statliga bidrag från och med den 1 januari i år (ett borgerligt beslut), så framöver kommer det bli färre utgivningar och lite högre pris. Och alltså behöver "En bok för alla" allt stöd de kan få i sin strävan efter att sprida bra litteratur i stora upplagor och till ett så lågt pris att alla har råd har köpa.
Själv köpte jag igår några ex av den ljuvliga och spännande "Rita" av Eva Susso och Anna Höglund. Den handlar om Rita som har en afrikansk pappa och en svensk mamma, och en mormor i Sverige som ser ut som en polkagris med sitt vita ansikte och förkylda näsa, och en farmor i Afrika som hon aldrig har träffat, men som hon så himla gärna vill hälsa på. Voila: lite avslappnad multikulti till de små svennebarnen här ute i förorten.

Leve lattemamman

Och så får vi läsa det ännu en gång, för miljonte gången känns det som: de så kallade lattemammorna stressar skiten ur sina kottar med babybio, babysim och babyrytmik. DN firar ännu en gång triumfer i klyschor: i artikeln "Småbarnsföräldrar blir allt tröttare" har de hittat den perfekta morsan, och alla som vill kan unisont klappa i händerna åt denna fina kvinna som väljer bort alla aktiviteter och som "bara är hemma".

"Idag är det ingen självklarhet att gå upp i sin mammaroll och bara ägna sig åt sitt barn under föräldraledigheten. Anna Boström har väninnor som redan efter några månader tog med barnen till affärsmöten och konferenser. Och som valde att bryta föräldraledigheten när barnet fyllt åtta månader."

Det är sant. Orden är från Dagens Nyheter den 7 januari 2008.
Alltså: finns det en dold agenda or what?
Inte för att jag tror att Anna i artikeln inte är en pangmorsa, men varför skall hon användas som ett vapen mot andra som gör andra val? Hur naturligt är det egentligen att som bebis vara hemma i hus och lägenheter tillsammans med bara en enda vuxen (utlämnad till en enda vuxen och dennes ork och välvilja kan man också uttrycka det). Rent historiskt har bebisar ganska omgående inlämmats i en flock (kanske inte i flocken Waynes ... men ändå...). Att Annas lille blev orolig av aktiviteter säger väl inget mer än att just denna lille bebis blev det. Mina barn har alltid gillat att sticka ut på äventyr i världen, att umgås med andra. Öppna förskolan har varit en dröm (för dem, tyvärr tycker inte vi föräldrar att det är lika dunderkul...). Men jag gör ingen allmän sanning av detta. Såklart. Barn, och föräldrar, är olika. Anna får gärna vara hemma med Viktor, men varför tycker hon (och artikelförfattaren) att de är det bästa valet för alla?

Nä. Jag är så utomordentligt trött på allt skitsnack om lattemammor. Det är helt okej att kika snett, döma och snacka skit om aktiva morsor som tar en fika på stan med sin bebis eller tar med barnen på jobbmöten. När farsorna sen gör det samma så jublas det. "Titta en sån fin pappa som är ute med sitt barn mitt på dan. Han måste vara föräldraledig". "Gu så gulligt, han har med barnet på jobbet. Hurra!"

Nu sitter Rebban och jag på Hotell J i Nacka Strand och deadlinejobbar järnet, och det hela är galet lyxigt. Brasan sprakar muntert och i en självserveringsbar finns öl, vin, kaffe, te, bullar och frukt.
Men: hur ohippt får ett hotell vara och fortfarande kalla sig designhotell? Eller är det bara jag som tycker att hela Gant/Ralph Lauren/amerikansk östkust-estetiken är skrattretande? Blåvit-randigt, båtmodeller, amerikanska flaggor och ekmöbler...
Kolla på bilden, där längst bort vid brasan, bakom hyllan, kan ni föreställa er hur Rebban och jag sitter med våra datorer och böcker som två skamfläckar i denna kennedy-värld.

Ironi?

Ser ni vad det står? Den här typen av femtiotalshemmafrugrejer finns det en hel del av nuförtiden. Men just den här känns konstig. "A career ... a family to care for ... gee! I´ve got it all"
Är det ironi?
Eller gnäll?

Eller smygantifeministisk propaganda som säger att vi inte kan "få allt" (karriär och familj).

Det kan vi visst det!

Jag har en karriär. Och en familj att bry mig om.
Och gee! Det är underbart.

Det där som den där professorn i sociologi, Björn Halleröd (en av de som skrev debattartikeln i DN idag) säger i Studio Ett om att jämställdhetsarbete ofta är problemfyllt och inte sällan leder till konflikter är ju ett så himla bra argument för att regeringen borde kvotera föräldraförsäkringen.
Rädda oss från de komplicerade grälen hemma vid köksbordet.
Och rädda männen från den märkliga konflikten med arbetsgivaren som en längre föräldraledighet ofta leder till (för män).

Den är lite intressant den där artikeln på DN debatt idag, den som de sen pratade en lång stund om på Studio Ett i eftermiddags. "Vi kan inte bortse från jämställdhetens baksida" är (som vanligt när det gäller debattartiklar) en missledande rubrik, tycker jag. "Vi kan inte bortse från att jämställdhetsarbetet är svårt", hade varit bättre. För det är det ju. Men informationen att det bråkas mindre om jämställdhet på kontinenten känns meningslös, det bråkas mindre om en part offrar och fogar sig - men är det något att jämföra med? Och att risken för separation ökar om en man blir arbetslös, men inte när en kvinna blir det, det känns ju som en klockren anledning till att förändra våra könsroller.
Jag tycker ändå att artikeln var intressant, jag är helt säker på att det finns någon slags trygghet i våra könsroller. Men det finns det nog i en fängelsecell också?
(Bra jämförelse?)

Rik på riktigt

Den här föreläsningen hörde jag för ungefär ett år sen, och den var otroligt inspirerande. Har du möjlighet och tycker det verkar vettigt så gå.
Läs mer om författarna till "Rik på riktigt" här.

Och ja, omslaget till boken som ligger till grund för föreläsningen är riktigt corny. Men författarnas budskap har, som jag tolkar det åtminstone, ingenting alls med en diskho att göra. Utan med att om vi väljer att konsumera mindre så behöver vi jobba mindre och kan bara hänga omkring och göra kul saker istället för att jobba så nedrans mycket och sen lägga en massa tid på att sätta sprätt på alla pengarna och ta hand om/plocka undan alla saker vi har skaffat oss. Ungefär. Bra för jordklotet - bra för dig - bra för barnen.

Ana, din smartis!

Inga bra eller dåliga känslor

I flera år har jag turnerat med föreläsningen "Hundra bullar i luften" - om duktiga mammor och jämställdhet, och efter att jag pratat om strukturer, politik och att bryta vanor och ifrågasätta förväntningar man har på sig själv (zzz, så tråkig hoppas jag inte att själva föreläsningen är...), så brukar psykosyntesterapeuten och våga-vara-drottningen Jana Söderberg coacha och prata så himla klokt om hur vi kan ta makten över våra egna liv. En av de saker som jag lärt mig av Jana är att sluta värdera olika känslor. För jag är nog inte ensam om att tänka på exempelvis glädje, lycka och lugn som bra känslor och ilska, sorg och oro som dåliga. Bort bort bort med bra och dåligt när det kommer till känslor, har Jana lärt mig. För alla känslor måste få finnas, annars är du liksom halv. Och kanske just därför älskar jag Ann Forslinds pekböcker om bäbisen så himla mycket. Tänk att få ilska och sorg bekräftat redan som ettåring. Tänk att få veta de känslorna är okej - att de är självklara ingedienser i allas liv.

Sen kan jag inte låta bli att tänka på att serien i sin helhet "Bäbis jobbar", "Bäbis lessen", "Bäbis arg" och "Bäbis dansar" är ungefär mitt liv i ett nötskal. Det kanske är mamsen herself som behöver få sitt liv bekräftat? Men, faktiskt, mitt liv skulle behöva ett par uppföljare för att bli korrekt speglat. "Bäbis glad" (jorå, det är jag också, varje dag) och "Bäbis och informationsteknologin" (den kunde bli en rafflande avslutning, den inrymmer liksom alla kategorierna i ett...)