Nu plågar jag mig själv.Jag frossar i sommarbilder från Kämpavägen. Just denna är från juni 2007.
Juni 2008 kommer några andra kids leka i vår trädgård. Springa i skogsbacken bakom huset. Peta ner fröer i grönsakslandet. Dricka saft i skuggan av äppleträdet. Gunga. Buuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu.
Visst är det lättare att framkalla idyllien lite i efterhand? Det är nästan härligare att titta på foton från ljuvliga stunder än att vara med om dem? Just då var man kanske kissnödig, eller ville bara läsa tidingen i fred (inte fixa saft), eller så skrek barnen alldeles för högt eller så ringde telefonen precis samtidigt som ... Ja ni vet. Det är helt absurt att det är så. Men ändå.
4 kommentarer:
Visst är det så, man glömmer ofta bort allt som inte kanske var så bra, tex. så glömmer man hur att det var förjävligt att föda barn och vara sig själv ett par dagar efter och kommer bara ihåg att det gick såå bra och att bb var ganska mysigt.
Ja, buuuuhuuuu. Det är sorgligt att flytta från något som är bra. Oftast flyttar man ju från något som inte är bra. Ni flyttar till något som är bättre för er. Men det är ändå sorgligt och vemodigt.
Hej Tinni! Ja, vi på Lisens dagis tycker att det är trist att ni försvinner till Söder. Men jag som har Söderblod i mig fattar grejen. Det är ju där kultureliten bor, och där hör också du hemma. En fundering bara eftersom jag och kollegor på Lidingö stad just avslutat en livsstilsundersökning. I den skriver varenda tonåring samma sak i "skriva fritt rutan". Plus med Lidingö: naturen, havet, lugnet. Minus: snobberiet(stämpel). Tror du er flytt är kopplat till Lidingös akilleshäl, "snobberiet"? Ciao /Cecilia E
cecilia: definitivt. jag mejlar dig om saken.
Skicka en kommentar