En kväll i Tanzania råkade jag visst stänga bloggen för alla läsare utom inbjudna, och ingen var inbjuden. Råkade och råkade, förresten. Det var faktiskt ett utslag av existentiell kris.
Jag typ: vad tusan håller jag på med: skriver en småfåning, innehållslös blogg om barnböcker (som inte ens handlar om barnböcker).
Mycket av det jag såg i Tanzania var så omvälvande. Jag är en känslig typ, på gränsen till patetisk, det vet jag, men ... tja... Jag saknar ord. Miljontals människor i enbart Tanzania funderar i detta nu över hur de skall komma över mat till sig och sina barn idag, hur de skall hitta vatten som är rent nog att dricka, hur länge de skall överleva, hur deras små barn skall klara sig när de är borta, hur länge deras små barn skall få leva, hur de eventuellt i framtiden skall få råd att skicka sina barn till skolan och hur de i så fall skall kunna ta sig till skolan (i småflickors fall utan att bli våldtagna). Sådana saker.
Under veckan som gått har jag känt mig så vit och så priviligerad.
Så vit och så svettig.
5 kommentarer:
Bra att du valde att blogga ut dig ur din existensiella kris istället för att stänga bloggen.
Välkommen hem förresten! Hur känns det nu? Solbränt och fruset...
Loa
Visst kan det vara otroligt jobbigt att se på sitt liv från ett helt annat perspektiv... för jobbigt för hjärnan att bearbeta tillsammans med alla andra känslor...
Jag hittade din blogg för ett par veckor sedan och brukar titta in här när jag vill ha ett litet avbrott.
Själv älskar jag barnböcker alldeles för mycket och blir lite avis på de som har glädjen att få arbeta med det. Jag läste också på tinni.se att du hatar bokföring och vill ha ett hus på västkusten, då la jag till bloggen i mina favoriter =) Jag har eget företag och lämnar numera bort alla papper till min kära revisor och jag kan inte tänka mig något härligare än bo på kusten och kunna se havet varje dag...
Det blev ett långt inlägg... det jag egentligen skulle säga var att det var bra att du bestämde dig för att öppna din blogg igen =)
Jag förstår hur du kände. Att allt kan finnas samtidigt är så svårt att greppa. Men inget utesluter ju det andra, eller gör det? Är den mänskliga energin som går åt ett håll energi som förbrukas, som stängs åt andra håll? Sånt undrar jag över ibland. Förhoppningsvis inte. En sak är säker: Grubbla hjälper inte. Handling kan hjälpa. Bara den är rimlig i proportion. Annars utarmar man bara all sin energi och sedan är man slut och kan inte hjälpa någon, inte sig själv och ingen annan. Då blir man ju en svikare - av sig själv av den man vill hjälpa. Så därför: Balans.
När bloggen plötsligt försvann funderade jag faktiskt över om du hade fått en existensiell kris där nere. Och visst är det så. Ibland måste man trycka på paus för att fundera igenom vad allt egentligen går ut på. Och ditt uttryck vit och svettig sammanfattar det så genialt.
Men jag är också glad att du valde att komma tillbaka. Alla som läser din blogg fick ju nu också en möjlighet att dela just de här tankarna.
Tack fantastiska kvinnor. Vilken feedback!
Skicka en kommentar