Om att köpa ny bikini och sånt

Angående de där Adbåges förmåga till föräldrainlevelse. Här är några exempel. Bilderna säger så mycket om hur det är att vara förälder. Nyss var man där, obekymrad på väg hem från stranden. Nu är man här, kånkandes, dubbelvikt över bilens bagageutrymme, skällandes från framsätet. Herregud, det var ju alldeles nyss man satt där bak och lyssnade på den där föräldern som röt i från framsätet. Stön.

Bikinibilden är också på pricken. Kanske hittade man inte den där överdelen som egentligen hör ihop med underdelen på bikinin. Kanske är byxorna utslitna och hängiga, och handlar ny bikini gör man inte för det är typ bara snäppet roligare än att ha vinterkräksjukan. Eller så bryr man sig bara inte om att de inte hör ihop, det finns så mycket att att tänka på.

It´s paybacktime för alla lata dagar man slappat sig fram som barn helt enkelt.

PS: alla bilderna är från Emma Adbåges "Vi hittar Smulbert" från 2009.

Nytt från supersyrrorna Adbåge

Volià vårtecken. Tulpaner i vas och pastellvackra nyutkomna barnböcker som helt uppenbart matchar varandra i såväl färger som tema. Och vilka böcker! Så träffsäkra. Rakt in i småbarnsfamiljers universum. Lisen Adbåges "Stor-Emma" (intressant att hennes huvudperson heter som hennes tvillingsyrra) fångar på pricken hur det ofta är när barn ska hänga med på vuxenmiddag. Lilla Emma följer motvilligt med, och väl framme uppmanar alla vuxna henne att leka med värdfamiljens dotter Stor-Emma (som är en riktigt härlig skitunge). Emma söker tröst hos sin mamma som avvisar på ett sätt som gör att det svider till i föräldramagen på åtminstone mig: "Nej, kläng inte upp här, säger mamma. Sätt dig hos Stor-Emma istället". Emma går in på toaletten en stund för att bara få utrymme. Pappan är schysstare (jag driver min tes om braiga pappor vidare som ni märker...) och tar emot Emma i sitt knä och tröstar henne en stund. Lagom till att Emmas familj ska gå hem finner tjejerna varandra. Såklart. Då vill Emma inte gå hem.

Emma Adbåges "Leni blir en bebis" (uppföljare av "Leni är ett sockerhjärta") handlar om (allas?) vår dröm att få vara en bebis då och då. En bebis som inget kan och som måste få full uppmärksamhet och omsorg. Lenis pappa har ett tålamod att beundra (med tanke på att han faktiskt har en alldeles riktig bebis att serva samtidigt som Leni bebisar sig för fullt). Ännu en helyllefarsa med andra ord. Utan tjat vinner han: på sista uppslaget förvandlas Leni plötsligt till en häst. Hon har fått vara bebis en stund, och längtar nog till den fart och kompetens hon som fyraåring (kanske?) brukar ha.
Det är bra och modernt och snyggt och alla rätt. Igen.

Jag har länge fascinerats av Lisen och Emma Adbåges förmåga att sätta sig in i inte bara småbarns- utan också föräldrarollen. Att de som vad jag förstår inte har några barn ännu (de är i 28-årsåldern), kan sätta sig in småbarnsfamiljen så ofattbart bra. När jag var 28 tänkte jag inte så mycket på vare sig det ena eller det andra. Jag hade fullt upp med att vara 28.

På tal om pappor: Madickens farsa

Något härligt:

Vårsolen skiner, vissa sitter på uteserveringar. Det är fredag. Jag får ett kul uppdrag, tränar lite, köper ljusrosa tulpaner och ett danskt rågbröd på Rivalbageriet. Hämtar barnen och åker hem till ett glänsande hem. Vi har köpt en storstädning av Hemfrid, fallit till föga och utnyttjat rut-avdraget trots att jag är emot det. Bidraget alltså.
Sätter mig ner och pratar med barnen när jag kommer hem. Känner mig lite som Madickens pappa. En fin människa med tid över.

Ljuva medelklassliv! Jag är så tacksam.

Alfons på Boulevardteatern

Förresten har jag glömt att berätta att jag såg Boulevardteaterns uppsättning av "Hur långt når Alfons?" förra helgen. Den annonseras för fyra- till åttaåringar, och jag tog med en viss fyraåring och viss åttaåring.

Själva boken och frågeställningarna i den är ju närmast filosofiska, och ganska avancerade från och till. Var tar en människa slut? En del av en följer ju med hem till en person man varit dum emot till exempel. Och om ens äppeldoftade andedräkt inspirerar nån annan att baka en äppelpaj - har man då en del i den pajen? Boulevardteatern har valt att göra barnbuskis av det hela och det skrattas och ropas i salongen - men mest bland de under fem. Åttaåringen håller på att förgås av tristess, och jag med på slutet om jag ska vara ärlig. Men Alfons pappa, spelad av David Tallroth, räddar föreställningen. Sötare farsa har Alfons aldrig haft liksom.

Barn och konst

Det här ska jag gå och se. Den 16 mars öppnar Bonniers Konsthall en utställning om barn och konst. Killen på bilden ovan är med i konstfilmen "I See a Woman Crying", konstnären Rineke Dijkstras verk om barn och deras möten med konst. Killen är del i en grupp skolbarn som kollar på Picassos målning "Gråtande kvinna" från 1937, en museipedagog pratar med gruppen om bilden och barnen talar om den - vad de ser, vad de tänker, vad de refererar till.
- Jag får en känsla av att barnen talar i egen sak, om splittrade relationer i sin egen omgivning, säger Camilla Larsson som är curator på Bonniers Konsthall.
Den 16 mars kl 18.30 är dessutom konstnären på plats för ett samtal.

Att ta barns kulturupplevelser på allvar är klurigt och viktigt. Samma gäller ju deras upplevelser av böcker. Jag är mycket intresserad.

Angående barnbokspappor

Tidernas sämsta barnboks-farsa måste väl ändå vara Hans och Gretas pappa som ganska omgående ger efter för tjat från nya frun om att det finns för lite mat därhemma och lösningen på detta är att lämna barnen i skogen och låta dem bli uppätna av vilda djur. Illustrationen ovan är från Opal förlags fina "Grimms bästa sagor", illustration av Svend Otto S.

Emils pappa Anton är kanske inte heller en drömpappa, men han är hästlängder bättre än Hans och Gretas. Huruvida Loranga är en bra pappa eller en fruktansvärt dålig kan jag inte bestämma mig för. Åttaåringen och jag fnissade ett tag åt meningen "Loranga är en jättebra pappa, han bryr sig inte om nånting." häromdagen. Pippis pappa är lite vek måste jag säga, och Abbes farsa i Madicken söp så det stod härliga till Ja, förr fanns det kassa pappor i barnböckerna. Både helt vanliga bortskämda pappor som inte tog mycket ansvar (Muminpappan), sen - på 60- och 70-talet, pappor som satt i fängelse, som drack för mycket, som stack och gud vet vad.

Idag är pappor så gott som alltid hyvens pappor. Ett undantag är Svein Hyhus och Gro Dahles pappa i "Den arge" (den översta bilden) - han finns och han är en dålig pappa. Mammor tillåts vara mer nyanserade (exempelvis i Pija Lindebaums "När Åkes mamma glömde bort" Anna-Clara och Thomas Tidholms "Snälla barn"). Förmodligen beror detta på vårt samhälles behov av att göra män till mer pappor och samtidigt lösgöra kvinnor från mammarollen. Ni vet: männen ska ta motsvarande steg in i hemmet som kvinnorna har tagit ut på arbetsmarknaden. Men visst är det lite konstigt, för visst finns det massvist med kassa pappor då som nu. Varför får de inte plats i böckerna?

Vad säger ni: vilka nyanserade pappor finns det i dagens barnböcker?
Och vilken är tidernas sämsta pappa. Slår ni Hans och Gretas?

PS: gamla mamma-inlägg från Grannfrun kan man läsa här, här, här och här. Bland annat.

Solsidan vs en god bok

Åkej.

Förmiddag: får Ä N T L I G E N ett sms om min bevakning på pianopall från Blocket, ringer snabbt som ögat, är först och tar bilen till Karlaplan och köper den. Bara så där. Omkring 600 kostar pianopallar på Blocket numera och de är högvilt. Pianon skänks bort, de små pallarna är rariteter. Lassar in pallen i bilen och passar sen på att ta en kopp kaffe med en kompis som bor i faggorna och som är föräldraledig med en åttamånaders godisbit. Vi pratar i över en och en halvt timma om förlossningar (igen) och hur märkvärdigt superkonstigt det är att man som nyförlöst inte erbjuds debriefing. Några timmar hos en psykolog, helt enkelt. Jag minns hur det var veckorna efter förlossningarna: folk frågade "hur gick förlossningen", jag tänkte "har du åtta timmar så kan jag berätta" men svarade "bra". Förlöst men ändå oförlöst kan man säga.

Lunch: Sushi. Tio bitar - bara lax. Det gör jag inte om. Variation förnöjer. Gäller även lunchtallrikar.

Eftermiddag: 20 minuter på gåbandet på gymet och därtill fem minuter på träningscykel tar i princip knäcken på en före detta diskbråckspatient kan jag meddela. Men de första tio minutrarna kände jag mig euforisk över att vara i gång. Smidig och härlig som Jane Fonda. Den känslan är borta nu. Nu mer drakkänsla.

Utöver allt detta glädjer jag mig över recensionerna på Pija Lindenbaum-operan "Min mamma är en drake" som visas på Göteborgsoperan (fram till den 9 april i Skövde, efter det i Göteborg, och sist i Borås). Recension i DN här, och i Expressen här.
Och ja just det ja: den där läraren som i ett brev hem till sina nioåriga elevers föräldrar uppmanar till läsning av en god bok på söndagkvällarna istället för titt på Solsidan (hon gillar inte att barnen leker Solsidan på rasterna - läs mer här) - heja den läraren tycker jag. Solsidan borde sändas klockan 23.45 på söndagskvällar. Ingen borde kolla på det. Jag gör det, varje söndag typ, men jag önskar så att jag hade en sträng fröken som sa åt mig att läsa en god bok istället. Jag skulle bli en bättre människa av det. Det är jag säker på. Suck.

"En bok" - based on an app?

Se på denna knasiga och härliga man. Det är som att hela han går in för att bevisa att han är en man med barnasinnet kvar.
Det är monsieur Hevrvé Tullet, författare till nyutkomna "En bok" (som i flera tidningar och på många bloggar recenserats tillsammans med lika nya "Det är en bok" vilket känns relevant, båda två drar lans för boken mot datorn).

Hervé är nog en man som tycker att kreativtet är det viktigaste i livet. Och det är ju viktigt. Men konstigt nog så känns det som att Hervé slår knut på sig själv och skapar en bok som känns som att den är baserad på en app. "En bok" hade varit PERFEKT för iPad. Däremot är det i mina ögon en bok som på ett tydligt sätt visar just på en boks begränsningar. Den luras. "Gnugga på den gula pricken", vänd blad och den gula pricken har förvandlats till en blå prick. Skaka boken lite, vänd blad och prickarna ligger huller om buller.

Det underligaste är, att den verkar inte ens finnas som app.

Den fyra- och femåriga testpatrull som läst boken håller i och för sig inte alls med mig. De tycker den är kul. De skakar och blåser och vrider och vänder. Känns som en relevant avslutning på detta inlägg.

Innergårdens lov

Jag är en total sucker för stadsinnergårdar. När vi flyttade tillbaka in till stan från förorten för tre år sedan hamnade vi med vilje i ett hus med en fin gård som blev barnens - och vår - trädgård. Bättre än en trädgård förresten. Det är bilfritt, fullt av andra ungar och kräver minimal insats. Åttaåringen vill att vi ska lobba för höns på vår gård. Det återstår att se hur det går.

Det finns gårdar och det finns gårdar. Det finns dystra, mörka och alfaltsbelagda och det finns helt underbara. I mitt bokreafynd, den tio år gamla "Stockholmsgårdar" av Karin Mehlis och Susanna Blåvarg, finns de underbara med. En av dem är gården i kvarteret Pyramiden här på Södermalm. Gården omringas av Blekingegatan, Götgatan, Skånegatan och Östgötagatan. Där bor Mati Lepp har jag hört - han som bland annat ritar Billy-böckerna. Och där bor uppenbarligen Billys mormor också, hon som sköter om grisarna i "Billy och grisarna" (med text av Birgitta Stenberg). På gården i Pyramiden hade de både grisar och höns för ungefär tio år sedan. Imponerande. Djuren finns inte kvar, men gården är grym att leka på ändå. Kvarteret sanerades på 70-talet och då revs murar och många av gårdshusen för att skapa en stor gemensam gård med lekytor, bollplan, odlingslotter och bersåer.

Nu vet ni.

Myten om Wu Tao-Tzu

Att gå in i väggen är vi många som vet mycket om. Jag undrar varifrån uttrycket kommer? Idrotten? Jag minns att vi övade oss på att flytta väggen till bakom mållinjen när jag sprang 1500-meterslopp under min tid som friidrottare. Och nu "kör vi ända in i kaklet" hör man ibland folk som jobbar på prestationsinriktade företag säga. Från simsporten?

En som verkligen gick in i väggen var kinesen Wu Tao-Tzu, en kille som enligt legenden först målade en muralmålning och sen såg en port in i den som han klev in i och försvann. Sven Lindqvist har skrivit en hel bok om detta, "Myten om Wu Tao-Tzu" från 1967. En annan som säkert har inspirerats av myten är Tove Jansson. I hennes "Pappan och havet" målar Muminmamman en väggmålning av Mumindalen inne i fyren som familjen tillfälligt bor i och där mamman vantrivs. Trotsigt, helt olikt Muminmamman, målar hon växter och föremål som hon saknar hemifrån och hon målar in flera versioner av sig själv. Sen blir hon rädd, och står framför sin målning och "vill hem från den här förskräckliga ön och det elaka havet... Hon slog armarna kring sitt äppelträd och blundade. Barken var skrovlig och varm. Ljudet av havet försvann. Mamman hade gått in i sin trädgård."
Forskarna har tvistat om huruvida mamman blir galen här, eller vad som egentligen händer. Men klart är att hon faktiskt går in i väggen. Och blir osynlig. Hennes familj ser henne inte när hon är därinne i väggen.

Antagligen har även Gro Dahle och Svein Nyhus inspirerats av myten. I deras "Snäll" försvinner den ordentliga lilla Lussi in i väggen.
"Inte bara lite. Inte bara några minuter. Inte bara ute på tjejernas toa. Utan alldeles borta, alldeles långtbortiväck försvunnen."

Om Wu Tao-Tzu någonsin kom ut ur sin tavla vet jag inte. Muminmamman gjorde det, och Muminpappan kommenterar hennes frånvaro med följande ord: "Du får inte skrämmas så där, sa pappan. Du måste tänka på att vi är vana vid att ha dig inomhus om kvällarna." Mamman svarar lite trotsigt (faktiskt) "Det är just det som är det förskräckliga, suckade mamman. Man behöver omväxling. Man blir för van vid varandra och allting är likadant, inte sant älskling". (Och pappan stirrar osäker på henne men mamman bara skrattar och fortsätter att sy).

Lussi kommer också ut ur väggen till slut. Efter att hon känt "ett pirr i halsen. Det kittlar och surrar. Det fräser och susar, brusar och spränger. Ett skrik tränger fram ifrån magen. Och skriker växer sig stort i munnen. Och leendet spricker i tiotusen bitar. Och Lussi reser sig upp och skriker. ... För Lussi far rakt ut ur väggen så att stickorna sprätter och murbruket yr. Och Lussi är tre gånger tre och dubbelt upp synlig. Och Lussi skriker så taket skallrar. Nu får det vara nog! skriker Lussi. Och det får det." När hon kommer ut är hon lortig och stark och skriker och skrämmer in sin pappa i skåpet. "Ända till Finland hörs hon. Bannemej.".

Nog flirtar texterna med varandra? Och visst är de bra.

Aktivitetstips, del 1

Grått, gråare, gråast. Ja, så känns det utomhus ganska mycket just så här års. Här kommer därför tre tips på aktiviteter som funkar för oss att göra inomhus just denna vinter. Saker vi gör som känns roliga när vi inte läser, tittar på tv, spelar tv-spel eller frustrerat röjer omkring. Bara så att ni inte får för er att vi sitter och är perfekta. Ni vet.

Bild nummer ett: Barnalfapet. Ett riktigt bra spel om man kan läsa och skriva.

Bild nummer två: Kortspelet "Svarte Petter", roligt för alla över tre. Och under tio kanske.

Bild nummer tre: origami. Hur kul som helst och koncentrationskrävande. Fina videolektioner finns på youtube.

Nu är helgen vecka 8 slut

Träffa Vodou som numera pryder vårt köksfönster. Visst är han skrämmande lik en artist. Vilken? (Tävling på grannfrun. Fint pris utlovas.)

Halva familjen var och såg Etnografiska museets succéutställning Vodou i Stockholm (lång kö som gick fort) och tillbringade sedan en bra stund i Etnografiskas verkstad. En ständig favorit. Verkstaden alltså.

Grannfrun i senaste Vi föräldrar

Tre snödroppar i min själ

Idag öppnar det nya biblioteket Tiotretton på Kulturhuset i Stockholm. Ett ställe för barn mellan tio och tretton, "för dem som vuxit ifrån det barnsliga men fortfarande har behov av vuxen närvaro" som Katti Hoflin sa i DN i veckan.

I höst öppnar Palatset på Riddarholmen i Stockholm - ett kulturhus för 6- till 18-åringar. Otroligt spännande.

Och i dagens DN läser jag att Teater Brunnsgatan fyra ska göra en storsatsning på barnteater. Underbart säger jag. Först ut är en pjäs för fyraåringar och uppåt, med texter av Kristina Lugn och musik av Nina Ramsby. Alltså allvarligt: Låter inte det helt fantastiskt? Boka.nu.

Mina reafynd so far

Digman-digg

Kära Kristina Digman. Du målar så fint. Dina böcker är alltid en fröjd, lite gammeldags lyckliga. Oproblematiska och idylliska. Du kallar också dig själv för "något så omodernt som en lycklig människa" på din hemsida. Där skriver du också "Om man som barn lär sig att se och uppleva saker runt omkring sig; blommor, insekter, fåglar, moln eller upplever glädjen av att läsa böcker och lyssna på musik så hittar man minst en lycka om dagen, livet ut. Tror jag." Det kanske funkar. Förmodligen.

När jag såg att du gjort illustrationerna till KFUM/KFUKs kalender 2011 blev jag glad. Glad över att kunna få lite Digman-lycka varje dag hemma i köket. Jag är uppväxt med de där kalendrarna. Bråkade med min lillebror om vems tur det var att dra av dagens lapp - för att inte tala om vems tur det var att klistra på månadsmärket. När han gjorde det blev det alltid så snett. Jag tänker fortfarande på året på det där sätter som KFUM-kalendern är upplagd. Som en kvadrat. Vintern där uppe, lite kort. Våren en lång väntan på sommaren som liksom ligger där nere som årets bas. Och hösten, slutspurten och uppförsbacken.

Väskan som du målat (som är på bilden ovan) såldes på Bukowskis i förra veckan för 2 250 kr. Undrar om du kunde ana det när du satt och arbetade med den? Och undrar om köparen kommer att resa med den, eller bara ha den hemma som ett konstverk? Hoppas att den ska ut och resa. Kanske till Hermanus allra längst ner på Afrikas sydspets? Den lilla staden utanför Kapstaden där huvudpersonen i "Min lilla apa bor", och som vi i vår familj är så sugna på att resa till efter alla genomläsningar av denna pärla till bok (skriven av Ulf Nilsson, illustrerad av dig).

Ni som ännu inte upptäckt Kristina Digmans värld: läs Sandvargen-böckerna (skrivna av Åsa Lind), "Lilla vinterboken" (skriven av Görel Kristina Näslund), fina "Dagbok från hönshuset" (skriven av Barbro Lindgren) och "Min lilla apa" förstås - lite svår att få tag på men väl värd att kämpa för.

Nä, nu tror jag att jag ska övertala fyraåringen att stänga av tv-spelet så att vi kan gå och ut spana lite moln minsann. Wish me luck.

Mer reatips

Fler rea-böcker. Genusambitiösa Olika förlag säljer ut här. Jag rekommenderar varmt "Björnen som längtade hem", "Magic, Cilla och baby", "Gonatt Tyra", "Ge ditt barn hundra möjligheter", "Vem är tjuven Mirjana?" och "Tesslas mamma vill inte".

Orka fatta

Ni vet en sån där person som säger att de fattar inte hur nån hinner med facebook. Som tycker att bloggare ska skaffa sig ett liv på riktigt istället för att hänga på webben, en sån som kollar på en med lite avsmak när man pillar med sin mobiltelefon.

Ni vet en sån.

Är ni sugen på att ha en sån hemma i bokhyllan kan ni köpa "Det är en bok!" av den amerikanske författaren Lane Smith - en bok som enligt förlaget är "raka motsatsen till Ipad". En apa visar en bok för en åsna, och åsnan ställer den ena mer osannolika frågan efter den andra: "kan den blogga?", "behöver man ett användarnamn?" och "kan den twittra?". Eller hur. Vill du ha en inbunden teknikfientlig 40-talist som gnäller på att barnbarnen sitter för mycket framför skärmar så köp. Annars kan ni köpa en bra bok och läsa för barnen.

En ytterst irriterande bok om ni frågar mig. Och jag älskar ändå böcker.

(Adlibris testar en ny tjänst. Länkar jag till boken hos dem, så länkar de till inlägget här på bloggen. Känns lite reklamigt. Eller?)

Bokrea

Kära Jennie och ni andra som frågat, här kommer grannfruns hetaste tips inför bokrean:

På Adlibris finns "Magic, Cilla och baby" av Eva Lundgren. Yes! Det är en pärla, ett modernt abc där även du som förälder lär dig ett och annat användbart ord. Och underbara "Gogos vita barn" (ständigt på topplistan här hemma) av Barbro Lindgren och Anna Höglund ett fynd: 45 kr.

"Olga, Stefan och indiankällan" av Helena Willis för 45 kronor om den tvära bruden Olga och hennes söta häst (för 3-6 åringar) och Billy-böckerna "Billy och Bollen" samt "Billy och grisarna" (av Mati Lepp och Birgitta Stenberg) för 49 kr styck är också fina tips. "Hämta Joel" av Emma Adbåge, 40 kr, handlar om en familj som adopterar, "Kanin-paket" av Lena Andersson är suverän för de minsta, de under tre, och "När vi var ensamma i världen" av Ulf Nilsson är existentiell spänning för femåringar och större.

På Bokus hittar ni "Mollan och mormor" och "Mollan och bullarna" av Lena Andersson om Mollan som sover över och har mysigt på traditionellt Lena Andersson-idylliskt manér (49 kr). "Astrids äventyr innan hon blev Astrid" av Lena Andersson och Lena Björk är en bok för kanske åtta och uppåt om Astrid Lindgrens barndom för 67 spänn - mer biografier åt barnen! På Bokus finns också "Olga och Stefan gräver guld" av Helena Willis (45 kr) om samma kaxiga Olga som ovan och den fina pekboken "Var är kaninen" av Alexander Holmberg.

På Bokia finns "Mina och Kåge" och "Mina och Kåge drar västerut" av Anna Höglund för 39 kr styck - köp! - och Barbro Lindgrens "Nöff nöff Benny" för 59 kr. På Bokia hittar jag också Peter Cohens underbara "Olssons pastejer" för 59 kr. Och "Herr Bohm och sillen" av samma författare! Här finns också klassiska "Bajsboken" av Pernilla Stalfelt för 69 kronor - den kan man ju bunkra - och Pija Lindenbaums fantastiska "Siv sover vilse" för 79 kr.

High five för Billy

Nu är grannfrun tillbaka igen. En smärtfri vecka på SÖS och en operation senare är det där ryggskottet som visade sig vara ett diskbråck ett minne blott. (hej då!) Och vad kan passa bättre att läsa som godnattsaga den dagen då man skrivs ut från sjukhuset än ett sjukhusdrama? Barnen var såklart på besök uppe hos mig på rum elva och tittade med stora ögon på mig, mina kläder, mina tre roomies och alla sjukvårdsapparater som finns på ett sjukhus. Nya "Billy på sjukhuset" är den sjuttonde boken om om den fina lilla killen Billy, och det är definitvt bevisat att kombinationen Mati Lepp - som ju är barnboksillustratörsveteran - och snart åttioåriga Birgitta Stenberg - gayikon, feminist, exnarkoman, ultraqueer - är fantastisk.

Allt är rätt. Billy är vanlig men omges alltid av olika grader av punkiga men vanliga typer som äter kaviarmackor och upplever det som folk upplever mest. I den här boken trillar Billy ner från ett träd och bryter armen och får tillbringa en natt på sjukhus.

High five för Stenberg och Lepp !
Och för att diskbråcket är väck!

En stor nordisk familj

En av föreläsarna på kursen "Mumin med mera" (Elina Druker) gjorde oss uppmärksamma på John Bauers inverkan på svenska konstnärers sätt att skildra den svenska skogen. Se likheterna mellan Tove Janssons bild på Susanna från "Den farliga resan" och John Bauers bild på "Prinsessan Tuvstarr". Jan Lööfs Häxan Maja-Stina (från boken "Bergatrollens nya hem") är inte långt borta, och skogen i "Kurt och Kio vill ha koja" av Lisen Adbåge är också en släkting. Kanske Gittanskogen också? ("Gittan och gråvargarna" av Pija Lindenbaum).

Vackert. Vi är alla släkt. En stor nordisk familj.

Hittar ni fler?

Smack!

Dagens, nej veckans, eller månadens, ah vad fan - faktiskt årets, barnboktips.

Så otroligt fin. Om att det inte alltid är så enkelt att somna. Om allt man kan säga god natt till. Naturen. Saker. Känslor. Händelser. Besvärliga grejer. Kroppsdelar.

Gro Dahle och Svein Nyhus har gjort det igen.

Tradera-lycka

"Hur gick det sen?" i förstautgåva från 1952. Kommer förhoppningsvis med posten imorgon.

Allt om Nicke Nyfiken

I förra veckan skrev Sanna Torén Björling om att hon ofta byter kön på karaktärerna i de bilderböcker hon läser för sina barn (här). Rätt eller inte, den diskussionen har varit uppe förr. Jag har i vilket fall som helst slutat göra det. Ämnet och krönikan gav upphov till en lång, infekterad och ickeoffentlig tråd hos en av mina vänner på facebook (typ "lura inte barnen, ta diskussionen istället"). Hot stuff tydligen.

Men det var egentligen inte det som gjorde att jag läste krönikan om igen. Det var slutklämmen: "Nicke Nyfiken fick för övrigt sitt namn av en amerikansk för­läggare, inte av sina författare. För H A och Margaret Ray var den påhittiga apan en flicka. Fifi hette hon. Dags att byta till­baka?" skriver Sanna.

Interesting.

Det råkar faktiskt vara så att jag har H. A. och Margret Reys allra första bok. Köpt på en loppis. "Raffi Giraff och apan Nicke" heter den på svenska, men ursprungstiteln är "Raffy and the nine monkeys" (i UK) eller "Cecily G and the nine monkeys" (i USA). Den är från 1939, och Nicke är med, men det handlar inte om honom utan om honom och hans sju syskon och hans mamma Fiffi som blir hemlösa när skogshuggare hugger ner deras djungel. Giraffen Raffi är också deppig för hela hennes familj har tillfångatagits och skickats till zoo. Så de slår sina påsar ihop. Aporna flyttar in i Raffis väldigt höga hus och de har hur kul som helst. Mannen i den gula hatten syns inte till. Nicke är dock något av en huvudperson, men han är mörkblå - inte brun. Den som är intresserad kan bläddra i en engelsk version av boken här. Enligt wiki var den lilla apan Nicke en sån succé att paret Rey (som samarbetade, han ritade, hon skrev) beslutade sig för att göra böcker om enbart honom. Och det verkar som att Nicke hette Fifi i den ursprungliga, franska, versionen - men han (ja på ett ställe står det att förlaget tyckte att Fifi var ett konstigt namn på en pojk-apa) förvandlades alltså till George när den exporterades till USA, Nicke i Sverige och till Zozo i England (det ansågs opassande att han skulle ha samma namn som kungen George VI. Eller hur...)

Paret Reys var judiska och födda i Hamburg. De flydde nazismen och möttes i Brasilien, där de hade små apor som husdjur, flyttade till Paris, skrev "Raffi Giraff", men var återigen tvungna att fly när Tyskland invaderade Paris. De flydde, först via cyklar, via Spanien, Portugal och Brasilien och bosatte sig i USA. Först i Greenwich Village, sen i Cambridge. Hans Augusto, HA, dog 1977, och efter det blev Margret professor i creative writing på Brandeis University samtidigt som hon fortsatte att arbeta med Nicke Nyfiken - hon producerade fler böcker (ursprungligen var de bara sju) och filmer.

Nicke Nyfiken föddes alltså i Paris, under samma årtionde och i samma stad som Babar. I båda finns en kolonial syn på världen, och det finns ett släktskap i de klara färgerna om ni frågar mig. Det finns de som kopplar Nickes kringflackande livsstil med hans upphovsmäns liv. Well, well. Kanske gör detta det en smula roligare att läsa de råtråkiga Nicke-böckerna i fortsättningen?

(Läs artiklar om en utställning om paret Heys som visades på Judiska museet i New York förra året och som fortfarande visas på Judiska museet i San Francisco här och här. Intressant artikel om parets flykt undan andra världskriget hittar du här.)

Ilon Wikland-love

Kolla vad min kompis Pontus hittade under sin diskbänk. Ett gammalt mjölkpaket med en Ilon Wiklandteckning på. Bäst före-datum 25 november 1979. Nio år var jag då. Det är nästan att jag känner igen det.

Foto: Pontus Göransson, aka världens bästa korvgubbe.

Tove J

Nu är det Tove Jansson för hela slanten. Min 7,5-poängskurs "Mumin med mera" har dragit igång. Stockholms universitet. Röda linjen. Manne Siegbanh-villan. 23-åringar. Allhuset. Ni vet.

Det hela är underbart. Första föreläsningen höll Boel Westin, vår största muminkännare, och det var bara att luta sig tillbaka. Andra föreläsningen hade Elina Druker som skrivit en avhandling om den modernistiska bilderboken under 40- och 50-tal - en tradition i vilken Tove Janssons muminbilderböcker hör hemma Hennes avhandling heter "Modernismens bilder. Den moderna bilderboken i Norden". Det blir knappast mer intressant om ni frågar mig.

Så nu läser jag Tove. Och Westins avhandling "Familjen i dalen". Ja det är typ det enda jag gör för jag har nåt slags ryggskott från helvetet och sitter för 17 dagen i vår stora gråa soffa och har ont. Sitter ja. För ligga, nä, det går inte. Det gör för ont.

På de fina bilderna ovan ser ni Tove på hennes ö Klovharun i Borgå skärgård i Finska viken. Jag tror faktiskt att huset på Klovharun är det främsta svaret på varför jag är så intresserad av Tove. En sån ö, ett sånt hus, blåsten, klipporna, kargheten. Jag känner igen mig. Det där är min dröm.
På bilderna är hon tillsammans med kärleken Tuulikki Pietilä och sin mamma Ham (konstnären Signe Hammarsten).

Skärm skärm skärm

De senaste åren har det kommit en del böcker om shoppingfria år. Nu kommer böckerna om ickeuppkopplade år (här är kanske den första?). Så otroligt intressant. Hemma har jag fullt sjå med att hålla ungarna borta från skärmarna. Stänger jag av tv sätter de på datorn. Stänger jag av datorn hittar jag dem en stund senare med en mobiltelefon i handen. Tar jag den vill de spela tv-spel. Osv. Osv.

Jag som drömmer om muntlig berättande i skenet av levande ljus. (Haha - som Maria Borelius i Motboken, 52 tips för en hälsosammare familj : en stödbok för familjer i 2000-talet, en bok jag faktiskt sparat därför att den är så komiskt verklighetsfrånvänd).

1969 - 2011

Den här raringen till bok köpte jag på en loppis i somras. Den är utgiven 1969 men känns väldigt 2011. I korthet kan man säga att den handlar om guerilla gardening, närproducerade grönsaker och en rätt skön ekobutik som öppnar i kvarteret. Ett klart minus dock för genusupplägget i boken (hallå - fru Grönlund då, hon är ju också med och odlar upp alla tomma lägenheter i hyreshuset som tjocka herr Kupong äger men där Herr Grönlund är portvakt. Också med om att förvandla hela gården till en grönsakssäng med majs, meloner, bönor och rädisor. Hon är också med om att utan herr Kupongs vetskap göra om hela huset till en bondgård i fyra våningar. Kanske är det till och med hon som skriver de fina lapparna bredvid knapparna i hissen: vån 1 Kor, vån 2 Lök och vitlök, vån 3 Svampar vån 4 Äpplen och kycklingar. Men hon får ingen cred. Ingen cred alls. Jo, hon får vara med på omslaget och på några bilder - men alla VET JU att det är hon som ligger bakom åtminstone 75 procent av jobbet. Det känns väldigt 1969 att hon inte får mer utrymme. Eller?)

Annars, Bonnier Carlsen, är den underbar. Helt underbar. Ge ut igen vettja.

Rebell yeah

Min kompis Ana skrev så här på sin blogg häromdagen: "Om du verkligen vill göra en revolution, uppfostra då dina barn på ett helt annat sätt än det samhället vill! Och se till att många följer ditt exempel. Då kan vi snacka om samhällsomvandling!"

Det har jag tänkt på sen dess.

Jag trillar på samma resonemang i Kalle Linds "Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev". I den refererar Kalle Lind till en Frances Westin, som i 70-talsboken med det rättframma namnet "Handbok i barnindoktrinering" uppmanar till att man ska ta med sig ungarna varje gång man tänker bryta mot lagen (sic) så att "de aldrig behöver kämpa mot sin egen omedvetna uppfattning att lag är sanning, när de blivit vuxna."

Jorå.

Det där har jag också tänkt massor på sen jag läste det.

Frances - vad gör du nuförtiden? Jag funderar på att starta en skola, gör jag det så ringer jag dig och så får du komma och konsulta lite som det heter nuförtiden. Okej?


PS: Siri, du får tillbaka boken snart. Förlåt att jag lånat den så länge!

Frågan jag alltid drömt om att få: vad ligger på ditt nattduksbord

Detta ligger just nu på mitt nattduksbord:

"Harry Potter och hemligheternas kammare"

"Att föda ett barn" av Kristina Sandberg (jag älskade hennes "Ta itu")

"Ställd. Förräderiet mot mannen" av Susanne Faludi

Serieboken "Loranga, Mazarin och Dartanjang" av Sara Olausson

Magnus Lintons "Cocaina"

ett gammalt nummer av Mad

samt en populärvetenskaplig bok om narcissister och hur man klarar sig i deras sällskap.


Jag har just läst ut:
"Min kamp" av Karl Ove Knausgård (jag saknar den redan)

Snart ska jag läsa om (i lite lugnare tempo):
"Vänner för livet" av Per Hagman

Efter det ska jag förhoppningsvis börja läsa:
Nina Björks "Fria själar"

Ni rå?

... och just det, Ann Petrén

Ett inlägg till innan jag måste rusa. Ljudböcker ja. De kan ju vara så bra. Ibland fixar förlagen den p e r f e k t a rösten till en bok.

Det har Rabén & Sjögren gjort nu nyligen. På deras nya cd "Småsagor - kompisar" läser übercoola Ann Petrén Eva Lindströms mycket braiga "Vilma och Mona spanar och smyger" och allt är perfekt.

Ann och Eva - the perfect combo.

... och Toiwo Pawlo

För övrigt vill jag bara säga att Peter Cohen väljer utmärkta röster till sina produktioner. Gösta Ekman - suck (en bra suck) - och Toivo Pawlo, som är rösten i "Kalles klätterträd".

Toivo Pawlo alltså. Den rösten kan nog lugna vilken karriärstinn supercurlande 70-talistförälder som helst. Testa till exempel med att lyssna på hans inläsning av "Loranga, Masarin och Dartanjang". Plugga in i iPhonen och lyssna på väg till jobbet. Andas in. Andas ut.

Bättre än all yoga och all förbannad minfullness i världen. Jag lovar.

Peter Cohen-brevet

Hej Peter Cohen. Jag är ett fan som har sett och läst allt du gjort - och jag vill så gärna att du ska göra mer! Var är du nu för tiden? Vad gör du? Vad funderar du på? Varför skriver du inte fler barnböcker? Gör fler filmer? Jag ser på wiki att du är sextifyra år och att du är författare, regissör, producent och möbeldesigner, och att det sista du gjorde i barnkultursvängen var fina, smarta, ömsinta och roliga "Boris och glasögonen" från 2002. Efter det är du mest känd för en snygg och minimalistisk bokhylla som du har designat. Du har inte lagt barnboksproduktionen där hoppas jag. På hyllan menar jag. Jag antar att ditt förlag ligger på dig och tjatar om att du ska skriva mer (eller hur Rabén och Sjögren?), och nu gör även jag det. I min familj vill vi ha mer! Vi vill läsa fler underfundiga mjuka berättelser med den stenhårda anarkistiska kärna som är ditt signum. Olof Landström är säkert med. Kom igen ba. På det igen, Peter!

För er som ännu inte är fans. Check this out:

1. Kalles klätterträd-filmerna från 60-talet
2. Farbrorn som inte ville vá stor-filmerna ("han fyller 33 i maj och har 45 i skor" rappar Gösta Ekman i introt. Ljuvligt. Lyssna och titta i klippet ovan.)
3. TV-serien "Magister Flykt" från 1984
3. "Olssons pastejer" (1988)
4. "Herr Bohm och sillen" (1991)
5. "Gustav och den snåla glasstanten" (1992)
6. "Boris och glasögonen" (2002)

Museum # ett: Nordiska

Jo, nu var det ju så att ett av mina nyårslöften var att under året spana in Stockholms museum på ett relativt aktivt sätt. Och vi hade bestämt oss för (eller vad säger jag, JAG hade bestämt menar jag) att börja med Moderna. Men sen hittade fyraåringen barnboken "Vasagrisen" av Björn Bergenholtz i bokhyllan för ett par dagar sen (en mycket vacker och äventyrlig bok genom vilken man lär sig en hel del om skeppet Vasa), vi läste och beslöt oss för att skippa Moderna och istället gå på Vasamuseet som har en vasagrisvisning varje dag på jullovet klockan 11. Hur det nu kom sig så missade vi Djurgårdsfärjan som vi skulle tagit från Slussen. Vi sprang, oj vad vi sprang, men båten la ut framför näsan på oss och vi fick ta bussen istället. När vi kom fram, lite efter elva, var det så otroligt fullt med ryska turister i Vasamuseets entré att vi bangade ur direkt. På fläcken. Vi gick till Nordiska istället. Där var ingen alls särskild utställning vi ville se, men det fanns en poängpromenad som gick ut på att ungarna skulle hitta gårdstomtens (ja GÅRDStomtens såklart) mössa. Tack vare frågorna snirklade vi oss fram genom hela plejset. "Det dukade bordet", "Dandyn", "Textilgalleriet", "Möblerade rum", "Traditioner", "Leksaker", "Dockskåp", "Plast" - ja allt såg vi. Och vi hittade mössan.

Nordiska är alltid trevligt. Väldigt mycket museum liksom.

Hela besöket kröntes av en stund i museets lekstuga där barnen får vara drängar och pigor och leka med alla de gamla leksakerna och bondgårdsredskapen. Hur kul som helst i en kvart ungefär.

Sen tog vi bussen till Kungsträdgården och åt köttbullar (barnen), strömming (Marc) och jordärtskockssoppa (jag) på Operans bakficka. Tänk att ungarna är så stora att de kan sitta still på finrestaurang. Halleluja.

Museibetyg: 3 (av 5)
Lunchbetyg: 5

Konceptet är helt klart värt att kopiera.

Vikt och alkohol

I går kväll läste jag Peter Cohens och Olof Landströms filosofiska "Herr Bohm och sillen" från 1991 för fyraåringen. Den slutar med den intressanta meningen "Kan en sill drunkna?". (Se den som utmärkt film nedan, Gösta Ekman läser). När vi sen släckte lampan bad fyraåringen mig att sjunga om en sill. Så kom det sig att jag stilla började sjunga honom till sömns med snapsvisor. Jag började med "Silla hon går i havet", fortsatte med "Det satt en mås" och gick vidare via gravölsvisan "Jag dricker brännevin mens jag lever" och "Nu alla goda vänners skål" till gamla spritindränkta spexslagdängor från Göteborgs Nation i Uppsala.

Nu har jag med andra ord gjort två föräldraklavertramp på en vecka: först pratade jag om min flubbiga mage och mina viktfunderingar med åttariga dottern, sen detta med snapsvisorna.

Vilket är värst? Piska mig nu.

Tjena alla dinosauriediggare

Har ni en iPad?

Diggar ni dinosaurier?

Grannfrun har fått en "Massor av dinosaurier"-app att lotta ut, gjord av Sarah Sheppard. En svensk, of course, till skillnad från den som är i you tube-klippet nedan. Skriv ett dinosaurierim här (gärna gröt) innan söndag den 9 januari kl 12 så väljer jag en vinnaresaurus.

2011

Gott nytt år, hörrni.
En fet majoritet av alla svenska kvinnor tror tydligen att livet skulle bli betydligt roligare om de gick ner fem kilo. Så även jag. Så: det blev mitt nyårslöfte nummer ett. Ett löfte jag dock hade lite problem att förklara när åttaåringen undrade "varför"? Det är komplicerat det här med vikt, men jag visade magen och pratade lite om att må bra och att vara vig och så vidare. Det verkade som att hon fattade precis. Så idag lekte jag Kerstin Thorvall och gick på årets första afropass. Knak.

Nyårslöfte nummer två: minst två museum i månaden tillsammans med barnen. Detta löfte ska ni få följa här på bloggen. Spännande va. Nu på lovet ska vi börja med Moderna museet och Mary Kellys utställning om moderskap och barn.

Hej då Thomas Funck

Thomas Funck, Kalle Stropp och Grodan Bolls pappa (samt underbara Eva Funcks före detta man), är död. 91 år gammal blev han, denna barnkulturhjälte som enligt egen utsago endast varit anställt i sju ynka minuter i hela sitt liv. Jag lyfter på min hemstickade mössa och bugar ödmjukt. Sörru.