Angående barnbokspappor

Tidernas sämsta barnboks-farsa måste väl ändå vara Hans och Gretas pappa som ganska omgående ger efter för tjat från nya frun om att det finns för lite mat därhemma och lösningen på detta är att lämna barnen i skogen och låta dem bli uppätna av vilda djur. Illustrationen ovan är från Opal förlags fina "Grimms bästa sagor", illustration av Svend Otto S.

Emils pappa Anton är kanske inte heller en drömpappa, men han är hästlängder bättre än Hans och Gretas. Huruvida Loranga är en bra pappa eller en fruktansvärt dålig kan jag inte bestämma mig för. Åttaåringen och jag fnissade ett tag åt meningen "Loranga är en jättebra pappa, han bryr sig inte om nånting." häromdagen. Pippis pappa är lite vek måste jag säga, och Abbes farsa i Madicken söp så det stod härliga till Ja, förr fanns det kassa pappor i barnböckerna. Både helt vanliga bortskämda pappor som inte tog mycket ansvar (Muminpappan), sen - på 60- och 70-talet, pappor som satt i fängelse, som drack för mycket, som stack och gud vet vad.

Idag är pappor så gott som alltid hyvens pappor. Ett undantag är Svein Hyhus och Gro Dahles pappa i "Den arge" (den översta bilden) - han finns och han är en dålig pappa. Mammor tillåts vara mer nyanserade (exempelvis i Pija Lindebaums "När Åkes mamma glömde bort" Anna-Clara och Thomas Tidholms "Snälla barn"). Förmodligen beror detta på vårt samhälles behov av att göra män till mer pappor och samtidigt lösgöra kvinnor från mammarollen. Ni vet: männen ska ta motsvarande steg in i hemmet som kvinnorna har tagit ut på arbetsmarknaden. Men visst är det lite konstigt, för visst finns det massvist med kassa pappor då som nu. Varför får de inte plats i böckerna?

Vad säger ni: vilka nyanserade pappor finns det i dagens barnböcker?
Och vilken är tidernas sämsta pappa. Slår ni Hans och Gretas?

PS: gamla mamma-inlägg från Grannfrun kan man läsa här, här, här och här. Bland annat.