Lyssnatips

Rymlingsfantasier så här i timmen efter dagis- och skolhämtning men före middagen? Då kan det vara skönt att lyssna på något. Typ. Jag lyssnar på Studio ett om regeringsbildningen (suck) och barnen på två småsagor som finns på Utbildningsradions hemsida. En är Eva Lindströms underbara "Jag rymmer" om fåret som rymmer och upptäcker att ingen letar efter honom ("Jag har rymt, ni borde leta efter mig" - känns igen?), och den andra är Pija Lindenbaums "Lill-Zlatan och morbror raring". Uppläsare Jonas Gardell. Mycket bra.

Finns här.

Natti natti lilla själ

Förresten, jag måste delge er ett nattningstips från Gunilla Bergström (Alfons mamma) som jag tycker är mycket intressant.

Säg till barnen, innan de somnar:

"Kom ihåg att du har en själ, lille vän".

Kan vara värt att upprepa till sig själv innan man somnar också.

Gonatt gonatt.

Alfons och åttaringen

Idag blev det lunch med Alfons Åberg. Jojo. God lax och högläsning av Gunilla Bergström som läste ur nya "Alfons med styrkesäcken" på Rabén och Sjögren. Gunilla läste med späd men samtidigt på något vis kraftfull röst som gjorde att vi alla fick spetsa öronen, och hon kallade sin nya bok för en hyllning till det inre livet. Om boken kan jag inget säga ännu, jag har bara kollat igenom den ett par gånger och än så länge vet jag inte riktigt vad jag ska säga om jag ska vara ärlig. Lite sagoflummig om jag ska negga, kanske symbolisk om jag ska vara positiv. Återkommer.

Hade i varje fall ett trevligt samtal med Ann Sköld Nilsson, förlagschef på Rabén och författare till nyutkomna "Bröstcancerboken" (över 7 000 kvinnor får bröstcancer varje år, det är var tionde kvinna utslaget över livet, de flesta överlever), om att Alfons ofta läses för lite för små barn. Jag tror faktiskt att Alfons funkar bäst på sju- åttaåringar, men många lägger dem åt sidan när barnen är typ fem. Det gjorde jag. Sen kom ett barn till och när det var i fyraårsåldern så plockade jag fram Alfons och märkte att åttaåringen lystrade. Hon uppskattar Alfons jättemycket nu, fyraåringen lyssnar på ett annat plan.

Slutligen ett Gunilla Bergström-citat från idag att bära med sig:

"När får barn idag någonsin en chans att förundra sig över sig själva?"

Teaterhöst

Bloggen ballade ur grafiskt på något sätt, så nu får jag skriva in mina tre senaste inlägg igen och hoppas på att allt håller.

Teaterhöst ja.

Barnböcker på scen i höst: en grannfruspaning som heter duga. Voilà:
Först och främst har vi "Siv sover vilse" på Teater Tre här i Stockholm (från fem år, baserad på Pija Lindenbaums bok), den har jag köpt biljetter till redan och ser fram emot. Sen känns det frestande att spana in "Snurran äter ketchup" på Teater Pero (från tre år) av och med Eva Bergström och Annika Samuelsson - som skapat Snurran, den lilla katten med klös i som det finns hela fem (tror jag) böcker om.
Lotta Geffenblads "Astons stenar" (bilden ovan) ska vara bra enligt min fyraåring som sett den med sin far, och den fortsätter visas på Pero i höst (och är från tre år). På fina Dockteater Tittut går Barbro Lindgrens "Den vilda bebin och mamman" i början av hösten (två till sex år). Ulf Nilssons och Eva Erikssons "Lilla syster kanin" (två till sju år) spelas på samma teater hela hösten.

På Stockholms stadsteater går Ulf Starks "Kan du vissla Johanna", en berättelse om morfarslängtan som blev film innan den blev dockteater (från fyra år på Bryggan vid Sergels torg). Den ska vi också se. Vi har morfarslängtan. På Stadsteaterns Skärholmenscen spelas Carolina Frändes "De röda skorna" som är baserad på HC Andersens saga. Från fem år, om att växa upp och finna sin egen väg. Även Dramaten kör HC Andersen: "Den lilla sjöjungfrun" visas på Elverket från november och beskrivs som en dansfylld familjeföreställning från åtta år. Riksteatern turnerar Sverige runt med "Sagor för de allra minsta" på teckenspråk (fyra till sju år), och på Boulevardteatern på Götgatan i Stockholm kan man sent i höst se "Hur långt når Alfons Åberg?" (fyra till tio år).

Lite off topic, som man säger på nätet (i detta falla barnteater som inte är baserat på barnböcker) men bra ändå är "Kloss" (tre till sex år), "Klä av klä på" (två till fyra år) (ljuvlig!) och bebisteatern "Bubbla" (sex till tolv månader) på Teater Tre. "Bubbla" har jag inte sett, men de andra två är magiska och helt på ett litet barns villkor. Respekt! Ni som har större barn FÅR JU BARA INTE MISSA att Backateatern i Göteborg sätter upp Suzanne Ostens "Medeas barn" om en familj mitt i skilsmässa och kris, premiär den 24 september.

Utöver detta blir åtminstone jag sugen på jazzmys i höstmörkret för fyraåringar och uppåt, "Familjen Svängssons mysiga musikaffär" på Teater Pero.

Sådär ja. Nu finns det inga ursäkter för någon - nu är det bara att boka. Ja la en timma av mitt liv på den här genomgången.
Se mer teater.
Så så.
Tack.
Hej.

Kerstin Thorvall som mamma

En sak som jag funderar väldigt mycket över, är hur Kerstin Thorvall egentligen var som mamma.

En helt normal fundering om ni frågar mig.

Man har ju hört genom åren att hon inte hade så bra kontakt med barnen sen de blivit vuxna, och att hennes utagerande sätt att leva orsaken. Och ja, om man läser hennes böcker, som ju så gott som uteslutande handlar om henne själv och hennes familj, så är det inte utan att man förstår att det kan ha varit jobbigt att vara hennes barn. I en normal kärnfamiljskontext alltså. Hon levde nog inte riktigt upp till den där bilden av den perfekta mamman som ligger som en blöt filt över oss alla.

Hennes "Oskuldens död" är dedikerad till hennes förstfödde. "Till min äldste son, som jag övergav" står det. Mitt hjärta knäcks nästan. I inledningen står också "Detta är en roman och varje eventuell likhet med verkligheten är ren tillfällig. Endast huvudpersonen, Inga, har (tyvärr) vissa drag gemensamma med författarinnan". Det är såna meningar som gör att jag älskar Thorvall. Hennes självinsikt och ärlighet var så enorm att det ibland är smärtsamt att läsa hennes böcker.

Men: Hur dålig mamma kan man vara om man till exempel skrivit en bok som "Godnattsagor om Anders, nästan 4"? Den inlevelseförmåga i en fyraårings liv som Kerstin Thorvall visar i den övergår det mesta jag har upplevt. Och hennes respekt, både för mamman i boken som blir arg och vill vara ifred men som också accepterar sin son, och för fyraåriga Anders såklart struliga beteende är så fin att den lägger sig som ett lätt moln i mitt bröst när jag läser.

Och jag tänker väldigt mycket på bra och mindre bra föräldraskap.

Om badvägrare och andra

På västkusten, där vi är om somrarna, råder badterror. Är man en käck typ så hoppar man i i de härligt salta vågorna varenda dag. Jag har varit gäst på ställen där man inte får frulle om man inte tar ett morgondopp, say no more. Denna terror har jag låtit mig bli styrd av. Duktigt har jag hoppat i böljan i sol och regn, utan att alls ställa mig frågan om jag vill eller inte. Först nu, i typ 40-årsåldern, har jag genomskådat alltsammans. För vems skull ska jag bada? Numera badar jag när jag känner för det. Och lite till i och för sig. Jag är trots allt ganska käck. Mina barn har var sitt passionerat förhållande till vatten: den stora älskar att bada, den lilla vägrar.

Detta tänker jag på när jag läser Eva Lindströms senaste bilderbok "Jag tycker inte om vatten" som börjar så här "Jag heter Alf. Jag tycker inte om vatten." Jag faller pladask (bra liknelse där va). Alltså detta är en så bra bok att jag vet inte vad. En bok om en motvallsunge. En grabb som inte gillar vatten. Vatten som ju alla ungar ska älska.

Bilderna är ljuvliga, som vanligt Eva Lindström. Så tydliga med sina annorlunda perspektiv. Vattnigt vackra, liksom tillbakadragna. Som att tecknaren bara iakttar i smyg. Där finns Alf som hela tiden gör något annat än de andra frejdiga glada barnen som plaskar, simmar, kladdar, hoppar, experimenterar. Alf som på slutsidan är glad. "Så himla glad. För jag måste inte bada".

Och genusföräldrar blir nog glada: vassegoda, en bok om en tillbakadragen kille.

Valtider

Jaha, då har tydligen måndagens barnkultursidorna i Dagens Nyheter krympt till endast en sida. Från ett härligt uppslag till en trång vänstersida. Inte bra, Björn Wiman. Fel håll.

För övrigt är jag förhäxad av valet. Jag läser den här texten och känner igen mig. Hur bra ska vi i medelklassen få det för att vara nöjda? Är det inte nog nu? Dags att dela med sig?

Jag läser politiska barnböcker. Alltså uppenbart politiska. Som "Sprätten på toaletten går för långt" från 2005 (ladda ner de två gamla Sprätten-böckerna från 1970 här, och beställ den senaste på samma sida) av Annika Elmqvist. Det är riktigt rolig läsning. Bajs och politik. Hårddraget om privatiseringen av skolor och sjukhus, om miljöförstöring, utfiskning av haven, skövlingen av regnskogar och Sprättens oerhörda lust att tjäna mer pengar på bekostnad av allt det där. "Sprätten satt på toaletten, och medan han sket som en raket, tjäna han några miljoner kronor på ett dataspel som heter aktier och optioner. Sen torka han sin stjärt och la av en fjärt."

Jag läser tio år gamla "Andrejs längtan" av Barbro Lindgren och Eva Eriksson om föräldralösa Andrej och Vova som driver runt i Sankt Petersburg och letar efter Andrejs mamma och jag tänker på debatten om euro-orphans och Rut och Rot. Jag läser den Robin Hood-inspirerade sagan "Balladen om Marjan och Rolf" av Anna-Clara och Thomas Tidholm och tycker det är näst intill smärtsamt. Jag läser Kerstin Thorvalls gamla "Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse" och nästan dör av känslan att den där typen av samhällsbeskrivning underifrån knappt finns längre. Sen läser jag alla Gunna Grähs ganska nya böcker om tidningsbudet Tutu, alkisen Heikki och lastbilschaffisen Mehmet och blir tacksam över att de ju ändå faktiskt finns.

Böcker om politik är viktiga, tror ni inte? De hjälper våra barn att förstå samhället. Varför skydda dem? Mot vad? Barn rör sig utanför hemmet och den (eventuellt) trygga familjen så gott som varje dag. De ser och hör mer än vad vi tror. De behöver lite omvärldsanalys.

Jag VET att böckerna ovan är vänsterpolitiska. Det behöver ingen tala om för mig. Jag hävdar att alla bör läsa dem ändå. Sen kan man ha schyssta samtal med barnen. För och emot. Att blunda vinner ingen på.

Fyra grejer

I all hast.

1. Fan att jag missade barnbokskritikpratet på Svenska Barnboksinstitutet förra veckan. Jag läser om samtalet här och här. Jag håller med om att barn borde sluta ses som ett folk från ett främmande land, och jag håller med om att barnbokskritiken är för mesig.

2. Ni som, liksom jag, är intresserade av bakgrunden till Sven Otto Littorins avgång, rekommenderas läsa denna artikel från senaste Fokus om en smutsig vårdnadstvist ur verkligheten i Sverige 2010.

3. Alla måste lyssna på Anna Odells sommar-program. Punkt. Här.

4. På bloggen Barnboksprat finns en intressant tråd om Stina Wirséns könlösa små varelser i Vem-serien. Läs här.

Till Staffan

Grattis på födelsedagen som var igår, brorsan.

Titta vad jag har hittat till dig. Minns du? Såklart du gör, du ÄLSKADE den ju.

Beg

Senaste Album (ett litterärt magasin från Norstedts, i år med redaktörerna Elise Karlsson, Martina Lowden och Annina Rabe) har 1900-talet som ämne, och ifrågasätter att nästan all litterär diskussion och rapportering utgår från förlagens senaste utgivningslistor.

Jag håller med. Samma sak är det ju med barnlitteratur, såväl i tidningar som på bloggar. Varför går vi i förlagens ledband samtidigt som det finns massvis med skatter där ute att läsa och diskutera. Gamla böcker för ett spottstyver på antikvariat, loppisar och på nätet. Och på bibblan.

Själv fick jag förresten igår tag på Sonja Åkessons "Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte" som jag efterlyst ett tag. På Bokbörsen. Varning för beroende. Bokbörsen alltså.

Alla dessa saker man lovar

Ni som är trogna läsare av grannfru-bloggen vet att jag är ruskigt intresserad av föräldrarollen och barns relation till sina föräldrar i barnlitteratur. Om detta pratade jag med en farsa på förskolan när vi hade sällskap hem efter hämtning en dag. Och se, dagen efter låg "Lova! sa Smulan" i fyraåringens fack på dagis. Ett lån jag blir riktigt glad över.

"Lova! sa Smulan" är ett av resultaten i Natur & Kulturs två år gamla tävling för nya bilderboksillustratörer, texten är skriven av veteranen Moni Nilsson (Tsatsiki) och tecknaren som vann är Joanna Hellgren. (Kika på illustrationerna från boken här). Joanna Hellgren har även gjort de två serieböckerna (för vuxna) om Frances, som är helt fantastiska och som publicerades i Frankrike innan Galago gav ut dem i Sverige. Superkänslosam läsning om föräldralösa Frances som bor hos sin bohemiska och lesbiska faster Ada som inte kommit ut ur garderoben.
"Frances 1" och "Frances 2" alltså - heta boktips, 80 procent teckningar, 20 procent ord.

Men nu var det "Lova! sa Smulan" jag tänkte hylla.
Ja, hylla.
Den är så bra. Mitt i prick. Smulans pappa lovar en massa. Som att sprutan Smulan måste ta inte gör ont (smart där, pappan!), och för att locka med Smulan till vårdcentralen lovar han att gunghästen som finns där ska bli hennes, "när du är där" (den är såklart upptagen när de kommer), och att hon ska få välja vilken leksak hon vill när hon tagit sprutan. Jojo.
Ni fattar.

Smulans pappa pratar i mobiltelefon och är kass på att sätta gränser och står inte upp för sin lilla tjej när det blir konflikt i väntrummet - han är precis som de flesta med andra ord. Lite sorglig.
Det är också fint att Smula är en liten skitunge. Faktiskt. En riktig skitunge. En sån där som de flesta ungar är, ni vet, men som man bara tror att ens egna är.

Det är skakigt nu

Barnbokssverige skälver fortfarande efter Åsa Beckmans känslofyllda recension av nyutgåvan av Barbro Lindgrens "Gröngölingen är på väg" (från 1974), i vilken Beckman uppmanar läsarna att läsa en dikt i taget "när det är läge" för Lindgrens dikter väcker "en nästan övermäktig ångest och sorg".

Det är en fin och allvarlig text som Åsa Beckman har skrivit. Om en fin och märkvärdig bok med existentiella dikter som klår det mesta. Själv klarar jag av "den skoningslösa rättframheten" relativt väl. Men barnen, suck - de vill inte lyssna. Det verkar aldrig vara läge.
Mozart har jag lyckats införa (guldstjärna till mig). De ber om klassiskt när de har svårt att somna.

Den här dikten tror jag dock skulle kunna intressera åttaåringen.
Den intresserar mig.

Jag är som jag är
Jag är som jag är
jag tänker som jag
jag skrattar när jag vill
och skriker när jag vill
jag springer när jag vill
och sjunger när jag vill
jag gråter när jag vill
Jag gråter för att jag är ensam

Barbro Lindgren, ur Gröngölingen är på väg

PS: Bokens finstilta blyertsteckningar av Katarina Olausson Säll är som dikter de med.

Vassego gullungar

Dagens antikvariatsfynd. Jag vet att ni är sjukt intresserade.

Ursäkta att man vill bli lite älskad

Nu vet jag ju inget om boken och handlingen, men omslaget. Så snyggt. Precis som så många andra omslag som Sara Acedo har gjort. Hon är helt makalöst bra (och har även gjort omslag till två av mina egna böcker, "Rent hus" och "Skriet från kärnfamiljen").

Jag måste säga att även titeln är med beröm godkänd. Boken måste läsas.

Visst är omslag och titel sjukt viktiga?

Kör hårt Kulturrådet!

Då var det dags att kavla upp ärmarna Kulturrådet. Gör om och gör bättre! Den klassikerserie som är under produktion tillsammans med Natur & Kultur är ungefär lika mossig som sina föregångare om man ser till könsfördelningen mellan de representerade författarna. Dags för förändring!

Tar Kulturrådet denna artikel på dagens DN debatt ("Skolflickor måste få rätt till sina egna hjältinnor") om den sneda könsfördelningen i den nya serien "Alla tiders klassiker" (sponsrad av Kulturrådet, utgiven av Natur & Kultur), så tar jag Kulturrådet på allvar.

Tänk om, Kulturrådet. Inse er makt. Inse vilket otroligt erkännande av och för Sveriges alla tjejer det vore att försöka förändra den rådande klassiker-serien (som ju män har valt ut och gjort till klassiker).
Såväl kvinnor som män har rätt till kvinnliga hjältinnor.

Kör hårt! Arbeta på. Gör nåt nytt, vi behöver inte ännu en klassikerserie som är som de gamla vanliga.

Jomenvisstellerhur

Underbart. Läs här, Maria Schottenius radiokrönika om barnens romanpris.

Några barnröster ur programmet svarar på frågan varför vuxna säger att det är bra att läsa böcker:

– Man blir lugnare. Om man har ont i benet, så släpper det.

– Man får bättre fantasi och bättre jobb också. Hela livet blir enklare om man läser.

Grannfrun goes redaktör

Har ni läst "När vi var ensamma i världen"? Den om två barn som går hem för tidigt från förskolan därför att storebror tagit fel på klockan och sen tagit sin lillebror med sig och gått hem (hallå, förskolepersonalen!), och när ingen är hemma tror han genast att hans mamma och pappa har dött i en bilolycka, och så börjar han bygga ett nytt hem till sig och sin bror.

Jag har läst den massvis med gånger sen den kom ut förra året, men efter den 74:e genomläsningen börjar jag irritera mig. Jag börjar leka redaktör. Det är nåt som inte är fulländat i den här boken, som ju faktiskt är en bok som har potential att vara just fulländad. Ämnet är perfekt - vem har inte fantiserat sådär? - och boken är gjord av två bilderboksveteraner: Ulf Nilsson (exempelvis "Adjö herr Muffin" och "Alla små döda djur") och Eva Eriksson (som, bland annat, illustrerat böckerna om den vilda bebin och böckerna om Max samt gjort böckerna om Malla och de underbara böckerna om Gustav och Bella).

Min redaktörshjärna säger:

1. Inledningsmeningarna är super och innehåller liksom hela plotten: "En dag på dagis lärde jag mig klockan. Klockan nio, klockan tio, klockan ett, klockan två."

2. Det är underbart att pojkarnas hus ligger i ett sånt där område med nyproducerade trevliga hus som ska se gammeldags ut, men där träden inte hunnit växa mer än någon meter och trädgårdarna ännu är lekåkrar (lekåkrar, vad skriver jag? Jag menar leråkrar). En miljö som är vanlig idag, men never before seen in a barnbok.

3. Den längsta passagen, där pojkarna bygger en koja som ska bli deras hem (de har ju ingen nyckel till det riktiga huset) är fantastisk. Precis sådär lekte man ju när man var barn. Tv: n här, sängarna i den där lövhögen.

4. Men sen. Men sen. Ja, sen blir det övertydligt och överlyckligt. Jag gillar inte att mamman och pappan bär in killarna i huset och ger dem mat och att det där med klockan återkommer som om vi inte redan fattat och att mamman och pappan får reda på oron över trafikolyckan och att de sitter gulligt uppradade i soffan och fnissar på sista sidan.
Det är nåt trist med alltför lyckliga slut. I det här fallet finns lyckan i kojan ju, blandat med nåt kittlande lite oroligt. Det kunde gott slutat med att mamman och pappan tittar in i kojan och säger att de varit oroliga och att de ringde från dagis.
Stryk stryk stryk. Tycker jag.

Å om jag ändå vore redaktör.

Heja Teater tre

Det här missade jag tyvärr. Med råge. När jag ringde två veckor efter att biljetterna släppts (nämligen idag) var det proppfull och väntelista. Det kan jag fatta. Nattligt filosoficamp med teater, filosof, övernattning på Teater tre och frukost - kan det bli mer spännande. Nä, tycker grannfrun. Nästa gång hänger jag på låset. Om det blir nån nästa gång. Nu får det bli vanliga biljetter till "Siv sover vilse" istället.

Dagens litteratur

Vad jag har läst idag:

1. Fullkomligt makalöst korrekta "Cirkus Bestivus" av Andreas Palmaer och Per Gustavsson, utgiven av Olika förlag. Sensmoralen i den (för man kan liksom inte tänka på annat än att den är en enda lång sensmoral) är att alla kan byta intressen och göra något helt annat och det som de är bra på och då blir allt så fint och bra, och på Cirkus Bestivus är detta "något annat" så klart något könsnormsbrytande. Superstarka och tjocka Frida ska såklart inte vara lindansare för repet går ju av när hon går ut på det - näää, hon är ju världen starkaste kvinna och ska uppträda som sådan. Osv.
Nästan humor tycker jag. Fyraåringen bara lyssnar.

2. Nyutgivna "Noah och bästa grejen" av Jeanette Milde som också har ett lyckligt och tillrättalagt slut: alla får vara med och kroppen är bästa leksaken och det är roligast när alla har kul tillsammans, men som ändå är en bra bok där även fula känslor får plats. Kort resumé: Noah vill ta med sig olika saker till dagmamman och visa upp för då får han uppmärksamhet. Problem uppstår. 1. Barnen blir inte lika impade som han tror de ska bli. 2. Föräldrarna sätter käppar i hjulet. 3. Andra övertrumfar honom. Fyraåringen diggade den skarpt och jag gillar att den tar tag i en såpass vanlig grej som det där med att släpa med saker till dagis.

3. "Playground Sweden" av Ivar Andersen, Kristian Borg och Sverker Ohlsson. Om gatukonst. Sjukt intressant om hur gatukonst i grund och botten är ett sätt för individen att bevisa att man finns, att man har en plats i samhället. Jag läser på inför ett jobb jag ska göra, men hade lika gärna gjort det gratis. Läst denna bok alltså.

Dagens outfit: nya fynd från Lindex kollektion Black is back (was it ever gone undrar jag?). Billigt och skitsnyggt, och, tänker jag, perfekta kläder för gatukonstnärer.

Högläsningstips till Lisa och hennes sexåring

Lisa, en av grannfruns trognaste kommentatorer, frågade efter högläsningstips till sig och sin sexåring. Jag tog en lov till bokhyllan, och voilà:

- Favorit numero uno, alltid: "Sally Jones" av Jakob Wegelius. Han har också skrivit spännande "Spionerna i Oreborg", rikligt illustrerad.

- "Min lilla apa" av Ulf Nilsson och Kristina Digman är en ständig favorit - den enda boken vi efter nogsamt övervägande tog med på vår tvåmånadersluff i Vietnam i vintras (och tappade! Och nu är den slut på förlaget.)

- När jag var liten fullkomligt älskade jag Eva Bexells "Prostens barnbarn" och "Kalabalik hos morfar prosten" - och det gör jag fortfarande märkte jag efter en omläsning för något år sedan. Skrattigt och gammeldags tryggt. Jag kan även rekommendera inläsningen av böckerna av Margaretha Krook.

- "Edward Tulanes fantastiska resa" av Kate DiCamillo är en underbar och långsam berättelse om lyxgosedjuret Edward Tulanes ofrivilliga resa efter att hans överklassflicka Abilene tappar honom överbord på en atlantresa. Ofattbart vackra sagoboksbilder.

- Sen är ju Ole Lund Kirkegaards böcker om Gummitarzan, noshörningen Otto, Gusten Grodslukare och lille Virgil kul (tycker många sexåringar).

Sist kommer jag ihåg att sexårsåldern åtminstone här hemma var en sån där kunskapstörstig ålder, och att vi ofta läste barnfaktaböcker. "Äventyret naturen. Från asfaltsdjungel till ögonkorall" av Mats och Åsa Ottosson är superbra, "Sagan om Vasa" av Bertil Almqvist också. Och "När människorna kom..." av Sonja Hulth och Anna-Clara Tidholm är otroligt lärorik om istider och hur det kom sig att människor egentligen fick för sig att bosätta sig här i kalla norden.

Kära pappsen, eller Om att läsa vid maten

Läser Lotta Olsson i DN från i söndags, om skolstart och att böcker och läsning är överlägset när det kommer till språkutveckling hos barn, och att det inte behöver handla om så kallad god litteratur. All läsning är bra, all läsning främjar språket. Bra där, Lotta.

Sen tänker jag på det jag skrev tidigare i bloggen, om att man ska respektera böcker och inte tugga på dem och riva i dem, och jämför med Lotta Olssons härliga mening "tugga på dem, ät marmeladsmörgås och spill i dem, nosa på varenda bok som dyker upp, lär barnen provsmaka sig fram genom litteraturen i jakt på det de vill ha".

Aaaah, jag håller med. Inte om tugga kanske, och inte riva, men själv är jag väldigt oortodox när det kommer till böcker jag läser. Jag antecknar gärna, ritar i marginalen, viker hundöron och spiller. Det gör ju inget. Det är bara trevligt att återkomma till en bok som jag spillt eller antecknat i - eller som nån annan har plitat ner något i för den delen. Tycker jag.

Och så minns jag hur det var i min egen barndom. Hur min pappa, som läste flera böcker i veckan, som gärna läste om och om sina favoriter, älskade att läsa vid matbordet. Detta har jag förträngt, och detta poppar upp när jag läser Lotta Olssons marmeladmening.

Det är bra minnen. Pappa var lärare och var ofta hemma tidigare än min mamma som tog sin juristexamen samtidigt som jag gick in i slukaråldern och därmed behövde göra lite härlig karriär just då, och därför missade en del middagar. Middagar då min pappa satt med en bok, och min bror och jag satt på andra sidan boken med var sin bok. Alla läste, inte mycket blev sagt. Det är bra minnen. Jag är glad att de poppade upp. Själv är jag kvick med att säga till familjen att inte läsa vid matbordet - det ska jag genast sluta med. För det var trygga middagar som gav massor och skapade gemenskap trots att alla vid bordet inte "samtalade om dagens händelser" (som det heter i alla föräldraböcker nuförtiden att man ska göra. Jag läste nånstans för ett tag sen om en familj som inledde alla sina middagar med att alla i familjen fick berätta sitt bästa och sitt värsta minne från dagen. Kanske bra för vissa, men själv kan jag inte hjälpa att jag får lite ont i magen. Tag prestationen hem till middagsbordet liksom.)

Vad säger ni? Får man läsa vid matbordet?

Ni måste bara läsa

Ja!

Liv Strömquist har gjort det igen.

Bloggens kortaste recension hittills. Och det är inte ens en barnbok.

Rapport från Unga Klara

Japp, så har jag varit och sett "Mamma" på Unga Klara. En många gånger obegriplig pjäs där de åtta kvinnliga skådespelarna (som var suveräna) fick gestalta vad jag antar är deras egna relationer och minnen av sina egna mammor. En del träffade, en del gick mig helt förbi. Som det är med människor. En del öden blir man berörd av och kan spegla sig i, andra ligger för långt borta. Vi i publiken fick vara med, sådär modernt interaktivt, och vid ett tillfälle så la sig en av skådisarna framför mig och tittade bedjande på mig och sa "mamma, jag läääängtar efter dig". Sen la hon sitt huvud i mitt knä och jag fick klappa det en lång stund. Kan erkänna att jag tappade fokus på resten av pjäsen en stund där...
Mest av allt blev jag dock avundsjuk på skådisarna som får arbeta så här. Terapi på teatergolvet. Säkert väldigt effektivt. Men jag undrar om deras morsor får komma och kolla.

I alla fall: teaterhösten är i gång. Det kände jag tydligt.

Till alla gottegrisar

Förresten så vill jag tipsa alla - kanske allra mest alla er som är föräldrar - om den här boken.

Läs den - och börja hata plockgodisavdelningen i alla mataffärer.

Läs den - om du vill sluta äta godis.

Ny läskig bok

Liten pojke leker ensam och hittar ett hål i väggen i sitt rum. Det kommer ljud från hålet och pojken blir nyfiken. Mamman och pappan viftar bort det hela och återgår till sitt, pojken tar med sig sitt gosedjur Råttis och kryper in. Och där bakom: en värld! Läskig till en början, men ändå en värld. Pojken hade rätt: det var något bakom väggen.
Det är en svart bok. Teckningarna är läskiga och föräldrarna hemska - inte på ett uppenbart sätt utan därför att de aldrig verkar lyssna, bry sig eller vilja vara med pojken.
I slutändan tycker jag att hans verkliga värld nästan är hemskare än den där bakomvärlden. Och det är väl det som är meningen? Det är väl därför han går dit igen? Den modiga lille pojken som ser så skräckslagen ut hela tiden.

Det hela påminner om "Narnia" såklart, och om skräckfilmer och så lite om hur jag själv kan vara som förälder. Som vi alla säkert kan vara. "Lämna mig nu ifred, säger pappan" på ett ställe när pojken ber om hjälp - och som läsare tänker man fyyy, men det händer nog oss alla. Att vi missar en del av de där stunderna när barnen behöver oss.

Men det finns saker som kunde vara bättre. Pojkens ögon är lite väl övertydligt stora hela tiden, att det bromsar min empati lite - han ser inte verklig ut. På vartenda uppslag har han glosögon som tycks stirra in i fasa. Och så finns det några lösa trådar: den där smeten som gubben kokar, är det honung till björnarna? Och det känns som att björnarna finns med bara för att skrämmas? Bara och bara förresten.

Nåja. På sätt och vis känns hela boken som en blinkning till skräck-genren - och den är ju inte så allvarlig. Det går ut på att det ska vara lite läskigt, thats all liksom. Och "Bakomvärlden" av Lina Blixt, som gått serie- och berättarprogrammet på Högskolan i Gävle (gud vilka roliga utbildningar det finns nu för tiden) är en bra bok som säkert kan få det att kittla i magen på många små barn. Lagom mycket.

Och jag säger bara: Göteborgsförlagen. De vågar lite mer när det kommer till barnlitteratur. Då tänker jag på Kabusa och på Daidalos.

Kära Rabén & Sjögren

Kära Rabén & Sjögren, den senaste tiden har jag lagt märke till att ni rotat i arkiven och ger ut gamla klassiker på nytt (som "Hus är gott, sa Oskar" till exempel - en läckerbit till bok). Jag kan tipsa om ytterligare en, nämligen Jan Lööfs "En trollkarl i Stockholm", Lööfs allra första bok, utgiven 1966, och med ett helt annat manér än det som Lööf senare blivit känd för. Döbra. Vi kan läsa den hur många gånger som helst utan att tröttna (nåja, jag tröttnar lite). Om en trollkarl som trollar hjul på ett rivningshotat gammalt hus i Stockholm och kör ut det på landet tills kungen ger med sig och hälsar huset tillbaka igen. En kommentar till rivningshysterin på 60-talet antar jag.

PS: Artikeln om Jan Lööf på wikipedia avslutas med orden "Idag bor Jan Lööf mestadels i Grekland, men har en övernattningslägenhet i Stockholm." En sån avslutning hade jag gott kunnat tänka mig när jag är 70 år.

I vår bilstereo just nu

Den här veckan varvar vi Docenternas nya "Vanligt folk" och Allan Edwall som läser Nalle Puh i bilstereon. En ofattbart bra mix så här i valupptakten.

Poesi!

Jag klickar igång datorn samtidigt som signaturen till Sommar startar, och åttaåringen frågar "är detta Beethoven?", kaffekokaren puttrar och Marc packar picknickkorgen för att ge sig ut på havet och lägga krabbtinor tillsammans med barnen. Det artar sig.

Jag ska jobba, göra boksidorna till tidingen PS som jag gör varje månad och det är kul, så jag ska bara snabbt tipsa om den otroligt fantastiska "Den arge" av Gro Dahle och Svein Nyhus (som också skrivit "Roy" och "Snäll").

"Den arge " handlar om våld, om lille Boj vars pappa är arg som en vulkan och våldsam och slår mamman och dominerar hela huset och Bojs hela värld. Den skrevs ursprungligen som en samtalsbok om våld för barn och vuxna, men jag tror den funkar för de allra flesta. Alla har nog varit med om att både bli arg som en vulkan, och att bli rädd för någon som är arg som en vulkan (även om det för de flesta inte är så illa som i Bojs familj). Och jag tror vuxna har precis lika stor behållning av boken som barn, och boken är hemsk men också hoppfull på slutet då Bojs pappa får hjälp med att "gå nedför hela den långa, långa trappan till Den arge och bli vän med honom. [...] Pappa ska stryka Den Arge över ryggen. Pappa ska trösta pyttelilla Pappaliten som alltid är så nära gråten. Pappa ska hålla dem i handen, sätta dem i knät."

Poesi och psykologi när det är som allra bäst. Orden rinner och såväl den våldsamma pappans och den rädda pojkens känslor virvlar fram genom orden. Bilderna säger lika mycket de. På första uppslaget är den än så länge snälla pappans knogar röda, mamman svävar fram med ett spänt leende och en nybakad kaka i handen och en hammare ligger bredvid ett akvarium som ett förebådande om katastrof, sen fortsätter det boken igenom. "Den är ett konstverk" skrev Lotta Olsson i DN och jag håller fullkomligt med. Barnen är mycket intresserade de också.
Om jag fick bestämma skulle Dale och Nyhus få Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne nästa år.

En annan bok som jag älskar (men som barnen tycker är tråkig) är "Den elektriska pojken från Arbrå" av Victoria Hammar och tecknaren Ida Björs som är hälften biografi (Zander Nord, som var en pojke som sägs hade övernaturliga krafter, har funnits, på 20-talet, i Hälsingland) och häften poesi. Att läsa den är som att dricka ett kallt vatten. Så klart så vackert så tydligt.

Nu lite jobb.

Föräldradekadens

Förresten. Igår regnade det och barnen studsade som vanligt upp vid halv nio och slog på tvn och började kolla på sommarmorgon. Sommarmorgon och sommarmorgon förresten: de började titta på barnkanalens nonstop-visningar och jag som kände mig lite halvvissen och inte riktigt i form för det dagliga "ett program till sen stänger vi av", "neeeeeeeej, inte om det är Ubbe och Tess", "jo", "nej", "jo", "neeeej", "JO!". Bara för att liksom.

Så jag bestämde mig för ett litet experiment: att se hur länge de skulle kolla om jag inte sa ett pip. De kom in i köket och åt lite frulle då och då och gick sen tillbaka, och inte en enda gång verkade de reflektera över att jag inte sa till dem att stänga av.

10.30: åttaåringen slog på datorn och kollade lite gamla Häxan Surtant-sändningar via svt play (hon tycker att Barnen i Bullerbyn är segt) sittandes framför tvn ifall nåt bättre program skulle dyka upp

11.30: åttaåringen sträckte nöjt på sig och sa "mmmm, detta är sommar!" (undrar om Måns och Marie skulle hålla med?)

12.10: fyraåringen ropade "vi vill ha popcorn" (hahahaha)

12.50: de stängde av! de stängde av! och började leka istället.

Sen åt vi frukost igen. Så nära dekandens jag kommer nuförtiden.

Ville bara berätta detta.

Äntligen!

Som ni har undrat. Jag skrev ju häromdagen att jag skulle läsa Ulf Sindts "Boken om riddare" som kvällssaga, och ni har förstås undrat ihjäl er över hur den var.
Svar: helt värdelös.
Alltså kanske inte som lärobok om man gillar traditionella läroböcker och är helt totalt insnöad på riddare. Men den spänning och glädje som fanns i "Boken om bovar" fanns inte ett spår av här. Gäsp. Vi gav upp. Fyraåringen efter tre rader typ, åttaåringen och jag efter att ha gett några olika kapitel åtminstone en chans.

Nu över till "Boken om vampyrer" som vi lånade på biblan idag. Samma serie.

Biblioteks-lover

Kolla högen. Man får låna hur många böcker som helst, vi frågade. I går var vi på biblioteket här i Gravarne (orten heter dock inte så längre, det heter Kungshamn sedan 1952 då samhället bytte namn efter att någon motionerat om att Gravarne var för deprimerande. Lite synd kanske.). I alla fall lånade vi massor av böcker - allt tycks finnas på Sotenäs bibliotek, och inget verkar lånas ut. Vi lånade japanska Ryôji Aranis (som fick Astrid Lindgrens pris 2005) båda böcker "Sussa och Natti" och "När kommer bussen", Kitty Crowthers (som fick samma pris i år) "Sov lilla groda", Gro Dahle och Svein Nyhus "Den arge", Ulf Nilssons "När vi var ensamma i världen", "Amos och Soma", "Vampyrboken" och en massa annat underbart bra.
Av alla dessa godbitar envisas båda barnen med att hela tiden vilja att jag ska läsa helt jävla meningslösa "Barbapapas teater".
Vad är det med alla dessa merchendise-böcker som gör dem så stora? Barbapapa är ju så himla fantasilöst, "ha ha de kan bli precis vad som helst" och so what?
Jag dör av att läsa meningar som "Titta, här kommer cirkusartisterna. Beundra deras styrka och skicklighet."


PS. Nu skrattar jag gôtt åt en göteborgsvits som Peter Andersson berättar i sitt sommarprogram. Den går ungefär så här:
"En man med keps sitter på en restaurant i Göteborg och tar en morgonöl. Då kommer en gubbe med en vit blindkäpp in och sätter sig vid ett bord. Gubben med kepsen iakttar gubben med käppen som beställer en kaffe och ett wienerbröd och som sen sen prydligt häller sin mjölk i kaffet och sen sträcker sig efter sitt wienerbröd som han hittar på en gång.
Gubben med kepsen säger skeptiskt: "Jag har iakttagit dig en stund nu, och du e ju fan inte blind".
Mannen med käppen svarar genom att ta ut först sitt ena emaljöga, sen det andra. Han lägger dem framför sig på bordet.
Då säger gubben med kepsen: "Ja, nu ja."

Ture my man

Jösses, tänk om man vore lite mer som Ture i Anna-Clara och Thomas Tidholms serie om den lille gubben Ture som tar det mesta med ro. Han är så oändligt mycket coolare än jag, och faktum är att jag får frid i själen av att läsa böckerna om honom. Nyss kom fyraåringen med "Ture sitter och tittar" och ville att jag skulle läsa, och jag märkte att jag väldigt gärna avbröt diskningen/idéerna om att tvätten måste tas in/bordet torkas av/cyklarna utanför måste låsas/osv/osv och jag liksom bara landade i soffan och ville läsa lika gärna som fyraåringen.

Och ja: tänk om jag vore lite mer som Ture. Tänk om jag kunde bygga en bänk, och tänk om jag sen kunde sätta mig på den och bara tänka här ska jag sitta och titta på solen och fåglarna som fånar sig och de som åker förbi. Och tänk om det sedan kom en häst - och jag bara kunde sitta kvar och inte fara upp och undra vems häst och vad ska vi nu göra och osv osv. Och tänk om jag sedan, när hästen började äta upp mina tulpaner och sen la sig i min trädgård för att sova, FORTFARANDE BARA KUNDE SITTA DÄR PÅ MIN BÄNK OCH TITTA PÅ.

Å Ture, du ger mig mer än hundra självhjälpsböcker.

Amos och Soma

Det händer titt som tätt och är alltid lika roligt. Vadå? Jo, att vi läser gemensam godnattsaga och åttaåringen och fyraårigen båda två är lika nöjda med boken vi valt. Så var det idag när vi - äntligen! - läste "Amos och Soma. Sagan om den stora kärleken" av Ulf Stark och med bilder av Anna Höglund. En suverän berättelse, helt klart, om livets riktigt stora grejer: kärlek, farliga äventyr, återförening och familjebildande. (Lät det lite sunkigt? Familjebildande?) Vackert språk, spännande och varm berättelse och mjuka illustrationer och med blinkningar åt bibeln och Adam och Eva och berättelsen om äpplet (som jag inte riktigt fattar, men det känns komplicerat och bra som att det där äpplet som Eva åt och som Amos och Soma till slut får tag på och sen smakar på ändå i slutändan kanske inte är så dumt. Lite synd är ju bra?).

Jag har länge kastat suktande blickar mot "Amos och Soma" i bokaffärer, men liksom inte slagit till. Kanske beror det på att jag tidigt hörde någon mumla om att den hemske mannen i boken var otäckt lik en arab - och den kopplingen gillade inte jag och tycker inte att barnen behöver få. Nu googlar jag snabbt på detta ämne men hittar inget av värde.

Och trots att såväl ungarna och jag läste boken med stor koncentration två gånger (faktiskt), och gillade den skarpt, så tycker jag att just den farlige mannens utseende är värt att diskuteras. Det finns så många stereotyper som vi måste ifrågasätta. Så många klichéaktiga sätt att påvisa att någon tillhör de dåligas gäng (tänk bara på exempelvis den bistre öststatsmannen i amerikanska filmer - när han dyker upp vet man att det är fara å färde). Jag tycker att Anna Höglunds figur är högst tvivelaktig, och förundras över att ingen av recensionerna jag läst har tagit upp det. Vad säger ni? Take a look på bilden ovan, ni som inte har boken därhemma.

För övrigt funderar jag över hur vanligt det är med tillfångatagna apor i barnlitteraturen. Jacob Wegelius "Sally Jones", apan i Jan Lööfs "Pelle i djungeln" och Ulf Nilssons underbara "Min lilla apa". Finns fler?

Flodhästarna 2 och 3 - lite soppa på en spik

Jag måste skärpa mig och skriva lite kortare inlägg också. Till exempel att vi efter att ha blivit så förtjusta i Lena Landströms "En flodhästsaga" gick till bibblan och lånade uppföljarna "Småflodhästarnas äventyr" och "De nya flodhästarna", och de kom inte i närheten. Det är något med tilltalet i den första boken som inte finns i de andra. Nåt med det självklara temat som inte går att upprepa liksom. Uppföljare blir ju inte alltid så bra.

Gud nu är det en mygga här inne. Det är ta mig tusan sällsynt här ute i havsbandet på västkusten.

Fler biografier åt barnen!

Biografier är senaste skriket (till skillnad från uttrycket själv...). Tidningen Vi kommer snart med Vi Biografi (första numret i september), utgivningen av biografier ökar hos förlagen och i sommar har DN haft en underbar artikelserie där kulturskribenter delar av sig med sina favoritbiografier (hittar dock ingen länk). Själv läser jag just nu två biografier. Dels "Bom. Boken om mig" av Staffan Lamm, uppvuxen i kollektivhuset på John Ericssonsgatan på Kungsholmen och son till psykoanalytiker Esther Lamm och barnpsykologen Skå-Gustaf (en av de första som förespråkade fri uppfostran), dels "Kärleken till Frank", en fiktiv och dramatisk biografi (skriven av en kvinna vid namn Nancy Horan) om två verkliga personer : Mamah Borthwick som övergav sin familj för kärleken till arkitekten Frank Lloyd Wright (som också han övergav sin familj för kärleken till och den intellektuella stimulans han fick av Mamah, som bland annat översatte Ellen Keys böcker till engelska). Jag måste säga att båda böckerna är högintressanta. Hade jag mer tid hade jag sträckläst dem bägge. Samtidigt.

Samma trend finns - och kommer troligen växa - inom barnlitteratur. Två kvällar tog det för åttaåringen och mig att läsa nya "Boken om bovar", som mest av allt är en biografi över 1700/1800-talstjuven Lasse-Maja. Författaren, Ulf Sindt, kunde gott ha nöjt sig med att skriva om Lasse-Majas dramatiska liv (av allt att döma var han transvestit), och skippat de två korta avslutande kapitlen som övergripande skummar sig igenom två andra bovar (tjecken Victor Lustig och amerikanen Taylor Barnum (bilden ovan), den senare levde ett enormt innehållsrikt liv enligt wikipediaartikeln, och var bland annat den som låg bakom den svenska sångfågeln Jenny Linds karriär i USA, men inget om det i det korta kapitlet i "Boken om bovar". Han kunde gott fått en egen bok, eller varför inte Jenny Lind? Hmmm, jag får kanske skriva en själv?
I alla fall: håller vi oss till Lasse-Maja är det en fantastiskt bra bok. Driv i språket, spännande detaljer och utrymme att fantisera själv om psykologiska detaljer i Lasse-Majas liv. Stort plus också för fina illustrationer på varenda uppslag av Anna Sandler.

Förlaget, Alfabeta, har dock valt att inte gå på biografispåret, utan har inrättat boken i en serie barnfaktaböcker. Kvällens läsning blir "Boken om riddare" från samma serie, och om den är bra skaffar vi nog "Boken om spöken" också. Resterande böcker i serien handlar om vampyrer, varulvar och zombies. Då är i alla fall jag mer sugen på Jenny Lind.

Leni är ett sockerhjärta

"Jag är stor. Som Leni". Så säger fyraåringen här hemma väldigt ofta nuförtiden. Han vill knäppa knappar själv, skala potatis, städa, bädda sängar, sätta på sig skorna, vara hoppilandkalle. Inte mig emot. Han är ganska stor.

Leni är Leni i nyutgivna "Leni är ett sockerhjärta" av suveräna och ofattbart produktiva Emma Adbåge. En bok som jag antar går rakt in i hjärtat hos de flesta tre-fyra-femåringar. Och äldre med förresten. Åtminstone min åttaåring lyssnar intresserat när vi läser de flesta böcker - även de som är kategoriserade för treåringar. Och i fallet "Leni är ett sockerhjärta" och dess tema (att man ibland känner sig vuxnen, men lika ofta vill man vara liten - typ när det är städning på gång) är det ju i allra högsta grad förståbart. Även åttaåringar vill vara stora men beter sig som bebisar då och då. Faktiskt så kan även jag själv känna igen mig. Ibland får jag riktigt skaka igång vuxenheten hos mig själv. Det gäller oftast när det är dags att ta tag i sånt som att fixa lunch, tjata om jackor och flytvästar eller påbörja läggning. Då hade det varit skönt att få vara ett litet sockerhjärta med rätt att strejka.

En höjdarbok om ett ständigt aktuellt ämne alltså, och med de sedvanligt snygga emma-adbågetypiska illustrationerna med fullt av samtida referenser i inredningsdetaljer, byggnader och kläder. Det finns ett myller av saker att titta på för den som vill.

Mycket skumt dock att pappan tar på sig en hårduk knuten mitt på huvudet när han ska städa (se bild ovan). Han ser ut som en tant från förr i tiden. Är det bara såna som kan städa liksom?

PS: 2011 kommer en uppföljare: "Leni blir en bebis". Alltså den ser jag väldigt mycket fram emot. En bebis verkar ju väldigt skönt att vara. Då och då.

Jag tänker på jobbet

När treåringen en dag i våras följde med mig till jobbet, så såg han sig forskande omkring i flera minuter när han kommit dit.
Sen frågade han "men var är pappa?".

Det tog några minuter, men sen fattade jag: han trodde att jobbet var en plats, ett och samma ställe. När mamma och pappa är "på jobbet" så är de såklart på samma plejs. Jag blir lite rörd av att tänka på att trodde att vi alltid var tillsammans. Det hade varit fint på många sätt.

En kompis till mig har en treåring som kallar datorer för jobbet. "Titta ett jobb" säger hon och pekar. Klart som korvspad.

Detta tänker jag på när jag läser om "Tigerkontoret" på finska förlaget Söderströms hemsida. Det verkar som om boken sällar sig till den skara barnböcker som beskriver jobb och kontor som tråkigt och vuxna som slavar som trötta släpar sig upp på mornarna och ger sig iväg till sitt hemskt trista kontor. Så är det ju i och för sig för många - kanske för alla periodvis - men jag kan inte låta bli att tycka att såna böcker gör en fruktansvärt dålig reklam för vuxenlivet.

Det kan ju faktiskt vara kul att jobba också. Om det är något jag vill förmedla till mina ungar så är det att de ska sträva efter att ha kul, att göra saker de känner lust till. Då blir det ju i slutändan bra. Därför vill jag så in i helvete gärna också att deras respektive skolor hjälper till: det är ju kul att lära sig saker.

Ni fattar hur jag menar.

När jag tänker på det så blir jag otroligt sugen på en barnbok som beskriver jobb och kontor som kul och kreativt och något som vuxna längtar efter och vill gå till. Finns det såna böcker? Jag menar vi måste ju balansera upp bilden av jobb (och skolan) som tråkiga ställen. Dags för revolution. På allvar.

Sova över och Pijas sommarprogram

Försöker lyssna på Pija Lindenbaums sommar, hon öppnar med Olle Ljungström (som jag älskar) och en berättelse om hur människor tolkar hennes böcker och läser in en massa som hon aldrig ens tänkt på. Underbart. Det är ju så som litteratur ska funka tänker jag. Å vad jag önskar att jag kunde sitta i lugn och ro och bara lyssna på Pijas mjuka röst. Men det kan jag inte. Det regnar och familjen är runt omkring mig och vi ska äta nyfångad makrill och Butlers ostpaj (jag hittade Carl Butlers kokbok på en loppis för nån vecka sedan. Bingo.). Jag har det bra alltså, men får lyssna på Pija en annan dag. Ikväll fyller morsan år och vi ska fira henne så ikväll är inget alternativ.

Nu hör jag att hon pratar om sova-över-grejen, som hon ju skrivit om i "Siv sover vilse". Att hon själv ogillar att sova hos andra, och att hon helst väljer hotell. Om andras morgonrockar som doftar välanvänt och hårbollar i borstar och värdens tråkiga skämt. Och om hur sova-över är en grej som alla barn liksom ska tycka är kul. Min åttaåring sa faktiskt till mig för ett tag sen, samtidigt som hon lite motvilligt packade sin väska, att hon faktiskt inte är "typen som egentligen gillar att sova över hos andra". "Du behöver inte", sa jag. "Men jag vill ändå", sa hon och stack. Själv älskade jag att sova över när jag var liten, och jag tycker fortfarande det är mysigt. Man blir liksom en del av en annan familj för nån dag.

Sova-överlitteratur för barn:

1. "Siv sover vilse" av Pija Lindenbaum
2. "Sova över" av Annika Thor och Cecilia "Ensamma mamman" Torudd
3. "Sova över" av Adam Dahlin, Daniel Eriksson och Maria Thore

Alla är bra, alla skildrar det dubbla i att sova över.

Läs förresten detta tips på 365saker.se. Om att sova över som vuxen.

Om proggiga barnböcker

När jag googlade på "Måns och Mari" hittade jag förresten roliga bloggen "En man med skägg" av Kalle Lind. Han ger snart ut en bok som heter "Proggiga barnböcker. Därför blev vi som vi blev". Mumma för grannfrun.
Om "Måns och Marie" (som är en av de proggiga barnböckerna) skriver han här.

Inte spela DS halva dan

Grannfrun testar:

Nyutgivna "Måns och Mari om sommaren" av Kaj Beckman, första gången utgiven 1971 på Folket i bilds förlag, och en del i en årstidsserie som också inkluderar "Måns och Mari om hösten" och ... ja ni fattar.

Testpatrull: en viss åttaåring, en viss fyraåring och grannfrun herself.

Plus med boken: Årstidsgrejen. Jag gillar årstider och är glad över att leva i ett land med fyra årstider (eller hur många det nu är). I slutet av varje längtar jag alltid efter nästa. Sommarlovskunskapen. Kaj Beckman vill uppenbarligen föra vidare en slags svensk sommarlovsdoktrin: om sommaren gal göken (var undrar jag?), dansar älvorna på ängen (jo, det har jag sett), berättar man trollsagor för barnen i mörkgröna skogsgläntor (det gör grannfrun ALDRIG), åker man hölass (eller hur...) vädrar sängkläderna utomhus (täcken alltså... jo det kanske vissa gör) och så ser man näcken spela i forsar, man binder upp sin kaprifol, rider barbacka på ängar och man ror ut och kastar nät i gryningen (jo det kanske jag kan fixa, näten alltså). Kulturhistoria för svennebananer. Sånt här borde sommaren vara. Detta borde alla kunna, typ.
Läs på.
Slut med Nickelodeon och sommarbolibompa fram till klockan 11.30 om förmiddagen så att mamsen kan läsa tidningen ifred, absolut inte åka vattenskoter eller sån där rib (fine med mig) inte grilla biffar eller spela DS halva dan eller dra runt på köpcentrum utan vara duktiga helyllesvennar och fira sommar ordentligt. Så där magiskt som Måns och Mari och den där Matti som tar hand om dem gör. Enkelt och naturnära, som på 70-talet.

Minus med boken: Idyllgrejen. Jag har varit inne på det många gånger förr. Den här boken tillhör kategorin "har-du-den-minsta-släng-av-duktighetsångest-så-går-kravometern-i-topp". Så här bra blir det liksom aldrig.
Om du och din familj mår bra av att läsa idyllen ändå är upp till er att avgöra. Kanske klarar ni det galant? Jag själv vacklar, men vill ändå att barnen ska veta vem Näcken är och att en gång i tiden så slog man inte in hö i vita plastgrejer utan man åkte hölass och så vidare - så jag läser på.

Betyg: fyra grannfruar (av fem) ändå. De småtrista teckningarna med murriga färger drar ner idyllgrejen till rimliga nivåer, vilket är bra.
Väldigt bra är också priset. 39 kronor per del på adlibris. Det är "En bok för alla" som ger ut.

Aja baja Mållgan

Näe. Nu på förmiddagen har Mållgan tydligen varit här hemma klippt sönder dagens tidning och plockat av alla blommorna på vår fina rosenskära. Fyraåringen ser oskyldig ut och säger att det var Mållgan. "Då får du säga till Mållgan på skarpen" säger jag. "Det ska jag göra", säger han. En stund senare säger han att Mållgan sprang hem och grät när han han blev tillsagd. Jojo.

Fyraåringen är tydligen inte den ende som skyller på Mållgan. Läs här. Gammalt, men ändå. Gunilla Bergenström har skapat en perfekt partner in crime.

Littorin-grejen

Det är mitt i natten, men jag är som besatt av den där grejen att Sven-Otto Littorin avgår. För några månader sedan tyckte jag att han var patetisk: han var frånskild sedan några år och gick ut i media och berättade att han i fortsättningen inte skulle ta hand om sina barn varannan vecka därför att hans jobb som minister (enligt honom själv) inte går att förena med barn.

Nu avgår han. Barnen går före jobbet, säger Littorin och refererar till en smutsig vårdnadstvist. Att en arbetsmarknadsminister inte kan lösa sin egen jobb-föräldrasituation tycker jag är makalöst. Pinsamt för alliansen.

I övrigt har det varit en bra dag. Fyraåringen och jag kollade på fotbollen en kvart. Han trodde att de vita skulle vinna för de hade "så snabba skor". Så blev det ju nu inte. De röda vann. Innan fotbollen hann vi med en konsert med Nicolai Dunger (se den mysiga videon som lite inspiration till Tottos nya liv som hemmapappa) på vår stamhak här i Kungshamn, Prästgården. De som köpte prästgården av Svenska Kyrkan för några år sedan hade förresten Madicken som förebild när de skapade pensionatet. Se där: så fick jag in en barnbok i detta inlägg också.

Varning för familjegeggan

Shrek 3, som har premiär precis just nu, ska man tydligen inte se. Karin Svensson kallar den för sexistisk smörja i SvD och hoppas att Shrek nu ska "lägga knölpåken på hyllan och gå i pension".

Hon skriver vidare att filmen bygger på "den trötta klyschan om familjen som en motsats till det fria, obundna liv som en man egentligen är menad för.", och det låter som ett intressant tema tycker grannfrun. Det sunkiga är väl att man är så urbota trött på att det alltid är mannen i familjen som får gestalta dessa känslor (utom hos Thorvall då).

Själv tänker jag på Muminpappans visa och att känslorna i den kanske är representativa över könsgränserna - det kanske Shrek också är? Men bra recension, Karin Svensson.

En bok om att vara ifred (när man badar)

Jag tänker på min lilla mamma när jag läser Lena Landströms bok "En flodhästsaga" (kom ut 1993 men finns att köpa än idag). (Hej mamma!). Precis som flodhästdamen i boken bor mamma större delen av året vid havet och badar nån gång varje dag under den varma säsongen, och precis som flodhästdamen söker sig mamma till den brygga med färst folk på (ja, man kan säga färst numera). I just mamsens vik finns två bryggor, och till mammas lycka byggdes det ett hopptorn på den ena förra sommaren. Ja, mamma hoppar ju inte där, grejen är ju att hon numera kan glädja sig åt att hopptornet lockar alla andra så att hon i lugn och ro kan doppa sig vid den andra bryggan. Flodhästdamen i boken är inne på samma spår, hon är händig som få och planerar ett hopptorn i en av vikarna nedanför hennes hus - så hon får vara ifred i i den andra viken.

"En flodhästsaga" är en toppenbok. Den utspelar sig i Afrika. Den är Lena Landströms första egna bok, tidigare har hon ju gjort höjdarna "Kalles klätterträd", böckerna om Bu och bä och böckerna om Nisse tillsammans med sin man Olof. Hon är en svensk barnboksgigant, och hon står underbart stadigt på egna ben.

"En flodhästsaga" är i slutändan en bok om att få vara ifred. Något som de allra flesta vill ibland.

Lika som bär

Läste Mustafa Cans långreportage (första delen i en serie om Sverige 2010) från söndagens SvD först idag. Han åker klasslinjen (röd t-banelinje) från Hallunda via Sätra och Aspudden till Karlaplan och pratar med folk om hur de ska rösta. De flesta vill inte säga, men de som gör det bekräftar att Sverige inte är som förr, inte så lättolkat. Bilmeckaren i Hallunda röstar moderat, nationalekonomen i medelklassiga Aspudden på socialdemokraterna och östermalmsgubben som softar på en bänk på Karlaplan är vänsterpartist. Antar att Mustafa Can har valt dessa i nåt slags effektsökeri, och det funkar för mig.
Men det var inte dit jag ville komma egentligen. Det jag ville få fram var ju hur ofantligt lik Elsa Larsson, 93 år, Östermalm (översta bilden) , är tanterna i Stian Holes vackra bok "Hermans sommar". Jag läste den igår och tänkte just att "såna där tanter finns inte längre". Såna där som kommer över och sitter och halvsover i en soffa och har hatt och en massa att berätta om man bara lyssnar. Men tji fick jag. Lika som bär.


Ps. Nu står potatisarna där i ugnen och blir underbara, Josefine. Men ska det där smöret på när de kommit ut eller? Och fasen vet om det inte blir musslor på grillen imorgon - antar att man kan lita på musselkungens dotter. #optimistmorsorunite

Lindenbaumspaning

Jag har verkligen älskat ALL barnteater jag har sett på Teater tre på Rosenlundgatan hemma på Söder i Stockholm. Därför blir jag glad när jag läser att de sätter upp Pija Lindenbaums "Siv sover vilse" i höst. Premiär den 26/9 (5-9 år). Coolers bandolers.

Ännu mer spännande är det att Göteborgsoperan sätter upp "Min mamma är en drake", ett musikteaterstycke i en akt baserat på samma Pijas "När Åkes mamma glömde bort". Urpremiär på Skövdescenen den 5 mars 2011. (Pija har ritat kostymerna). En försmak finns här.

Alltså dags att boka biljetter igen, folks.

Optimistjolle - bäst i sängen

Lång dag. För det första har treåringen här hemma blivit fyraåring och han uppvaktades med hönökaka och lasersvärd i morse och kalas med korv, tårta och skattjakt på eftermiddagen. (Lasersvärd? tänker ni. Är inte grannfrun feminist? Jo då, men si det råkade sig så att hela presentskörden denna födelsedag var otroligt genusstereotyp så det fanns inget mer korrekt jag kunde ta som exempel. Fyraåringen älskade alltsammans, så det enda jag kan göra är att glädja mig åt det och jag får jobba på det hela till nästa födelsedag). Sist av allt 4:th of July-fest nere hos plast-släkten i viken (som är delvis amerikansk, släkten alltså) med hamburgare, bärs ur flaska och apple pie. Awesome.

Däremellan hann vi med att kolla in åttaåringens seglarskola ute på Lyrön. Hon och fjorton andra ungar seglar optimistjollar så det står härliga till ute på Stigfjorden och det gör att jag, som är uppvuxen i västra Göteborg med allt vad det innebär av seglingshets, blir varm i magen. Det är en speciell känsla att se henne därute på havet alldeles ensam i en liten låda med segel, och det är en glädje att se att hon faktiskt verkar uppskatta optimisten. Själv hatade jag den. Jag avskydde pressen jag kände från vuxna runtomkring mig, "det är så käckt med seglingsintresserade barn", och jag gillade inte att behöva sitta där mol allena medan vuxna i olika typer av följebåtar skrek mer eller mindre begripliga saker till mig. "Fall av", "skota hem" och "aaaaakta gippen".

Nä, för mig själva poängen med segling att det är en otroligt skön form av umgänge. Man sitter där man sitter, timme ut och timme in, liksom aktiv och passiv på samma gång och pratar eller håller tyst, och man är på havet - jag älskar havet. Som tur var så dödade inte optimistjollen mitt seglingsintresse för alltid. Men det var bra nära... Therefore I hate it (optimistjollen alltså).

Det är kul att åttaåringen gillar det, men skriker till min unge från land eller från nån följebåt - det gör jag inte.

Men även om jag hatade att segla optimist, så gillade jag att läsa om det. Så till den grad att det faktiskt sved till i mitt hjärta när jag i vintras läste att författaren Lars Hesslind hade dött. Hesslind skrev nämligen optimistjolle-trion (jojomensan) "Ballong i topp", "Sista minuten" och "Styv kuling" som låg i topp på min lista över bra böcker i bokslukaråldern. Dem ska jag kika efter på västkustantikvariat i sommar.

Sommarlänkar

Ett helt flak jordgubbar för hundra spänn, en båttur i bara linne, snart 18 grader i vattnet och en unge som envist upprepar "det är inte natt" när vi försöker natta vid niotiden (trots nyinköpta svarta mörkläggningsgardiner). Det börjar likna sommar bannimig.

Därför: vassego - några justa sommarlänktips.

Här visar Esbjörn Jorsäter, som gjort böckerna "Teckna ansikten" och "Teckna manga", hur man ritar det perfekta ögat. Åtminstone min åttaåring älskar detta, och vi har lånat båda Jorsäters böcker tidigare. Klart givande för en teckningsintresserad.

Igår sände SR:s Biblioteket ett specialprogram om barnböcker. Lyssna här, och kolla in den långa listan med somriga boktips från programmet här.

Ni som är i Stockholm under juli, missa inte missa inte missa INTE Parkteatern, gratis och underbart. Se speciellt Zebradans och Claire Parsons familjedansföreställning "Vispar du?" (rekommenderas från fyra år, spelas 14-18 juli under eken i Galärparken på Djurgården), eller Irma Schultz Keller som sjunger Joni Michell under samma träd den 17-18 juli. Magi förmodligen, för alla åldrar.

Jeansrea...

Det är rea på Weekday och grannfrun provade ungefär 49 olika par jeans häromdagen. Några funkade, men i provrummet funderade jag återigen på hur träffsäker Stina Wirsén är i sina teckningar.

En bild säger mer än tusen ord, och ni fattar nog. I detta nu samlar jag superkraft - jag behöver en ny bikini. Letar imorgon. Hjälp.

Bokrespekt

Läser på Bokunge om ett barn som har massor av böcker och en förälder som är orolig för att barnet ska bli bortskämt av det och inte ge böcker en chans utan ständigt byta istället. Intressant. Jag känner lite samma oro hemma och försöker sortera så gott det går så att inte allt ska vara tillgängligt hela tiden och bara drälla omkring. Åttaåringen når dock alla böcker och väljer och vrakar från alla ålderskategorier.
Skitböcker ger jag bort (eller kastar...).

Och så har vi alltid haft regler för alla böcker: inte tugga, riva, rita eller kasta omkring dem. När jag tänker efter så läser jag faktiskt dessutom väldigt ofta hela omslaget för barnet: bokens titel, vem som skrivit och vem som ritat och så förlaget. Förlaget tänker ni - varför? Jag tror att jag med det vill åt samma sak som de där mindfullnessgurusarna predikar: när en tallrik mat ställs fram så tänk lite på var den kommer ifrån, allt arbete som ligger bakom maten. Allt från bonden som tagit hand om åkern där potatisen odlats ni vet, till handen som burit hem och skalat den.
När en bok kommer i min hand så tänker jag faktiskt ofta på all möda som lagts ner kring den, och det vill jag nog att ungarna också ska förstå. Plus att jag vill att de ska fatta att det faktiskt finns människor - personer - bakom böckerna, (och att de i och med det kommer på att man faktiskt kan göra böcker själv). Och så vidare.

En bok - respekt!
Eller vad säger ni?

Till bilstereon

I går körde jag bil i åtta och en halv timma i 27-gradig värme, med en treåring fastspänd i sätet bredvid mig. Gissa hur kul det var? Det var de jävla vägarbetenas fel att vår resa tog så infernaliskt lång tid. Tur då att radion finns. Och cd-skivor. Igår lyssnade vi 25 gånger på Johanna och Mixers "Lättlagade låtar" (vår absolut bästa barnskiva), 11 gånger på när Claire Wickholm läser "Bella och Gustav" av Eva Eriksson (superduperbra) och så lyckades vi pricka in Per Holknekts sommarpratande (intressant tyckte jag) samt Kulturradion som sände en gammal repris där Louise Epstein (jag lyssnar hypnotiskt när Louise Epstein pratar) funderade kring påklädda djur i barnlitteraturen och varför de är så vanliga. Hon träffade Lars Klinting (Castors pappa) och Lena Andersson (de var gifta, fast Lars Klinting är död sedan 2006) och en snubbe som var typ biolog och som pratade om att det var konstigt att barn som hade läst Castor trodde att bävern i verkligheten hade andra egenskaper än den egentligen har. Komiskt, tycker jag. Som om det skulle vara ett problem? "De tror att bävern är en hantverkare" muttrade snubben. Själv tror jag på det där att djur i kläder liksom är en buffert mellan handlingen och oss. Tyvärr kan jag inte hitta nån länk till programmet.

I alla fall. Ni som vill ha godis till bilradion i sommar ska skaffa Johanna och Mixers lättlagade låtar och "Bella och Gustav".