När prinsessor mjölkar ur det sista

Såklart ger Natur & Kultur ut en ny bok i Per Gustavssons serie om prinsessor i anslutning till Victorias och Daniels bröllop. Den första boken ("Så gör prinsessor") var liksom lite revolutionerande, en rosa bok om en vacker prinsessa som borstade håret tusen tag "varken mer eller mindre", som valde smycken och klänningar men också tämjde drakar, spelade ishockey och räddade prinsar.

Mycket pedagogiskt och genuscertifierat.

Men sen.

Nu står Per Gustavssons böcker mig upp i halsen. Boken "När prinsar fångar drakar" är snudd på oläslig i sin pedagogiska fantasilöshet, liksom "När prinsessor fyller år". Det finns fler som jag inte ens orkar nämna. Boken som kommer ut nu i dagarna har jag inte läst, men den heter "När prinsessor har kalas" och verkar vara en blandning mellan berättelse, pyssel- och receptbok.
Den följs av ännu lite mer prinsess-merchandise. Såklart. Så här i prinsessbröllopstider går det att mjölka stålar.
Den snygga affischen ovan är en tidig merchandise, från tiden innan prinsesskonceptet vattnades ur totalt. Typ.

Apropå barnbokscensur

Det här är bra sagt av Lennart Hellsing:

" All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk.”

Pija!

Lyssnar på Pija Lindenbaum som gästade P4 extra för nån månad sedan, och hon säger att hon under hela sin barndom var övertygad om att Pippi Långstrump var en kille. "Det var så otänkbart att en tjej kunde vara sån där". Lyssna här.

På tal om Pippi och starka tjejförebilder så älskar jag att hennes Gittan och Siv är såna totala motkrafter till alla tuffa brudar som finns i dagens barnlitteratur. Fegisar behövs, också.

Ett av mina favoritinlägg i gamla grannfrubloggen är förresten det där Pija Lindenbaums dotter Alva tipsar om barnböcker.

PS: jag vill förresten puffa för alla gamla grannfruvideos, jag har lagt dem i högerspalten. Titta och njut.

Bloggeri och bloggera

Vaknade alldeles för sent, gick inte ur sängen förrän kvart i åtta. Slängde i mig gröt och på med kläder, tänkte på att jag inte får missa min klipptid kl 10, cyklade till dagis med treåringen, lämnade, tog en kaffe på ett café, svarade på några mejl och träffade min förläggare som peppade mig på ett mycket föredömligt sätt, kunde inte betala kaffet för jag hade inga pengar i plånboken och de tog inte kort, cyklade till bankomaten, såg Lars Ohly cykla Hornsgatan fram i sakta mak (vackert!), fick inte ut några pengar på bankomaten "inga pengar på kontot" (herregud, händer detta bara mig? Är jag 17 år?).

Klipptiden! Fan.
Ringer, får ny tid på tisdag.

Cyklar förbi Seriegalleriet på St Pausgatan 14 och ser att Lotta Geffenblad ställer ut originalillustrationer från sin "Betty mitt i natten" där. Väldigt vackra. Skulle gärna köpa, men men (4 000 för illustrationen ovan och inga pengar på kontot). Ni har väl läst hennes "Astons stenar"?

Ja, det var min dag so far. Och klockan är bara 11.30.

Dagens outfit?
Okej då: Vita jeans från H&M, randig tröja från Vila, kofta (kulturig) och fejkskinnjacka. Och Converse ("en snabbfix för den som vill framstå som lagom alternativ"). Thats me.

Smurfan - en liten bitch

Okej, min kompis Erika har ställt dagens mest intressanta fråga:

Finns det verkligen bara en tjejsmurf?

Hon undrar (och jag med henne): Är smurfar bögar? Eller ligger alla med Smurfan?

Tydligen, som man brukar säga när man egentligen inte har kollat fakta ordentligt, så är Lilla Smurfan (även känd som Lill-Smurfan, Smurfelina, Smurfina eller Smurfette) den enda kvinnliga figuren i barnserien om smurfarna. (Vi kallade henne alltid Smurfelina).
Seriewikin ger kött på benen:

"Lilla Smurfan var egentligen ingen riktig smurf, utan en magisk skapelse framtagen av den onda trollkarlen Gargamel för att infiltrera smurfbyn. Ursprungligen var Smurfan en ganska oattraktiv och påfrestande typ, men hon blev alla smurfers favorit efter att ha genomgått en skönhetskur uppfunnen av Gammelsmurf. Till slut uppdagades Smurfans samröre med Gargamel. För att visa att hon nu tillhörde de godas sida lämnade hon byn och hälsar numera på endast sporadiskt."

Hur sjukt är inte detta egentligen? Smurfarna, hundra till antalet, har anklagats för att sprida kommunistpropaganda, men jag är mer intresserad av en feministisk tolkning av skiten (som jag i och för sig rådiggade när jag var liten. När jag tänker efter så tyckte jag att Smurfan var vacker och härligt divig).
Smurfan = Eva i bibeln? Bra eller dåligt?

Litteratur i min papperskorg

Catarina Kruusval är förresten författare till en av de få (den enda?) barnbok som jag faktiskt har slängt. Jag ville inte ens gå med den till Stadsmissionen, för jag tycker att den s t i n k e r.

Boken är "Ellen på stranden". Alla fel i genusfrökens (min) värld. Haha. Så var det faktiskt.

Vilka böcker har ni slängt?

Kitty om svåra berättelser

Apropå censur så säger Alma-pristagaren Kitty Crowther så här i Kulturnyheterna (översatt av mig):

"Jag har gjort ett kontrakt med den lilla flicka jag en gång var, och jag minns att hon var väldigt hungrig på starka berättelser".

Fint. Det minns jag att jag också var.

Kolla här.

Censur

Debatten om censur och barnlitteratur intresserar mig såklart. Den startades av Pia Huss i Vi läser 1/2010, och för ett par veckor sedan följde Nya vågen upp med ett program på samma tema. I det avsnittet ställde barnboksforskaren Ulla Rhedin en fråga som avgör hela saken, nämligen "En del barn lever i svåra förhållanden, ska inte dessa barn ha rätt att se sin verklighet speglas i litteraturen?" Svaret är ju solklart. Klart de ska.
Med i studion finns också Catarina Kruusval som med sitt berättande "vill skapa en trevlig stund". Inte ångest. Vilket ju är bra, men den ena typen av bok utesluter ju inte den andra.

Själv läser jag ofta svåra böcker för barnen. Ibland censurerar jag själv. Det är ju okej. Det är jag som läser som har ansvaret. Jag har varit inne på det tidigare i bloggen, bland annat angående Anna-Clara Tidholms "Snälla barn" som jag la på hyllan några månader efter att jag köpt den för att jag skulle mogna, och ångestladdade "Hanna, huset, hunden" av samma författare. Andra favoriter härhemma är Jockum Nordströms "Sailor och Pekka" (där såväl knivslagsmål som sprit förekommer) och Gunna Grähs socialrealistiska "Dino och lilla Kurren" där Dino hjälper fyllot Heikki att mata katten. Det är böcker med bett i, och efter nio gånger av tio har barnen inga frågor alls att ställa efter att vi läst dem. De har fått kika in i andra människors verklighet bara, och de lägger det till sina erfarenheter. Antar jag.

Kerstin Thorvall

Om jag var som ni (och det är jag) skulle jag absolut se Stina Lundbergs intervjuprogram från 2000 med Kerstin Thorvall innan nu på söndag då SVT Play tar bort avsnittet.

Här. Vassego.

The shit för utbrända

Topp tre-lista för alla er som är på gränsen till utmattning och vill få bekräftelse genom barnböcker (helt normalt):

1. "När Åkes mamma glömde bort" av Pija Lindenbaum
2. "Månen blev rädd" av Joar Tiberg och Anna Höglund (från inlägget nedan)
3. "Pappan och havet" av Tove Jansson

Sist ett lite apart val som jag ändå måste dela med mig av i denna genre, Eva Lindströms vattnigt vackra "I skogen" med fina formuleringar som "Molnen far omkring som galningar", "Träden susar. Det är särskilt tallarna som susar så högt att små träd kan bli skrämda. Kan ni inte ta det lite lugnt, säger vi" och "Vi har inte bestämt att det ska blåsa. Det blåser ändå".
Blir det bättre? Ett kontrollfreaksheaven.

Fatta vilken press att vara måne

Det började som en flamsigt samtal på facebook. Kände vulkanen Eyjafjallajökull sig lättad efter utbrottet, eller kände hon skam över allt hon ställt till med? För mig var det busenkelt att identifiera mig med frågan. Några kvällar efter det kraftfulla utbrottet var jag på middag, en sån där middag med en massa fräsiga välutbildade och högavlönade personer ni vet, och såklart var typ tjugo procent av de planerade gästerna inaskade (ett nyord enligt tidning Vi), men när jag poppade frågan om skam vs lättnad var det ingen som fattade. "En vulkan kan väl inte känna något" sa min bordsända mangrant.

När jag läser Joar Tibergs och Anna Höglunds nya "Månen blev rädd" infaller en liknande identifikation direkt. Boken handlar om att månen inte riktigt orkar - och jag känner det i hela kroppen: fatta vilken press att vara måne! Att punktligt och enligt väl inövat schema lysa ordentligt kväll efter kväll. Leder såklart till solklar utmattningsdepression. Tiberg och Höglund fattar och beskriver så oändligt väl. Slutet är bitterljuvt:

"Jag kan lysa, tänkte han, inte hur starkt som helst, men jag kan lysa".

Kitty Crowther is a queen

Jag tycker inte att media tillräckligt har hajpat årets Alma-pristagare Kitty Crowther, så jag måste verkligen understryka att hon är fantastisk. En konstnär. En humorist. En belgare med örnkoll och medkänsla, född 1970 av en svensk mor, uppvuxen i Bryssel.

Hennes bilderbok "Ivo & Vera på bio" får mig att fundera. Den vuxne i boken, Ivo, har tydligen totalt missat hur viktigt det är att sätta gränser? Som svenskt päron fattar man inget. Får Vera ta med sig hur många gosedjur som helst på bio? Köper han biljett till dem (är han galen?)? Sen in och ut ur biosalogen hur som helst, kissnödig, törstig, ett glömt gosedjur. Oj oj oj. Föräldern i mig får spader.

Men den övergripande känslan är ändå (och tack Kitty för det): alla de där gränserna vi hela tiden sätter för våra ungar - punkterar de inte lekfullheten lite för ofta? Nästa gång ungarna vill ta med sig en massa knasiga grejer nånstans ska de få det. Sen får vi se hur jobbigt det egentligen blir.

Långa ben 2

Den 4 september 2007 startade jag Grannfrubloggen efter att ha läst och gillat Anna-Clara och Thomas Tidholms bok "Långa ben" så mycket att jag ville hylla den mer än bara hemma i köket.
Den 20 februari 2009 la jag ner skrivandet. Det var väl en flytt som kom i vägen antar jag.
Idag, den 26 maj 2010, drar jag igång igen. Det blev högtidligt det där, och det är det också. Hoppas några läsare hittar tillbaka. Anledningen till att jag börjar blogga igen? "Långa ben"! Igen (på sätt och vis). I förra veckan pratade jag och några till om Ebba Witt Brattströms nya bok "Å alla kära systrar" i P1:s Nya vågen (ni som är intresserade kan lyssna här), och jag outade mig själv som radhusfeminist. Dagen efter hörde Anna-Clara Tidholm av sig och uttryckte hur viktig de vardagsfeministiska frågorna är, lite för att peppa mig tror jag. Det lyckades hon med!
Inte nog med detta. I förra veckan, innan radioprogrammet, hade barnen plockat fram "Långa ben" ur hyllan för kvällsläsning och vi hade läst den flera dagar i rad och i och med att jag är lite inne på synkronicitet så startar jag bloggen igen.

Hängde ni med?
Det gör inget.

Ur "Varför arbetar mamma?"

(det står: När Mikael har somnat kan Mari göra vad hon vill en stund. Sedan måste hon sova, för snart börjar en ny arbetsdag.)

Har någon någonsin beskrivit mitt liv så väl?
Nä.

Just detta försöker jag berätta för min sexåring varje kväll. Nu är det vuxentid, förstår du. VUXENTID.
SOV!

Efterlysning 2

Den här också.

Hör av er. I will give you alot of kisses and hugs and some money.

Efterlysning

Den här boken vill jag få tag på. Kanske vill någon sälja? Förmodligen inte, men man kan ju alltid chansa.
Jag behöver den.

Bullerbyidyll

Läser i senaste Språktidningen att ett av 2008 års nyord är "Bullerbysyndromet". Jomenvisst, tänker jag, det känner vi ju till. Längtan efter att ge sina barn en bullerbyuppväxt. Men icke. Bullerbysyndromet förklaras som ett syndrom som lockar tyskar till Sverige. Bullerbysyndromet är hottare än någonsin på grund av den tyska tv-produktionen "Inga Lindström" (googla om ni inte känner till denna bisarra serie).
Nu vet jag inte hur det ena leder till det andra, men har ni tänkt på att det nuförtiden inte görs några barnböcker där handlingen utspelar sig i övre medelklass? Det kryllade ju av såna barnböcker förr (Madicken, Lotta på Bråkmakargatan, Tommy och Annikas familj, Tant Brun, Tant Grön mf - jag kommer inte på fler nu).
Idag bor alla barnboksbarn i lägenhet, känns det som. Bullerbylyckan är liksom inte korrekt i 2000-talets barnlitteratur.
Eller?

Cool kille

Tvåringen hemma hos oss har just nu det härligaste sätt att presentera sig själv.

- Jag är cool, säger han till alla han möter.

Yes!

Here we go again

Jösses, säger ni kanske, men nu skall grannfrun med familj flytta igen. Bara tio minuter bort från Älvsborgsgatan i och för sig, men ändå.
Det är mindre men finare. Billigare också, faktiskt. Och det kommer att finnas en kakelugn i köket. Går ej att motstå om man är som jag. Det är nåt med eld som gör mig glad.
Huset är från 1861. Halleluja!

Värsta bästa kärnfamiljsbloggen

Nu måste ni även börja följa helt purfärska kärnfamiljs-bloggen som ni hittar här.

Och snart, mycket snart, kommer Rebeckas och min bok "Skriet från kärnfamiljen".

Lista - på begäran

Klara efterlyste de bästa böckerna för fyra- respektive tvååringar i en kommentar längre ner. Jag publicerar mitt svar här också. Inte de bästa för det får jag bara prestationsångest av, utan några vi här hemma tycker är döbra. Just nu.
(Bilden ovan är från Örnis bilar - en höjdarbok jag i princip kan utantill. Carl-Johan de Geer har skrivit - ni fattar att det är bra...)

För fyraåring:
- "Resor jag aldrig gjort av Syborg Stenstump" av Anna Höglund
- "Gogos vita barn" av Barbro Lindgren (och Anna Höglund)
- "Så gör prinsessor" av Per Gustavsson
- "Sonja, Boris och tjuven" av Eva Lindström
- "När Åkes mamma glömde bort" av Pija Lindenbaum
- "Min lilla apa" av Ulf Nilsson och Kristina Digman

För tvååring:
- "Örnis bilar" av Carl-Johan de Geer
- "Bebis arg" av Ann Forslind
- "Vem bestämmer" av Stina Wirsén
- Böckerna om grisen Benny av Barbro Lindgren
- "Historien om någon" av Åke Löfgren (en klassiker!)
- "Alla får åka med" av Anna-Clara Tidholm

Mangosoppa

Livet är ändå för härligt. En vän till mig ska kanske bli mango-odlare i Brasilien. På riktigt! Fatta vilken underbar grej. Hur kommer man på det liksom? Men det gjorde hon och hennes man, och jag ligger raklång av beundran. Och jag kan inte låta bli att tipsa om helsköna barnboken "Ture kokar soppa" där Thomas och Anna-Clara Tidholms lilla figur Ture gör en mumsig mangosoppa.
Jag älskar mango! Och jag fullkomligt älskar okonventionella planer.
(Och tänk: det finns en barnbok för alla tillfällen...)

Elsa-Pälsaefterlysning

Hjälp mig: i vilken barnbok är det en Elsa-Pälsa med?

Mp3-äventyr

Efter fyra dagars influensa infinner sig i min familj något som egentligen borde vara ett naturligt helgtillstånd, nämligen l u g n. Vi såsar runt i pyjamasar, läser alla tidningar som finns i lägenheten, sover middag flera gånger om och hela härligheten kröns med att alla i familjen tysta sitter och slö-lägger pärlplattor samtidigt som vi lyssar på "Momo eller kampen om tiden" av Michael Ende, fint inläst av Vanna Rosenberg.
Jag känner igen stämningen från helger och lov när jag var liten. En mysig hmmm vad ska jag göra nu-känsla. Ett helt okej tillstånd som jag hädanefter ska sträva efter att framkalla mer här hemma. Utan influensa.
Angående "Momo eller kampen om tiden" så köpte jag den som mp3-bok via adlibis för 126 spänn. Jag är säkert sist i hela världen med detta, men det ger mig ändå en känsla av att behärska teknik och vara modern, liksom. Det hela var dessutom ganska lätt (även om det liksom känns lite märkligt att köpa nåt för 126 kronor som man sen inte ser röken av). Det vill säga det var urlätt så länge jag var på adlibris sida, lite knixigare när jag skulle packa upp zip-fil och hitta härligheten på min egen dator. Sånt måste bli lättare i framtiden. Men ändå: I´m a modern girl. Eller hur!
Nu: vård av influensasjuk tvååring. Lille gubben. (till honom har jag mp3-shoppat "Sagor för busiga barn" med sju folksagor och nån knepig grej av Lennart Hellsing, suveränt inläst av Sissela Kyle. Han somnar så fort jag sätter på den.
"Det var en gång en pannkaka..." zzzzz)

Bokhyllsinfo - något introvert

På Bokhora finns just nu ett inlägg som handlar om vilken författare man har flest böcker av hemma i bokhyllan.
Hmmm. Intressant, eller hur?Jag blev genast nyfiken på hur det ser ut i vår egen - jag hade faktiskt ingen aning innan jag kollade. Lite aning när det gäller barnböcker hade jag kanske - men ingen susning när det kommer till vuxen. Jag är liksom inte en sån som slukar ett helt författarskap. Än. Jag skall bli - när jag blir äldre och får tid. Ni vet.

När det kommer till barnböcker är jag helt uppenbart en trogen köpare. Jag har mina favoriter. 13 böcker av Barbro Lindgren, 10 av Anna-Clara Tidholm (varav några har Thomas Tidholm som medförfattare), 9 av Pija Lindenbaum. Sen kommer Astrid Lindgren och Stina Wirsén med vardera 7 böcker. Sen kommer en massa andra författare som vi har fem-sex böcker av (Viveca Lärn, Jan Lööf, Lena Anderson/Christina Björk och Anna Höglund - som jag alla verkligen gillar också. Nu när jag tänker på det så kommer mina favoriter inte i samma ordning som antal böcker vi har. Ni fattar?)
I den här listan har jag faktiskt räknat bort Laura Ingalls Wilders böcker om det lilla huset på prärien. Min man medförde samtliga nio i vårt bo. (Hur fint är inte det?)

Bland vuxenböckerna är jag inte en lika trogen läsare. I topp hamnar återigen en samling som tillhör min man av en författare som heter Stefan Zweig (bilden) (min man har tydligen i ett tidigare liv slukat hela författarskap??). Hela åtta böcker tronar i vår hylla av denne österrikiske man som dog för egen hand 1942 och som jag inte läst en rad av, men som min man hävdar är "en novellernas mästare". Well well. Credigt nog är Marcel Proust nummer två med hela På spaning-sviten (sju band som ingen här hemma - ännu, märk väl - har läst). Sen kommer vi till en av mina älsklingar, nämligen Bodil Malmsten, av vem jag har sju titlar, tätt följd av ytterligare en författare som ingen här hemma läst, nämligen Olle Hedberg. Jag har snott med mig dessa böcker hemifrån enbart på grund av deras look - de är otroligt 50- och 60-talssnygga. Sex titlar av Olle Hedberg är dock långt ifrån hela hans författarskap - Hedberg gav ut en roman vaje höst mellan åren 1930 och 1974 (då han också dog)! Efter detta kommer Paul Auster, Peter Høeg, Klas Östergren, Per-Anders Fogelström (kanske borde romanserier inte räknas med?), Inger Edelfeldt och August Strindberg. Och - tada - den danska familjepsykologen Jesper Juul - också han med fem titlar. Sen kommer en massa författare på fyra, tre, två och naturligtvis enbart en titel.

Hur ser det ut hos er, Lisa på Rönnbacken, Masarinmamman och Ana Udovic?

Så håller ni ihop hela livet...

”Skaffa hus, låna på er så mycket att ni aldrig kan ta er ifrån varandra”.

Ett av Gulletussans relationstips till par i kris ur Klara Zimmergrens och Mia Skäringers väldigt roliga nya bok "Mia & Klara. Skall vi skratta eller gråta".

Eller hur.

Duddwig och Bamseflor

Det är kul när ens favoritförfattare kommer på att de skall skriva barnböcker. Som Inger Edelfeldt till exempel. Hon har koll på nutiden - det märks i allt hon gör. "De ovanligaste barnen i världen" som kom i höstas är såklart inget undantag. Emma Adbåge har ritat, och kombinationen hennes fulsnygga teckningar och Inger Edelfeldts text är kanonbra.

Som den södermalmsbo jag är kan jag inte låta bli att känna igen mig i barnen Duddwig och Bamseflors verklighet. Det som är annorlunda är kul - eller hur.
"Vårt hem måste vara RIKTIGT annorlunda. Det får inte likna någon annans hem" säger pappan i boken, och barnen får annorlunda mat, reser till särkilda ställen, har ovanliga leksaker och väldigt ovanliga barnvakter. Och, of course, när barnen blir stora byter de namn till Anna och Mats, skaffar musgråa kök och jobb på skattemyndigheten. Det vanliga lockar.

Jag tror kanske inte att barnen tycker att den är kul på samma sätt som jag tycker. Men det gör ju inget. Absolut ingenting. Jag uppskattar böcker som har en vuxendimension.

Märkligt

Två tidsmässiga saker är ytterst konstiga:

1. Varför får jag dra upp ungarna vid 7.30 på vardagarna (och de är supertrötta och vill ingenting), men på lördagar och söndagar - ja då kommer de glatt hoppandes redan vid 6.50?

2. Varför är jag komatöst trött vid 19.30 och har supersvårt att hålla ögonlocken öppna när jag läser saga (jag kan falla i sömn på en sekund om jag tillåter mig), men när jag skall gå och lägga mig vid 23.30 då KAN JAG INTE SOMNA?

Hej Gunnarssons

Det här är stor humor enligt sexåringen. Stor humor. Varje dag går vi förbi vårt lokala bageri, och varje dag har semlorna fått nya pratbubblor.
Klart roligast (enligt sexåringen...) är "Stå inte bara där, köp mig!". Näst roligast är "Ta mig här ifrån, jag vill se mer av stan" (vilket semlan inte kommer få om den blir köpt av oss har sexåringen och jag muntert konstaterat).
Men fy farao. Vet ni vad en semla kostar? 32 kronor. På vårt lustiga konditori i alla fall. Humortillägg, kanske?

Dino-loopen och Ann Heberlein

Å, Masarinmamman, vad jag känner igen mig i din eviga dino-loop (se kommentar till dinoinlägget nedan).

- Var är dinosarierna nu?
- Utdöda
(- f ö r h o p p n i n g s v i s ... )

- Var var människorna då?
- De fanns inte.
(- f a n n s i n t e... f a n n s i n t e... f a n n s i n t e . . . )

Outgrundliga frågor - och kanske svaret på varför dessa urdjur intresserar en del av oss. Det är liksom litegranna som det där med universum och oändlighet. På något sätt måste vi bearbeta vår bakgrund och tillblivelse.

Även jag tackar Sarah Sheppard för något så fantastiskt som en bok om dinosaurier som faktiskt inte urtrist. Ja, jag kan till och med själv initiera läsning av "Massor av dinosaurier" då och då.

(Nu tittar tvåringen förbi och råkar få syn på bokomslaget på min datorskärm.
Han går i spinn.
"Min bok. Sauri. Sauri. Sauri!"
Han dansar runt i glädje.
Så sött.)

Förresten så fick jag igår Ann Heberleins "Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva" och började läsa direkt. Jag kunde sen inte sluta läsa förrän jag kom till det fruktansvärda slutet (som mer eller mindre är ett avsked). Boken var fruktansvärt tung. Så smart och så oändligt sorglig, men också så personlig att det är svårt att härbärgera. Ann Heberlein är etikforskare, debattör och trebarnsmamma (och jämnårig med mig), och hon har periodvis svår ångest och då ständiga självmordstankar. Jag har många gånger läst hennes texter och gillat henne. Nu är jag orolig. Och jag antar att hennes förläggare Svante Weyler också är det.
En sak som kan trigga igång Ann Heberleins ångest är diskussioner om universum. Det kan jag förstå.

Mus-sågning

"En näve sagoflirt från Shrek, en skopa kockhumor från Råttatouille, en ansenlig mängd moral från Disneys samlade produktion och vips! så har vi berättelsen om en liten mus som är missförstådd av de sina, bannlyses, upplever äventyr och tar revansch med besked. Som grädde på moset serveras vi en smetig berättarröst som hävdar att ”alla små flickor drömmer att bli prinsessa”, en makalöst invecklad intrig med parallella handlingsplan som är omöjliga att hålla isär, ett par riktigt grymma lynchningsscener samt könsroller som får amerikanskt 50-tal att framstå som radikalt. "

Så skriver SvD:s Malena Janson om nya storfilmen för barn "Sagan om Despereaux". Hon ger filmen en etta. Av DN får den en tvåa.

Såga, såga, såga.

Urtrista urdjur

Vad är det med dinosarier? Varför är de så intressanta för små människor?

Va?

Vem bestämmer?

"Nu är boken slut. Det är dags att sova. Så tycker stora. Nej, det är fel! Boken börjar bara om igen. Så tycker lilla."

Jag läste Stina Wirséns "Vem bestämmer" för tvååringen idag innan han somnade. Det är hennes allra bästa tycker jag.

Precis så där är det.

Vem sjutton bestämmer egentligen?

Och vem bestämmer bäst? Tvååringar eller trettionåttaåringar?

Fasen vet. Men jag vet att det är bra om tvååringar somnar innan åtta, och jag vet att det är gött för trettioåttaåringar att få några timmar om kvällen utan barn. Så det blir lite egentid som det heter nu för tiden. Ett nyord som faktiskt litegranna skiljer sig från begreppet egen tid.
Eller? Egentid är osexigare, tycker jag. Smetigare, ofriare och jäkligt mycket småbarnsföräldraaktigt. Lite livspusselvarning, liksom.
Egen tid är större.
Hajjar ni?

Lennart Hellsing-synd

Ärligt talat (det här är förmodligen att svära i kyrkan) men hur kul är Lennart Hellsing egentligen? Böckerna han har översatt de senaste åren är inte speciellt bra. I nya "Herr Pinnemans äventyr" av Julia Donaldson hackar sig orden fram till meningarnas slutrim - precis som de gör i "Var är mamma?" och böckerna om Gruffalo (också av Julia Donaldson). Och "Musikbussen" som kom i nytryck förra året är faktiskt helt obegriplig. "Kusin vitamin", "Lappricka pappricka" och "Boken om bagar Bengtsson" som ligger här hemma nånstans och skräpar, slänger varken ungarna eller jag mig över heller. Även om det känns som ren allmänbildning att ha hört de där rimmen.

Nån måste hjälpa mig: ge mig hans bästa. Vad skall jag läsa för att hitta rätt? I år fyller Lennart Hellsing 90 år och hyllningarna kommer hagla.

Sist ändå ett hett tips:
Boka biljetter till barnföreställningen "Spagetti - det har du rätt i" som har premiär på Dramaten den 21 feb redan nu. Den är hopkokad av Martina Montelius (som är Kristina Lugn den fantastiskas dotter) utifrån Hellsings "Matbok". Jag tror den är underbar. Jag känner det i lilltån.
(Illustrationen ovan är pjäsens.)

Ps:
Jag gillar Herr Gurka.

Gott nytt år på bloggen

Nytt år - ny barnlitteratur. Mitt nyårslöfte till bloggen är att skriva mer.
Jullovet avlöpte väl, och jag slogs än en gång av att västkusten är lika fantastiskt om vintern som om sommaren. På nyårsdagen satt vi med ett gäng vänner nere vid hopptornet i Kungshamn och njöt av tio minusgrader, sol och ett vindstilla hav. Då mår grannfrun. Nu njuter jag av ett slaskigt Stockholm och gläds åt att kunna ta fram hojen igen. Blaska på bara vädret!

Vår tomte kom (precis som många andra tomtar hoppas jag) med augustprisvinnaren "Legenden om Sally Jones" av Jakob Wegelius i säcken. Vilken julklapp! Vackert, varmt, rörande och spännande om apan och superhjältinnan Sally Jones. När vår farmor satt i kökssoffan i eternitpalatset och läste högt var allas öron spetsade - tvåringens, sexåringens, mina och Marcs (och ja, vedspisen sprakade bredvid! Efter mycket trilskande är den äntligen renoverad och den rosenröda leka-förr-i-tiden-idyllen fanns faktiskt där i nån halvtimma ungefär. Det var sagolikt.). Anyway, läs denna skröna, en slags "graphic novel" (tecknad roman) som inte liknar så mycket annat jag läst. Den är fantastisk! Själv tänker jag låna samtliga Jakob Wegelius böcker på biblan, för nån annanstans verkar de inte finnas. Jag vill läsa "Spionerna i Oreborg" och "Esperanza" också. I´m in love.

Sen blev jag otroligt inspirerad av k-specialdokumentären "Vanessa Beecroft och tvillingarna" som sändes före jul (passa på och se den på svts hemsida medan det är möjligt). Den handlade om den italienska konstnären Vanessa Beecroft och hennes försök att adoptera två sudanesiska barn som hon samtidigt använde i konstnärligt syfte. En fantastisk dokumentär om konst, adoptioner, kvinnlighet, afrika, ammning och kompromisslöshet - väldigt många angelägna ämnen som ni förstår.

För övrigt är jag svårt sugen på "Tre systrar" som snart slutar spelas på Stadsteatern, och på nån bra teater att se tillsammans med barnen. Någon som har nåt tips?

Häxan Surtant!

Så här skriver Häxan Surtant just nu på sin chattsida:

"Just nu har jag fullt upp med att sura hela dagarna, men någon gång i vår kommer jag kanske att svara på dina tråkiga frågor här."

Det är inte utan att man blir lite imponerad.

Hon har förmodligen fullt upp med att spela in nya serien "Häxan Surtant och den fruktansvärda fritiden". Ha ha ha.

Markus - min tillvaros krydda

När jag ändå är inne på bloggen kan jag tillägga att det på många sätt är sorgligt att det mest spännande i mitt liv just nu är att Markus Fagervall bor i mitt hus. En trappa under oss.
Ja, han ni vet som vann "Stjärnor på is" igår. Såg ni inte?
Vaaaa?
Vad gör ni på lördagskvällar?
Här i huset kollar vi i alla fall på "Stjärnor på is", och om någon i porten vinner så dekorerar vi hans dörr med teckningar och hurra-hälsningar. Alla är med, från femåringar upp till pensionerade damer. Det är så kul så.

Ett hot mot såväl psykisk hälsa som jämställdhet...

–Duktiga flickor-syndromet verkar tyvärr bara bli värre. Jag säger bara cup cakes och scrapbooking, säger Tinni Ernsjöö Rappe här.

Augustprisgnäll

Jag lyssnar inte. Det spelar ingen roll vad juryn sa, jag tycker ändå att Eva Lindströms "I skogen" är bäst. Den skulle vunnit Augustpriset. Tycker jag.
För den är: En. Bra. Barnbok.

Kära Kulla-Gulla

Sådär ja, nu har jag fått hela Kulla-Gulla storyn återberättad för mig av min nya skrivbordsgranne på frilanskollektivet på Katarina Bangata där jag sitter sen ett par veckor. Min granne minns alla detaljer, själv minns jag bara att jag avgudade Kulla-Gulla och slukade alla böckerna och ville vara som hon. Hon var alltid gyllenlockig, klok, stark och glad - trots sitt hårda liv där i torpet hos den fattiga fembarnsfamiljen som köpte henne på bondauktionen. Själv var jag medelklassig med spikrakt hår och jag slapp sopa därhemma och äta o-sovlade smörgåsar (så hette det va?).

Oh god - I loved her! Nu vill jag läsa om. Eller kanske lyssna, tillsammans med sexåringen. Kulla-Gulla finns som ljudbok, nämlish. Jag har beställt.

Snart i en bokaffär nära dig

Allt ordnar sig, farbrorn!

I eftermiddags var sexåringen och jag och kollade in Barbro Lindgrens "Sagan om den lilla farbrorn" som går på Stadsteatern här i Stockholm nu. Och tja, den var ganska bra. Underbar scenografi, fint dockspel av skådis-mannen på scen och klart gullig och bra story. Men den var lite långtråkig, det var både sexåringen och jag ense om när vi pratade efteråt över en morotskaka.
Och jag tänkte också på hur himla undervisande det mesta inom barnkultur är. I sina bästa stunder är Barbro Lindgren inte det minsta präktigt eller korrekt, men i sagan om den lilla farbrorn är andemeningen att fantasi är fint, att det går att leka tre och allt ordnar sig (även om man är en skräckslagen liten farbror utan vänner).
Och det är väl fint att det är sådär i mycket av vår barnkultur. Tryggt och tillrättalagt.
Men varför, undrar jag, blir det diskussion så fort en barnbok är korrekt ur ett genusperspektiv? Varför rycker Sveriges ledande barnboksrecensenter ut just då och ylar om att berättelsen är det viktigaste?
Varför inte i alla andra fall av dold programmering som finns i nästan all barnkultur?

Prestationsprinsessor

Jag gillar verkligen nätbokhandlarnas bonusgrej "andra kunder som köpt denna bok har även köpt xxx". Där kan man få många uppslag. Och en del aha-upplevelser. Idag såg jag till exempel att kunder som köpt "Sticka till Babyn" också har köpt "Duktighetsfällan. En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor".
Var inte det lite kul?

(Ja, jag har börjar sticka. Och jag tänkte jag skulle skapa en väst till tvååringen. Skaaaapa)

Föräldraledig boss

Det är sorgligt att detta är en glad nyhet, men det är det. Kan Morgan Olofsson vara föräldraledig i ett år så kan alla.

Stackars Bolibompa?

Jag tror att jag har förklaringen till Bolibompas tittarras:
Det är så jävla svårt att titta på tv nu för tiden att ingen gör det. Först skall man hitta alla olika fjärrkonroller, sen komma ihåg vilken som gör vad och allra sist hitta barnkanalen bland alla kanaler.
Min barn får göra annat nu för tiden.
Jag får tuppjuck av digitalboxen. Tuppjuck.

Mamma Mu-tänk

Jag har aldrig egentligen fattat vitsen med Mamma Mu, så jag har inte heller sett den nya filmen. Däremot läser jag med intresse religionsantropologen Pierre Wiktorins text "Bu för Mamma Mu" i Expressen.

Blondinbellas kvällslektyr

Är du nyfiken på vad Blondinbella läser just ikväll så kolla här.

Om kärlek.

Vill ni läsa något galet konstigt om kärlek och jämställdhet från två kvinnor jag hittills trott varit vettiga?
Kolla här.

Världens bästa barnböcker

Vad säger ni om DN:s lista över de hundra bästa barnböckerna som publicerades förra måndagen?
Jag är kluven. Kommer på mig själv att liksom nervöst och präktigt bocka av: vilka har vi läst? Vilka bör vi läsa? Liksom för att vara med i leken.

Sen kommer jag på att mina bästa inte ens finns med. Kan man överhuvudtaget göra såna här listor? I ett land som Sverige där alla springer åt samma håll? Blir det inte liksom tråkigt?
Listan är dessutom mycket förutsägbar.

Vad säger ni? Kan jag få era fem bästa barnböcker så lovar jag att försöka återkomma med mina snart. Okej?

Måste bara fråga om någon sett att det står Tinni och inte Tintin på omslagsbilden nedan?

Tintin heter nämligen Tinni på Island. Det är väldigt kul, tycker jag som aldrig någonsin träffar någon namne (Fast just det. Jag träffade ju en Tinni i alperna för två år sen. Hon driver Mc Donaldsrestaurangen utanför Höganäs. Och i våras satt jag bredvid en tjej på en fest som berättade att hon har en kompis som heter Tinni. Just den Tinni råkade jag faktiskt känna till. Jag har elva kompisar på facebook som heter Tinni. Hela tre av oss bor i Sverige, en bor i Finland, en i Los Angeles och de övriga sju kommer från olika asiatiska länder).

Marc undrar vad Milou heter på isländska.
Marc kanske?
Nån som vet? Loa?
Det hade varit ruggigt romantiskt.

Kolla vad jag just hittade ute på internet! En bild på oss när vi råkade köra förbi ett fullständigt sanslöst off shore race utanför Smögen (den spetsiga båten kör superfort i nån slags tävling).
Vi tittar förundrat från vår lilla eka som går superlångsamt. Vår fina lilla eka "Lisen".

Det är kul att man liksom kan förstå hur förtjust fotografen blivit över motivet: vilka kontraster va.

Mamman som missar solen

He he he. Nån som känner igen sig i Rebecka Edgren Aldéns krönika om den evigt plockande semestermamman?

Men jag måste hålla med: skor uppradade i storleksordning är urgulligt. Marcs gummistövlar, mina, sexåringens och så söta ministövlarna till tvååringen.

Är det normalt att tycka så?
Eller bör jag söka hjälp?

Glad sommar

Vi är i eternitpalatset och har det bra. Semesterstressen slipper vi dock inte alls. Vi har hela tiden besök av glada vänner och deras barn, kottarna vill åka båt och dörja makrill eller lägga tinor eller spela yatzy eller gå och bada eller äta glass precis jämt. Vi vuxna som står som frustande hästar med målarpenslar och hammare i handen och vill jobba och göra fint i vårt sommarpalats på Prästgårdsgatan (som faktiskt artar sig riktigt bra).
De olika önskemålen krockar med andra ord ibland...
Apropå fiske så får vi så himla många krabbor i vår endaste tina att vi nu snart inte vet vad vi skall göra av dem. Inte en krabba till på mitt matbord, tack. Nä, vi får börja slänga tillbaka dem i havet istället, precis som vi gjort med de åtta präktiga humrar vi också fått i tinan hittills (man får inte fiska hummer förrän klockan 07.00 måndagen den 22 september nämligen) . Men makrillen som sexåringen stolt bär hem steker vi och grillar och mumsar vi så gärna i oss.

Kungshamn är fint. Det luktar hav, det blåser och det rör på sig i byn. Man kan till och med få en jättegod latte här. På panget på vår gata. För alla som är sugna på en gammeldags pensionatstillvaro ungefär så långt västerut ni kan komma i Sverige kan jag väldigt varmt rekommendera vår granne: Prästgården i Kungshamn.
För övrigt läser vi "Hermans sommar" av Stian Hole varje dag. Den är så fantastiskt fin. Sexåringen vill dock alltid avsluta med en snutt från något av alla Tintin- eller Smurf-album som finns här. Hmmm.
Så ha en riktigt riktigt smurfig sommar! Vi hörs.

Dina begär - allas problem

"Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva ­beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär."

Läste ni Nina Björk häromdagen i DN? Om inte, gör det nu.

Snyft

Idag är en märklig dag. Det är första dagen för ettåringen på hans nya dagis, och sista dagen för sexåringen på hennes älskade, fina, lugna, underbara dagis (som ni kan njuta av på bilden ovan). Dit har vi gått dagligen i flera år, sexåringen har blivit omhändertagen, tröstad, kramad, road. Hon har lekt och lärt sig. Somliga säger att montessoripedagogiken är extra bra för barn som kommer från röriga familjer. Inte för att vi är tokstökiga, men ganska dynamiska (om man vill vara snäll). Kanske har det därför varit extra viktigt och skönt för sexåringen att komma innanför dörrarna till sitt dagis, där ordning råder och rutiner följs hela tiden - dag efter dag. Det kan nog ha varit en vila för henne många gånger.
Och nu är det dags att säga farväl. Det känns tufft, tråkigt och lite spännande på samma gång. Vad är det som komma skall?
Och jag försöker tänka att det fina dagiset finns kvar. Andra barn kommer få komma dit och ha en underbar dagistid. Och vi har haft vår.
Tack, tack, tack till Rudalid!

Jag borde ha fixat med min bokföring ikväll. Istället har jag planlöst surfat runt på Lauritz.com (och hittat två stycken lådcyklar till salu som jag tyckte såg bra och mycket prisvärda ut, men som jag inte la bud på. Därtill är jag för skrajsen).
Samtidigt har jag satt i mig en påse Polly.

Detta sammantaget gör att jag mår urk.

Ni blir mina vittnen: jag skall härmed sluta äta godis.

Okej.

Från och med nu.

PS: Ja, jag skall också bli bättre på att ordna med min bokföring, och ja, jag skall börja lägga en massa bud på internet-auktioner. Som en duktig flicka. He he.

Filmtips

Jag glufsar i mig stan. Det är så kul att vara tillbaka. Att bo och leva i Stockholms innerstad ger mig en känsla av att livet är här och nu. Jag cyklar omkring, kollar på arkitektur, i skyltfönster, på människor, stannar, dricker kaffe, träffar bekanta, går slumpartat in i butiker som ser lockande ut, pratar med folk. Barnen tycks känna som jag. De är ovanligt nöjda med livet so far. Det är jag så lycklig över. Det var trots allt på grund av dem och deras ve och väl som vi stannade så länge som vi ändå gjorde i förorten. Bilden av den lyckliga barndomen finns ju liksom där.

I alla fall. Igårkväll hojade jag ner till Berns och tog ett glas vitt vin med en kompis, och sen slank vi in på filmen "Margot at the wedding" som jag velat se sen jag förstod att den är gjord av samma man (Noah Baumbach) som gjorde den makalöst bra filmen "The squid and the whale" (en familj, 80-tal, New York, det går bra för mamman och mindre bra för pappan - något som gör att både pappan och resten av familjen koncentrerar sig på att boasta pappan medan mamman får gneta på i det tysta. Tills hon inte pallar mer och drar. Då faller såklart allt.).
Nya "Margot at the wedding" var lika kul att titta på, snygg som attan och med fantastiska skådisar (Nicole Kidman, Jennifer Jason Leigh och Jack Black) och med samma woody allenska intellektuella psykologisk-neurotisk dialog rakt igenom som fanns i "The squid...".

Ett biotips med andra ord. (Och ett dvd-tips också, "The squid and the whale" alltså).

Sexåringens filmtips är "Pocahontas". Den är ganska härlig faktiskt. Och baserad på en verklig person.

6 juni

Jag måste säga att "This is England" var ett väldigt bra dvd-val kvällen före Sveriges nationaldag. Jag har haft lite svårt för denna vår nya högtidsdag sen den blev röd. Det enda jag gillar med den är att den faktiskt är en helt kravlös röd dag i almanackan att göra vad man vill med. Well, well. Vi åt ändå en traditionell sillunch. Det var gott. Sen tillbringade min svägerska och jag eftermiddagen på en fullständigt urvarm Filippa K-utförsäljning, vilket ju också är skoj (om man är funtad som jag).
Har ni sett "This is England"? Vilken bra film om baksidan med nationalism och om gängpsyklogi. När huvudpersonen, den lilla grabben som blivit skinhead under filmens gång, slänger engelska flaggan i havet i slutscenen, då la jag nöjt huvudet på kudden och somnade in, övertygad om att den 6 juni får fortsätta vara en fint meningslös ledig dag i mitt liv.

PS:

Månadens barn-dvd:
"Snuttefilm för de små" av Anna-Clara Tidholm - 1000 gånger bättre än Teletubbies för våra minsta kompisar. "Apan fin" filmatiserad, äntligen!





Månadens barnbok:
"En blommas liv" av Stefan Casta med fantastiska illustrationer av Sara Lundberg. Som poesi. Mindfullness för barn.

Dagens läsning

Intresserad av sagor? Läs min artikel om berättande i dagens Svenska Dagbladet. En sak som jag inte hade plats att att gå in på i artikeln, men som jag pratade med den professionella storytellern Allison Cox (en mycket fängslande kvinna) om, var den unkna kvinnobild som finns i nästan alla traditionella sagor och som faktiskt gör att jag drar mig för att läsa de gamla klassikerna för mina barn.
Allison Cox höll med och föreslog direkt: ändra dem. Hon själv vägrar att föra kvinnoförnedrande vidare genom att återupprepa dem i sagor för barn.
Så bra.
Detta är ju helt i linje med Karin Salmson och bokförlagen Vilda och Olika (läs inlägg lite längre ner i bloggen om du inte fattar nåt just nu. Jag är för trött att förklara. Inget gör mig så utmattad som att köa mig igenom stan med två trötta barn fastspända i bilen, och det har jag gjort idag. Kö från Stadion till Södertunneln. Non stop. Barnen var dessutom i post-sockerchock-tillstånd efter att ha tillbringat ett par sena eftermiddagstimmar på ett soligt och riktigt kul barnkalas i en syrendoftande förort. Ni fattar. ) Efter det två timmars bostadsrättsföreningsårsmöte för min del. Utan barn tack och lov.
Nu ba: zzzzzzz.

Progressiva svenska skolor - var är ni?

Här är ytterligare ett par skollänkar för er som är intresserade av alternativa skolformer: The Summer Hill School i Suffolk, England. Check it out, people! Jag tror, och hoppas, att skolan kommer förändras i framtiden. Förhoppningsvis inte i den riktning som Lars Björklund vill, utan i motsatt riktning ungefär.
Var finns alla progressiva skolor i Sverige. Nån som vet? Jag minns så väl hur jag för några år sen slukade en artikel i Vanity Fair om en skola i Santa Monica, Kalifornien, om en nytänkande skola som hette något så fantastiskt som Crossroads School. Den är värsta progressiva kändisskolan, svindyr och populär i lite lagom arty filmkretsar. Bland annat har ett par av mina all time favoriter Gwyneth Paltrow och Jack Black gått där, men det var inte bara därför jag blev fascinerad av skolan. Eller? Just nu minns jag faktiskt inte exakt varför jag blev så förälskad i skolan (eller om det var Vanity Fair-artikeln om skolan jag blev kär i), men det kan haft att göra med att skolan faktiskt är döpt efter en av de finaste dikter jag vet, "The road not taken" av Robert Frost.

"Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference."

Hemundervisning

Idag kan ni läsa om en hoper coola och banbrytande personer på Idag-sidan i SvD. Jag träffade dem och gjorde intervjun för ungefär en månad sen, och blev väldigt påverkad. En av föräldrarna berättade att det brukar folk bli när de talar om att de undervisar sina barn hemma. De flesta föräldrar som hör det brukar få dåligt samvete över att de själva lämnar sina barn.
Är det inte sjukt?
Hur har vi inrättat vårt samhälle egentligen? Varför är vi så mycket ifrån de vi älskar allra mest? När folkskolan inrättades såg samhället helt annorlunda ut än det gör idag - ändå lever formen kvar. Vi lever i så stela strukturer.
Själv kände jag att det enda jag gör är att säga "hej då" till mina barn. Hej då på morgonen på dagis, och hej då på kvällskvisten de dagar jag skall göra något kvällstid. Och de blir alltid lite ledsna.

I förmiddags talade jag med en vän som läst artikeln och som berättade att i Kalifornien (var annars?) finns en skola som har anammat unschooling-konceptet. De låter alltså alla initiativ till inlärning komma från barnen, som kommer och går som de vill. Tycker ni det låter galet? Jag tycker det låter som det klokaste man kan tänka sig.

Krammärkt - eller?

Läste ni debatten om krammärkta böcker i tisdagens Dagens Nyheter? Jag kan inte låta bli att på sätt och vis hålla på Karin Salmson, men liksom ändå tycka att Lotta Olsson har helt rätt i sin replik. För inte är det litteraturens syfte att vara didaktisk? Själv väljer jag inte böcker efter hur politiskt korrekta de är, varför skall vi ituta barnen att det finns ett rätt sätt att vara med hjälp av just deras godnattsagor?
Vad tycker ni?
Fram till nu har jag gått igång som en tok på genusgranskade böcker. Men nu ... I dont know. Får tänka lite till medan jag packar upp flyttlådor. Jag återkommer. Och jag önskar att någon annan kunde tänka mer om detta. Hur skall man göra? Är man överambitiös i sin jämställdhetsiver?

Hej igen

Är inte detta grymt frestande?
Och är inte detta en toppenidé till mors dag?

Och, förresten, vi har det bra inne i stan. Det är bara så otroligt mycket att fixa med när man renoverar och flyttar in samtidigt... Jag är hemma med barnen för det mesta, har tagit ut lite föräldraledighetsdagar som låg och skrotade hos försäkringskassan, och barnen och jag hänger aktivt nere i Skånegläntan när vi inte packar upp kartonger och undrar var i helskotta vi skall lägga allt vi packar upp. Men nu har vi både dusch och en fungerande spis. Wow.

Kristina Axén Olin igen

En sak till: är det inte symboliskt, nästan övertydligt, att Kristina Axén Olin stod hemma och bakade bullar när allt hade brakat ihop och hon hade ställt in onsdagens jobb? Varför gjorde hon det? Det måste varit överjaget som tagit över. "Hjälp: jag måste vara nyttig på något vis: jag bakar bullar som barnen kan äta när de kommer hem".

Vad är det med bullar? Varför har de kommit att bli synonyma med supermamman? Kanske för att de är de mest tidskrävande bakverk man kan ställa sig att göra kanske. Då är mamman där hon skall vara: i köket. Liksom.

Vad tror ni?

Halleluja!

"LOVE the way he smiles at 2:59" har en person skrivit under denna video på Youtube. Yes! Själv är jag alldeles galen i sättet han slänger med huvudet på (exempelvis vid 2:16).

Är jag 17 år igen?

Kul för mig i så fall!

Jag håller inte med henne politiskt, men är beredd att ...

Är det inte för jäkligt, det här med Kristina Axén Olin? Hon fixar inte att vara ensamstående och samtidigt hög politiker.
Är det henne eller jobbet det är fel på?
Jobbet så klart. Självklart behöver vi människor som hon i politiken. Vi måste få bli representerade av ensamstående morsor med höga ambitioner, också. Jag vill leva i en värld där även såna har makt.
Varför hjälpte inte hennes parti henne mer? Gav henne fler medarbetare? Tydligare ramar? Avlastning? Typ fem sekreterare och sovmorgon då och då.
Va? Vad säger ni?

I love Jamie

Middagstips: Det finns ett recept som jag lagar oftare än något annat, och det är ugnstekt kyckling med en citron uppstoppad mellan benen med rosmarinrostade potatisar. Det är dögott och enkelt att fixa ihop. Allt du behöver är en timme till godo innan middagen skall stå på bordet.
Ni som har Jamie Olivers bok "Middag med Jamie" kan slå upp det på sidan 18.

Och ja, jag vet att ni kommer tjata om att höra om när jag intervjuade honom. Men det får jag berätta mer om en annan gång. Nu måste jag jobba lite. Marc konstsimmar och barnen sover, så det är fritt fram.
Förresten har vi köpt en rostfri kyl till nya lägenheten. Det är typ 10 år efter alla andra, men lite fränt ändå. Eller?

På DN debatt idag

Vad säger ni om Stig Hadenius utspel?
Det är inte utan att man håller med.
Vi måste stoppa tokiga jävlar som vill döda små barn INNAN de gör det.

Idag

I förmiddags lämnade Rebecka Edgren Aldén och jag in vår bok till förlaget.
Ni kan inte ana vilken grym känsla det där är.
Nu känner jag mig aningslöst stark, redo att sätta mig in i nya ämnen. Som hemskolning, till exempel. Jag hade en långt samtal med en kvinna som hemskolar sina barn idag på förmiddagen. Alltså: hennes barn går inte i skolan utan lär sig det de behöver genom henne och hennes man och deras vänner och kontakter. Hon verkade vettig, och var inte religiös. Hemma hos henne vaknar alla när de är utsövda, sedan äter de långa frukostar där de diskuterar det som står i tidningen, spelar lite piano, läser högt eller pratar om ditt och datt. Sen gör de något annat. Det hela lät fint. Jag kommer göra något om henne och hennes tankar om skola och utbildning, så ni som blir nyfikna kommer att få läsa mer.

Sen pratade jag med flyttfirman som skall hjälpa oss till Södermalm, hittade (äntligen!) pappret där ramnumret på min stulna cykel står, drack lite kaffe med kompis-Björn och surfade småhus i Älvsjö tillsammans med honom. Hemnet är ju alltid kul. Det är han och hans familj som är intresserade - inte jag (om ni undrar).

Och nu på kvällen har jag tränat för första gången på en och en halv månad. Det kändes helt rätt. Men kondisen var lite skadad. Ett tag fick jag för mig att spinning-ledaren håll ögonen på mig för att hon trodde att jag var nära en kollaps... Tja, vem vet? Gött var det i alla fall att flåsa loss lite.

Ciao.

Modiga mamma-apan

Förresten: jag måste bara avslöja mig själv.
När sexåringen och jag hade läst ut två kapitel ur "Min lilla apa" (som hon förresten fick på sitt födelsedagskalas i söndags, en helt könssegregerad tjejmiddag by the way) så var läget följande: polisen hade med hjälp av den lilla pojken som är bokens huvudperson fått ut aporna som svinade i pojkens familjs hus, och alla aporna försvinner skriande iväg mot skogen efter att en person skjutit ett varningsskott i marken för att skrämma iväg dem . Bara en apa, en mamma-apa, är kvar i trädgården, där hon tjutande hoppar omkring trots varningsskotten.

Sexåringen berättar om boken vid frukostbordet dagen efter. Hennes version är "alla aporna blev rädda och stack, det var bara en mamma-apa som var kvar. Hon var supermodig och tuff.".
Varpå jag (mitt pucko) myndigt förklarar: "Näe, jag misstänker att hon var kvar för att hennes lilla bebis-apa finns kvar inne i huset. Hon var nog orolig."
Utan att tänka efter ett dugg.
Jag ångrar mig. Även om jag hade rätt. Ulf Nilssons mamma-apa var ju orolig för sin bebis (nu har vi läst ut boken). Men sexåringen hade ju också rätt. Mamman var tuff som stannade. Pappan drog.

Apkalas

Vet ni vad som kan hända om man glömmer stänga fönstret om man bor i Sydafrika? Hualigen. Det kan sluta i katastrof. Apor kan ta sig in, och väl inne så river de ut böcker ur bokhyllan, sliter ner gardiner, krossar porslin, bajsar och kissar överallt (och när de är klara så stryker de sina bajsiga rumpor mot väggar och möbler...). Det här har jag och sexåringen lärt oss genom att läsa Ulf Nilssons (han som tidigare skrivit grannfruns älsklingsböcker om döden: fina "Herr Muffin" och "Alla små döda djur") senaste bok "Min lilla apa".

Jag tycker alltid att det känns så uppfriskande med perspektiv från andra länder i barnböcker. Så väldigt mycket i dagens barnboksflod är berättelser som bekräftar barnens svenska vardag. De behövs ju såklart också, men nu skall i alla fall jag ut och leta efter fler berättelser från andra länder.

Här har Ulla Rhedin skrivit om boken i dagens DN.

På Sös

Nu är en av mina närmsta vänner och föder barn.
Så stort.
Så ogreppbart.
Så fantastiskt.
Det kommer komma en ny liten vän till våra liv.

Push woman.
Jag tänker på er alla tre. Och får gåshud.

Om strävan efter att passa in...

En vän ringde nyss och berättade följande tänkvärda grej.

I går, på min sexårings födelsedag, ringde först min väns åttaåriga dotter till min dotter för att gratulera. Den obligatoriska frågan förstås: vilken present var din bästa?
Sexåringen svarade: en barbie. (Jorå, på kvällen dök en barbie upp, till sexåringens lycka. För inte kan man överleva med enbart sex barbiedockor?)
En timma senare ringde min kompis son, 10 år. Han ställde samma fråga, men fick ett annat svar, nämligen jordgloben.

Streetsmart av sexåringen?

Ps. Hur gulligt är det inte att dessa två, en av mina äldsta vänners fina barn och sexåringens idoler, ringer och grattar? Man blir gråtmild för mindre.

Ps igen: Barbisen ovan har vi faktiskt här hemma. hur komiskt är det inte med bajsplockarstickan som hör till detta kit? Finns det såna i USA?

En vägg som flyttas

Oj, oj, oj. Just nu är det mycket att göra i grannfruns liv. Bokdeadline: skriva skriva skriva skriva för att lämna på måndag samt flytt och renovering av lägenheten. Och det vanliga: mat, tvätt, lek, natta, städa. Nåja, vi har dragit ner på städningen. Det råkar ofta bli så när just jag har mycket att göra på jobbet. Hmmm. Kanske för att vi har viktigare saker att göra då? Eller vad tror ni? Några tolkningar? Några feministiska?

När jag var uppe och kikade i nya lägenheten häromdan så sa Miro (en mycket bra snickare som hjälpt oss med våra senaste tre lägenheter) plötsligt: "Köket är lite litet. Matplatsen blir trång. Vi kan flytta köksväggen 40 centimeter in i sovrummet om du vill." Halleluja. Vilken kille. Vilken idé. Så just nu håller Miro på att göra just detta krångliga. River den gamla, fem meter långa, väggen och sätter upp en ny, 40 cm längre bort. Sovrummet blir stort ändå. Och köket är ju det viktiga, precis som alla ni som gett mig råd längre ner i bloggen skrev. 40 centimeter, tänker ni, det är väl inget. Jodå. Det är massor. Två hela kvadratmeter. Det kommer märkas hur mycket som helst.
(Ni vinner en kopp kaffe i mitt kök allihopa. Bara så ni vet. Puss)

Nu: Rufus Wainwright tolkar Judy Garland på högsta volym hemma hos grannfrun. Man skriver så bra till det. Snart kommer sexåringen och en kompis hit. Dagis stängt idag. Just idag. Sista arbetsdagen innan deadline. Of course.

Spark!

I flera veckor har jag funderat över hur vi skall kunna ta ettåringen och sexåringen till dagis respektive skola på Söder, alltså en förälder tar båda barnen. Sexåringen åker ju inte vagn, vi har inte ens nån dubbelvagn, och hon är svårt att få att gå längre sträckor. Buss eller Christiania-cykel har varit de lösningan jag kommit på.

Men så blev min cykel stulen härom natten, den stod i trädgården och nån gick bara in och tog den. Fy! Med barnstol på pakethållaren och allt. Fattar inte tjuvar att cyklar med barnstolar på är ganska skitviktiga i en förortmorsas liv? Går inte bara att undvara sådär.
Konstigt nog stod det en sparkcykel där istället. Jag fattar inget, men sexåringen sparkar glatt runt på den nu, och förra helgen var vi inne i stan och övade. Det gick hur bra som helst! I lagom fart tog vi oss fram, sexåringen, ettåringen, vagnen och jag. Hurra.

Men:
Vad tycker ni? Är sparkcykeln vår nu? (Vi har frågat alla på gatan om det är deras, men inte.)

Och av nån anledning får jag inte in denna video i min blogg, men ni som orkar kan kolla möjligheterna i sparkcyklarnas värld (de verkar oändliga):
http://www.youtube.com/watch?v=l_t-FiFXEjg

Is that good, or what?

Vi är så glada idag

Idag blev vår femåring en sexåring! Hurra. Hon fick en jordglob och en ryggsäck och en dag på Skansen och ett fint vinglas till samlingen. Och ett litet armband med ett tillhörande läppglans som hänger och dinglar från länken.

Gissa vilken present som var mest underbar i sexåringens ögon?

Schnyggestövlar?

Är inte detta extremt kul?

Oj, när jag flyttar från min posha förort hoppas jag aldrig mer få höra resonemang om bristen på delikatessaffärer på ön, skvaller om Nordeamannen eller prat om hur jävla underbart det är på ställen som Ski Lodge i Lindvallen.

Och kanske slipper jag se 58 par fötter i Hunterstövlar vareviga dag?
Vem vet?
(Kanske jag till och med skaffar ett par själv? För jag har en märklig känsla av att min borgerliga sida kommer att blomma när jag väl installerat mig på bortre Södermalm. Det gäller ju att balansera, eller hur? Men godsägarstilen med gummistövlar och för liten dunväst i nån naturfärg och tillhörande fyrhjulsdriven kärra - den kommer aldrig funka för mig.)

Ovanligt stökigt...

Jag sitter och jobbar vid köksbordet, och alldeles nyss kom femåringen in med en kompis.

Kompisen till femåringen:
- Men OJ, varför är det så stökigt här?

Femåringen (utan att tveka):
- Det skulle det vara hemma hos dig också om du hade en lillebror som hela tiden stökade ner.

Tack till femåringen!
Men det känns tufft ändå för en mamma med sjuka ideal. Tufft ända in i märgen.

Sorgligt nog.

PS: Det är inte ettåringens fel att det ser ut som det gör. Inte bara i alla fall.

Hej då glassbilen (hoppas jag)

Det här håller jag fanimig med om.
Köp aldrig nåt från den vidriga Glassbilen.

Rufus

rufuism

Det borde vara varje radhusmorsas rättighet att nån gång i livet först få biljetter till en så ofantligt häftig grej som Rufus Wainwright på Dramaten, sen få njuta på åttonde raden i två timmar och efter det ta ett par glas vin i marmorfoajén medan Rebecka Hemse dj:ar och sen (det är inte slut än, på långa vägar) glida över till en av sviterna på Berns och dricka champagne tillsammans med den coola katt som fyllde 40 och hade party där, för att senare på kvällen åka några våningar ner och mingla i barnen och prata lite strunt med den läckraste artisten på hela jäkla jordklotet: Rufus him self.
Det är sant. Så var min lördagskväll. Som grädde på moset fick jag skjuts hem till förorten genom vårnatten (svinkall) bak på min mans vespa.
Ibland behöver man en sån kväll extra mycket.

Hej

Jag är på banan igen. Tror jag.
Jag läser till och med morgontidningen igen, har inte gjort det på några veckor på grund av ... tja .. en kris. Och så läser jag, nu på morgonen med en tekopp i handen, en text om Dominica Peczynski i SvD "Min helg" och bara älskar ett citat. "När kvinnor i min ålder (jag, grannfruns anm) vill visa upp en perfekt fasad med det perfekta förhållandet, ett perfekt hem och bli en slags kvinnliga martyrer, då går jag nog åt andra hållet. Jag vill inte förmedla och belasta min dotter med allt jag har gett upp för hennes skull. Jag har inte offrat någonting, inte min karriär, min figur, eller mitt sociala liv. Jag ger henne inte dåligt samvete som hon får gå i terapi för senare. Jag är inte den sortens kvinna."
Oj, Dominica, hur har du blivit sån? Jag vill också. Jag är "den sortens kvinna". Som jobbar stenhårt på att allt skall vara bra, så där bra som det ser ut i tidingarna, som ens allra bästa minne av sin egen barndom - hela tiden. Jag vet att min strävan är falsk och omöjlig, men hur skall man veta var lyckan bor då?