”Den här var supertråkig” sa femåringen efter att ha tittat i ungefär tjugo minuter på vårt senaste dvd-inköp: ”Vilse i pannkanan”. Och jag kan inte annat än att hålla med. Zzzzzzzzzz. Trist dialog, ful och taflig scenografi och knappt nån story alls (men jag blir verkligen överraskad, för jag kommer på mig själv att tycka att Staffan Westerberg är riktigt söt). Den klassiska invändningen mot ”Vilse…”, att den är läskig, håller varken femåringen eller jag med om (och det minns jag inte heller att jag tyckte att den var när jag var liten).
Vad är det som är läskigt? Upplys mig nån som vet.
Läskigt tråkig, kanske?
4 kommentarer:
Var det inte storpotätan som var läbbig? Och att han faktiskt kunde dyka upp när som helst... Jag gillade Vilse i pannkakan och har inte alls tagit skada. (eller vad säger mina vårdare?)
storpotäten är en pytteliten mes i potatiskostym.
Jag kom ihåg att jag var fascinerad när han vände på pannkakan! Men ingen av Westerbergs uppsättningar (om man nu kan kalla det för uppsättning) var väl någon hit. Ni minns väl lillstrumpa och syster yster - huh så tråkigt! Alex
Jag hörde en intervju med Staffan i Gomorgon Världen härom veckan och den var riktigt bra och jag tror inte heller att jag tog någon skada.
Däremot så fanns det väl mycket av den tidens samhällskritik mer eller mindre gömd i Vilse?
Personligen tog jag nog mer skada av programmet med Claire och Ernst som du la upp häromdagen. Huvva ...
Skicka en kommentar