Tja. Hur skall jag uttrycka mig? Att läsa "Pappan och havet" (den näst sista boken om mumindalen) som småbarnsmamma är very intressant. Jag är ärligt talat lika hänförd som irriterad under läsningen. Tove Jansson är ett geni, och livet orättvist.
Det börjar direkt: "Han (muminpappan) visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller så var det nån annan som höll på med det."
Han är rastlös och lynnig.
Muminmamman pysslar.
"Förr eller senare stack Mumintrollets mamma över från kökssidan till källaren, hon gick efter tekorv eller smör. Eller till potatislandet. Eller efter ved. Varje gång såg hon ut som om hon gick på en alldeles ny väg och tyckte det var spännande."
Hon ständigt sysselsatt och långt ifrån bitter.
Och så fortsätter det boken igenom. Hon är en toppenmamma, och en fullkomligt uppoffrande fru för sin trulige make. Rund, trygg, lugn - den goda mamman personifierad. Gäster är alltid välkomna, hon pysslar ständigt i hemmets vrå och hon är cool som en swimmingpool. Aldrig det minsta orolig eller överbeskyddande. Aldrig upphetsad.
Men, sundhetstecken finns, hon är faktiskt småirriterad ett par gånger längre in i "Pappan och havet"!
"Var har du varit! utbrast pappan. Jag? sa mamman oskyldigt. Jag tog bara en liten tur för att lufta på mig. Du får inte skrämmas så där, sa pappan. Du måste tänka på att vi är vana vid att ha dig inomhus om kvällarna. Det är just det som är det förskräckliga, suckade mamman. Man behöver omväxling, man blir för van vid varann och allting är likadant, inte sant älskling."
Nån mer som får andnöd?
Är den uppoffrande muminmamman egentligen nån vidare förebild? Är det kärlek att offra sig på det sätt som muminmamman gör?
I "Sent i september" (den sista muminboken) får Homsan Toft tala för mina känslor (och möjligtvis Tove Janssons?): "Varje gång han tänkte på mamman fick han ont i huvudet. Hon hade vuxit sig så fullkomlig och mild och tröstande att det var olidligt, en stor rund slät ballong utan ansikte."
Vi är som vi är, vi päron. Och det är ingen idé att mäta sig mot andra. Allra minst mot muminmamman.
8 kommentarer:
Kanske behöver vi säga mer "inte sant, älskling?" till varandra - utan att få andnöd.
Att offra sig för ngng är egentligen inget som låter bra för nutidsmänniskan. Vi tänker så mycket på oss själva så att offra sig för någon annan är konstigt och nästan suspekt. Men jo, att offra sig kan absolut vara ett tecken på kärlek. Men man kan inte offra sig hela tiden, för du får man nog svårt att älska.
Jaaa! Jag vill innerst inne vara mycket mer muminsk. Men jag skulle gilla om Muminpappan också hoppade på tåget. Håller du med?
muminpappan har väl gömt sig nånstans med bennys pappa ;-)
Skämt åsido. Vad säger Lilla My om saken? Blir hon aldrig arg på den frånvarande muminpappan? Eller den uppoffrande muminmamman? Vet nån? Jag kan min mumin för dåligt ...
Lilla My ser allt. Men hon gör inget åt saken.
Förresten lisa: läs muminböckerna. de är grymma. Och Arvid skulle gilla dem, misstänker jag.
Lilla My ser allt men gör inget åt saken. Månne därför hon är så himla arg hela tiden?
Är tyvärr inte så beläst vad det gäller muminfamiljen. Men kanske muminmamman går på cipramil... man blir ju lite avtrubbad då och så är det ju gladpiller.... som kortison för själen. Bara en tanke;)Skämt å sido, jag är glad att jag INTE är muminmamman..
Skicka en kommentar