Här en artikeln författad av en fritidsledare som sett en av de häktade för mordet på 16-åringen sedan han var liten.
"Jag kommer ihåg när du stod på skolgården med din nalle som var nästan lika stor som du själv och kastade snöboll på de äldre killarna."
Modigt och bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att vi sopar omkring skulden som om målet vore att nån villig person skulle stå där med skyffeln och ta emot. Som om nån skulle ha allt ansvar? Så är det ju rimligtvis inte. Förmodligen är det som Hillary Clinton har sagt: It´s takes a village to raise a child". Vi har alla ansvar. Visst. Men vissa har faktiskt mer ansvar än andra. Föräldrarna, sure, men om de falerar måste nån annan ta ansvar. Och det är då snurren börjar - den som Jeanna Bagger-Jörgensen beskriver i artikeln. Kanske är det byns hövding man skall gå på? Göran P och Fredrik R - känner ni skuld?
1 kommentar:
Så bra, så modigt. Så konkret. Hur kan staten(=vi) få forsätta att göra vansinniga felprioriteringar? Jag tänker på Sigrid Rausing, arvtagerskan till tetre pak som blev filantrop. Hon donerar varje år över 200 miljoner kronor till olika projekt för ökad rättvisa.
- Att inte göra något, utan bara få kapitalet att föröka sig, det är som en mentalsjukdom, en besatthet, säger hon.
Mentalsjukt är just var det är. Fram med pengarna för fasen!
Skicka en kommentar