Vi var ju alltså och såg "Jag är jag för att min lilla hund känner igen mig" på Stockholms stadsteater igår, femåringen och jag. Det var nåt av det bästa vi har sett i teaterväg (vi går ju inte sådär döofta i och för sig, men ändå). Allt var så bra, så roligt, så allvarligt, så kärleksfullt. Skådisarna, scenografin, sofforna vi i publiken fick sitta bekvämt och mysa i och Gertud Steins texter.
Puss å kram till Unga Klara som vågar göra så barnsligt roliga vuxengrejer att både stora och små har kul samtidigt.
(Fina fotot taget av Linn Sandholm - och de svarta grejerna i toppen är publikens jackor upphissade i taket. Väldigt spännande.)
2 kommentarer:
Oj, man blir sugen. Men var den inte lite läskig? läste i Dn att barnpsykologer hade varit inkopplade för att kolla av åldersrekommendationen.
Mikael F
Jo, den var lite läskig. Men på ett bra sätt tyckte vi. Liksom existentiellt läskig om du fattar. Hårresande.
Skicka en kommentar