
måndag 29 oktober 2007
Megagrisen?
Nu diskuterar vi för fullt vad den eventuella jycken skall heta. Vad säger ni: Megagrisen, Romeo eller Kisen?
Syskontrauma

Japp, det här är ju den givna presenten till alla familjer som väntar syskon. Speciellt till oss som går från ett barn till två. När vi blev en kvartett (ha ha) blev det kaos. Femåringen (som då var fyra år) gick i humörmässig strejk. Vi päron daltade, hotade, skällde, satte gränser, sket i gränser och gosade maniskt med henne. Och kände skuld. Vad hade vi gjort? Skulle vi orka det här?
Jag sprang till biblan och lånade precis alla barnböcker om syskon som finns (typ de som finns i antologin "Syster och bror. Liten och stor") och försökte läsa om Babar, Laban och Astrid Lindgrens sura lille Peter som trilskas lite i "Jag vill också ha ett syskon", och vill byta bort lillsyrran mot en trehjuling. Av mormor fick illbattingen en t-shirt som det stor "storasyster" på, och ömma vänner trillade in och totalignogerade bebisbrollan och överöste storasystern med storsysterspresenter och påståenden om att småsyskon är superjobbiga. Allt i bästa välvilja, såklart.
Men hon hade gått i baklås. Blev förmodligen hellack över den nya roll som hennes liv nu innebar. Hon vägrade tröjan (hade den inte en enda gång) och var helt ointresserad av böckerna. Hon ville inte alls vara storasyster. Den lille bebisen lät hon vara ifred, det var oss vuxna hon gav sig på...
Efter något år normaliserades familjen (Phu. Ett år. Fattar ni hur lång tid det är?)
Men det var hos oss det.
Som tur är så innehåller "Syster och bror..." berättelser som i alla fall behandlar det vi var med om. Att allt inte är idyll när syskon kommer. Typ.
Hahaha

Kompis Karin har varit i USA med jobbet och har en alldeles egen version av historian nedan:
- jag tror att min fru är på tjänsteresa i USA.
- tror?
- ja, sexet är som vanligt, men disken liksom hopar sig i köket.
fredag 26 oktober 2007
Från filmen "A Prairie Home Companion"
- jag tror min fru är död
den andra säger:
- tror?
man nummer ett:
- ja, sexet är som vanligt, men disken liksom hopar sig i köket.
torsdag 25 oktober 2007
Pangbruttor och ponkar

"Kaaaan vi inte läsa lite i boken som säger hur killar är och hur tjejer är" ber hon med sin vänaste stämma.
Hon behöver det. Vill ha det. Om och om igen.
Det får mig att fundera.
Förmodligen törstar hon efter litteratur som bekräftar könen. Kanske behöver hon någon slags tydlig ingång till berättelsen om tjejer och killar, kvinnor och män. Kanske berövar vi barnen någonting när vi försöker luckra upp könsrollerna? Inte för att jag inte tror att de får könsrollerna bekräftelser från samhället i övrigt hela tiden, men ibland undrar jag om vi genusintresserade föräldrar har lite för duktiga ambitioner när det gäller våra barn? Kanske är könsrollerna ett tryggt ankare att hålla i när de stormar – som det ju gör i livet då och då…
Själv älskade jag ”Duktiga Annika” av Elsa Beskow när jag var liten och jag blev ju feminist trots det. Eller tack vare kanske?
Hur vild är den vilda bebin?

På tal om diagnoser: hur vild är egentligen den vilda bebin*?
Hur vild som helst - eller hur? Och visst, mina barn kan vara jobbiga, men så tokiga som den vilda bebin är de i alla fall inte. Det myser både jag och barnen över när vi läser.
*Den vilda bebin i Barbro Lindgrens böcker "Mamman och den vilda bebin", "Den vilda bebiresan" och "Vilda bebin får en hund"
Dvd-tips för stora och små

På tal om 70-talsbarnprogram: vi fetdissar "Vilse i pannkakan", men vi älskar "Tårtan". Janos, Frasse och Hilding är idoler (men förmodligen skulle en husläkare av idag ge dem varsin diagnos. Vad lider de av tror ni, dessa typer?)
Jag tror inte att de lider i och för sig. De är ju naturbarn - experter på det som alla gurus predikar idag: typ mindfullness och närvaro i stunden.
Det är underbart att sitta och kolla på dvd tillsammans med sin kotte när man gillar filmen lika mycket båda två.
Jag minns när jag var liten och spanade på "Tårtan" - att pappsen satt bredvid och garvade var liksom halva grejen.
Brev från JämO
Hej, Tinni!
Jo, det står ju i DN:s intervju att Anne-Marie Bergström är emot kvotering av föräldraledighet. Men det är hon inte. Hon är för en individualiserad föräldraförsäkring, där ledigheten knyts till den enskilda föräldern och rätten att överföra ledighet till den andra föräldern tas bort. När hon svarade DN på frågan om kvotering uttalade hon sig om kvotering i allmänhet, inte just i samband med föräldraledighet. Tyvärr framgår det inte av artikeln.
Från början tänkte vi att det förmodligen skulle blåsa över, AMB har gjort mängder med intervjuer sedan hon tillträdde, hon har alltså fått många möjligheter att vederlägga missuppfattningen i DN. Tyvärr är det svårare att få spridning på en rättelse än på en nyhet ("Kolla! Nya JämO är emot kvoterad föräldraförsäkring!").
Med vänlig hälsning
Magnus Jacobson
Pressekreterare
JämO
onsdag 24 oktober 2007
Jämförelsehets?
Nya outfits varenda dag, och sköna betraktelser från vardagen...
"Hade jättetrevligt i går på tupperwarepartyt, det kom inga fler än min svärmor och jag till värdinnan men det blev mycket fikabröd till oss. Jag fick en kniv som man ska bre tomatsås på pizzan med."
"Måste köpa mer kattmat, en ny diskhoskrapa och veckans förråd av mjölk, ost, fil, bröd..."
Ha ha ha.
tisdag 23 oktober 2007
JämO igen
"Vi har en jämställdhetsminister som inte är feminist, snart införs vårdnadsbidrag och nu har vi fått en ny Jämställdhetsombudsman som verkar totalt okunnig om jämställdhetsfrågor."
Augustpriset
"Nöff nöff Benny" av Barbro Lindgren och Olof Landström, "Sonja, Boris och tjuven" av Eva Lindström, "Flickan som var vacker i onödan" av Janne Lundström och "Var är min syster?" av Sven Nordqvist.
Nån speciell som ni hejar på?
(Själv håller jag nog tummarna för Eva Lindström och blir väldigt nyfiken på boken bakom titeln ""Flickan som var vacker i onödan").
söndag 21 oktober 2007
Tips från femåringen

Nu kommer femåringen och frågar vad jag gör. När jag berättar så säger hon att jag måste tipsa om den bästa barnboken hon vet i hela världen just nu: "Olga kastar lasso" av Helena Willis. Jag tycker också att den är grym. Det finns en uppföljare också, "Olga och Stefan gräver guld", men den är så ny att vi inte har sett den ännu. Men vi längtar.
Heja Ebba von Sydow

Tackar du nej till en drink är du en bitch, tackar du ja blir du en drinkhora. Missa inte DN söndags artikel där Ebba von Sydow beskriver livet på krogarna kring Stureplan. Visst kommer man att tänka på dubbelbestraffning - en av Berit Ås berömda härskartekniker?
Nu tänker jag direkt att alla coola bruttor i krogsvängen borde gör som feministerna i det norska stortinget gjorde på 70-talet - identifiera härskarteknikerna och öva sig på att se dem överallt. Det finns fem stycken. De norska kvinnorna gjorde tecken till varandra så fort de upplevde någon av dem. Två fingrar i luften = härskarteknik nummer två i faggorna. Så identifieras makt (och maktmissbruk) och så mobiliseras motstånd.
fredag 19 oktober 2007
torsdag 18 oktober 2007
Mer barnkultur
It all comes back to me... 1983 känns plötsligt nyss. Eller?
Tävling!
"Hinken och Myran
heter dom som står här
Och deras hund heter Strunt
Och deras Morfar heter Jonte
och han har kommit bort"
Bra blogg
"Kvinnans tvångsmässiga förhållningssätt till skönhetsidealen gör henne avsexualiserad, avkönad och harmlös. Hon blir oförmögen att fokusera på något annat än sin spegelbild samt vad som ligger framför henne på tallriken. Hon petar i maten för att hon petar i livet."
Familjelivsfållor

1. Den kd-präktiga familjen där kvinnan jobbar på fasaden och mannen på karriären
2. Idealet i tidskriften mama. Den urbana och glassiga projektet där båda skall jobba på karriär och livsstil, gärna med hjälp av några au pair-slavar som tar hand om barnen under tiden
3. Carl Larsson-idyllen på landet, det vill säga måttfull och harmonisk, enkel och estetisk familjeidyll
4. Gröna vågen
5. Bobby Äikiä-misären där inavlade och debila familjer krökar och incestar sig i vidriga ruckel utan el och varmvatten medan de nyvåldtagna barnen sitter i garderoben och leker med silverfiskar (läs Sofia Rapp Johansson)
Vilken familj är ni?
Långloskor - urk
”Om det duggregnar borta på Nya Zeeland idag”, sa Pippi, ”så är det mitt fel”.
Staffan Westerberg är söt ju

”Den här var supertråkig” sa femåringen efter att ha tittat i ungefär tjugo minuter på vårt senaste dvd-inköp: ”Vilse i pannkanan”. Och jag kan inte annat än att hålla med. Zzzzzzzzzz. Trist dialog, ful och taflig scenografi och knappt nån story alls (men jag blir verkligen överraskad, för jag kommer på mig själv att tycka att Staffan Westerberg är riktigt söt). Den klassiska invändningen mot ”Vilse…”, att den är läskig, håller varken femåringen eller jag med om (och det minns jag inte heller att jag tyckte att den var när jag var liten).
Vad är det som är läskigt? Upplys mig nån som vet.
Läskigt tråkig, kanske?
onsdag 17 oktober 2007

Femåringens första egenskrivna önskelista! Wow. Men vad står det? Rätt svar vinner en ...ja, gissa vadå?
Sova över

Här är en nyhet för er som har barn i sova över-åldern. En ganska menlös och förutsägbar historia (det är kul att sova över till en början, sen läskigt och pappa får komma och hämta), men ändå bra. Kanske för att det är Cecilia Torudd som har tecknat (och alla år med Kamratposten har gjort att jag liksom älskar henne och känner mig trygg när jag ser hennes figurer), och kanske för att boken ändå har ett basic genustänk... Bra också att boken är en "lätt att läsa-version" - sova över-åldern och lära sig läsa-åldern är väl ungefär samtidigt? Här hemma är det så i alla fall.
måndag 15 oktober 2007
Efterlysning
söndag 14 oktober 2007
Gå och se!

Puss å kram till Unga Klara som vågar göra så barnsligt roliga vuxengrejer att både stora och små har kul samtidigt.
(Fina fotot taget av Linn Sandholm - och de svarta grejerna i toppen är publikens jackor upphissade i taket. Väldigt spännande.)
Blogg-middagar
Eller också kan du kika in på grymma om jag var din hemmafru-bloggen.
lördag 13 oktober 2007
fredag 12 oktober 2007
Doris Lessing!
torsdag 11 oktober 2007
Gissa priset
Läs
"Jag kommer ihåg när du stod på skolgården med din nalle som var nästan lika stor som du själv och kastade snöboll på de äldre killarna."
Modigt och bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att vi sopar omkring skulden som om målet vore att nån villig person skulle stå där med skyffeln och ta emot. Som om nån skulle ha allt ansvar? Så är det ju rimligtvis inte. Förmodligen är det som Hillary Clinton har sagt: It´s takes a village to raise a child". Vi har alla ansvar. Visst. Men vissa har faktiskt mer ansvar än andra. Föräldrarna, sure, men om de falerar måste nån annan ta ansvar. Och det är då snurren börjar - den som Jeanna Bagger-Jörgensen beskriver i artikeln. Kanske är det byns hövding man skall gå på? Göran P och Fredrik R - känner ni skuld?
onsdag 10 oktober 2007
Sexig grannfru?
När jag hör ordet grannfrun tänker jag typ på min mammas gamla väninnor från området där vi bodde på 70-talet: himla härliga modersgestalter i utsvängda jeans som hette saker som Eva, Anita och Berit och som satt på vår kökstrapp med var sin kaffekopp och snackade om livet och sa saker som "En kvinna utan en man är som en fisk utan cykel". För mig är ordet grannfrun en flirt med en typ av kvinnlig gemenskap som liksom är lite komplicerad men mest en slags härlig vänskap som råkar bli till bara därför att man råkar bo bredvid varandra och kanske att ens barn leker tillsammans. (Världens längsta mening?)
Boktips från ettåringen

Två grymma lästips för ettåringar:
"Bäbis arg" av Ann Forslind är bara för härlig. Den knyter dessutom an till det våld som är så aktuellt i dagarna. Om barn inte får lära sig att hantera sin ilska kan det bli problem längre fram i livet - det har vi ju bevis för. Jag satt faktiskt och pratade med en barnpsykolog för ett par timmar sen, och hon underströk hur viktigt det är att inte tysta ner eller avleda små kottar som är arga. Och bäbisen i "Bäbis arg" blir tvärsur när han inte får leka med saxen. Men han får inte ändå. Sen blir mamma också arg. Hjälp. Sen blir de sams. Min ettåring fullkomligt tokälskar bilden där bäbisen är arg. Förmodligen känner han igen sig.
En annan favorit (enligt min ettåring i alla fall) är Jan Lööfs nya pekbok i avtorkningsbart och sådärtjocktpapper ni vet, som heter "Nu skall vi köra". Den är lika enkönad som Jan Lööfs böcker brukar vara (förutom en dam i Jeep på en sida...), men väldigt fin och meget intressant tycker ettåringen. Brum!
Vassego gullungar!
tisdag 9 oktober 2007
Anne-Marie Bergström
Två av mina skräckexempel från intervjun:
Fråga: Har du några privata erfarenheter av att vi lever i ett ojämställt samhälle?
Svar: När jag tog det här jobbet hade jag anledning att fundera över det. Men faktiskt inte.
Männen tar fortfarande bara ut 20 procent av föräldraledigheten. Tror du på kvotering?
- Nej, jag är emot kvotering. För mig känns det som stagnation, en slutpunkt.
Claes Borgström var är du?
Dagens boktips

Ganska nya "Gogos vita barn" av Barbro Lindgren med illustrationer av Anna Höglund och hennes dotter Isadora är verkligen den konstnärliga fullträff i världsklass (som DN kallade den - en recension to die for...). Berättelsen har Barbro Lindgren funnit i sin mormors gamla läsebok, och hon har bearbetat den och gett den ett nytt slut. Tillsammans med de fina bilderna blir det en surrealistisk, kul och fin berättelse om den alternativa kärnfamiljen och främlingsskap. Och Barbro Lindgrens slut: ja det är så härligt att man smäller av. I love happy endings!
Unisex
Så är det.
Pernilla W - en knegare
Detta (Emilios bok) är en naken och sorglig skildring om hur det blir när man växer upp i en familj där precis allt handlar om att visa upp en perfekt yta i media.
Om att sätta teaaaaaterkarriären före de egna barnen. Om att tycka att en huvudroll i Grease är viktigare än sin egen son.
...
Hon låter sina BARN vara med i Melodifestivaler och turnera ensamma på sommaren.Finns det nån som tycker att ett barn inte ska få gå i skolan i lugn och ro UTANFÖR mediahysterin?
Pernilla, vill du verkligen att dina barn ska tvingas uppleva allt du var med om som barn?
Jag lyssnade på Pernillas sommarprogram i somras, och det var väl sådärbra, men min behållning var faktiskt att höra Pernilla prata om sin barndom och ungdomstid på scener runt om i Sverige. Hon älskade att stå på scen. Hon berättade att hon ofta får reaktionen "vill du verkligen att dina barn skall uppleva samma sak". Hennes svar: (ungefär) "Ja, om de vill. För jag älskade det. Jag skulle aldrig undanhålla barnen det . Hur skulle jag kunna göra det? Det var ju en underbar grej för mig" (även om jag har satt citattecken så är det inget citat, utan andemeningen i det hon sa...).
Då tänkte jag att vi så ofta dömmer ut det vi inte vet ett skit om. Och Linda Skugge gör det i Expressen. Det är så i i helvete korkat att skriva att Pernilla tycker att en huvudroll i Grease är viktigare än hennes son. Vad menar Linda? Att mammor som jobbar inte älskar sina barn? The daddies då?
Och eftersom vi bor i samma förort som Pernilla och gänget ser vi ibland Benjamin showa i centrum. Det syns lång väg att han älskar det. Han är en sång- och en dansman (och dessutom superjuste mot alla tokblyga femåringar som står och blänger på honom som vore de hypnotiserade).
Linda: drop it!
Alla andra: kanske skall vi sluta använda Pernilla W som en allmän spypåse?
Vårdnadsbidrag
Vi är lurade. Vi ägnar för mycket av vår värdefulla tid åt shopping. Kan det vara en del av livspusselproblematiken?
måndag 8 oktober 2007
Muminmamman på Rönnbacken
Skvallertoppen

Linda Skugge kastar sten på glashus (eller hur var det?) Kolla här och här.
Hon är för skön. Eller? Jag tycker Mama och Family Living betalar ganska bra för frilansmaterial.
Böcker om våld

Flera av er har skrivit och undrat om jag har några fler tips på barnböcker som behandlar våld. På hemvägen från stan idag cyklade jag förbi Lidingö bibliotek och frågade en bibliotekarie. Det finns en del. Här är några. Läs!
För lite mindre hittade jag bara en, nämligen Pernilla Stalfelts (ja, hon med "Bajsboken") "Våldboken", som börjar med med orden "Det finns ett stort krux i världen som kallas våld". Kanske kan man dessutom använda "Gummitarzan" av Ole Lund Kirkegaard som en utgångpunkt (den är ju festlig i tilltalet, men handlar egentligen om mobbing och våld).
För äldre barn finns mer:
"Ge hit mobilen" av Siv Widerberg (Morad och Niclas är två kompisar i en svensk småstad. De småskolkar, småknarkar, strular, lånar pengar. De behöver mer pengar och börjar råna, åker fast, hamnar hos socialen och i fängelse)
"Lilla Marie" av Mats Wahl (Marie är femton år och ett så kallat "problembarn". Hon har lätt för att bli arg och när hon väl blir det vill hon helst slåss)
"En lördag i maj" av Hans Peterson och "Solprinsen" av Per Nilsson handlar om mobbing
"Vi kallar honom Anna" av Peter Pohl har ju en lysande titel och handlar om Anders som tunn och liten anländer till sommarlägret, där han under ett antal veckor skall dela rum med sju andra pojkar. Stämningen är redan från början rå och hotfull. Anna, som Anders snart kallas, blir mycket snabbt målet för gruppens aggression.
Nya "Isdraken" av Mikael Engström handlar om som har ett trassligt liv i förorten. Han boxas och fyller sina dagar med livsfarliga äventyr. Han känner en oemotståndlig dragning till att testa hur nära faran han kan gå.
Sen finns den hemska "Ondskan" av Jan Guillou i lättläst version.
"Kort kjol" av Christina Nord Wahldén handlar om en våldtäkt.
Om kameraövervakning på skolor
Arbetsmiljöverket konstaterar 2007 att hot och våld blir allt vanligare i skolan. Som lämplig motåtgärd föreslår verket att "rektor tillsammans med lärare, elever och övrig personal regelbundet gör riskinventeringar."
Vad man ska ta sig till om det skulle visa sig att hot och våld är vanligt förekommande meddelas inte.
I Skåne finns när detta skrivs 60 skolor som från utsidan övervakas av kameror. Järfälla utanför Stockholm har slagit in på samma väg. Attentat mot skolbyggnader ska hejdas med kameraövervakning.
När jag under hösten 2006 besökte en högstadieskola på Västkusten pekade man ut inomhuskamerorna för mig. Kameror var placerade i korridorer och i elevmatsalen. Skälet till att man placerat kameror i skolans matsal sades vara att det då och då utbröt "matkrig". De tonåriga eleverna sades därvid slänga mat och möbler på varandra. Personal vägrade ingripa.
Kameror rapporteras ha kraftigt minskat skadegörelse i tidigare hårt vandaliserade skolor. Det kan säkert vara riktigt. DDT ansågs för sextio år sedan vara lösningen på malariaproblematiken. Idag vet vi bättre. Det som kortstiktigt tycks vara en lämplig åtgärd kan i det längre perspektivet visa sig vara förödande.
Själv vill jag resa några frågor vad gäller kameraövervakning av skolmiljöer:
- Är det i ett längre perspektiv troligt att kameraövervakning kommer att avskräcka vandaler?
- Kan kameran komma att ses som en provokation, varför angrepp på kameror eller maskering av gärningsmännen kan bli den naturliga följden?
- I vilken utsträckning kommer barn och unga att utveckla föreställningar om att "så länge det inte ses av kameran är allt tillåtet?"
- I vilken utsträckning kommer skolpersonal att dra sig ännu mer tillbaka ur fostrarrollen och överlåta åt kameran "att bevaka?"
- Vad innebär det för skolan som institution och för lärarrollen att skolan bevakas på ett sätt som för tankarna till kriminalvårdens säkerhetsanstalter.
Hur? Hur? Hur?
Dödsmisshandeln på Kungsholmen
På något sätt måste vi alla lära oss och utvecklas av det som hänt.
En sak vi kan göra är att läsa för våra barn. I morse skrev jag till ungdomarnas favoritförfattare nummer ett Mats Wahl, och frågade om han hade någon bok om våld att rekommendera. Hans svar ger mig gåshus:
"Den mest uppmärksammade av mina berättelser om våld mellan ungdomar heter "Den Osynlige." Den är filmad två gånger, i Sverige och i USA. Den handlar om en 16- årig pojke som ligger och dör efter att han blivit svårt sparkad."
Hör av er om ni vet fler böcker.
Kärlek från Grannfrun
söndag 7 oktober 2007
Etta i hemkunskap
Så sant.
Redan i trettonårsåldern har man full koll på vilka sysslor i samhället som räknas.
Tintin till sjöss

Tintin-utställningen på Sjöhistoriska museet i Stockholm var fin och kul, för både vuxna och barn (men man skall nog ha läst ett par Tintin-album för att uppskatta det hela...). Också kul var det att hitta denna c-uppsats i genusvetenskap ("Maskulinitet och manlighet i Tintin"), där författaren kallar Tintin för en präktig mes, och hänvisar läsarna till de övriga karaktärerna för en lektion i manlighet (kapten Haddok, tex). Själv minns jag den härligt diviga Castafiore, som kunde krossa kristallglas med sin stämma och faktiskt är mer eller mindre huvudperson i "Castafiores juveler" från 1963.
lördag 6 oktober 2007
Sent skall syntharen vakna

Då och då blir jag sugen på att brodera. Visst kunde det vara fint med en gammeldags brodyrtavla med nåt lagom skojigt ordspråk på i köket? Genom illustratören Annika Huetts nya bok "Korsstygn på nytt" kan kanske till och med jag lära mig hur man gör.
Men, vilket text skall jag välja?
Hittade följande modifierade ordspråk ute på the world wide web. Men kanske är det bara för att jag är hemma med tappad röst, dödstrött och lite låg därför att jag just nu egentligen skulle ha befunnit mig på ett roligt party på Kafé 44 som jag tycker att detta är kul? Eller?
"En fluga gör att man inte somnar"
"Man skall inte kasta spjut i radhus"
"Sent skall syntharen vakna"
"Ropa inte hej förrän du behöver ett bäcken"
Vad tycker ni?
(Fullständigt galna "Din mamma jobbar inte här" blir det i alla fall INTE. Den bara hamrar ju in den gamla föreställningen att det är morsor som brukar/bör/förväntas plocka in i diskmaskinen...)
fredag 5 oktober 2007
Snällast i världen?

Trenden är tydlig i böckernas värld: i höst skall vi vara medmänniskor (Einhorn), tacksamma (Tudor-Sandahl) och oegennyttigt goda (Drakulic). Också i barnboksvärlden ser vi tecken i samma anda: Josefin och Villa-Ulla, som tidigare har varit bästisar såväl som osams, är nu snälla i nya kapitelboken för 6-10-åringar "Josefin och Villa-Ulla snällast i världen", av paret Johan och Päivi Unenge. Hur snäll kan man bli, undrar de åttaåriga kompisarna och börjar tävla.
Ja, inte vet jag, men jag vet i alla fall en som kommer bli glad när hon kommer hem från dagis och får se den nya boken i denna braiga serie.
Allt är bara bra, tack

Nu måste jag bara gå in på kvalitet som omätbart begrepp igen (se inlägg "Den omätbara kvaliteten från början av september). Det börjar med att jag läser att Maria Schottenius i dagens DN kultur skriver att Alex Schulman är en överlägset bästa skribenten om man jämför med Maja Lundgren och Unni Drougge. Så där bara. "Den överlägset bästa skribenten". Sen läser jag en recension (i SvD) av en bok som jag håller på att läsa just nu, Moa Herngrens "Allt är bara bra, tack". Recensenten Magnus Persson är inte så positiv. Romanens första del (den jag just nu läser) kallar han chick lit, förväntad, klichéspäckad och skriven med ett urvattnat språk. Slutet är bättre, tycker Magnus.
Va? Är slutet ännu bättre än början, tänker jag. För mig är boken nämligen inte det minsta klichéig. Visst, det är Paris, Gauloise, en bohemisk man - men också en etta i Kristineberg, alkoholproblem, en förlossning och första tiden med ett litet barn i en familj som inte fungerar. Och det är så gripande, så verkligt, så hög igenkänning för mig. Det handlar om relationer, drömmar, skuld, skam, att ta ansvar för nån annans beteende, om min förlossning, om mina jobbiga amningsbröst, om mitt liv (även om jag som tur är inte har upplevt just precis som Lea i boken upplever och TYVÄRR aldrig varit ens i närheten av att ha levt det där fria livet i Paris med en konstnärsjäl. Jag går dock fortfarande igång på drömmen... Kalla mig en kliché - voilà). Jag tycker boken är bra. Jag kan knappt lägga ifrån mig den.
Att läsa Persson känns ... konstigt. Of course. Begreppet chick lit börjar kännas som ett slag under bältet. En härskarteknik?
torsdag 4 oktober 2007
Paris, oh Paris

Jag håller på och skriver en artikel om husdjur och hälsa, och trillar plötsligt över detta citat:
"Alla kvinnor borde ha fyra husdjur: en Jaguar i garaget, en mink i garderoben, en tiger i sängen och en åsna som betalar räkningarna".
Paris Hilton!
Fast ärligt talat: jag är faktiskt bara sugen på ett enda av husdjuren.
Gissa vilket?
Jag är jag för att min lilla hund känner igen mig

Nu har jag varit sur i evigheter för att jag inte fick biljetter till Stadsteaterns "Babydrama" (teater för ettåringar) när jag råkade ha en ettåring just när pjäsen gick. Utsålt, utsålt, utsålt. Hela tiden. Alla föreställningar. Trots att jag på tips loggade in en massa mornar klockan sju, när ej uthämtade biljetter dyker upp till salu igen.
Så nu tänker jag inte missa Johan Petris senaste pjäs med det underbara namnet "Jag är jag för att min lilla hund känner igen mig", baserad på texter av fantastiska Gertrud Stein (läs om pjäsen här). Fast denna gången får jag gå tillsammans med femåringen. När jag ändå var inne på stadsteaterns hemsida passade jag på att köpa biljetter till nya Pippi-pjäsen, den 27 december, dagen efter annandagen, just när jullovet börjar kännas sådär lite skönt tråkigt. Visst var det trevligt? (Jag köpte också biljetter till den vuxna halvan av familjen till Kristina Lugns "Gråt inte mer, Cecilia, och inte du heller Ursula" - jag går visst igång på bra titlar, verkar det som. Och allt av Kristina Lugn.)
onsdag 3 oktober 2007
Läsning - a slow thing
- det är viktigt att vara en bra läsare för att kunna vara en medborgare i en demokrati
- i böcker kan man hitta bekräftelse: hur har andra det, hur tackar andra sorg, kärlek, problem, lycka.
En sak till som jag vill tillägga, är att läsning faktiskt är en långsam aktivitet som många gånger har svårt att hitta sin plats i vår snabba tid. Att läsa för sina kottar är att ge dem, och sig själv, lite utrymme helt enkelt. I sakta mak.
Smile if you are a man, don´t if you are woman
Så rätt!
Detta har jag tänkt på så många gånger, när jag har blivit fotograferad i samband med att jag har skrivit eller talat om mina böcker, och fotograferna nästan utan undantag ber mig att le - trots att det är ett allvarligt samhällproblem jag talar och skriver om. Undrar om de ofta ber PG Gyllenhammar att le när han skall plåtas. Typ.
Vi päron kan ju tänka på detta när vi plåtar våra barn. Förväntar vi oss gulliga leenden från småtjejer mer än av småkillar?
Mammor vi minns

Gud - flippar denna blogg ut? Den skall ju handla om barn- och ungdomslitteratuuuuuuuuuuur.
Åter till ämnet!
Jag funderar ofta på vad jag vill skriva uppsats om (på min kurs, när det blir dags för det). I och med att jag faktiskt ofta har ett slags vuxenperspektiv på barnböckerna jag skriver om funderar jag på om det inte kunde vara kul att kika lite på bilden av mamas i barnböcker. Det är ju högintressant! Dessutom är det ett ämne som berör mitt övriga yrkesliv (där jag skriver om duktiga flickor, hushållsnära tjänster, livspussel och sånt)
Har ni några mamma-favoriter?
På rak arm kommer jag på några som skulle vara skoj att analysera:
Förebilder att leva upp till:
- Muminmamman
- Lotta på Bråkmakargatans mamma (se inlägg "Föräldraförebilder" från den 17/9)
- Här kanske också Emils goda mamma platsar?
Lite mer problematiska mammor att bli skönt bekräftad av:
- Mamman i "När Åkes mamma glömde bort" av Pija Lindenbaum (på bild ovan i detta inlägg)
- Madickens mamma, som ligger jävligt lågt och jämt har huvudvärk och en massa människor runtomkring sig som fixar vardagsruljansen
- Den slutkörda och snälla mamsen i böckerna om den vilda bebin
- Elvis Karlssons mamma
Lite buskis
Man nummer 1: min fru är så dum så hon köper tv-bilagan fast vi inte har nån tv.
Alla skrattar.
Man nummer 2: min fru är så korkad att hon vattnar blommorna fast alla vi har är av plast.
Ha ha ha
Man nummer 3 skrattar rått och säger: men min fru måste vara dummast av alla. Hon åkte till Mallorca med jobbet och tog med kondomer, och hon har ju ingen snopp!
tisdag 2 oktober 2007
Filippa och Muminmamman

Det här var riktigt bra skrivet av Katerina Janoch. Kanske fattar ni inte varför, men det får mig att tänka på mitt inlägg om Muminmamman längre ner. Hur man än vänder sig så har man sin stora feta, eller lilla vältränade, eller platta och bortglömda, rumpa bak.
Så här skriver Katerina (bland annat):
"Bakar Filippa i tidningen? Jamen då är hon en präktig apa som ger andra dåligt samvete med sitt bländvita Colgate-smajl och sina fluffiga perfekta kakor.
Bakar INTE Filippa? Jamen då är hon en kallhamrad karriäristhyena som bara tänker på sig själv medan hennes stackars tre barn bara får äta Findus-bullar.
Är Filippa snygg? Jamen då är hon en ytlig tillgjord posör som bara månar om sitt yttre, springer på tandblekning och gör sig till och fixar hår och naglar, då är hon ju ingen riktig mor.
Är Filippa försummad? Nämen då är hon inte representativ, då får vi skämmas och kan inte "rikets första madam" skaffa en kunnig stylist som hjälper henne på traven? Hennes klänningar från Lindex och H&M får kritik, kan hon inte klä sig med stil o klass!"
Så kul!
The Road Not Taken
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
Robert Frost
Titta lyssna igen

Jag lovade ju att återkomma när vi hade testat tittalyssna-konceptet som Rabén & Sjögren lanserat. En bok, en cd med boken uppläst och ljud som gör att barnen vet när de skall vända blad. Vi har testat Pija Lindenbaums ljuvliga "Gittan och fårskallarna" (uppläsning av Sissela Kyle) samt Astrid Lindgrens "Mirabell" (i uppläsning av Helen Sjöholm).
We like it, femåringen och jag. Jag plåtade henne för nån timma sen, när hon satt och lyssnade för vilken gång i ordningen vet jag inte, medan jag stekte radhusbiffen (hö hö, blodpudding). Hon vänder blad och tittar och lyssnar.
Kul 1 för mig: att höra grymma Sissela Kyle läsa en bok som jag själv har läst sååååå många gånger. Hon gör det helt annorlunda. Betonar inte där jag brukar betona, har annat tonfall på en massa ställen: och det blir faktiskt en annan bok (nästan).
Kul 2: Både femåringen och jag blir publik, tillsammans. Jag lyssnar och skrattar med på ett annat sätt än när jag själv läser.
Problem: rent politiskt förstår jag att diskussionerna varit långa på förlaget. Är det ändå inte meningen att nån närvarande vuxen skall vara där och svara på följdfrågor mm. mm. Jag kan höra dem.
Men: för de barn som inte har en vuxen som läser är detta ju ett bra substitut. För de som har vuxna som läser kan detta vara ett skönt eget rum att upptäcka litteratur i. Det enda farliga är nog att det kanske finns en del som ställer in det egna läsandet när detta alternativ finns. Kanske behöver dessa päron det för en tid. Vem vet? Inte jag.
Heminredning med en ettåring

Om stolarna står upp så tar det ungefär en sekund, sen står ettåringen på matbordet, beredd att glatt kasta sig ut...
måndag 1 oktober 2007
Gynekologen i Askim
Roligast var bokklubbens träff, där kvinnorna skulle diskutera den fullkomligt överjordiskt tjocka Ulf Lundell-romanen "Frukost på en främmande planet". Ha ha ha ha.
Estetiskt påminner serien inte så lite om Bigert och Thulins långfilm från i vintras - "Allt om min buske". Snyggt, kul, smart och kvinnligt.
Se lite av serien här:
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=912266
Måndagar klockan 20.30 i SVT 2.
Mamma betalar
.jpg)
Här går jag och stoltserar med min nya knapp. "Mamma betalar" står det på den. Jag fick den i Finland, och avsändare är Svenska kvinnoförbundet. Jag älskade den från första sekund. Den påminde mig om de vidriga skoltröjorna som privata Göteborgs Högre Samskola tryckte upp nån gång på åttiotalet, med texten "Pappa betalar" på ryggen. Och den får mig att tänka på hur mycket makt som ligger både i att ha pengar och i språket (våra språkvanor avslöjar så mycket, jag tänker också på uttrycket "lånat pappas bil eller?"), men också i att kunna betala för sig själv och sina barn ur egen plånbok.
Jag tog några extra knappar. Säg till om ni blir sugna på en, så skickar jag!
Muminmamman fixar biffen

Tja. Hur skall jag uttrycka mig? Att läsa "Pappan och havet" (den näst sista boken om mumindalen) som småbarnsmamma är very intressant. Jag är ärligt talat lika hänförd som irriterad under läsningen. Tove Jansson är ett geni, och livet orättvist.
Det börjar direkt: "Han (muminpappan) visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller så var det nån annan som höll på med det."
Han är rastlös och lynnig.
Muminmamman pysslar.
"Förr eller senare stack Mumintrollets mamma över från kökssidan till källaren, hon gick efter tekorv eller smör. Eller till potatislandet. Eller efter ved. Varje gång såg hon ut som om hon gick på en alldeles ny väg och tyckte det var spännande."
Hon ständigt sysselsatt och långt ifrån bitter.
Och så fortsätter det boken igenom. Hon är en toppenmamma, och en fullkomligt uppoffrande fru för sin trulige make. Rund, trygg, lugn - den goda mamman personifierad. Gäster är alltid välkomna, hon pysslar ständigt i hemmets vrå och hon är cool som en swimmingpool. Aldrig det minsta orolig eller överbeskyddande. Aldrig upphetsad.
Men, sundhetstecken finns, hon är faktiskt småirriterad ett par gånger längre in i "Pappan och havet"!
"Var har du varit! utbrast pappan. Jag? sa mamman oskyldigt. Jag tog bara en liten tur för att lufta på mig. Du får inte skrämmas så där, sa pappan. Du måste tänka på att vi är vana vid att ha dig inomhus om kvällarna. Det är just det som är det förskräckliga, suckade mamman. Man behöver omväxling, man blir för van vid varann och allting är likadant, inte sant älskling."
Nån mer som får andnöd?
Är den uppoffrande muminmamman egentligen nån vidare förebild? Är det kärlek att offra sig på det sätt som muminmamman gör?
I "Sent i september" (den sista muminboken) får Homsan Toft tala för mina känslor (och möjligtvis Tove Janssons?): "Varje gång han tänkte på mamman fick han ont i huvudet. Hon hade vuxit sig så fullkomlig och mild och tröstande att det var olidligt, en stor rund slät ballong utan ansikte."
Vi är som vi är, vi päron. Och det är ingen idé att mäta sig mot andra. Allra minst mot muminmamman.