Censur - igen

Apropå censuren i den svenska barnboksvärlden så kan man inte göra annat än att häpna över Jan Lööf och Bonnier Carlsen flathet när det gäller den uppdaterade versionen av "Örnis bilar". Den klassiska månadens-babe-kalendern på väggen i bilverkstaden är omgjord i den nya utgåvan. Istället cyklar två gosedjur runt på samma plats.

Man kan verkligen ha synpunkter på flickkalendrar. Det har jag. Jag blir exempelvis koma-trött av utvikningskalendern som 1,6-miljonersklubben producerar varje år. Varför håller de på med sånt? Spär de inte bara på trenden att kvinnor ska ses som läckra först och främst? Utökar denna unkna syn på kvinnor? "Känn pressen ända in i 80-årsåldern", liksom. Grattis, kvinnor.

Att Bonnier Carlsen ber Jan Lööf att rita om kalendern i boken är en helt annan sak. Det är censur. Det är unket. Känns som Kina.

Jag säger som jag brukar göra: politiskt inkorrekta inslag i barnböcker ger föräldrar en chans att prata om viktiga saker med sina barn. Man kan passa på och prata lite om H&M:s bikinireklam till exempel (som ju klistras över hela jävla stan varje vår utan att småbarnsföräldrar skriker ramaskrik). Förbereda ungarna på allt som komma ska.

Jan Lööf kommenterade det hela i Kulturnyheterna den 18 maj i år:

"Det är tråkigt när folk blir upprörde. Förlaget har blivit översköljda med brev där folk klagar på kalendrarna i boken. För mig spelar det inte minsta roll. Det är ingen inskränkning av friheten för mig."

Nähä du Jan Lööf. Jag tycker du skulle vägrat. Nån jävla måtta får det vara.

The royal wedding

Det känns svårt att lämna det kungliga bröllopet okommenterat. Grannfrun gick igång kan man säga, ungefär lika mycket på debatten om republik kontra monarki som på själva bröllopet. Min inre konflikt sammanfattas bäst i bilden ovan.

Jag kan såklart inte hjälpa att jag ser samband mellan barnkulturen och prinsessbröllopshysterin. Varför köpte jag en dyr bröllopstårta? Varför tog jag på mig en kungakrona och gick till slussen och hurrade för Victoria och Daniel när slupen kom? Varför fick jag gåshud när Adolf Fredriks barnkör sjöng för brudparet? Jo, såklart därför att jag redan i koltåldern matades med sagor om hur prinsessan och prinsen får varandra. Och nu var det på riktigt. Sagan blev live här hemma i min stad och jag är alldeles för nyfiken för att missa det.

Ibland är det svårt att få ihop hjärta och hjärna. Det får vi leva med.

Här är det förresten läge att puffa för den gamla debattartikeln (i form av ett öppet brev till Victoria och Daniel) som Rebecka Edgren Aldén och jag snickrade ihop för nåt år sedan. Läs här.

PS: Några kastade ägg på oss när vi gick hem från Slussen. Från ett fönster på Götgatan. Ha ha. Det tyckte jag var kul. Det kunde jag gott ha.

Grannfrun dissar

Feministen, journalisten och Led Zeppelin-fanet Ana Udovic dissar "Tingeling" och "Kalle med klänning". Fågeln som kvittrar är en koltrast på en innerstadsgård, den som ivrigt uppmanar henne till att slänga är grannfrun herself.

Nalleterror

Näe hörrni. Nyutgivna "Kompisen längtar" av Moni Nilsson och Per "prinsessböckerna" Gustavsson är inget för mig. Kompisen, som är en nallebjörn, är som värsta sortens pojkvän eller tristaste typen kompis. En sån som sitter hemma och undrar vart man ska gå när man på hoppiga ben vill ut. En sån som tittar på en med stora sorgsna ögon och inte vill att man ska göra nåt på egen hand. Ett fängelse.

Se på omslaget. Det kanske ser gulligt ut, men betänk att nallen sitter där med en klump i halsen och viskar "Hej då. Kom snart tillbaka. Kom helst på en gång" till flickan Olivia som ska ut och fiska, åka båt och sova i tält med sin polare Leo.

Jag får andnöd.

Dessutom minns jag att jag som barn faktiskt hade dåligt samvete för mina gosedjur då och då. Om jag hittade en dammig favorit under sängen så sved det till i magen.
Snacka om bortkastade känslor. Det finns bättre saker att ha dåligt samvete för. Har ni ungar med dessa tendenser så undvik denna bok.

I övrigt får jag tillägga att det är ju bra att Olivia sorglöst drar ut trots Nallens terror. Hon vänder sig inte ens och vinkar till stackars nallen som sitter där i fönstret. Bra det.

Slutmeningen från helvetet

Jag tycker att diskussionen om att alla böcker inte passar som just godnattsagor är både viktig och intressant. Det finns speciellt en bok som grannfrun vill varna för som kvällslektyr, och det är nya "Månen blev rädd" av Joar Tiberg och Anna Höglund. Den är finfin på alla sätt och vis, förutom en: slutmeningarna. Som lyder:

"Och nu kände månen att han var hungrig, han längtade efter en smörgås, med en korvskiva på. Och ett stort glas mjölk."

Det är slutmeningen från helvetet för den som nattar tandborstade och i sängen äntligen nerlurade ungar.

Stefan Eklund och barnkultur utan vinjett

Jag har haft ett hyllningsinlägg till Svenska Dagbladets kulturchef på lut ett tag. Men så kände jag att jag kanske inte hade nog på fötterna. Men nu har jag det. Sen i lördags.

Stefan Eklund har varit varit Svenska Dagbladets kulturchef i lite mer än ett år nu, och han behandlar barnkultur som en självklar del av kulturen. Under ingen vinjett alls gjorde han (ingen specialreporter) till exempel en långintervju med Pija Lindenbaum efter att hon hade gett ut "Siv sover vilse" i höstas (och de talar om klassperspektivet i boken).
För några veckor sedan träffade han Kitty Crowther och ställde initierade frågor till henne, under vinjetten Böcker, ingen annat. (här). Och i lördags hittade man ytterligare ett uppslag om barnlitteratur, Stefan Eklund träffade Magdalena och Mikael Cavallin och pratade om civilisationskritiken i deras barnpoesibok "Gå inte fel kamel" (här).

Om saknad

Vi hade en gång en hund, Ingo (sötnosen på bilden), men han är död nu. Sen skaffade vi en katt, Tårtan, som var världens snällaste, men hon blev överkörd (och vi sörjde våldsamt). Sen hade vi visst två kaniner, Allan och Frasse, ett tag också, men de bor inte här längre om man säger så.

Jag tänker på dessa vänner när jag läser Gro Dahles och Svein Nyhus bok "Roy". Roy är hund och Roy är död, och huvudpersonen i boken, en liten kille, saknar Roy så han får ont i armarna och det värker i ryggen ("och händerna har ingenting att klappa").
Roy handlar om nåt så vanligt som ett älskat husdjur som dör, och om barnens - och de vuxnas - fantasier om vad döden egentligen är. Var är de döda? I marken? I himlen? Vilar de? Återföds man? Hur ska man då känna igen sin återfödda vän?

"Roy" är en dödsbra bok, som i ärlighetens namn mest får mig att tänka på min älskade pappa, som också är död, och alla funderingar jag haft kring var han är någonstans nu när han inte längre är här hos oss.

Hatten av för Dahle och Nyhus (igen).

PS: När åttaåringen hade läst "Roy" för ett tag sen kommenterade hon den så här. "Man tror hela tiden att Roy inte är död, att han ska leva igen på sista sidan".
Åtta år och redan van vid happy endings.
Men icke. Roy är och förblir död.
Stumt.
Som det är i verkligheten.

Spa-hat

"Hemmaspa är vår tids största hån. Det är som om man, som mamma, inte är värd mer än lite ljummet vatten."

Jepp.

Citat ur Martina Haags senaste, "Fånge i hundpalatset"

Bröllopsböcker & barndeckare

Deckartrenden är stark, även inom barnlitteraturen. Nu kommer konkurrens till megapopululära Lasse och Maja. Jag måste säga att jag blir nyfiken på deckardrottningen Anna Janssons tre nya barndeckare om Emil Wern (son till Maria Wern, kriminalispektören som är huvudperson i Anna Janssons vuxendeckare), Sokrates och fattige Ubbe.

Kul också att det är Mimmi Tollerup som gjort teckningarna, hon har även tecknat en av våra favvisar här hemma "När Malins mamma gifter sig med Lisa" (som säkert är femton år gammal). Den är ett boktips så här i bröllopsyra tider. Leta på bibblan.

Treåringen går till tandläkaren

Barnböcker kan man ju ha till mycket. Till exempel kan man innan man går till tandläkaren för att laga ett hål läsa Gunilla Woldes klassiker "Emma går till tandläkaren" från 1975 ungefär fyrtioelva gånger, och sen när man kommer hem från detta äventyr kan man läsa den hundra gånger till.

Bara för att liksom få veta att andra också har varit med om detta.

Kära Christina Björk och Lena Andersson

När jag ändå är igång: jag hittade "Sluta spruta sa Klara och Eufrat" av Christina Björk och Lena Andersson på underbara affären Under (där alla som blir nostalgiska av 70-talsbarnkläder kan frossa) häromdagen, och vad fick jag se? Jo, Linnea och Blomkvist i en tidig tappning. Eller hur? Kolla bilden ovan.

Jag var mycket intresserad av denna typ av politisk och danande litteratur när jag var yngre. Jag slukade böckerna om Klara och Eufrat ("Du är kär va? sa Klara till Eufrat", "Är ni inte riktigt kloka!!! sa Klara och Eufrat" och "Vem är det som smyger? sa Klara och Eufrat"), och dyrkade böckerna om Linnea ("Linnea planterar kärnor, frön och annat", "Linneas årsbok" och "Linnea i målarens trädgård"). Nu när jag kollar inser jag att jag var 15 bast när målarens trädgård kom... Ja ja. Man var barn lite längre förr sägs det ju.
Kära Christina Björk och Lena Andersson, ni är en del av svaret på varför jag är som jag är. Kanske en liten del, men ändå.

Dagens fynd

En sväng in på Bokmagasinet på Horngatan (puss!) och ... jojo, från antikvariatshörnan: Gunna Grähs (puss!) senaste "Mehmet och lilla Luna", en ungdomsbok av Kerstin Thorvall (puss!) och en samtalsbok om Susanne Osten (puss!) av Helena von Zweigbergk.

Två dagar - två konstverk

Jag är glad. Först och främst för min nya tavla, målad av Lina Antonsson, inköpt på Gerlesborgsskolans elevutställning. Jag gick in på utställningen. Såg den. Köpte den. Bohuslän makes me mad.

Barnboken "Syskondagen" av Siri Ahmed Backström, elev på konstfack, gör mig också glad. Den får mig att tänka att det kommer nytt. Det finns ett bilderboksliv efter Eva Lindström, Lisen Adbåge, Lena Andersson, Mati Lepp, Pija Lindenbaum, Jan Lööf, Kristina Digman, Anna Höglund, Gunna Grähs, Stina Wirsén. Det kommer nya begåvningar. Som Siri.

"Society is a mirror of the family" Mr Westerberg said

Det här är lite coolt. New York Times om svensk föräldraledighet.

Årets sommarpratare

Grannfrun hittar två barnboksförfattare i listan över årets sommarpratare. Kul.

Den 29 juli pratar Pija Lindenbaum och den 4 augusti pratar Birgitta Stenberg.

Se hela startfältet här.

Dagens kulturtips

Vuxna förstår inte barn, påstår Susanne Osten och till hösten drar hennes teater Unga Klara igång ett treårigt projekt på temat uppfostran. "Uppfostran handlar om makt, om rättigheter och skyldigheter och är en del av varje barns vardag." och "Går det att som barn ställa frågan ”vad vill du ha mig till, vad är min uppgift?” skriver Unga Klara på sin hemsida.

Otroligt intressant tycker jag själv som pendlar mellan att se uppfostran som vis vägledning och vidrig tuktan.

Boka biljetter redan nu till pjäserna Konsultationen och Mamma. Läs mer här. Var på hugget - missa inte.

Idiot.

Vi läser "Idiot!" av danskarna Dorrte Karrebaek och Oscar K. (också ett gift par, men maken kallar sig tydligen bara K. i efternamn, well well) här hemma, och fattar inte mycket av handlingen men tydligen vill ungarna höra den ändå, för de kommer med den gång på gång.

Kanske är det befriande att läsa en bok där folk säger förbjudna saker (Som "Hallå idiot, normal anropar" och negerbarn), kanske ser de den som poesi?

Jag läser lite motvilligt, det är nåt som gör att jag ogillar. Kanske är det att mamman tar livet av sig och sin utvecklingsstörda son i slutet? Kanske är det att mamman aldrig söker hjälp för sig och sin förvirrade son? Kanske blir det bara för märkligt och för sorgligt? Jag vet inte.
Jag vet dock att jag blir riktigt provocerad av sättet boken tar upp rasism, "de som trampar på stre-cken får ne-ger-barn! Ti-ger-barn, ne-ger-kyss. Och två små muham-damer! (två beslöjade muslimska flickor tittar ut genom ett fönster på samma uppslag).

Göteborgs-Posten kallar den för upprörande läsning men önskar att den får många tankfulla läsare (här), Dagens Nyheters Lotta Olsson föreslår att vi ska läsa den "för det försvarslösa barnet inom oss alla" (här) och Svenska Dagbladet kallar den för samhällskritik och "vårens mest intressanta barnbok" (här). Ingen av dem tar upp de främlingsfientliga inslagen (eller vad jag nu ska kalla meningarna jag citerade ovan).

Ja, vem ska man egentligen läsa boken för? Jag läser den som sagt när barnen vill, i övrigt tror jag att den är mest stimulerande för barnboksrecensenter som tröttat på gullighetsöverflödet i barnboksutgivningen. Är den politisk? Hur i så fall? Jag har svårt att tolka den.

Lite önskar jag att jag aldrig köpte boken. Faktiskt. Men ungarna lyssnar storögt.

Fan. Vad säger ni?

Lena Sjöberg-love

Årets finaste barnbok? Ja, just nu ligger den i alla fall i topp i mitt hjärta, Lena Sjöbergs nya "Tänk om...".

På varje uppslag möts vi en stor och en liten av olika sorters djur, och det är omhändertagande, busigt och ibland lite läskigt.
Och alltså meningar som "Tänk om jag var en hare och du min lilla palt. Jag skulle ge kärlek och vara med dig ÖVERALLT. Vi skulle skutta över skogar, åkrar, ängar. Hoppa högt och göra djärva, tvära svängar." får mig totalt på fall. Lässtunden med treåringen blir en pussorgie, och vi fantiserar loss. Hur skulle det vara att vara en geting som alla bara ville slå ihjäl? En griskulting som gömmer sig för slaktarens bil? En spindelunge som gungar i sin förälders mjuka garn. ("Jag skulle virka vackra nät med baken. Du skulle vara lurvig, vig och naken.")

Kärleksfrämjande värre.
Fantasieggande.
Skriver jag empatitränande på det får ni kanske spader, men så är det.

Och nu kanske det blir lite stalker-varning här, men det är liksom inte mitt fel, det är internets (där man kan ju ta reda på det mesta om man gnetar på). Lena Sjöberg (som har en finfin blogg här) är gift med Jakob Wegelius som skrivit en annan av grannfruns absoluta favoritböcker "Legenden om Sally Jones". Dessa båda bor dessutom på ett plejs som heter Mörtfors som jag också har spanat in därför att jag hela tiden när nån slags jag vill flytta till landet-dröm, och då vill jag att landet ska vara lite av en sån där charmig hot spot dit kreativa människor söker sig, och precis så verkar Mörtfors vara.

Enough stalking på Sjöberg-Wegelius nu. Mer verkar galet.

Grötmyndig Göran

"Göran Hägglunds mantra är att föräldrarna själva ska få bestämma. I hans värld kan alla fatta neutrala och rationella beslut som inte är påverkade av kultur, kön, klass, etnicitet, ekonomi eller föreställningar om den goda modern eller fadern."

Så skrev Rebecka Edgren Aldén (den stridbara feminist som jag skrev "Skriet från kärnfamiljen" tillsammans med) i en tydlig debattartikel (här) i förra veckan. Och nu svarar Hägglund och hans svar gör mig tokig (här). Det är något med hans ton. Sättet han tilltalar Edgren Aldén. Jag känner igen mig. Hur många gånger har jag inte hört en äldre man myndigt tillrättavisa en yngre kvinna, förminska henne, missuppfatta utan att ens bry sig om att försöka förstå.

Göran kallar Rebecka ytlig och kategoriserande och frågar sig vad hon vill.
Ytlig? På vilket sätt? Och vad hon vill? Hallå? Läs debattartikeln. Den är emot vårdnadsbidraget, Göran.

Hägglunds debattsvar får mig att undra: har han inte fattat någonting, eller låtsas han bara som att han inte förstår att allas våra val såklart är påverkade av tradition, press utifrån, förväntningar, könsroller - ja, you name it. Låtsas han för att han tror att han får väljare på det sättet? På sitt populistiska och anti-politiska "låt-föräldrar-själva-bestämma-vid-köksbordet-snack".

Jag blir så trött, på gränsen till utmattad. Ska vi lösa hela jävla samhällets ojämställdhet hemma vid våra egna köksbord? Hur? Och vad ska förresten ni politiker göra om ni inte ska styra samhället? Du vill styra åt ditt håll, Göran, stå då för det.

Nä du Göran, den här artikeln åker rakt in i facket populistisk farbror-retorik. Av ovanligt grötmyndig art.

Långa farbrorns byxficka

När jag var yngre spreds en historia om en svensexa där killen som skulle gifta sig berusad fick gå runt på en parkeringsplats med en låda i famnen och fråga tjejer om hjälp med att få upp bilnycklarna som låg i hans ficka men som han inte kunde få upp därför att han bar lådan. Killen hade inga kallingar på sig, och fodret i fickorna var avklippta ... och ja, ni fattar. Urk.

Jag tänker på berättelsen när jag läser "Lilla Anna - kom och hjälp" från 1973 för barnen. Långa farbrorn sitter på marken och ropar på Anna. "Lilla Anna - kom och hjälp! Det är något i min ficka." Anna sticker ner handen i fickan och plockar ut olika mer eller mindre falliska föremål: exempelvis en sköldpadda, en snok, en fladdermus, en fisk och en fjäril.



Hmmm. Skulle du sticka ner handen i denna mans byxficka?

Att detta fick passera?
Barnen läser ju inte in nåt sexuellt i berättelsen, men jag får god lust att tala med dem om att de aldrig ska sticka ner handen i byxfickan om främmande farbröder ber dem att göra det.

Ja, det var dagens moralkaka det.

Grannfruns bostadsbilaga

Är detta ett drömhus?

Yes, om somrarna.

Junibacken känns också lockande, om den fina Alva bor kvar, och Linus-Ida kan fortsätta utföra sina hushållsnära tjänster.

Och Tomtebobarnens lya. Suck. En dröm!

Stinas morfars hus

Har just matat i mig DNs bostadsbilaga, som jag varje fredag lite motvilligt mumsar i mig.

Jag drömmer: vilket hus från barnboksvärlden skulle jag vilja ha?
Och kommer på det direkt:

Jag tar Stinas morfars hus därute på klippan, ni vet. Det tar jag.

Ni?

* Från Lena Anderssons böcker om Stina

Gazas barn

Vi är nog många som mår dåligt över det som hänt Ship to Gaza, blockaden och hela Israel-Palestinakonflikten. Det känns så mörkt, komplicerat och hopplöst.

Här är en länk till en nyligen publicerad artikel om hur Gazas barn har det bakom blockaden (från Unicef). Läsa på kan vi alltid göra.

Thorvall om förtjusande barn

Förresten. Om ni tittade på Stinas intervjuprogram med Kerstin Thorvall som jag tipsade om längre ner i bloggen (som tyvärr inte finns på SvT play längre) så såg ni episoden där Kerstin Thorvall talade om sig själv som barn. Om hur förtjusande hon var. Hur alla vuxna älskade henne.
"Alla tycker om glittrande glada flickor, men glittrande glada flickor kan samtidigt vara förtvivlade” säger hon.

Hon säger också:

"Jag tycker barn ska vara besvärliga. Var lyckliga ni som har ett besvärligt barn."

Se där. Kanske ämne för en bonad till köket?

Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus

Har ni läst "Snäll"?

Gro Dahles och Svein Nyhus bilderbok om flickan Lussi som är så beskedlig och tyst och stilla och duktig att hon till slut försvinner in i tapeten och alla letar efter henne men hon kan inte ropa och berätta att hon är inne i väggen för hennes röst är så svag att ingen hör.
Ångestladdat och b r a.

"Oj oj oj vilken duktig liten flicka! Mammas gull. Pappas solstråle. Raraste flickan på jorden! En liten pärla! En liten stjärna! Har du sett en sån flicka! Inte ett ljud!"

Den går rakt in i hjärtat på mig som ju faktiskt har engagerat mig i duktiga flickors ve och väl i snart tio år nu. 2002 kom Diagnos: Duktig (som jag skrev tillsammans med Jennie Sjögren), och sen dess har debatten rullat på. Idag har vimpeln vänt och duktiga flickor ses som som "prestationsprinsessor" som måste stoppas. Jag hatar det ordet, läs en debattartikel Jennie Sjögren och jag skrev om det här (om att problemet inte bara är att unga kvinnor överpresterar, utan faktiskt att de inte får något för det). Och läs Jenny Östergrens försvarstal för duktiga flickor från här om dagen här.

Det är ett mångbottnat problem. Och "Snäll" är en underbar bok. När Lussi till slut hittar rösten är den arg och stark. Och ut ur väggen kliver inte bara hon utan massor av flickor. Och Lussis gammelfarmor som ler och vinkar och säger (om Lussi):
" Hon är allt duktig hon, som kan spränga väg i väggen!"

Ja, säger Lussi.

Och det kan hon gott säga."

Jag älskar den slutmeningen. Jag älskar den.

Om att bli räddad av en prins...

Apropå prinsess-litteratur så vill jag citera serietecknaren Liv Strömquist som har Prins Albert av Monaco som januarikille i sin kalender för 2010 Månadens manshora:

"Nästa gång du läser en saga för din dotter: ... och då kom prinsen och räddade den fattiga flickan... tänk på att du kanske gynnar Prins Alberts gen-spridning."

Hua.

När prinsessor mjölkar ur det sista

Såklart ger Natur & Kultur ut en ny bok i Per Gustavssons serie om prinsessor i anslutning till Victorias och Daniels bröllop. Den första boken ("Så gör prinsessor") var liksom lite revolutionerande, en rosa bok om en vacker prinsessa som borstade håret tusen tag "varken mer eller mindre", som valde smycken och klänningar men också tämjde drakar, spelade ishockey och räddade prinsar.

Mycket pedagogiskt och genuscertifierat.

Men sen.

Nu står Per Gustavssons böcker mig upp i halsen. Boken "När prinsar fångar drakar" är snudd på oläslig i sin pedagogiska fantasilöshet, liksom "När prinsessor fyller år". Det finns fler som jag inte ens orkar nämna. Boken som kommer ut nu i dagarna har jag inte läst, men den heter "När prinsessor har kalas" och verkar vara en blandning mellan berättelse, pyssel- och receptbok.
Den följs av ännu lite mer prinsess-merchandise. Såklart. Så här i prinsessbröllopstider går det att mjölka stålar.
Den snygga affischen ovan är en tidig merchandise, från tiden innan prinsesskonceptet vattnades ur totalt. Typ.

Apropå barnbokscensur

Det här är bra sagt av Lennart Hellsing:

" All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk.”

Pija!

Lyssnar på Pija Lindenbaum som gästade P4 extra för nån månad sedan, och hon säger att hon under hela sin barndom var övertygad om att Pippi Långstrump var en kille. "Det var så otänkbart att en tjej kunde vara sån där". Lyssna här.

På tal om Pippi och starka tjejförebilder så älskar jag att hennes Gittan och Siv är såna totala motkrafter till alla tuffa brudar som finns i dagens barnlitteratur. Fegisar behövs, också.

Ett av mina favoritinlägg i gamla grannfrubloggen är förresten det där Pija Lindenbaums dotter Alva tipsar om barnböcker.

PS: jag vill förresten puffa för alla gamla grannfruvideos, jag har lagt dem i högerspalten. Titta och njut.

Bloggeri och bloggera

Vaknade alldeles för sent, gick inte ur sängen förrän kvart i åtta. Slängde i mig gröt och på med kläder, tänkte på att jag inte får missa min klipptid kl 10, cyklade till dagis med treåringen, lämnade, tog en kaffe på ett café, svarade på några mejl och träffade min förläggare som peppade mig på ett mycket föredömligt sätt, kunde inte betala kaffet för jag hade inga pengar i plånboken och de tog inte kort, cyklade till bankomaten, såg Lars Ohly cykla Hornsgatan fram i sakta mak (vackert!), fick inte ut några pengar på bankomaten "inga pengar på kontot" (herregud, händer detta bara mig? Är jag 17 år?).

Klipptiden! Fan.
Ringer, får ny tid på tisdag.

Cyklar förbi Seriegalleriet på St Pausgatan 14 och ser att Lotta Geffenblad ställer ut originalillustrationer från sin "Betty mitt i natten" där. Väldigt vackra. Skulle gärna köpa, men men (4 000 för illustrationen ovan och inga pengar på kontot). Ni har väl läst hennes "Astons stenar"?

Ja, det var min dag so far. Och klockan är bara 11.30.

Dagens outfit?
Okej då: Vita jeans från H&M, randig tröja från Vila, kofta (kulturig) och fejkskinnjacka. Och Converse ("en snabbfix för den som vill framstå som lagom alternativ"). Thats me.

Smurfan - en liten bitch

Okej, min kompis Erika har ställt dagens mest intressanta fråga:

Finns det verkligen bara en tjejsmurf?

Hon undrar (och jag med henne): Är smurfar bögar? Eller ligger alla med Smurfan?

Tydligen, som man brukar säga när man egentligen inte har kollat fakta ordentligt, så är Lilla Smurfan (även känd som Lill-Smurfan, Smurfelina, Smurfina eller Smurfette) den enda kvinnliga figuren i barnserien om smurfarna. (Vi kallade henne alltid Smurfelina).
Seriewikin ger kött på benen:

"Lilla Smurfan var egentligen ingen riktig smurf, utan en magisk skapelse framtagen av den onda trollkarlen Gargamel för att infiltrera smurfbyn. Ursprungligen var Smurfan en ganska oattraktiv och påfrestande typ, men hon blev alla smurfers favorit efter att ha genomgått en skönhetskur uppfunnen av Gammelsmurf. Till slut uppdagades Smurfans samröre med Gargamel. För att visa att hon nu tillhörde de godas sida lämnade hon byn och hälsar numera på endast sporadiskt."

Hur sjukt är inte detta egentligen? Smurfarna, hundra till antalet, har anklagats för att sprida kommunistpropaganda, men jag är mer intresserad av en feministisk tolkning av skiten (som jag i och för sig rådiggade när jag var liten. När jag tänker efter så tyckte jag att Smurfan var vacker och härligt divig).
Smurfan = Eva i bibeln? Bra eller dåligt?

Litteratur i min papperskorg

Catarina Kruusval är förresten författare till en av de få (den enda?) barnbok som jag faktiskt har slängt. Jag ville inte ens gå med den till Stadsmissionen, för jag tycker att den s t i n k e r.

Boken är "Ellen på stranden". Alla fel i genusfrökens (min) värld. Haha. Så var det faktiskt.

Vilka böcker har ni slängt?

Kitty om svåra berättelser

Apropå censur så säger Alma-pristagaren Kitty Crowther så här i Kulturnyheterna (översatt av mig):

"Jag har gjort ett kontrakt med den lilla flicka jag en gång var, och jag minns att hon var väldigt hungrig på starka berättelser".

Fint. Det minns jag att jag också var.

Kolla här.

Censur

Debatten om censur och barnlitteratur intresserar mig såklart. Den startades av Pia Huss i Vi läser 1/2010, och för ett par veckor sedan följde Nya vågen upp med ett program på samma tema. I det avsnittet ställde barnboksforskaren Ulla Rhedin en fråga som avgör hela saken, nämligen "En del barn lever i svåra förhållanden, ska inte dessa barn ha rätt att se sin verklighet speglas i litteraturen?" Svaret är ju solklart. Klart de ska.
Med i studion finns också Catarina Kruusval som med sitt berättande "vill skapa en trevlig stund". Inte ångest. Vilket ju är bra, men den ena typen av bok utesluter ju inte den andra.

Själv läser jag ofta svåra böcker för barnen. Ibland censurerar jag själv. Det är ju okej. Det är jag som läser som har ansvaret. Jag har varit inne på det tidigare i bloggen, bland annat angående Anna-Clara Tidholms "Snälla barn" som jag la på hyllan några månader efter att jag köpt den för att jag skulle mogna, och ångestladdade "Hanna, huset, hunden" av samma författare. Andra favoriter härhemma är Jockum Nordströms "Sailor och Pekka" (där såväl knivslagsmål som sprit förekommer) och Gunna Grähs socialrealistiska "Dino och lilla Kurren" där Dino hjälper fyllot Heikki att mata katten. Det är böcker med bett i, och efter nio gånger av tio har barnen inga frågor alls att ställa efter att vi läst dem. De har fått kika in i andra människors verklighet bara, och de lägger det till sina erfarenheter. Antar jag.

Kerstin Thorvall

Om jag var som ni (och det är jag) skulle jag absolut se Stina Lundbergs intervjuprogram från 2000 med Kerstin Thorvall innan nu på söndag då SVT Play tar bort avsnittet.

Här. Vassego.

The shit för utbrända

Topp tre-lista för alla er som är på gränsen till utmattning och vill få bekräftelse genom barnböcker (helt normalt):

1. "När Åkes mamma glömde bort" av Pija Lindenbaum
2. "Månen blev rädd" av Joar Tiberg och Anna Höglund (från inlägget nedan)
3. "Pappan och havet" av Tove Jansson

Sist ett lite apart val som jag ändå måste dela med mig av i denna genre, Eva Lindströms vattnigt vackra "I skogen" med fina formuleringar som "Molnen far omkring som galningar", "Träden susar. Det är särskilt tallarna som susar så högt att små träd kan bli skrämda. Kan ni inte ta det lite lugnt, säger vi" och "Vi har inte bestämt att det ska blåsa. Det blåser ändå".
Blir det bättre? Ett kontrollfreaksheaven.

Fatta vilken press att vara måne

Det började som en flamsigt samtal på facebook. Kände vulkanen Eyjafjallajökull sig lättad efter utbrottet, eller kände hon skam över allt hon ställt till med? För mig var det busenkelt att identifiera mig med frågan. Några kvällar efter det kraftfulla utbrottet var jag på middag, en sån där middag med en massa fräsiga välutbildade och högavlönade personer ni vet, och såklart var typ tjugo procent av de planerade gästerna inaskade (ett nyord enligt tidning Vi), men när jag poppade frågan om skam vs lättnad var det ingen som fattade. "En vulkan kan väl inte känna något" sa min bordsända mangrant.

När jag läser Joar Tibergs och Anna Höglunds nya "Månen blev rädd" infaller en liknande identifikation direkt. Boken handlar om att månen inte riktigt orkar - och jag känner det i hela kroppen: fatta vilken press att vara måne! Att punktligt och enligt väl inövat schema lysa ordentligt kväll efter kväll. Leder såklart till solklar utmattningsdepression. Tiberg och Höglund fattar och beskriver så oändligt väl. Slutet är bitterljuvt:

"Jag kan lysa, tänkte han, inte hur starkt som helst, men jag kan lysa".

Kitty Crowther is a queen

Jag tycker inte att media tillräckligt har hajpat årets Alma-pristagare Kitty Crowther, så jag måste verkligen understryka att hon är fantastisk. En konstnär. En humorist. En belgare med örnkoll och medkänsla, född 1970 av en svensk mor, uppvuxen i Bryssel.

Hennes bilderbok "Ivo & Vera på bio" får mig att fundera. Den vuxne i boken, Ivo, har tydligen totalt missat hur viktigt det är att sätta gränser? Som svenskt päron fattar man inget. Får Vera ta med sig hur många gosedjur som helst på bio? Köper han biljett till dem (är han galen?)? Sen in och ut ur biosalogen hur som helst, kissnödig, törstig, ett glömt gosedjur. Oj oj oj. Föräldern i mig får spader.

Men den övergripande känslan är ändå (och tack Kitty för det): alla de där gränserna vi hela tiden sätter för våra ungar - punkterar de inte lekfullheten lite för ofta? Nästa gång ungarna vill ta med sig en massa knasiga grejer nånstans ska de få det. Sen får vi se hur jobbigt det egentligen blir.

Långa ben 2

Den 4 september 2007 startade jag Grannfrubloggen efter att ha läst och gillat Anna-Clara och Thomas Tidholms bok "Långa ben" så mycket att jag ville hylla den mer än bara hemma i köket.
Den 20 februari 2009 la jag ner skrivandet. Det var väl en flytt som kom i vägen antar jag.
Idag, den 26 maj 2010, drar jag igång igen. Det blev högtidligt det där, och det är det också. Hoppas några läsare hittar tillbaka. Anledningen till att jag börjar blogga igen? "Långa ben"! Igen (på sätt och vis). I förra veckan pratade jag och några till om Ebba Witt Brattströms nya bok "Å alla kära systrar" i P1:s Nya vågen (ni som är intresserade kan lyssna här), och jag outade mig själv som radhusfeminist. Dagen efter hörde Anna-Clara Tidholm av sig och uttryckte hur viktig de vardagsfeministiska frågorna är, lite för att peppa mig tror jag. Det lyckades hon med!
Inte nog med detta. I förra veckan, innan radioprogrammet, hade barnen plockat fram "Långa ben" ur hyllan för kvällsläsning och vi hade läst den flera dagar i rad och i och med att jag är lite inne på synkronicitet så startar jag bloggen igen.

Hängde ni med?
Det gör inget.

Ur "Varför arbetar mamma?"

(det står: När Mikael har somnat kan Mari göra vad hon vill en stund. Sedan måste hon sova, för snart börjar en ny arbetsdag.)

Har någon någonsin beskrivit mitt liv så väl?
Nä.

Just detta försöker jag berätta för min sexåring varje kväll. Nu är det vuxentid, förstår du. VUXENTID.
SOV!

Efterlysning 2

Den här också.

Hör av er. I will give you alot of kisses and hugs and some money.

Efterlysning

Den här boken vill jag få tag på. Kanske vill någon sälja? Förmodligen inte, men man kan ju alltid chansa.
Jag behöver den.

Bullerbyidyll

Läser i senaste Språktidningen att ett av 2008 års nyord är "Bullerbysyndromet". Jomenvisst, tänker jag, det känner vi ju till. Längtan efter att ge sina barn en bullerbyuppväxt. Men icke. Bullerbysyndromet förklaras som ett syndrom som lockar tyskar till Sverige. Bullerbysyndromet är hottare än någonsin på grund av den tyska tv-produktionen "Inga Lindström" (googla om ni inte känner till denna bisarra serie).
Nu vet jag inte hur det ena leder till det andra, men har ni tänkt på att det nuförtiden inte görs några barnböcker där handlingen utspelar sig i övre medelklass? Det kryllade ju av såna barnböcker förr (Madicken, Lotta på Bråkmakargatan, Tommy och Annikas familj, Tant Brun, Tant Grön mf - jag kommer inte på fler nu).
Idag bor alla barnboksbarn i lägenhet, känns det som. Bullerbylyckan är liksom inte korrekt i 2000-talets barnlitteratur.
Eller?

Cool kille

Tvåringen hemma hos oss har just nu det härligaste sätt att presentera sig själv.

- Jag är cool, säger han till alla han möter.

Yes!

Here we go again

Jösses, säger ni kanske, men nu skall grannfrun med familj flytta igen. Bara tio minuter bort från Älvsborgsgatan i och för sig, men ändå.
Det är mindre men finare. Billigare också, faktiskt. Och det kommer att finnas en kakelugn i köket. Går ej att motstå om man är som jag. Det är nåt med eld som gör mig glad.
Huset är från 1861. Halleluja!

Värsta bästa kärnfamiljsbloggen

Nu måste ni även börja följa helt purfärska kärnfamiljs-bloggen som ni hittar här.

Och snart, mycket snart, kommer Rebeckas och min bok "Skriet från kärnfamiljen".

Lista - på begäran

Klara efterlyste de bästa böckerna för fyra- respektive tvååringar i en kommentar längre ner. Jag publicerar mitt svar här också. Inte de bästa för det får jag bara prestationsångest av, utan några vi här hemma tycker är döbra. Just nu.
(Bilden ovan är från Örnis bilar - en höjdarbok jag i princip kan utantill. Carl-Johan de Geer har skrivit - ni fattar att det är bra...)

För fyraåring:
- "Resor jag aldrig gjort av Syborg Stenstump" av Anna Höglund
- "Gogos vita barn" av Barbro Lindgren (och Anna Höglund)
- "Så gör prinsessor" av Per Gustavsson
- "Sonja, Boris och tjuven" av Eva Lindström
- "När Åkes mamma glömde bort" av Pija Lindenbaum
- "Min lilla apa" av Ulf Nilsson och Kristina Digman

För tvååring:
- "Örnis bilar" av Carl-Johan de Geer
- "Bebis arg" av Ann Forslind
- "Vem bestämmer" av Stina Wirsén
- Böckerna om grisen Benny av Barbro Lindgren
- "Historien om någon" av Åke Löfgren (en klassiker!)
- "Alla får åka med" av Anna-Clara Tidholm

Mangosoppa

Livet är ändå för härligt. En vän till mig ska kanske bli mango-odlare i Brasilien. På riktigt! Fatta vilken underbar grej. Hur kommer man på det liksom? Men det gjorde hon och hennes man, och jag ligger raklång av beundran. Och jag kan inte låta bli att tipsa om helsköna barnboken "Ture kokar soppa" där Thomas och Anna-Clara Tidholms lilla figur Ture gör en mumsig mangosoppa.
Jag älskar mango! Och jag fullkomligt älskar okonventionella planer.
(Och tänk: det finns en barnbok för alla tillfällen...)

Elsa-Pälsaefterlysning

Hjälp mig: i vilken barnbok är det en Elsa-Pälsa med?

Mp3-äventyr

Efter fyra dagars influensa infinner sig i min familj något som egentligen borde vara ett naturligt helgtillstånd, nämligen l u g n. Vi såsar runt i pyjamasar, läser alla tidningar som finns i lägenheten, sover middag flera gånger om och hela härligheten kröns med att alla i familjen tysta sitter och slö-lägger pärlplattor samtidigt som vi lyssar på "Momo eller kampen om tiden" av Michael Ende, fint inläst av Vanna Rosenberg.
Jag känner igen stämningen från helger och lov när jag var liten. En mysig hmmm vad ska jag göra nu-känsla. Ett helt okej tillstånd som jag hädanefter ska sträva efter att framkalla mer här hemma. Utan influensa.
Angående "Momo eller kampen om tiden" så köpte jag den som mp3-bok via adlibis för 126 spänn. Jag är säkert sist i hela världen med detta, men det ger mig ändå en känsla av att behärska teknik och vara modern, liksom. Det hela var dessutom ganska lätt (även om det liksom känns lite märkligt att köpa nåt för 126 kronor som man sen inte ser röken av). Det vill säga det var urlätt så länge jag var på adlibris sida, lite knixigare när jag skulle packa upp zip-fil och hitta härligheten på min egen dator. Sånt måste bli lättare i framtiden. Men ändå: I´m a modern girl. Eller hur!
Nu: vård av influensasjuk tvååring. Lille gubben. (till honom har jag mp3-shoppat "Sagor för busiga barn" med sju folksagor och nån knepig grej av Lennart Hellsing, suveränt inläst av Sissela Kyle. Han somnar så fort jag sätter på den.
"Det var en gång en pannkaka..." zzzzz)

Bokhyllsinfo - något introvert

På Bokhora finns just nu ett inlägg som handlar om vilken författare man har flest böcker av hemma i bokhyllan.
Hmmm. Intressant, eller hur?Jag blev genast nyfiken på hur det ser ut i vår egen - jag hade faktiskt ingen aning innan jag kollade. Lite aning när det gäller barnböcker hade jag kanske - men ingen susning när det kommer till vuxen. Jag är liksom inte en sån som slukar ett helt författarskap. Än. Jag skall bli - när jag blir äldre och får tid. Ni vet.

När det kommer till barnböcker är jag helt uppenbart en trogen köpare. Jag har mina favoriter. 13 böcker av Barbro Lindgren, 10 av Anna-Clara Tidholm (varav några har Thomas Tidholm som medförfattare), 9 av Pija Lindenbaum. Sen kommer Astrid Lindgren och Stina Wirsén med vardera 7 böcker. Sen kommer en massa andra författare som vi har fem-sex böcker av (Viveca Lärn, Jan Lööf, Lena Anderson/Christina Björk och Anna Höglund - som jag alla verkligen gillar också. Nu när jag tänker på det så kommer mina favoriter inte i samma ordning som antal böcker vi har. Ni fattar?)
I den här listan har jag faktiskt räknat bort Laura Ingalls Wilders böcker om det lilla huset på prärien. Min man medförde samtliga nio i vårt bo. (Hur fint är inte det?)

Bland vuxenböckerna är jag inte en lika trogen läsare. I topp hamnar återigen en samling som tillhör min man av en författare som heter Stefan Zweig (bilden) (min man har tydligen i ett tidigare liv slukat hela författarskap??). Hela åtta böcker tronar i vår hylla av denne österrikiske man som dog för egen hand 1942 och som jag inte läst en rad av, men som min man hävdar är "en novellernas mästare". Well well. Credigt nog är Marcel Proust nummer två med hela På spaning-sviten (sju band som ingen här hemma - ännu, märk väl - har läst). Sen kommer vi till en av mina älsklingar, nämligen Bodil Malmsten, av vem jag har sju titlar, tätt följd av ytterligare en författare som ingen här hemma läst, nämligen Olle Hedberg. Jag har snott med mig dessa böcker hemifrån enbart på grund av deras look - de är otroligt 50- och 60-talssnygga. Sex titlar av Olle Hedberg är dock långt ifrån hela hans författarskap - Hedberg gav ut en roman vaje höst mellan åren 1930 och 1974 (då han också dog)! Efter detta kommer Paul Auster, Peter Høeg, Klas Östergren, Per-Anders Fogelström (kanske borde romanserier inte räknas med?), Inger Edelfeldt och August Strindberg. Och - tada - den danska familjepsykologen Jesper Juul - också han med fem titlar. Sen kommer en massa författare på fyra, tre, två och naturligtvis enbart en titel.

Hur ser det ut hos er, Lisa på Rönnbacken, Masarinmamman och Ana Udovic?

Så håller ni ihop hela livet...

”Skaffa hus, låna på er så mycket att ni aldrig kan ta er ifrån varandra”.

Ett av Gulletussans relationstips till par i kris ur Klara Zimmergrens och Mia Skäringers väldigt roliga nya bok "Mia & Klara. Skall vi skratta eller gråta".

Eller hur.

Duddwig och Bamseflor

Det är kul när ens favoritförfattare kommer på att de skall skriva barnböcker. Som Inger Edelfeldt till exempel. Hon har koll på nutiden - det märks i allt hon gör. "De ovanligaste barnen i världen" som kom i höstas är såklart inget undantag. Emma Adbåge har ritat, och kombinationen hennes fulsnygga teckningar och Inger Edelfeldts text är kanonbra.

Som den södermalmsbo jag är kan jag inte låta bli att känna igen mig i barnen Duddwig och Bamseflors verklighet. Det som är annorlunda är kul - eller hur.
"Vårt hem måste vara RIKTIGT annorlunda. Det får inte likna någon annans hem" säger pappan i boken, och barnen får annorlunda mat, reser till särkilda ställen, har ovanliga leksaker och väldigt ovanliga barnvakter. Och, of course, när barnen blir stora byter de namn till Anna och Mats, skaffar musgråa kök och jobb på skattemyndigheten. Det vanliga lockar.

Jag tror kanske inte att barnen tycker att den är kul på samma sätt som jag tycker. Men det gör ju inget. Absolut ingenting. Jag uppskattar böcker som har en vuxendimension.

Märkligt

Två tidsmässiga saker är ytterst konstiga:

1. Varför får jag dra upp ungarna vid 7.30 på vardagarna (och de är supertrötta och vill ingenting), men på lördagar och söndagar - ja då kommer de glatt hoppandes redan vid 6.50?

2. Varför är jag komatöst trött vid 19.30 och har supersvårt att hålla ögonlocken öppna när jag läser saga (jag kan falla i sömn på en sekund om jag tillåter mig), men när jag skall gå och lägga mig vid 23.30 då KAN JAG INTE SOMNA?

Hej Gunnarssons

Det här är stor humor enligt sexåringen. Stor humor. Varje dag går vi förbi vårt lokala bageri, och varje dag har semlorna fått nya pratbubblor.
Klart roligast (enligt sexåringen...) är "Stå inte bara där, köp mig!". Näst roligast är "Ta mig här ifrån, jag vill se mer av stan" (vilket semlan inte kommer få om den blir köpt av oss har sexåringen och jag muntert konstaterat).
Men fy farao. Vet ni vad en semla kostar? 32 kronor. På vårt lustiga konditori i alla fall. Humortillägg, kanske?

Dino-loopen och Ann Heberlein

Å, Masarinmamman, vad jag känner igen mig i din eviga dino-loop (se kommentar till dinoinlägget nedan).

- Var är dinosarierna nu?
- Utdöda
(- f ö r h o p p n i n g s v i s ... )

- Var var människorna då?
- De fanns inte.
(- f a n n s i n t e... f a n n s i n t e... f a n n s i n t e . . . )

Outgrundliga frågor - och kanske svaret på varför dessa urdjur intresserar en del av oss. Det är liksom litegranna som det där med universum och oändlighet. På något sätt måste vi bearbeta vår bakgrund och tillblivelse.

Även jag tackar Sarah Sheppard för något så fantastiskt som en bok om dinosaurier som faktiskt inte urtrist. Ja, jag kan till och med själv initiera läsning av "Massor av dinosaurier" då och då.

(Nu tittar tvåringen förbi och råkar få syn på bokomslaget på min datorskärm.
Han går i spinn.
"Min bok. Sauri. Sauri. Sauri!"
Han dansar runt i glädje.
Så sött.)

Förresten så fick jag igår Ann Heberleins "Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva" och började läsa direkt. Jag kunde sen inte sluta läsa förrän jag kom till det fruktansvärda slutet (som mer eller mindre är ett avsked). Boken var fruktansvärt tung. Så smart och så oändligt sorglig, men också så personlig att det är svårt att härbärgera. Ann Heberlein är etikforskare, debattör och trebarnsmamma (och jämnårig med mig), och hon har periodvis svår ångest och då ständiga självmordstankar. Jag har många gånger läst hennes texter och gillat henne. Nu är jag orolig. Och jag antar att hennes förläggare Svante Weyler också är det.
En sak som kan trigga igång Ann Heberleins ångest är diskussioner om universum. Det kan jag förstå.

Mus-sågning

"En näve sagoflirt från Shrek, en skopa kockhumor från Råttatouille, en ansenlig mängd moral från Disneys samlade produktion och vips! så har vi berättelsen om en liten mus som är missförstådd av de sina, bannlyses, upplever äventyr och tar revansch med besked. Som grädde på moset serveras vi en smetig berättarröst som hävdar att ”alla små flickor drömmer att bli prinsessa”, en makalöst invecklad intrig med parallella handlingsplan som är omöjliga att hålla isär, ett par riktigt grymma lynchningsscener samt könsroller som får amerikanskt 50-tal att framstå som radikalt. "

Så skriver SvD:s Malena Janson om nya storfilmen för barn "Sagan om Despereaux". Hon ger filmen en etta. Av DN får den en tvåa.

Såga, såga, såga.

Urtrista urdjur

Vad är det med dinosarier? Varför är de så intressanta för små människor?

Va?

Vem bestämmer?

"Nu är boken slut. Det är dags att sova. Så tycker stora. Nej, det är fel! Boken börjar bara om igen. Så tycker lilla."

Jag läste Stina Wirséns "Vem bestämmer" för tvååringen idag innan han somnade. Det är hennes allra bästa tycker jag.

Precis så där är det.

Vem sjutton bestämmer egentligen?

Och vem bestämmer bäst? Tvååringar eller trettionåttaåringar?

Fasen vet. Men jag vet att det är bra om tvååringar somnar innan åtta, och jag vet att det är gött för trettioåttaåringar att få några timmar om kvällen utan barn. Så det blir lite egentid som det heter nu för tiden. Ett nyord som faktiskt litegranna skiljer sig från begreppet egen tid.
Eller? Egentid är osexigare, tycker jag. Smetigare, ofriare och jäkligt mycket småbarnsföräldraaktigt. Lite livspusselvarning, liksom.
Egen tid är större.
Hajjar ni?

Lennart Hellsing-synd

Ärligt talat (det här är förmodligen att svära i kyrkan) men hur kul är Lennart Hellsing egentligen? Böckerna han har översatt de senaste åren är inte speciellt bra. I nya "Herr Pinnemans äventyr" av Julia Donaldson hackar sig orden fram till meningarnas slutrim - precis som de gör i "Var är mamma?" och böckerna om Gruffalo (också av Julia Donaldson). Och "Musikbussen" som kom i nytryck förra året är faktiskt helt obegriplig. "Kusin vitamin", "Lappricka pappricka" och "Boken om bagar Bengtsson" som ligger här hemma nånstans och skräpar, slänger varken ungarna eller jag mig över heller. Även om det känns som ren allmänbildning att ha hört de där rimmen.

Nån måste hjälpa mig: ge mig hans bästa. Vad skall jag läsa för att hitta rätt? I år fyller Lennart Hellsing 90 år och hyllningarna kommer hagla.

Sist ändå ett hett tips:
Boka biljetter till barnföreställningen "Spagetti - det har du rätt i" som har premiär på Dramaten den 21 feb redan nu. Den är hopkokad av Martina Montelius (som är Kristina Lugn den fantastiskas dotter) utifrån Hellsings "Matbok". Jag tror den är underbar. Jag känner det i lilltån.
(Illustrationen ovan är pjäsens.)

Ps:
Jag gillar Herr Gurka.

Gott nytt år på bloggen

Nytt år - ny barnlitteratur. Mitt nyårslöfte till bloggen är att skriva mer.
Jullovet avlöpte väl, och jag slogs än en gång av att västkusten är lika fantastiskt om vintern som om sommaren. På nyårsdagen satt vi med ett gäng vänner nere vid hopptornet i Kungshamn och njöt av tio minusgrader, sol och ett vindstilla hav. Då mår grannfrun. Nu njuter jag av ett slaskigt Stockholm och gläds åt att kunna ta fram hojen igen. Blaska på bara vädret!

Vår tomte kom (precis som många andra tomtar hoppas jag) med augustprisvinnaren "Legenden om Sally Jones" av Jakob Wegelius i säcken. Vilken julklapp! Vackert, varmt, rörande och spännande om apan och superhjältinnan Sally Jones. När vår farmor satt i kökssoffan i eternitpalatset och läste högt var allas öron spetsade - tvåringens, sexåringens, mina och Marcs (och ja, vedspisen sprakade bredvid! Efter mycket trilskande är den äntligen renoverad och den rosenröda leka-förr-i-tiden-idyllen fanns faktiskt där i nån halvtimma ungefär. Det var sagolikt.). Anyway, läs denna skröna, en slags "graphic novel" (tecknad roman) som inte liknar så mycket annat jag läst. Den är fantastisk! Själv tänker jag låna samtliga Jakob Wegelius böcker på biblan, för nån annanstans verkar de inte finnas. Jag vill läsa "Spionerna i Oreborg" och "Esperanza" också. I´m in love.

Sen blev jag otroligt inspirerad av k-specialdokumentären "Vanessa Beecroft och tvillingarna" som sändes före jul (passa på och se den på svts hemsida medan det är möjligt). Den handlade om den italienska konstnären Vanessa Beecroft och hennes försök att adoptera två sudanesiska barn som hon samtidigt använde i konstnärligt syfte. En fantastisk dokumentär om konst, adoptioner, kvinnlighet, afrika, ammning och kompromisslöshet - väldigt många angelägna ämnen som ni förstår.

För övrigt är jag svårt sugen på "Tre systrar" som snart slutar spelas på Stadsteatern, och på nån bra teater att se tillsammans med barnen. Någon som har nåt tips?