Om saknad

Vi hade en gång en hund, Ingo (sötnosen på bilden), men han är död nu. Sen skaffade vi en katt, Tårtan, som var världens snällaste, men hon blev överkörd (och vi sörjde våldsamt). Sen hade vi visst två kaniner, Allan och Frasse, ett tag också, men de bor inte här längre om man säger så.

Jag tänker på dessa vänner när jag läser Gro Dahles och Svein Nyhus bok "Roy". Roy är hund och Roy är död, och huvudpersonen i boken, en liten kille, saknar Roy så han får ont i armarna och det värker i ryggen ("och händerna har ingenting att klappa").
Roy handlar om nåt så vanligt som ett älskat husdjur som dör, och om barnens - och de vuxnas - fantasier om vad döden egentligen är. Var är de döda? I marken? I himlen? Vilar de? Återföds man? Hur ska man då känna igen sin återfödda vän?

"Roy" är en dödsbra bok, som i ärlighetens namn mest får mig att tänka på min älskade pappa, som också är död, och alla funderingar jag haft kring var han är någonstans nu när han inte längre är här hos oss.

Hatten av för Dahle och Nyhus (igen).

PS: När åttaåringen hade läst "Roy" för ett tag sen kommenterade hon den så här. "Man tror hela tiden att Roy inte är död, att han ska leva igen på sista sidan".
Åtta år och redan van vid happy endings.
Men icke. Roy är och förblir död.
Stumt.
Som det är i verkligheten.