Förresten så vill jag tillägga att det där jag sa om att hälla grädde på jobbiga gäster, det är något jag bara supportar i litteraturens värld (och i ens inre, liksom). I verkliga världen tycker jag, kanske lite gammalmodigt, att det är viktigt med en viss stil och etikett. Det där låter nog värre än det är, men faktum är att det ÄR lättare att ta sig fram i samhället om man vet lite om vad som förväntas av en. Jag struntar i sånt där petnoga som till vilken knapp man ska lyfta vinglaset när man skålar, men jag vill väldigt gärna lära mina barn att titta folk i ögonen när de hälsar eller säger hej då och när de pratar med någon, att säga vad de heter högt och tydligt, att tacka när de får något och normalt bordsskick. Och jag vill att de ska presentera sig för nya människor de träffar och lämna tillbaka sånt som de har lånat och inte ta den sista bullen och säga hej till såna de känner igen på gatan och klart och tydligt säga nej till sånt de inte vill. Livet blir enklare då. Möten med andra människor flyter på.
Kan man sånt kan man ha vilken klädstil man vill, rösta på vad man vill, bo var man vill och jobba med vad man vill. Så tycker jag. Därför köpte jag Magdalena Ribbings lilla "Bra att veta för alla unga. Lätt om vett och etikett" till barnen. Vi läser ur den då och då. Åttaåringen är idel öra. I den åldern har man ju fullt upp med att tolka sin omvärld och allt som pågår där, och denna bok är en hjälp på traven. Kapitlen heter saker som Hej, Tack, Kläder, Pengar, Vänner, Presenter, Mat och Sorg.
Det är en bra bok. Nyanserad. Uppdaterad. Inte alls rigid. Och den uppmanar barn till att sätta gränser.
12 kommentarer:
haha
"inte ta den sista bullen" det är så svenskt
vi fick lära oss av utländska bekanta som flyttat hit att de kallar det ensamma kakan på fikabordet för "svennebiten" – den där som ingen vågar ta (eller du vet den där sista, sista skivan på vetelängden som bara minskar och minskar men aldrig tar slut)
haha, bulle-grejen är kanske svenskt, men jag menar mer som att bullen är en metafor för den där tallriken med mat som skickas runt där det finns uträknat lite till varje person och där man inte ska roffa åt sig av så att det inte räcker till alla andra. eller popcornskålen där de andra inte ska behöva hetsäta bara för att det finns en person som goffar i sig och om man inte äter snabbt så kommer det till slut inte finnas något kvar.
oj oj oj, det finns mycket att lära de små.
oh ja, jag är helt med dig – dela med sig är en bra grundkänsla
men jag måste bara låta läran om svennebiten gå vidare
Klart man får ta sista bullen. "Är det nån som vill ha den här?" frågar man, om ingen svarar ja så tar man den.
Vad säger Ribbingskan om kortbyxor då? Får man bära sådana även efter konfirmationen (eller motsvarande ålder)?
läran om svennebiten är uppsnappad, och den hör nog ihop med peters lära: klart man får ta den, om ingen annan vill ha den.
jag borde skrivit "inte roffa åt sig sista bullen", men då hade å andra sidan inte läran om svennebiten kommit fram... så synd.
kortbrallor förresten: det braiga med boken är att ribbing liksom inte är sådär som man skulle kunna tro att hon är. nig inte, skriver hon till exempel, såvida du inte träffar nån som är mycket äldre och du verkligen känner för att niga.
förresten: jag ska kolla i kapitlet om kläder. återkommer. kortbyxor eller ej verkar vara en knäckfråga för män.
"De som klär sig personligt, även om det inte stämmer med modet, har rätt att ha vilka kläder de vill utan att andra säger något kritiskt om deras klädstil" är det närmaste jag kommer. Inget om shorts, Peter.
"De som klär sig personligt, även om det inte stämmer med modet, har rätt att ha vilka kläder de vill utan att andra säger något kritiskt om deras klädstil"
Jag blir mörkrädd vid tanken på att en etikettbok lär ut saker som detta. Nog för att det stämmer, men uppfattar man det som etikett snarare än till exempel känns det rätt obehagligt. Jo, jag hör invändningen - etikett handlar faktiskt om respekt. Men är det i så fall etikett?
Och så var det detta med att korrläsa också sina bloggkommentarer...
"Nog för att det stämmer, men uppfattar man det som etikett snarare än till exempel känns det rätt obehagligt."
ska förstås vara "...snarare än till exempel som respekt..."
Intressant Johan. Jag tycker nog att etikett mycket handlar om respekt. Varför blir du mörkrädd? Därför att det behövs skrivas ner och läras ut när det borde vara självklart?
Jag tänker faktiskt att detta är ett av exemlen på hur boken faktiskt stärker ungar. hur mnga dryga vuxna finns det inte som helt ogenerat kommenterar barns klädstil, även tonåringars. "Dålig stil" som magdalena brukar säga! När barn som har läst den här meningen hör sånt, ja då kan de le och tänka att "den gubben, ja han har ingen koll på etiketten".
Nationalencyklopedin skiljer etikett från etik på detta sätt: "Medan etiken diskuterar vad som är rätt och fel i moraliskt hänseende kan etiketten sägas omfatta de sedvanemässigt utvecklade och accepterade reglerna för beteende och uppträdande."
'Mörkrädd' är förstås affekterat och kanske överord. Men jo, jag blir lite mörkrädd av att man måste skriva ut något som borde vara så oerhört grundläggande i en etikettbok. Står det även att alla är lika mycket värda oavsett hudfärg, enligt etiketten? Och om - strängt taget - tolerans mot exempelvis avvikande klädstilar grundas i etikett (alltså uppförande) snarare än i en verklig respekt, så blir det en rätt så ihålig tolerans.
Jag tror det handlar om vad man lägger i ordet "etikett", förstås. För mig är etikett ett utanpåverk, en samling regler, på gott och ont normerande. Och jag känner att det är en diskussion som är svår att föra i ett kommentarsfält om 5x5 cm... Jag inser även att jag kanske låter överdrivet kinkig.
Jag håller med om att det BORDE vara grundläggande och självklart, men vet att det ju inte är det. Och det där med att alla borde ha respekt för alla och att alla är lika mycket värda - det är ju inte heller sant. Det tycker väl ingen? Egentligen?
Då tycker jag att det rent etikettsmässigt funkar att skriva ner att även om man inte känner respekt för någons klädstil, så ska man knipa om det. Och även om man inte tycker att alla är lika mycket värda så bör man försöka utgå från att det är så i mötet med andra ändå. Till en viss gräns, så klart.
Filosofisk, men intressant. Svårt som du säger att sammanfatta det i en bloggkommentar.
Skicka en kommentar