Näe hörrni. Nyutgivna "Kompisen längtar" av Moni Nilsson och Per "prinsessböckerna" Gustavsson är inget för mig. Kompisen, som är en nallebjörn, är som värsta sortens pojkvän eller tristaste typen kompis. En sån som sitter hemma och undrar vart man ska gå när man på hoppiga ben vill ut. En sån som tittar på en med stora sorgsna ögon och inte vill att man ska göra nåt på egen hand. Ett fängelse.
Se på omslaget. Det kanske ser gulligt ut, men betänk att nallen sitter där med en klump i halsen och viskar "Hej då. Kom snart tillbaka. Kom helst på en gång" till flickan Olivia som ska ut och fiska, åka båt och sova i tält med sin polare Leo.
Jag får andnöd.
Dessutom minns jag att jag som barn faktiskt hade dåligt samvete för mina gosedjur då och då. Om jag hittade en dammig favorit under sängen så sved det till i magen.
Snacka om bortkastade känslor. Det finns bättre saker att ha dåligt samvete för. Har ni ungar med dessa tendenser så undvik denna bok.
I övrigt får jag tillägga att det är ju bra att Olivia sorglöst drar ut trots Nallens terror. Hon vänder sig inte ens och vinkar till stackars nallen som sitter där i fönstret. Bra det.
7 kommentarer:
Oj, vad spännande. Jag läste precis på networkingbloggen om sign Mia som har så dåligt samvete över att lämna sitt barn på dagis... Och så läser jag det här? Undrar om det är små flickor som får dåligt samvete för gosedjuren, mer än pojkarna? Eller om det är ungefär lika? Och när det där ändras? För kvinnor har ju mer dåligt samvete än män (i alla fall för barnen). Jag tyckte alltid synd om mina gosedjur! Och jag har aldrig kunnat sitta på nåt med ögon - eller slänga för den delen. Ställer till problem för en trebarnsmamma, kan jag lova...
Mycket intressant! Jag drar inte alls parallellen till att Kompisen (även om han nu heter just Kompisen) skulle vara som en pojkvän/kompis i det här läget, jag tänker att han är ett barn och att Olivia är föräldern. Och jag tycker det finns mycket igenkänning att hämta i det där, att längta efter en mamma/pappa som går bort en stund. Har inte alla gjort det någon gång? Det är kanske, som du säger, bortkastade känslor (menar ABSOLUT inte att mammor/pappor/Olivia borde stanna hemma istället - de får gärna springa iväg på äventyr!) men de FINNS ju där ändå, hos ganska många. Och jag tycker den här boken säger att det är okej att längta, det går över, det är inte så farligt. Tvärtom en bok man kanske skulle kunna ha nytta av om man hade ett barn med de här tendenserna. Får inte alls känslan av att Kompisen är en mespropp som bara sitter hemma och lipar och terroriserar Olivia med dåligt samvete i onödan(hon har ju inte det! Det är ju det som är så bra!), jag gillar honom.
Rebecka:
"För kvinnor har ju mer dåligt samvete än män (i alla fall för barnen)." Vad är det för generaliserande skitsnack?
Och, ja. Jag hade också dåligt samvete för mina gosedjur. Har fortfarande en ringsvanslemurshanddocka som bott på Eltham Palace utanför London förut. Och det gör lite ont när barnen drar honom för hårt i svansen eller slänger in honom till dammråttorna. Så det så.
Lisa B: kul med din reflektion. Jag håller med om att det är närmare att se Nallen som ett barn och Olivia som en vuxen, och det gör ju saken ännu mer plågsam för en vuxen. (Jag kanske blundade för den tolkningen...) Jag känner ofta att det är jobbigt att lämna ungarna, men ofta känner jag mig som Olivia: hopp och studs och "hej då lille vän och nä du får inte hänga med mamma ut".
Det är viktigt att det finns böcker som speglar alla typer av känslor. Absolut. Och det finns säkert ungar som skulle behöva lära sig känna lite mer sympati och som kan sympatiträna på gosedjur. Jag skrev bara om hur JAG känner det när jag läser boken. Min kommentar säger mer om mig än om boken.
Och Rebecka: ja,klart det finns genusmönster i det här med dåligt samvete över gosedjur som man borde ta hand om. Intressant att tänka på. En liten flicka kanske övar upp sitt dåliga samvete redan i gosedjursstadiet (och så du då Claesh...), och får sedan användning av dessa känslor i vuxen ålder...
På så vis är ju Olivia i boken könsöverskridande, hon vänder sig inte ens om och vinkar när hon drar iväg.
Själv hyser jag inga känslor för gosedjur numera. High five för det.
Claesh - det är inget som jag bara påstår. Det finns en hel avhandling om kvinnors skuld. Ylva Elvin-Nowak höll på och forska i fyra år på mammors skuldkänslor. Sen tänkte hon göra samma studier av pappor och skuld - och hon var förvånad när hon efter bara några månader var klar. Papporna kände inte alls skuld på samma sätt. Inte ens i närheten.
En kommentar till detta mycket sent om sider...
Jag har hängt kvar vid det här inlägget. Inte kunnat släppa det i tanken riktigt. Varför det inte stämde för mig... varför det är BRA att visa barn den här längtan, skulden och obalansen och liksom få fram den i ljuset. Så att den går att prata om.
Och så igår kom det. När jag läste den första berättelsen om Snusmumriken i "Det osynliga barnet" för treåringen. Treåringen som är för liten för en del men aldeles lagaom stor för annat. Som till exempel att förstå det där med längtan, skuld och obalans.
Hur jobbigt det är att ha ett Mumintroll som längtar aldeles för mycket efter en när man vill njuta av att vara ensam. Så jobbigt att sången som sitter under hatten inte vill komma fram.
Och hur mycket man kan beundra och längta efter någon och säga att "Visst förstår jag att du måste få vara fri. Absolut!" Och titta på den man beundrar med ögon svarta av längtan och saknad.
Det finns väl inget bättre tillfälle att prata med barn om att ha dåligt samvete för andra än när man läser en sådan bok? Så att de sedan kanske slipper ha dåligt samvete för sina egna nallar... Ställa viktiga frågor som:
Har Olivia ansvar för hur Kompisen har det? Han kanske tycker att det är lite mysigt att sitta och längta också? Skulle det vara lika roligt att ses igen om de aldrig någonsin var ifrån varandra? Hur känns det att vara den som längtar? Hur känns det att vara den som blir längtad efter?
Hanna: om du visste hur glad jag blir över kommentarer som din. Så bra frågor du föreslår, de måste jag fundera över själv och kommer säkerligen få tillfälle att diskutera med mina barn (de gillar nämligen "Kompisen längtar" så jag läser den då och då).
Och jag ska se till att läsa "Det osynliga barnet".
Återigen: jag har ett snarstucket vuxenperspektiv på allt i den här bloggen. Min egen känsla är det enda jag har att gå på (och kanske har jag känt mig instängd många gånger i mitt liv? Eller haft svårt att strunta i stora bedjande ögon och stannat hemma istället för att ge mig ut och fiska?).
Men mina barn får läsa alltmöjligt ändå. Även sånt som ger mig ont i magen.
Tack för att du skrev efter så lång betänketid!
Skicka en kommentar