Åldersadekvat?

När jag var 29 år var jag nygift och arbetade som reporter på Svenska Dagbladet. Det kanske låter bra, men det var det inte. Jag var totalt utarbetad samtidigt som jag hade stor sorg, min pappa hade dött. Jag var helt slut, superledsen och kände ingen glädje alls i hela världen. Jag sökte hjälp hos en kurator till att börja med. En tid efter att jag slutat träffa henne gick jag tillbaka till hennes mottagning och bad om min journal (det kan man göra), fick den och läste.

De första orden i journalen är de jag minns bäst.

"29-årig kvinna med åldersadekvat utseende söker hjälp för .... ".

Åldersadekvat?
Alltid något, liksom. En sak som åtminstone stämde i mitt liv. Jag sög i mig det som beröm.

Så sorgligt.

Det där var första och sista gången jag hörde eller läste det ordet. Men det poppar upp i mitt minne när jag läser Pernilla Stalfelts senaste bok "Livetboken". Den är fin, saklig, psykologisk och ömsint - precis som hennes tidigare böcker "Bajsboken", "Dödenboken", "Kärlekboken", "Våldboken" och de andra barnfaktaböckerna hon är mamma till.

En sak bara. De äldre personerna i boken är inte åldersadekvata. 65-åringar idag är ju coola katter som åker till Berlin och går på nattklubb (typ). 80-åringar är möjligtvis lite stela i höfterna, men i övrigt är det inte mycket som skiljer dem från 50-nåntingåringar.

Det här tänker jag ofta på när jag läser barnböcker. Det finns ju liksom knappt några tanter och farbröder längre, ändå fortsätter man att skildra dem på samma sätt som man alltid gjort i litteraturen.
Varför?
Kanske längtar vi efter dem?