Jag älskar Håkan Hellström. Artisten. Inte sedan jag dyrkade Mauro på 80-talet har jag haft en sådan feeling. Jag tolkar det som något bra, som att något fortfarande sparkar inne i mitt 40-åriga bröst. "2 steg från paradise", "Jag vet vilken dy hon varit i", "Du är snart där", "Gårdakvarnar och skit" - I just looooove them.
Men vad är det som gör att jag gillar Håkan så mycket? (En fråga jag aldrig ställde mig som 16-årigt Maurofan). Det är allt vackert men operfekt som han gör. Hans låtar, sångrösten, dansen och sättet han pratar. Känslan av att den här killen har fattat mycket mer än de flesta. Göteborgsgrejen (såklart) och att han liksom leker.
Jag var på Hovet och lyssnade på honom för några veckor sen (ja, jag fick biljetter till slut) och då blev jag fanimig helt tagen. Alla 18 000 i publiken älskade honom, men det var inte det som gjorde mig så rörd - det var hans sätt att ta emot kärleken. Han bara gav oss massvis av plats att dyrka honom på. Han stod där och tog in. Han verkligen tog in. Lät det ta tid. Lät oss skrika och titta och älska. Han tittade tillbaka. Det var älsk tillbaka liksom.
Det är så stort. Håkan har fattat att han är värd allt det där. Värd. Och han vågar ta emot.
Men i och med att jag är grannfrun frågar jag ju mig: vem är barnbokvärldens motsvarighet till Håkan?
Svaret är självklart. Det är Eva Lindström. En doldis, en gigant. En underdog - precis som Håkan. Hon gör lika fantastiskt fulsnygga saker och har samma respekt för alla känslor som Håkan. Fula och fina. "Lurix", "Jag gillar Stig", "Limpan är sugen", "Sonja, Boris och tjuven", "Jag tycker inte om vatten" - I just looooove them.
Eva - steppa fram. Vi skulle ösa vår kärlek över dig som vi gör med Håkan. Bara vi fick chansen.
(Foto: Caroline Tibell och Ulla Montan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar