Aktivitetstips, del 1

Grått, gråare, gråast. Ja, så känns det utomhus ganska mycket just så här års. Här kommer därför tre tips på aktiviteter som funkar för oss att göra inomhus just denna vinter. Saker vi gör som känns roliga när vi inte läser, tittar på tv, spelar tv-spel eller frustrerat röjer omkring. Bara så att ni inte får för er att vi sitter och är perfekta. Ni vet.

Bild nummer ett: Barnalfapet. Ett riktigt bra spel om man kan läsa och skriva.

Bild nummer två: Kortspelet "Svarte Petter", roligt för alla över tre. Och under tio kanske.

Bild nummer tre: origami. Hur kul som helst och koncentrationskrävande. Fina videolektioner finns på youtube.

Nu är helgen vecka 8 slut

Träffa Vodou som numera pryder vårt köksfönster. Visst är han skrämmande lik en artist. Vilken? (Tävling på grannfrun. Fint pris utlovas.)

Halva familjen var och såg Etnografiska museets succéutställning Vodou i Stockholm (lång kö som gick fort) och tillbringade sedan en bra stund i Etnografiskas verkstad. En ständig favorit. Verkstaden alltså.

Grannfrun i senaste Vi föräldrar

Tre snödroppar i min själ

Idag öppnar det nya biblioteket Tiotretton på Kulturhuset i Stockholm. Ett ställe för barn mellan tio och tretton, "för dem som vuxit ifrån det barnsliga men fortfarande har behov av vuxen närvaro" som Katti Hoflin sa i DN i veckan.

I höst öppnar Palatset på Riddarholmen i Stockholm - ett kulturhus för 6- till 18-åringar. Otroligt spännande.

Och i dagens DN läser jag att Teater Brunnsgatan fyra ska göra en storsatsning på barnteater. Underbart säger jag. Först ut är en pjäs för fyraåringar och uppåt, med texter av Kristina Lugn och musik av Nina Ramsby. Alltså allvarligt: Låter inte det helt fantastiskt? Boka.nu.

Mina reafynd so far

Digman-digg

Kära Kristina Digman. Du målar så fint. Dina böcker är alltid en fröjd, lite gammeldags lyckliga. Oproblematiska och idylliska. Du kallar också dig själv för "något så omodernt som en lycklig människa" på din hemsida. Där skriver du också "Om man som barn lär sig att se och uppleva saker runt omkring sig; blommor, insekter, fåglar, moln eller upplever glädjen av att läsa böcker och lyssna på musik så hittar man minst en lycka om dagen, livet ut. Tror jag." Det kanske funkar. Förmodligen.

När jag såg att du gjort illustrationerna till KFUM/KFUKs kalender 2011 blev jag glad. Glad över att kunna få lite Digman-lycka varje dag hemma i köket. Jag är uppväxt med de där kalendrarna. Bråkade med min lillebror om vems tur det var att dra av dagens lapp - för att inte tala om vems tur det var att klistra på månadsmärket. När han gjorde det blev det alltid så snett. Jag tänker fortfarande på året på det där sätter som KFUM-kalendern är upplagd. Som en kvadrat. Vintern där uppe, lite kort. Våren en lång väntan på sommaren som liksom ligger där nere som årets bas. Och hösten, slutspurten och uppförsbacken.

Väskan som du målat (som är på bilden ovan) såldes på Bukowskis i förra veckan för 2 250 kr. Undrar om du kunde ana det när du satt och arbetade med den? Och undrar om köparen kommer att resa med den, eller bara ha den hemma som ett konstverk? Hoppas att den ska ut och resa. Kanske till Hermanus allra längst ner på Afrikas sydspets? Den lilla staden utanför Kapstaden där huvudpersonen i "Min lilla apa bor", och som vi i vår familj är så sugna på att resa till efter alla genomläsningar av denna pärla till bok (skriven av Ulf Nilsson, illustrerad av dig).

Ni som ännu inte upptäckt Kristina Digmans värld: läs Sandvargen-böckerna (skrivna av Åsa Lind), "Lilla vinterboken" (skriven av Görel Kristina Näslund), fina "Dagbok från hönshuset" (skriven av Barbro Lindgren) och "Min lilla apa" förstås - lite svår att få tag på men väl värd att kämpa för.

Nä, nu tror jag att jag ska övertala fyraåringen att stänga av tv-spelet så att vi kan gå och ut spana lite moln minsann. Wish me luck.

Mer reatips

Fler rea-böcker. Genusambitiösa Olika förlag säljer ut här. Jag rekommenderar varmt "Björnen som längtade hem", "Magic, Cilla och baby", "Gonatt Tyra", "Ge ditt barn hundra möjligheter", "Vem är tjuven Mirjana?" och "Tesslas mamma vill inte".

Orka fatta

Ni vet en sån där person som säger att de fattar inte hur nån hinner med facebook. Som tycker att bloggare ska skaffa sig ett liv på riktigt istället för att hänga på webben, en sån som kollar på en med lite avsmak när man pillar med sin mobiltelefon.

Ni vet en sån.

Är ni sugen på att ha en sån hemma i bokhyllan kan ni köpa "Det är en bok!" av den amerikanske författaren Lane Smith - en bok som enligt förlaget är "raka motsatsen till Ipad". En apa visar en bok för en åsna, och åsnan ställer den ena mer osannolika frågan efter den andra: "kan den blogga?", "behöver man ett användarnamn?" och "kan den twittra?". Eller hur. Vill du ha en inbunden teknikfientlig 40-talist som gnäller på att barnbarnen sitter för mycket framför skärmar så köp. Annars kan ni köpa en bra bok och läsa för barnen.

En ytterst irriterande bok om ni frågar mig. Och jag älskar ändå böcker.

(Adlibris testar en ny tjänst. Länkar jag till boken hos dem, så länkar de till inlägget här på bloggen. Känns lite reklamigt. Eller?)

Bokrea

Kära Jennie och ni andra som frågat, här kommer grannfruns hetaste tips inför bokrean:

På Adlibris finns "Magic, Cilla och baby" av Eva Lundgren. Yes! Det är en pärla, ett modernt abc där även du som förälder lär dig ett och annat användbart ord. Och underbara "Gogos vita barn" (ständigt på topplistan här hemma) av Barbro Lindgren och Anna Höglund ett fynd: 45 kr.

"Olga, Stefan och indiankällan" av Helena Willis för 45 kronor om den tvära bruden Olga och hennes söta häst (för 3-6 åringar) och Billy-böckerna "Billy och Bollen" samt "Billy och grisarna" (av Mati Lepp och Birgitta Stenberg) för 49 kr styck är också fina tips. "Hämta Joel" av Emma Adbåge, 40 kr, handlar om en familj som adopterar, "Kanin-paket" av Lena Andersson är suverän för de minsta, de under tre, och "När vi var ensamma i världen" av Ulf Nilsson är existentiell spänning för femåringar och större.

På Bokus hittar ni "Mollan och mormor" och "Mollan och bullarna" av Lena Andersson om Mollan som sover över och har mysigt på traditionellt Lena Andersson-idylliskt manér (49 kr). "Astrids äventyr innan hon blev Astrid" av Lena Andersson och Lena Björk är en bok för kanske åtta och uppåt om Astrid Lindgrens barndom för 67 spänn - mer biografier åt barnen! På Bokus finns också "Olga och Stefan gräver guld" av Helena Willis (45 kr) om samma kaxiga Olga som ovan och den fina pekboken "Var är kaninen" av Alexander Holmberg.

På Bokia finns "Mina och Kåge" och "Mina och Kåge drar västerut" av Anna Höglund för 39 kr styck - köp! - och Barbro Lindgrens "Nöff nöff Benny" för 59 kr. På Bokia hittar jag också Peter Cohens underbara "Olssons pastejer" för 59 kr. Och "Herr Bohm och sillen" av samma författare! Här finns också klassiska "Bajsboken" av Pernilla Stalfelt för 69 kronor - den kan man ju bunkra - och Pija Lindenbaums fantastiska "Siv sover vilse" för 79 kr.

High five för Billy

Nu är grannfrun tillbaka igen. En smärtfri vecka på SÖS och en operation senare är det där ryggskottet som visade sig vara ett diskbråck ett minne blott. (hej då!) Och vad kan passa bättre att läsa som godnattsaga den dagen då man skrivs ut från sjukhuset än ett sjukhusdrama? Barnen var såklart på besök uppe hos mig på rum elva och tittade med stora ögon på mig, mina kläder, mina tre roomies och alla sjukvårdsapparater som finns på ett sjukhus. Nya "Billy på sjukhuset" är den sjuttonde boken om om den fina lilla killen Billy, och det är definitvt bevisat att kombinationen Mati Lepp - som ju är barnboksillustratörsveteran - och snart åttioåriga Birgitta Stenberg - gayikon, feminist, exnarkoman, ultraqueer - är fantastisk.

Allt är rätt. Billy är vanlig men omges alltid av olika grader av punkiga men vanliga typer som äter kaviarmackor och upplever det som folk upplever mest. I den här boken trillar Billy ner från ett träd och bryter armen och får tillbringa en natt på sjukhus.

High five för Stenberg och Lepp !
Och för att diskbråcket är väck!

En stor nordisk familj

En av föreläsarna på kursen "Mumin med mera" (Elina Druker) gjorde oss uppmärksamma på John Bauers inverkan på svenska konstnärers sätt att skildra den svenska skogen. Se likheterna mellan Tove Janssons bild på Susanna från "Den farliga resan" och John Bauers bild på "Prinsessan Tuvstarr". Jan Lööfs Häxan Maja-Stina (från boken "Bergatrollens nya hem") är inte långt borta, och skogen i "Kurt och Kio vill ha koja" av Lisen Adbåge är också en släkting. Kanske Gittanskogen också? ("Gittan och gråvargarna" av Pija Lindenbaum).

Vackert. Vi är alla släkt. En stor nordisk familj.

Hittar ni fler?

Smack!

Dagens, nej veckans, eller månadens, ah vad fan - faktiskt årets, barnboktips.

Så otroligt fin. Om att det inte alltid är så enkelt att somna. Om allt man kan säga god natt till. Naturen. Saker. Känslor. Händelser. Besvärliga grejer. Kroppsdelar.

Gro Dahle och Svein Nyhus har gjort det igen.

Tradera-lycka

"Hur gick det sen?" i förstautgåva från 1952. Kommer förhoppningsvis med posten imorgon.

Allt om Nicke Nyfiken

I förra veckan skrev Sanna Torén Björling om att hon ofta byter kön på karaktärerna i de bilderböcker hon läser för sina barn (här). Rätt eller inte, den diskussionen har varit uppe förr. Jag har i vilket fall som helst slutat göra det. Ämnet och krönikan gav upphov till en lång, infekterad och ickeoffentlig tråd hos en av mina vänner på facebook (typ "lura inte barnen, ta diskussionen istället"). Hot stuff tydligen.

Men det var egentligen inte det som gjorde att jag läste krönikan om igen. Det var slutklämmen: "Nicke Nyfiken fick för övrigt sitt namn av en amerikansk för­läggare, inte av sina författare. För H A och Margaret Ray var den påhittiga apan en flicka. Fifi hette hon. Dags att byta till­baka?" skriver Sanna.

Interesting.

Det råkar faktiskt vara så att jag har H. A. och Margret Reys allra första bok. Köpt på en loppis. "Raffi Giraff och apan Nicke" heter den på svenska, men ursprungstiteln är "Raffy and the nine monkeys" (i UK) eller "Cecily G and the nine monkeys" (i USA). Den är från 1939, och Nicke är med, men det handlar inte om honom utan om honom och hans sju syskon och hans mamma Fiffi som blir hemlösa när skogshuggare hugger ner deras djungel. Giraffen Raffi är också deppig för hela hennes familj har tillfångatagits och skickats till zoo. Så de slår sina påsar ihop. Aporna flyttar in i Raffis väldigt höga hus och de har hur kul som helst. Mannen i den gula hatten syns inte till. Nicke är dock något av en huvudperson, men han är mörkblå - inte brun. Den som är intresserad kan bläddra i en engelsk version av boken här. Enligt wiki var den lilla apan Nicke en sån succé att paret Rey (som samarbetade, han ritade, hon skrev) beslutade sig för att göra böcker om enbart honom. Och det verkar som att Nicke hette Fifi i den ursprungliga, franska, versionen - men han (ja på ett ställe står det att förlaget tyckte att Fifi var ett konstigt namn på en pojk-apa) förvandlades alltså till George när den exporterades till USA, Nicke i Sverige och till Zozo i England (det ansågs opassande att han skulle ha samma namn som kungen George VI. Eller hur...)

Paret Reys var judiska och födda i Hamburg. De flydde nazismen och möttes i Brasilien, där de hade små apor som husdjur, flyttade till Paris, skrev "Raffi Giraff", men var återigen tvungna att fly när Tyskland invaderade Paris. De flydde, först via cyklar, via Spanien, Portugal och Brasilien och bosatte sig i USA. Först i Greenwich Village, sen i Cambridge. Hans Augusto, HA, dog 1977, och efter det blev Margret professor i creative writing på Brandeis University samtidigt som hon fortsatte att arbeta med Nicke Nyfiken - hon producerade fler böcker (ursprungligen var de bara sju) och filmer.

Nicke Nyfiken föddes alltså i Paris, under samma årtionde och i samma stad som Babar. I båda finns en kolonial syn på världen, och det finns ett släktskap i de klara färgerna om ni frågar mig. Det finns de som kopplar Nickes kringflackande livsstil med hans upphovsmäns liv. Well, well. Kanske gör detta det en smula roligare att läsa de råtråkiga Nicke-böckerna i fortsättningen?

(Läs artiklar om en utställning om paret Heys som visades på Judiska museet i New York förra året och som fortfarande visas på Judiska museet i San Francisco här och här. Intressant artikel om parets flykt undan andra världskriget hittar du här.)

Ilon Wikland-love

Kolla vad min kompis Pontus hittade under sin diskbänk. Ett gammalt mjölkpaket med en Ilon Wiklandteckning på. Bäst före-datum 25 november 1979. Nio år var jag då. Det är nästan att jag känner igen det.

Foto: Pontus Göransson, aka världens bästa korvgubbe.

Tove J

Nu är det Tove Jansson för hela slanten. Min 7,5-poängskurs "Mumin med mera" har dragit igång. Stockholms universitet. Röda linjen. Manne Siegbanh-villan. 23-åringar. Allhuset. Ni vet.

Det hela är underbart. Första föreläsningen höll Boel Westin, vår största muminkännare, och det var bara att luta sig tillbaka. Andra föreläsningen hade Elina Druker som skrivit en avhandling om den modernistiska bilderboken under 40- och 50-tal - en tradition i vilken Tove Janssons muminbilderböcker hör hemma Hennes avhandling heter "Modernismens bilder. Den moderna bilderboken i Norden". Det blir knappast mer intressant om ni frågar mig.

Så nu läser jag Tove. Och Westins avhandling "Familjen i dalen". Ja det är typ det enda jag gör för jag har nåt slags ryggskott från helvetet och sitter för 17 dagen i vår stora gråa soffa och har ont. Sitter ja. För ligga, nä, det går inte. Det gör för ont.

På de fina bilderna ovan ser ni Tove på hennes ö Klovharun i Borgå skärgård i Finska viken. Jag tror faktiskt att huset på Klovharun är det främsta svaret på varför jag är så intresserad av Tove. En sån ö, ett sånt hus, blåsten, klipporna, kargheten. Jag känner igen mig. Det där är min dröm.
På bilderna är hon tillsammans med kärleken Tuulikki Pietilä och sin mamma Ham (konstnären Signe Hammarsten).

Skärm skärm skärm

De senaste åren har det kommit en del böcker om shoppingfria år. Nu kommer böckerna om ickeuppkopplade år (här är kanske den första?). Så otroligt intressant. Hemma har jag fullt sjå med att hålla ungarna borta från skärmarna. Stänger jag av tv sätter de på datorn. Stänger jag av datorn hittar jag dem en stund senare med en mobiltelefon i handen. Tar jag den vill de spela tv-spel. Osv. Osv.

Jag som drömmer om muntlig berättande i skenet av levande ljus. (Haha - som Maria Borelius i Motboken, 52 tips för en hälsosammare familj : en stödbok för familjer i 2000-talet, en bok jag faktiskt sparat därför att den är så komiskt verklighetsfrånvänd).

1969 - 2011

Den här raringen till bok köpte jag på en loppis i somras. Den är utgiven 1969 men känns väldigt 2011. I korthet kan man säga att den handlar om guerilla gardening, närproducerade grönsaker och en rätt skön ekobutik som öppnar i kvarteret. Ett klart minus dock för genusupplägget i boken (hallå - fru Grönlund då, hon är ju också med och odlar upp alla tomma lägenheter i hyreshuset som tjocka herr Kupong äger men där Herr Grönlund är portvakt. Också med om att förvandla hela gården till en grönsakssäng med majs, meloner, bönor och rädisor. Hon är också med om att utan herr Kupongs vetskap göra om hela huset till en bondgård i fyra våningar. Kanske är det till och med hon som skriver de fina lapparna bredvid knapparna i hissen: vån 1 Kor, vån 2 Lök och vitlök, vån 3 Svampar vån 4 Äpplen och kycklingar. Men hon får ingen cred. Ingen cred alls. Jo, hon får vara med på omslaget och på några bilder - men alla VET JU att det är hon som ligger bakom åtminstone 75 procent av jobbet. Det känns väldigt 1969 att hon inte får mer utrymme. Eller?)

Annars, Bonnier Carlsen, är den underbar. Helt underbar. Ge ut igen vettja.

Rebell yeah

Min kompis Ana skrev så här på sin blogg häromdagen: "Om du verkligen vill göra en revolution, uppfostra då dina barn på ett helt annat sätt än det samhället vill! Och se till att många följer ditt exempel. Då kan vi snacka om samhällsomvandling!"

Det har jag tänkt på sen dess.

Jag trillar på samma resonemang i Kalle Linds "Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev". I den refererar Kalle Lind till en Frances Westin, som i 70-talsboken med det rättframma namnet "Handbok i barnindoktrinering" uppmanar till att man ska ta med sig ungarna varje gång man tänker bryta mot lagen (sic) så att "de aldrig behöver kämpa mot sin egen omedvetna uppfattning att lag är sanning, när de blivit vuxna."

Jorå.

Det där har jag också tänkt massor på sen jag läste det.

Frances - vad gör du nuförtiden? Jag funderar på att starta en skola, gör jag det så ringer jag dig och så får du komma och konsulta lite som det heter nuförtiden. Okej?


PS: Siri, du får tillbaka boken snart. Förlåt att jag lånat den så länge!

Frågan jag alltid drömt om att få: vad ligger på ditt nattduksbord

Detta ligger just nu på mitt nattduksbord:

"Harry Potter och hemligheternas kammare"

"Att föda ett barn" av Kristina Sandberg (jag älskade hennes "Ta itu")

"Ställd. Förräderiet mot mannen" av Susanne Faludi

Serieboken "Loranga, Mazarin och Dartanjang" av Sara Olausson

Magnus Lintons "Cocaina"

ett gammalt nummer av Mad

samt en populärvetenskaplig bok om narcissister och hur man klarar sig i deras sällskap.


Jag har just läst ut:
"Min kamp" av Karl Ove Knausgård (jag saknar den redan)

Snart ska jag läsa om (i lite lugnare tempo):
"Vänner för livet" av Per Hagman

Efter det ska jag förhoppningsvis börja läsa:
Nina Björks "Fria själar"

Ni rå?

... och just det, Ann Petrén

Ett inlägg till innan jag måste rusa. Ljudböcker ja. De kan ju vara så bra. Ibland fixar förlagen den p e r f e k t a rösten till en bok.

Det har Rabén & Sjögren gjort nu nyligen. På deras nya cd "Småsagor - kompisar" läser übercoola Ann Petrén Eva Lindströms mycket braiga "Vilma och Mona spanar och smyger" och allt är perfekt.

Ann och Eva - the perfect combo.

... och Toiwo Pawlo

För övrigt vill jag bara säga att Peter Cohen väljer utmärkta röster till sina produktioner. Gösta Ekman - suck (en bra suck) - och Toivo Pawlo, som är rösten i "Kalles klätterträd".

Toivo Pawlo alltså. Den rösten kan nog lugna vilken karriärstinn supercurlande 70-talistförälder som helst. Testa till exempel med att lyssna på hans inläsning av "Loranga, Masarin och Dartanjang". Plugga in i iPhonen och lyssna på väg till jobbet. Andas in. Andas ut.

Bättre än all yoga och all förbannad minfullness i världen. Jag lovar.

Peter Cohen-brevet

Hej Peter Cohen. Jag är ett fan som har sett och läst allt du gjort - och jag vill så gärna att du ska göra mer! Var är du nu för tiden? Vad gör du? Vad funderar du på? Varför skriver du inte fler barnböcker? Gör fler filmer? Jag ser på wiki att du är sextifyra år och att du är författare, regissör, producent och möbeldesigner, och att det sista du gjorde i barnkultursvängen var fina, smarta, ömsinta och roliga "Boris och glasögonen" från 2002. Efter det är du mest känd för en snygg och minimalistisk bokhylla som du har designat. Du har inte lagt barnboksproduktionen där hoppas jag. På hyllan menar jag. Jag antar att ditt förlag ligger på dig och tjatar om att du ska skriva mer (eller hur Rabén och Sjögren?), och nu gör även jag det. I min familj vill vi ha mer! Vi vill läsa fler underfundiga mjuka berättelser med den stenhårda anarkistiska kärna som är ditt signum. Olof Landström är säkert med. Kom igen ba. På det igen, Peter!

För er som ännu inte är fans. Check this out:

1. Kalles klätterträd-filmerna från 60-talet
2. Farbrorn som inte ville vá stor-filmerna ("han fyller 33 i maj och har 45 i skor" rappar Gösta Ekman i introt. Ljuvligt. Lyssna och titta i klippet ovan.)
3. TV-serien "Magister Flykt" från 1984
3. "Olssons pastejer" (1988)
4. "Herr Bohm och sillen" (1991)
5. "Gustav och den snåla glasstanten" (1992)
6. "Boris och glasögonen" (2002)

Museum # ett: Nordiska

Jo, nu var det ju så att ett av mina nyårslöften var att under året spana in Stockholms museum på ett relativt aktivt sätt. Och vi hade bestämt oss för (eller vad säger jag, JAG hade bestämt menar jag) att börja med Moderna. Men sen hittade fyraåringen barnboken "Vasagrisen" av Björn Bergenholtz i bokhyllan för ett par dagar sen (en mycket vacker och äventyrlig bok genom vilken man lär sig en hel del om skeppet Vasa), vi läste och beslöt oss för att skippa Moderna och istället gå på Vasamuseet som har en vasagrisvisning varje dag på jullovet klockan 11. Hur det nu kom sig så missade vi Djurgårdsfärjan som vi skulle tagit från Slussen. Vi sprang, oj vad vi sprang, men båten la ut framför näsan på oss och vi fick ta bussen istället. När vi kom fram, lite efter elva, var det så otroligt fullt med ryska turister i Vasamuseets entré att vi bangade ur direkt. På fläcken. Vi gick till Nordiska istället. Där var ingen alls särskild utställning vi ville se, men det fanns en poängpromenad som gick ut på att ungarna skulle hitta gårdstomtens (ja GÅRDStomtens såklart) mössa. Tack vare frågorna snirklade vi oss fram genom hela plejset. "Det dukade bordet", "Dandyn", "Textilgalleriet", "Möblerade rum", "Traditioner", "Leksaker", "Dockskåp", "Plast" - ja allt såg vi. Och vi hittade mössan.

Nordiska är alltid trevligt. Väldigt mycket museum liksom.

Hela besöket kröntes av en stund i museets lekstuga där barnen får vara drängar och pigor och leka med alla de gamla leksakerna och bondgårdsredskapen. Hur kul som helst i en kvart ungefär.

Sen tog vi bussen till Kungsträdgården och åt köttbullar (barnen), strömming (Marc) och jordärtskockssoppa (jag) på Operans bakficka. Tänk att ungarna är så stora att de kan sitta still på finrestaurang. Halleluja.

Museibetyg: 3 (av 5)
Lunchbetyg: 5

Konceptet är helt klart värt att kopiera.

Vikt och alkohol

I går kväll läste jag Peter Cohens och Olof Landströms filosofiska "Herr Bohm och sillen" från 1991 för fyraåringen. Den slutar med den intressanta meningen "Kan en sill drunkna?". (Se den som utmärkt film nedan, Gösta Ekman läser). När vi sen släckte lampan bad fyraåringen mig att sjunga om en sill. Så kom det sig att jag stilla började sjunga honom till sömns med snapsvisor. Jag började med "Silla hon går i havet", fortsatte med "Det satt en mås" och gick vidare via gravölsvisan "Jag dricker brännevin mens jag lever" och "Nu alla goda vänners skål" till gamla spritindränkta spexslagdängor från Göteborgs Nation i Uppsala.

Nu har jag med andra ord gjort två föräldraklavertramp på en vecka: först pratade jag om min flubbiga mage och mina viktfunderingar med åttariga dottern, sen detta med snapsvisorna.

Vilket är värst? Piska mig nu.

Tjena alla dinosauriediggare

Har ni en iPad?

Diggar ni dinosaurier?

Grannfrun har fått en "Massor av dinosaurier"-app att lotta ut, gjord av Sarah Sheppard. En svensk, of course, till skillnad från den som är i you tube-klippet nedan. Skriv ett dinosaurierim här (gärna gröt) innan söndag den 9 januari kl 12 så väljer jag en vinnaresaurus.

2011

Gott nytt år, hörrni.
En fet majoritet av alla svenska kvinnor tror tydligen att livet skulle bli betydligt roligare om de gick ner fem kilo. Så även jag. Så: det blev mitt nyårslöfte nummer ett. Ett löfte jag dock hade lite problem att förklara när åttaåringen undrade "varför"? Det är komplicerat det här med vikt, men jag visade magen och pratade lite om att må bra och att vara vig och så vidare. Det verkade som att hon fattade precis. Så idag lekte jag Kerstin Thorvall och gick på årets första afropass. Knak.

Nyårslöfte nummer två: minst två museum i månaden tillsammans med barnen. Detta löfte ska ni få följa här på bloggen. Spännande va. Nu på lovet ska vi börja med Moderna museet och Mary Kellys utställning om moderskap och barn.

Hej då Thomas Funck

Thomas Funck, Kalle Stropp och Grodan Bolls pappa (samt underbara Eva Funcks före detta man), är död. 91 år gammal blev han, denna barnkulturhjälte som enligt egen utsago endast varit anställt i sju ynka minuter i hela sitt liv. Jag lyfter på min hemstickade mössa och bugar ödmjukt. Sörru.

Klimatangst

Två klimatpolitiska barnrullar den senaste veckan och jag måste säga att jag är påverkad.
Tagen.
Lilla Moder Jord - vad gör vi med dig? Hur ska det gå?

Den första filmen, "Mumintrollet och kometjakten", är ju inte nån direkt kommentar till klimatförändringarna i och med att den är gjord för trettio år sedan, men den är en så gott som fulländad katastof-film av typen Armageddon. En komet är på väg mot jorden. Haven sinar, himlen är röd och träden tappar sina blad medan Mumintrollet, Sniff och den utomordentligt präktige Snusmumriken försöker ta sig till ett observatorium för att få reda på mer. Ångesten ligger och mullrar i bakgrunden filmen igenom, jag får andnöd av klimatångest. Barnen verkar inte lika tagna, och Muminmamman håller som vanligt ställningarna: "Kometen får vänta, nu äter vi kvällsmat".

Den andra filmen, "Sammys äventyr", om den lilla havssköldpaddan som flyter över världens oceaner med olika strömmar är snudd på lika ångestskapande mitt i all sin oskyldiga gullighet. Att få se världen ur en havssköldpaddas vinkel får åtminstone åttaåringen och mig att skaffa medlemsskap i Greenpeace (som är med i filmen) och WWFs pandaklubb för unga entusiaster. Plastpåsar, oljeutsläpp, döda korallrev, dumpade kylskåp, avloppsledningar, plastpåsar, oljeutsläpp, megastora atlantångare, plastpåsar. Men också magiska undervattensmiljöer som faktiskt är som gjorda för den här 3d-trenden som sköljer över oss.

Med allt detta vill jag förstås säga att jag tycker att ni ska se filmerna.

Vem på SvT play

Just nu finns en skatt, ja skatt, på Svt play: Stina Wirséns små filmer om Nallegrisen, Fågeln, Kanin och de andra små filurerna i serien "Vem?" Här fram till den 27 januari.

Känsliga tittare varnas dock för filmen "Vem är söt?"

Julkultur

Vår åttaåring har en sån flax att hon råkar ha en mormor som varje år kommer upp från Göteborg för att ta med henne på Kungliga Operans julbalett "Petter och Lottas jul" som ju är ihopvävd med Tjajkovskis underbara Nötknäpparbalett. Farbror Blå, Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, husor, julbocken, snöflingor, julgranskulor, polkagrisar - ja allt dansar i denna späckade version av Elsa Beskows gamla saga om de föräldralösa barnen Petter och Lotta.
Ni som vill se härligheten kan kolla här, SVT har bandat och sändningen finns tillgänglig fram till den 25 januari.
Vackert, kul och fartfyllt.

På annandagen gick vi på Dramatens familjeföreställning "Den lilla sjöjungfrun" (den nedre bilden), som fått fina recensioner. Vackert, men inte alls lika kul och fartfyllt. Faktum är att vi var ganska missnöjda alla fem (mormor var med även här). Inte bara vi, tycktes det som. Dramaten var fyllt av gäspande tonåringar och barn som försökte hålla uppmärksamheten uppe. Allvarligt Dramaten: ska ni locka dit kidsen - framtidens teaterbesökare - så får ni göra det bättre än så här. Visst är scenografin och kostymerna fantastiska, men det räcker inte. Att sätta upp denna skumma gamla saga om en liten sjöjungfu som offrar ALLT för en töntig prins skull kräver lite tankearbete. Lite modernisering kanske?
Underkänt från oss.

Merchendise mig hit och merchendise mig dit

Jomendetärjuklart att man håller med Pia Huss och de intervjuade i dagens artikel (från DN Kultur) om merchendising av barnboksfigurer. Det är ju tacky (som intellektuell medelklass säger) det där med urvattnade karaktärer som bara finns till för att det ska tjänas pengar på dem och som inte har mycket koppling till ursprungsfiguren. Och det är klart att folk riskerar att bli muminmätta redan innan de ens läst sin första muminbok.

På företaget Tre Sandberg AB sitter Niklas Sandberg, son till barnboksförfattarna Inger och Lasse, som vd. 90 procent av företagets försäljningen är kringprodukter på Laban, Lilla Anna och Långa farbrorn och Tummen. Bara 10 procent är inkomster från böckerna.

Det säger en del om dagens marknad. Om både konsumenterna och de som äger rättigheterna. Jag vet inte vem man ska anklaga.

Men själv ska jag i vår läsa 7,5 poäng Tove Jansson på Stockholms universitet så att jag till slut blir klok på vilka de där figurerna som finns på våra kaffemuggar egentligen är. På riktigt liksom. Jag drar mitt strå till stacken. Och fan vet om min ansökan till kursen inte har något lite att göra med de där kopparna.

Oh - världens bästa Claire

Ungefär en gång om dagen frågar jag barnen: "Vill ni lyssna på Bella och Gustav"? Ungefär en gång om dagen svarar de "nej". Ibland svarar de "ja", ibland sätter jag på den helt fantastiska cd:n ändå. För mig är tanken på ungar som lyssnar på ljudböcker samtidigt som de leker som knark. Jag vill ha det. Får jag det vill jag ha mer. (Dålig liknelse för jag har aldrig knarkat). I alla fall så är "Bella och Gustav" fyra underbara berättelser skrivna i slutet av sjuttiotalet av Eva Eriksson samt lite fin musik. Men framför allt är det Claire.
Claire Wikholm.
Världens bästa Claire. Henne lyssnar jag så gärna på.

Det finns ju inlästa böcker och det finns inlästa böcker och väldigt mycket beror på den som läser. Astrid Lindgren läser ju magiskt. Björn Gustafsons Alfons Åberg-inläsningar är så fina att jag blir rörd. Jonas Karlsson är (såklart) fenomenal när han läser Halvan, för att inte tala om Lena Nyman när hon läser "Ängel Gunnar dimper ner" på cd:n Små sagor och när Allan Edvall läser Nalle Puh.

Så. Knäckande. Bra.

Vad har ni för ljud-älsklingar?

Julklappstipsen

Åkej rå. Innan jag somnar tre skållheta julklappstips.

Först och främst. Numero uno. The one and only:
"Sprätten på toaletten går för långt" av Annika Elmqvist. Svidande civilisationskritik i barnsligt festlig skrud. Beställ här.

Sen, helt osökt, en klassiker, ett måste i alla ungars bokhylla:
"En kos dagbok" av Beppe Wolgers och Olof Landström

Sist, men likväl underbar (ni vet att jag älskar henne):
"Godnattsagor om Anders, snart 4" av Kerstin Thorvall. Lite svårare att hitta, antikvariat krävs, men i detta nu finns ett ex till salu här. Lägg bud! Ni kommer aldrig att ångra er.

PS.
Har ni en Ipad och vill vara moderna kan ni ladda ner Sarah Sheppards fina "Massor av dinosarier" här.

En grannfrus dagbok

Vaknade. Snöade ute. Ringde taxi. Inga tillgängliga bilar i innerstan. Åt. Ringde taxi. Duschade. Ringde taxi. Klädde på mig. Ringde taxi. Gick ut. Haffade taxi. Det kändes rätt så skönt för jag hade tid att passa. Åkte till Södertälje och pratade inför hundratals människor (nåja) om genus och ledarskap. Åt. Åkte taxi. Hämtade bilen på verkstan och diskuterade Israel/Palestina-konflikten koncentrerat i över en timme med verkstadskillen som är palestinier. Kom på lösning. Hämtade barn. Var utelåst. Hystade in barnen hos grannbarnen som var ensamma hemma. Alla mycket nöjda. Tog t-banan till Kulturhuset och åkte fyra våningar upp i himlen och klev in i Tove Janssons "Vad hände sen?" som var uppriggade i naturlig storlek på Rum för barn. Premiärfeeling. Åt snittar. Doppade marsmallows i chokladfontän. Drack ett glas vin. Myspratade med Nina samt Lennart och gubben som jag sprang på. Fick filmtips. "Miss Kicki" (av Nina) och "Mumintrollens farliga midsommar" (av Lennart) - en trettio år gammal muminrulle som är tillfixad och nyutgiven. Hyrde dem. Åkte hem. Åt. Såg Muminfilmen. Mycket bra. Badade. Åt. Somnade.

Julklappar 2010

I måndags körde DN kultur sina barnboksjulklappstips. Nu har jag inte kvar tidningen men visst tipsade de om Eva Lindströms "Jag tycker inte om vatten" och Lena Sjöbergs "Tänk om"? Två grannfruälsklingar.

I morgon tänkte jag också tipsa inför jul. Ni får ge er till tåls (hehe). Jag tänkte dock vara lite mindre reklamig och inte snöa in på just årets böcker. Well well, den som lever imorgon får se.

Nostalgitripp 1

Linssoppa, glass och popmusik

Igår lagade jag linssoppa enligt krångligt recept - det tog säkert 45 minuter - och resultatet blev så jävla nyttigt att det var rent ut sagt arbetsamt även för en ordentlig vuxen att få i sig anrättningen. Vad barnen tyckte orkar jag inte ens skriva om. Den där känslan av att vara den perfekta föräldern som en doftande linssoppa skulle kunna framkalla uteblev. Om man säger så.

Som godnattsaga läste jag sen den färgglada serieboken "Loranga, Masarin och Dartanjang" (av Sara Olausson efter Barbro Lindgrens böcker) och där, på sidan 31, finns en helt annan typ av middag:

Loranga (som ju är pappa): "Vi lagar något som går jättefort att göra... Ingen kokning och stekning och sånt."

Masarin (barnet): "Vi tar väl glass som vanligt?"

Loranga: "Bra sagt!"

Vad jag vill säga med det här inlägget vet jag inte riktigt, men jag tänker mycket på att det finns så många olika sätt att vara förälder på liksom.

Lussbullegrejen

Barnen vill vara lussebullar i luciatåget.

Hur löser man det?

En kompis ringer och säger att hennes dotter också vill. Och sen dyker det upp ett foto på facebook på en kompis son skrudad i ... just det ...en helt ljuvlig lussebullsdräkt. Trenden är ett faktum.

Är det kanske "Ärtan går luciatåg" (från 2006) av Ulrika Sundström och Amanda Eriksson som är ursprunget? I den velar Ärtan så där skönt som bara ungar kan: Hmmm vad ska jag vara? Pepparkaksgubbe, lucia, tärna, tomte (repeat). Det slutar med att hon är lucia, men i tåget på Ärtans förskola finns en lussebulle. En hur fin lussebulle som helst.

Jag bildgooglar och hittar ytterligare två finingar här och här.

PS: En unge på fyraåringens förskola har annonserat att han ska vara tärning. Det är ju också bra.

Håkan och Eva

Jag älskar Håkan Hellström. Artisten. Inte sedan jag dyrkade Mauro på 80-talet har jag haft en sådan feeling. Jag tolkar det som något bra, som att något fortfarande sparkar inne i mitt 40-åriga bröst. "2 steg från paradise", "Jag vet vilken dy hon varit i", "Du är snart där", "Gårdakvarnar och skit" - I just looooove them.

Men vad är det som gör att jag gillar Håkan så mycket? (En fråga jag aldrig ställde mig som 16-årigt Maurofan). Det är allt vackert men operfekt som han gör. Hans låtar, sångrösten, dansen och sättet han pratar. Känslan av att den här killen har fattat mycket mer än de flesta. Göteborgsgrejen (såklart) och att han liksom leker.

Jag var på Hovet och lyssnade på honom för några veckor sen (ja, jag fick biljetter till slut) och då blev jag fanimig helt tagen. Alla 18 000 i publiken älskade honom, men det var inte det som gjorde mig så rörd - det var hans sätt att ta emot kärleken. Han bara gav oss massvis av plats att dyrka honom på. Han stod där och tog in. Han verkligen tog in. Lät det ta tid. Lät oss skrika och titta och älska. Han tittade tillbaka. Det var älsk tillbaka liksom.
Det är så stort. Håkan har fattat att han är värd allt det där. Värd. Och han vågar ta emot.

Men i och med att jag är grannfrun frågar jag ju mig: vem är barnbokvärldens motsvarighet till Håkan?

Svaret är självklart. Det är Eva Lindström. En doldis, en gigant. En underdog - precis som Håkan. Hon gör lika fantastiskt fulsnygga saker och har samma respekt för alla känslor som Håkan. Fula och fina. "Lurix", "Jag gillar Stig", "Limpan är sugen", "Sonja, Boris och tjuven", "Jag tycker inte om vatten" - I just looooove them.

Eva - steppa fram. Vi skulle ösa vår kärlek över dig som vi gör med Håkan. Bara vi fick chansen.

(Foto: Caroline Tibell och Ulla Montan)

Lilla vinterboken och den djupa kärleken

Oj oj oj. Har sovit bort en timme framför den glödande kakelugnen med "O helga natt" i hörlurarna. Jag var så sugen på att lyssna på den där julskivan med Peter Mattei som fick så bra betyg i DN idag, och hamnade på "O helga natt" på Spotify. Fin låt. Somnade till Erland Hagegård och vaknade en timme senare till att Carola visksjöng samma låt på ett väldigt läskigt sätt. Däremellan hade sjuttioelva andra varianter passerat - Christer Sjögren, Tito Beltran och Peter Jöback inräknade - men dem sussade jag mig igenom. Känner nu ett stort lugn. Just precis detta kanske jag borde göra oftare?

I detta lugn har jag sen druckit te, torkat av diskbänken och läst min fina granne Magdalenas pokerblogg (här kan ni till exempel följa en mycket engagerande middagskonversation vi hade i vårt hus förra söndagen), spanat in Minirodinis nya jeanskollektion för tvåmånaders och uppåt och kan inte bestämma mig för om jag tycker deras barnmode är absurt eller bra därför att det varken är könsstereotypt, trashigt eller sådär ap-trist präktigt som barnkläder också kan vara.

Tidigare idag läste jag Görel Kristina Näslunds och Kristina Digmans "Lilla vinterboken" från 2005. En poetisk faktabok för fyraåringar och uppåt, typ. Kände något som liknade djup kärlek när jag läste. Är det Digmans fina bilder eller tilltalet? Eller bara allt det trygga, svenska, vintriga?

Nu är spänningen olidlig: kommer jag att somna ikväll? Efter min ohelganattupplur. Jag tror det. Annars blir det spikmattan. Haha.

Söndag - snödag

Umgänge. Mycket vackert.

Det är vi föräldrar som är curlade

Oj oj oj, innan jag går och lägger mig måste jag bara delge den känsla av upplysning jag erfors av när jag i morse läste DNs artikel på Insidan, "Sakta ner och lyssna på barnen". I den rekommenderar en föräldrarådgivare att vi föräldrar ska lyssna uppmärksamt på våra barn i tio minuter varje dag. Det räcker säger hon. Antagligen säger hon så därför att hon av någon slags omsorg är livrädd för att kritisera dagens föräldrageneration. Hon vill "verkligen inte begära att folk ska ta det lugnt", därför att hon inte vill "att föräldrar ska få ännu mer dåligt samvete".

Aaaaaaaaaaaaaa. Tio minuter. Fatta vilket SJUKT jävla samhälle vi lever i. Insup informationen. Låt den sippra in. Reagera. För vad tusan håller vi på med?

Lagom mycket strul

För övrigt kan jag rekommendera nya "Tesslas mamma vill inte" av Åsa Medel-Hartvig och Caroline Röstlund. En bok om en lagom strulig mamma (till skillnad från Kerstin Thorvall som verkar ha varit överjävligt strulig) som sätter sig på tvären på ett för småbarnsföräldrar mycket bekant sätt. Ett plus för alla heta övertalningsmetoder som finns i boken. Den där Tessla vet hur en slipsten ska dras.

Klart slut.

Falk om Thorvall

Jag läser fortfarande Knausgård. Den är lika bra men tar aldrig slut. Eller så är det jag som inte tar mig tid. Det händer annat hela tiden. Ikväll, till exempel, tog jag tunnelbanan till t-centralen och gick sen upp till Kulturhuset och den nya biblan på bottenvåningen för att lyssna till Gunnar Falk, son till Kerstin Thorvall. Meningen var att han skulle prata om hur det var att vara Kerstin Thorvalls son (en fråga som intresserar mig mycket). Hur det nu var så blev det hela ett fullkomligt värdelöst samtal. Förmodligen på grund av att Stina Jofs, som skulle leda samtalet, inte verkade ha förberett sig. Skriva kan hon, men det här är ju annorlunda. Inget blev sagt mer än att Kerstin Thorvall var en fruktansvärd förälder. Det tror jag på, jag har läst intervjun i senaste Vi biografi. Jag säger inget annat. Men själva samtalet blev en fasa. Som ännu ett övergrepp på Gunnar Falk. Faktiskt. Det lyfte aldrig, allt hattade hit och dit och de på scenen dolde sin tilltagande panik i nån slags munterhet. Allt fastnade i frågan om huruvida konstnärer får lämna ut sina barn. Får? Hur svarar man på det? Alla fattar att det inte var kul att vara Gunnar Falk när han var liten, men samtidigt har Kerstin Thorvalls böcker betytt oerhört mycket för väldigt många. Så. Längre än så kom inte kvällens samtal. (Och värst, om ni vill veta vad det var, jo det var nog när Jofs hurtigt delade med sig av åsikten att en mamma som bränner vid en lasagne faktiskt får skärpa sig och laga en ny - inte gråta som Thorvall. Faktiskt. Nu vet ni.)
Ni som ändå är intresserade kan läsa en liveblogg här.
Men faen vet om inte Kerstin Thorvalls författarskap ändå får sig en törn av det här. För mig. Jag läser den här dikten med nya ögon till exempel. Och tänker på hennes manipulativa kraft när jag läser detta om jobbiga barn (Gunnar Falk var ett snällt barn).

När jag kom hem sov ingen, och jag kröp ner mellan övertrötta barn och läste Harry Potter. Sist på bollen, men ändå. Det är ju bra ju. På nattduksbordet ligger Thorvalls "Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse". Den är fantastisk.