Visst, I love diskbänksrealism och Anna-Clara och Thomas Tidholm är några av mina verkliga barnboksfavoriter, men i "Snälla barn" går det för långt. För mig. Kanske träffar den några av mina allra mest ömtåliga strängar? Någonting är det i alla fall som göra att jag faktiskt inte har någon lust att läsa denna gripande, fantastiskt skrivna och underbart illustrerade bilderbok för femåringen.
Handlingen? Jo, två flickor, halvsystrar, är ensamma hemma. De väntar på mamman (som är på jobbet) och på den ena flickans pappa, han som bor ihop med mamman, (han är ute på tjänsteresa). Men ingen kommer hem. Både mamman och pappan ringer hem och säger att de är sena, att det har "tjorvat till sig". Mamman ringer igen och igen, och säger tillslut att hon skall på kurs. "Men kan du inte komma hem nu då" frågar barnen, mamman svarar "Ska jag inte få gå på en stackars kurs?". Tillslut kommer pappan hem, sent, och när har förstår att mamman inte är hemma ännu så sätter han sig och gråter. "Nu har hon träffat en annan man som hon hellre vill vara med" säger han. Flickorna svarar att han nog bara är trött och behöver vila sig.
Barnen tar boken igenom ansvar för de vuxna, och tycker synd om sina föräldrar som har det tjorvig. De lagar mat själva och de tröstar pappan när han är lessen. På bokens sista sida kommer mamman hem, men då är det nästan morgon och alla sover.
Alltså. Man får ont i magen.
Jag skall lägga "Snälla barn" långt upp i bokhyllan ett tag, medan jag funderar. Är detta en barnbok?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar