Jag läste "En som du inte känner" (av Anna-Clara och Thomas Tidholm) för femåringen (och mig själv) igår. Den är så fri och svår att göra en enkel analys av att det inte ens är någon idé att börja. Det är en bok som försätter läsaren i känslolägen, helt enkelt. Som så många av Tidholms böcker är.Efteråt tänkte jag på en sak som Anna-Clara sa i Opsis Kalopsis 3/2011, om att hon försöker göra böcker för barn och har svårt för det där mellanledet som vi föräldrar som läser utgör. Att hon har svårt för vuxna som läser som hela tiden avbryter handlingen och är pedagogiska och förnumstiga och vill förklara allt de läser.
"Det är svårt, jag kan inte överlista föräldrarna, men jag försöker" säger hon.
Jag tycker du lyckas väldigt bra, Anna-Clara. Just dina och Thomas böcker brukar vi bara vara tysta efter vi har läst, och jag tänker ofta att det är så skönt för jag hade ändå inte kunnat säga mycket. När jag har läst "Hanna huset hunden" och "Snälla barn". Eller "Långa ben" och "Kaspers alla dagar".
Allt är både ja och nej (som du har skrivit någonstans).
Nu är det en väldigt vacker måne utanför mitt fönster. Måne över Riddarhuset. Måne över Gamla stan. Månen till höger och NK-klockan till vänster i mitt fönster nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar