tisdag 24 augusti 2010

Kära pappsen, eller Om att läsa vid maten

Läser Lotta Olsson i DN från i söndags, om skolstart och att böcker och läsning är överlägset när det kommer till språkutveckling hos barn, och att det inte behöver handla om så kallad god litteratur. All läsning är bra, all läsning främjar språket. Bra där, Lotta.

Sen tänker jag på det jag skrev tidigare i bloggen, om att man ska respektera böcker och inte tugga på dem och riva i dem, och jämför med Lotta Olssons härliga mening "tugga på dem, ät marmeladsmörgås och spill i dem, nosa på varenda bok som dyker upp, lär barnen provsmaka sig fram genom litteraturen i jakt på det de vill ha".

Aaaah, jag håller med. Inte om tugga kanske, och inte riva, men själv är jag väldigt oortodox när det kommer till böcker jag läser. Jag antecknar gärna, ritar i marginalen, viker hundöron och spiller. Det gör ju inget. Det är bara trevligt att återkomma till en bok som jag spillt eller antecknat i - eller som nån annan har plitat ner något i för den delen. Tycker jag.

Och så minns jag hur det var i min egen barndom. Hur min pappa, som läste flera böcker i veckan, som gärna läste om och om sina favoriter, älskade att läsa vid matbordet. Detta har jag förträngt, och detta poppar upp när jag läser Lotta Olssons marmeladmening.

Det är bra minnen. Pappa var lärare och var ofta hemma tidigare än min mamma som tog sin juristexamen samtidigt som jag gick in i slukaråldern och därmed behövde göra lite härlig karriär just då, och därför missade en del middagar. Middagar då min pappa satt med en bok, och min bror och jag satt på andra sidan boken med var sin bok. Alla läste, inte mycket blev sagt. Det är bra minnen. Jag är glad att de poppade upp. Själv är jag kvick med att säga till familjen att inte läsa vid matbordet - det ska jag genast sluta med. För det var trygga middagar som gav massor och skapade gemenskap trots att alla vid bordet inte "samtalade om dagens händelser" (som det heter i alla föräldraböcker nuförtiden att man ska göra. Jag läste nånstans för ett tag sen om en familj som inledde alla sina middagar med att alla i familjen fick berätta sitt bästa och sitt värsta minne från dagen. Kanske bra för vissa, men själv kan jag inte hjälpa att jag får lite ont i magen. Tag prestationen hem till middagsbordet liksom.)

Vad säger ni? Får man läsa vid matbordet?

5 kommentarer:

Anonym sa...

Min son fick en massa fantastiska böcker i doppresent, fyra månader gammal. De flesta var dyra, fina utgåvor, gärna med tillhörande CD eller DVD av något slag. Av min bästa vän, bokmalen, fick han fyra fantastiska barnböcker från second hand med ett bilagt brev: "Livet är fullt av berättelser. Många av dem är nedtecknade i böcker som står samlade i bokhyllor och bibliotek. Att samla på böcker är inte dumt. Böcker kan man ha till så mycket; att bita i, riva ner och riva sönder, att sortera i storleksordning och färgordning och bokstavsordning, att bygga med samt förstås att läsa i. Både själv (även om det dröjer ett tag) och tillsammans med någon annan. Här får du böcker till din alldeles egen samling.Hoppas du får glädje av dem - på många olika vis." Och jag kan avslöja att böckerna redan, så här tre månader senare, är älskade, välbläddrade och bitna. Snacka om att ha ett gott förhållande till böcker!/ Anna.

Grannfrun sa...

Superfin doppresent!

Lisa sa...

Av någon anledning tycker jag att det är okej att läsa under lunchen (på helger) men inte under middagen. Om man umgåtts hela dagen och/eller hunnit prata tycker jag det kunde vara okej. Annars är det väl ofta så att åtminstone någon har något att säga... Fast ditt minne låter skönt och jag blir lite inspirerad.
Tror heller aldrig att familjen ätit framför tv:n, vilket jag minns som höjden av MYS när jag var liten.

Grannfrun sa...

Intressant. Gud - är man så skadad av typ Jesper Juul och andra terapeuter att man inte ens kan unna dem en tv-dinner?
Svar: Ja.

Anonym sa...

Underbart att du skriver: "lite HÄRLIG karriär".

Ett litet ord gör så mycket.

Kram
Mama Jenny